Volvo Arvika halvmara blev för mig en tuff uppgift efter en
veckas sjukdom som jag ännu inte var riktigt återhämtad ifrån. Dessutom ladda om efter en rejäl urladdning, mentalt som fysiskt från
spring-skytte SM dagen innan. Eftersom loppet höll DM-status liksom ifjol var
det enbart placeringarna som räknades och jag visste innan att det skulle bli i
stort sett omöjligt att vara i närheten av fjolårets tid (trots att jag då
körde på först efter 12 km). Vann ifjol och målsättningen vara detsamma även i
år fast jag kände innan att det lika väl kan bli en DNF. Att komma på pallen
var annars reservmålet.
Hamnade som 3:a efter starten och låg kvar där i början.
Kände efter några kilometer att det inte gick så fort så jag körde på i ett
tempo jag var bekväm i. De andra släppte nog där eftersom jag i det läget av
loppet fortfarande kunde springa på i backarna. Blev själv och det var enbart
en mental kamp mot en kropp som inte fungerade som den brukar när man är i
form. Löpsteget blev sämre och jag tyckte andningen kändes tung. Kändes bra när
man började närma sig målet och jag förstod att jag klarat att komma runt. Att banan
är tuff visste jag men när man inte är i form blir den riktigt jobbig. Kändes
nästan knäppt hur man klarat att springa 5 min fortare året innan och då vara
pigg när man nu var totalt slut vid målgång. Så med en rejäl kämpadag kunde jag
försvara DM-guldet på halvmarathon. Det blev faktiskt tre dubbelt Set Sail IF
på DM-prispallen då Emil Svensson blev trea (tvåa på DM) och Kristian Magnusson
blev 4:a (3:a på DM).
Resultat: http://volvoarvikahalvmara.se/
