Minnesord: Till minne av Jan Grundel (1933-2025)

”Det sista vittnet” Jan Grundel, Arvika, har avlidit 91 år gammal. Närmast sörjande är barnen Maria, Ulla och Lotta med anhöriga.

Jan var en unik länk till en dramatisk, länge glömd och förbisedd del av historien från tiden när Norge var ockuperat av Nazityskland. Som barn hade han under flera år daglig kontakt med många norska motståndsmän och sabotörer från grupper som Saborg, Osvaldgruppen och Pellegruppen. Dessa motståndsgrupper spelade avgörande roller i kampen mot nazistockupationen under andra världskriget men fick inga medaljer och glömdes efter kriget nästan bort. I familjen Grundels hem samlades motståndsmän från alla samhällsklasser, även om majoriteten var arbetare. Bland dem fanns landsflyktige tyske fackföreningsmannen Ernst Wollweber som organiserade sabotageaktioner mot nazistiska mål i Europa, och var en av Gestapos mest eftersökta personer. Familjen Grundel gav även skydd åt flyktingar som flydde nazismen. Bland dem fanns en desertör från den tyska armén (Wehrmacht), som bodde hos dem i ett helt år.

Jan Grundels berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som liten pojke deltog han själv i kampen genom att vägleda norska motståndsmän och sabotörer, som övernattade i familjens hem på Rosendal – ibland i flera månader. Han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.

En av Jans berättelser om en norsk motståndsman som ofta besökte dem gjorde ett särskilt intryck på mig. För Jan, mer än 80 år senare, var känslorna fortfarande starka. Han kunde inte minnas mannens namn, men kom ihåg honom som stor och stark. Mannen brukade lyfta Jan upp och ner som en del av sin träning, vilket skapade en stark samhörighet mellan dem. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut fick Jan det tragiska beskedet: nazisterna hade tagit hans liv, och han skulle aldrig återvända.

Förutom att vara förmedlare av viktig lokalhistoria var Jan en mångsysslare av rang. Som ung var han aktiv inom Arvika Boxningssällskap och hade ett stort intresse för sport, särskilt fotboll och bandy. Hans yrkesbana började som journalist på Arvika Tidning, och han fortsatte senare som frilansare. Han drev en egen byggfirma, arbetade som husförsäljare och avslutade sitt yrkesliv inom olika studieförbund. Hans ständiga nyfikenhet ledde honom till att studera viner och att konvertera till katolicismen 1996. Han delade med sig av sina kunskaper genom vinkurser och artiklar i Arvika Nyheter. Musik, särskilt jazz, var en annan stor passion och han var en av initiativtagarna till Jössejazzen.

Man kunde ofta se Jan vandra längs Arvikas gator, klädd i en lodenrock, en österrikisk jägarhatt, med en kamera hängande runt halsen, en axelremsväska över axeln och en käpp i handen – ibland även med en hund vid sin sida. Trots sjukdomar visade han en oböjlig livsvilja och mötte livet med humor och ironi. Ironiskt nog träffade han sin maka Gertrud på Arvika sjukhus en vårdag 1956. Tillsammans bildade de familj och fick tre döttrar.

Jans liv präglades av djupa övertygelser, nära vänskap och en orubblig vilja att stå upp för sina åsikter. Han gick inte bara sin egen väg, utan formade den aktivt med starka politiska ideal. Hans politiska resa började redan i ungdomen, då han var aktiv inom SAP och deltog på läger i städer som Wien och Paris. Under senare delen av 1950-talet valde han dock att byta riktning och anslöt sig till högern, ett beslut som inte alltid möttes med förståelse i hans gamla parti. Trots detta behöll han vänskapen med sin fars vänner inom SKP, vilket visar på hans förmåga att bygga broar över politiska skiljelinjer. Under sitt liv fortsatte Jan att utveckla sina politiska ståndpunkter. Han gick senare över till Folkpartiet och avslutade sina politiska engagemang som medlem i Arvikapartiet. Oavsett vilken riktning han följde, stod han alltid upp för sina åsikter med en principfasthet som imponerade.

Hans barndomsår var ofta närvarande i hans tankar, men många gånger fann han det svårt att tala om sina upplevelser från krigsåren, även med sina närmaste.

Med Jan Grundels bortgång har Arvika förlorat ett band till vår stads lokala historia. Låt oss hedra hans minne genom att föra hans berättelser vidare – som en källa till inspiration och en påminnelse om modets och lojalitetens verkliga betydelse.

Arvika den 2 april 2025

Lars-Olof Gävert