I mitt desperata försök till att hitta en löpbar förmåga tills på lördag så såg jag att Nike Run Cup gick på Tingvalla under gårdagskvällen. 3000 meter. Resonerade med min tränare (mig själv) ang ett upplägg inför helgen och kom fram till att det är lika bra att sticka och köra då det kan ge bra effekt på kroppen. Något måste iaf göras för kroppen måste bli bättre och att segheten ska släppa. Sagt och gjort, bara att packa väskan och åka men först lite innebandy med jobbet. 
Kände mig ruskigt slö i benen på uppvärmningen så jag tänkte att det här blir inget kul. Får vara glad om jag orkar hålla 3.20 per/km då all träning jag gjort innan SM var upplagt mot långdistans i skogen och definitivt inte korta sträckor på banan som kräver löpsteg och snabbhet. (Dessa olika träningsmetoder som i stort sett motverkar varandra) Sen har jag ju också loppet i benen fortfarande så det kändes som det här blir nog ren överlevnad. Musklerna lär dö förr eller senare i loppet. Regn och blåst blev det också.. Ja,ja bara att köra. Ett bra träningspass skulle det åtminstonde bli.
Henrik Örnstedt drog och jag låg i rygg sedan var det en lucka bakåt i två kilometer innan jag fick grymma seghetskänslor i benen och fick släppa. Inte mjölksyrastum utan bara kraftlös. Men i två kilometer var jag ganska pigg och knappt anfådd. Första km gick på 3.04, andra på 3.00 och sista på 3.16!!! enligt klockan. Inget snabbt sista varv kan jag lova. Så det kom en kille bakifrån och spurtade ner mig hur lätt som helst. Kunde omöjligen spurta eller något, all fart var som borta ur kroppen på något sätt. Jag var också inte särskilt anfådd när jag gick imål. Benen orkade helt enkelt inte pressa hjärtat tillräckligt. Henrik slutade på 9.05. Tror ingen av oss två egentligen är nöjda med tider över 9.00 men jag var skitnöjd igår eftersom jag trodde det inte skulle gå alls och Henkan har varit skadad. Egentligen skiter jag i tider hit och dit annars också, jag vill bara ha en positiv känsla av att jag gjort vad jag kunnat när jag tävlar/tränar. Tidsnördar finns det tillräckligt många av…
Imorse var jag som en helt ny person i benen. Plötsligt fanns det kraft igen. Kändes lätt. Nästan som innan långloppet då jag bevisligen var i fin form. Ojsan. Det behövdes alltså ett 3000 meterslopp för att skrämma benen, precis som tränaren resonerade. Smart. Hoppas känslan åtminstonde varar över lördagen!
Så ikväll genrepade jag inför sprint-DM med att köra en liten banan på styckåsskogen. Gick klart bättre än förra testet så nu finns det iaf hopp…
