ADVENTURE

Sitter och slappar på min andra vilodag i rad och drömmer mig tillbaka till Sarek´s Nationalpark. Har inte varit där sedan 2002. En lång bilresa på ca 130 mil. Känner att det börjar vibrera kraftigt i äventyrarn nu och har börjat spåna på lite intressanta upplevelser i sommar. Även i närmaste närmiljön där det finns massor att upptäcka även om jag varit ”nästan” överallt.Sareks nationalpark bildar landets största högfjällsområde. Det är ett för svenska förhållanden överväldigande, alpint landskap med höga, branta fjällmassiv, trånga dalgångar och vilt forsande vattendrag. Innanför parkens gränser finns 6 av landets 13 fjäll över 2 000 m ö h och ca 100 glaciärer. Parken genomkorsas av djupa dalgångar där höjdskillnaden till omgivande toppar kan uppgå till 1 300 m. Sarek är en del av världsarvsområdet Laponia. I nationalparken har Sirkas, Jåhkågaskka och Tuorpons samebyar betesmarker för sina renar. Nationalparken inrättades 1910 enligt riksdagens beslut året dessförinnan. Området ingick i det nationalparksförslag som landets första naturskyddsutredning lade fram ett par år tidigare. Sarek var vid den tidpunkten bättre känt än många mer lättillgängliga fjällområden. Geografen Axel Hamberg med medhjälpare hade dessförinnan utfört flera undersökningar i trakten.

Resan började egentligen redan på vintern 2001-2002 hemma framför brasan hos min gode turkamrat Bengt Karlsson i Åmotfors. Vi hade denna vinter bla varit ute en hel del i skogen tillsammans och bland annat övernattat i nästan -30 under bar himmel på vintern, så vi var härdade. Bengt hade liksom jag själv länge planerat att en dag kliva in i Landets sista riktiga vildmark. Så vi bestämde helt enkelt att i slutet av sommaren så bär det norrut. Eftersom en vandring i nationalparken Sarek inte är som en vanlig skogspromenad med hunden så krävs det en del planering för att få en bra och trivsam tur. Man är också ganska utsatt i den fjällmiljö som finns däruppe om man skulle råka ut för en olycka. Samma vecka som vi var där förolyckades en kvinna vid ett vad över en jokk (strid älv). Vattnet är iskallt och ”bränner” i benen när man gör dessa vad så man får vara försiktig.

När jag hade en del av Claes Grundstens böcker om Sarek och studerat kartorna över parken noggrant så kändes det som man redan hade varit där. Själva vandringen och vistelsen i naturen hade förberetts under många år med diverse turer i Jämtlandsfjällen och Norge. Vi hade som sagt vid ett flertal tillfällen varit på Glasskogen under vintertid för diverse spårning och då var det rejält kallt. Det kan faktiskt bli -10 grader uppe på fjället i Sarek även en sommardag.

Så en sovsäck med komfort temperatur på -10 bör ingå i packningen för en sommartur i Sarek. Ett riktigt tält skall man ha pga. blåsten och nederbörden i Sarek är bland den värsta Sverige har att bjuda på. När vi sedan var klara med både planläggning av turen och annat som skulle ordnas före avresan så bar det iväg. En stor del av Sverige fick man också chansen att se genom bilfönstret. Varken jag eller Bengt hade tidigare varit norr om Gäddede i Jämtland tidigare och då var vi ändå bara halvvägs.

Orter som Vilhelmina, Storuman, Sorsele, Jokkmokk hade man tidigare bara hört talas om av vänner från norra Sverige, nu hade man även fått en bild av dessa. När vi hade passerat Jokkmokk så svängde vi av riksväg 45 för de sista 11 milen till Kvikkjokk. Där vi skulle övernatta på fjällstationen. Resan hade tagit ca 15 timmar så nu var vi ganska trötta så det kändes rätt med några timmars sömn innan vi skulle starta vandringen.

Vi började med att ta oss till helikopterstationen varifrån vi skulle flyga in i parken. Vi tyckte att vi kunde spara ungefär 2 vandringsdagar på Kungsleden och istället komma direkt in i parken med hjälp av flyg. Kungsleden ser ändå ut som vilken annan led som helst. Det är inte mycket speciellt med den förutom att den är mer upptrampad än många andra leder i fjällen. En motorväg helt enkelt.När vi hade flugit i 25 minuter fick vi en första blick av den väldiga Rapadalen. Rapadalen, en cirka 35 kilometer lång mäktig dalgång. (Bild ovan). Rapadalen är för många porten in i Sarek. Kanske är dalgången det vildaste och vackraste Laponiaområdet kan uppvisa. Den långa och vida U-formade dalen löper in i Sareks vilda högfjällsområde. Rapaälven för genom dalgången ut stora mängder jökelslam från Sareks glaciärer. Rapadalen är också de stora älgarnas dal.

Det var en väldigt speciell känsla att flyga in över dalen och sedan landa vid det tärningsformade berget Nammásj. Älgspår fanns överallt och här var det ödslig vildmark så långt ögat kunde nå. Vi tog farväl av piloten och började vår färd upp genom dalen. När vi endast hade kommit kanske 500-600m upp i dalen mötte vi vår första älg på bara några meters avstånd. En stor tjur med större kropp än alla älgtjurar jag sett tidigare. Helt enorm. Han stannade upp ca 10 m från oss och tog några kliv ut i Rapaälven. Han vadade över den kraftigt strömmande älven som om det var en liten bäck. Det var en imponerande syn. Efter detta älgmöte såg vi älg på mycket nära håll varje dag i dalen.

När vi satt på klipporna och spejade ut över ”rovdjurstorget”. (Ett område där du ofta kan hitta spår av naturens fyra stora rovdjur, varg, järv, lo och björn). Så såg vi flera älgar som betade av sjögräset under vattnytan. En mäktig syn. Tyvärr var detta före digitalkamerornas tid. (Iaf hade inte jag någon) så man fick inte med sig så många bilder från området som man skulle ha fått idag. Men bilderna jag har som minnesbilder finns alltid kvar.

Blev några dagar i högfjällsområdet innan vi vände tillbaka söderut till Kvikkjokk. Vad som hände de andra dagarna tar vi någon annan gång. Kungsleden var iaf lite väl tråkig så den avverkade vi ganska snabbt. Vi vandrade 6 mil på en dag. Det tog ganska hårt på fötterna med 25 kg i ryggsäcken.