Blev en bruten segersvit i Häljebodaloppet efter fem raka segrar i detta trevliga lopp på gränsen
mot Norge. Nästan på riktiga hemmaplan då det inte är långt från Gunnarskog
dit. Började tyvärr förra veckan med att stuka foten kraftigt på ett skogspass
när jag tänkte dra igång träningen igen efter 3 v med obefintlig träning så det
var länge osäkert på en start överhuvudtaget. (Egentligen var tanken fjäll-ol
som gick på samma datum men mkt resande gjorde att det ställdes in och det var
ju tur för med den foten hade det aldrig gått) Körde rehab på foten hela veckan
men den var (är) fortfarande instabil och försvagad så jag tejpade upp den och
ställde upp. Hade på känn innan att jag skulle få stryk, på tiden att någon
annan vinner och får sitt namn på någon vandringspokal där. Men kanske mest för
att en hel del av banan går på en svår terrängstig och foten inte funkade 100% men
tänkte att på grusvägen ska jag springa ok. Trodde Sjögren skulle göra mos av
mig i utförsbackarna i skogen då han är riktigt vass där men ville iaf ge honom
en kamp. Något som var skumt var att jag kände mig helt kraftlös i kroppen
under uppvärmningen men tänkte inte så mkt mer på det.

Starten gick och Sjögren fick ta täten i ett rätt moderat tempo. Gick sedan upp och drog men
kroppen svarade inte riktigt men försökte rulla på. Foten gjorde inte ont och
det var prio 1. Kom in i terrängen och där märktes foten av mera då jag fick kompensera
kraftöverföringen men det gjorde inte ont. I första branta backen uppför
Finnskogsleden kommer en kille med ett ryck, trodde givetvis det var Sjögren
som ville prova. Det visade sig dock att det var en annan kille, en
STHLM-baserad sådan som är en helt okej löpare med några färska goda resultat.
Trodde själv att det var en Norrman och tänkte att han kör väl hårt i backen
men jag kan ta in när det plattar ut. Men där höll han upp farten riktigt bra
så det blev snarare att jag inte tog en meter. Sjögren fick här problem och
fick släppa.

När utförslöpningen på leden började kände jag att jag var försiktigt och vågade inte stå på så
när vi kom ut på nästa grusväg så hade STHLM-killen en ledning med ca 20
sekunder. På grusvägen (ca 2,2 km) började jag plocka in men killen sprang fort
så det tog lång tid innan jag ätit upp försprånget men kom ikapp strax innan vi
gick in på en ny platt gräsbevuxen skogsstig på ca 700 meter. Här började jag
dock tappa igen och när stigen var slut så var jag avhängd än en gång och
därifrån till mål är det endast 200 meter och där hinner man inte ta speciellt
mkt så jag fick se mig klart slagen med 17 sekunder. Rätt besviken men det
brukar oftast vara en god morot för mig att prestera bättre senare när det inte
går riktigt som man vill i ett race.

Hade typ en halvminut
sämre tid än ifjol och då var jag ändå ganska nerkörd efter en veckas
multisportstävlande och seg. Ser att jag tappat på den lättare löpningen.
Sprang fortare ifjol trots att jag inte jagade någon på andra grusvägen? Känns
riktigt skumt men kanske var det nått skit med kroppen plus den tejpade foten.
Ja ja, man blir aldrig klok på vissa race – bara att glömma och ta nya tag. På
Vasastafetten om två veckor där vi ställer ett bra lag på benen ska jag vara
tillbaka i kraftigt god form. En del andra gjorde bättre insatser. Andreas var nog
starkare än någonsin och blev god 4:a. Frykblom höjde sig rejält på en vecka. Dom
imponerade! Maria och jag fick bestiga samma prispall 🙂

Kvällen avslutades med en prestigefylld 9-kamp i 2 mannalag i Skattebol hemma hos Nordlöf (Bla
stockstöt, kasta boll, trixa fotboll, dra en bil med händerna, kasta ved). Jag
och Viktor Kolberg ledde efter typ 6 kamper men föll mot de andra alldeles på
mållinjen. Kändes som domaren var ganska köpt och dessutom så var han själv med
i det vinnande laget vilket måste vara emot alla regler som finns… 😉