”Det som
inte dödar härdar”

Min
upplevelse av gårdagens sthlm-halvmarathon var smärtsam. Kändes från start att
det var något skumt med kroppen. Hade liksom svårare att syresätta mig och fick
ta det rätt lugnt även där det var lättlöpt. Det var det första jag märkte.
Efter ca 6 km känner jag att det börjar strama i sidan och får bromsa på tempot
ytterligare. Vid 12 km har jag så ont så jag får stanna första gången. Undrade
om jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig till mål. Kändes verkligen inte så. Det
som drev mig att kunna tänka på att fortsätta var att tävlingen också gällde som
Försvarsmaktsmästerskap i långlopp. Tänkte att en pallplacering kanske skulle
gå om jag kunde ta mig till målet. Det var enda anledningen till att fortsätta
i det läget jag befann mig i för hade det varit en ”vanlig” tävling så hade jag
klivit av precis där. Eftersom jag har fått så tidigare vet jag att det är kört
i normala fall men nu var det än värre. Smärtorna var olidliga och från att ha
legat på strax över 3,20 per km i början så blev det ner mot 4,20 på sina håll
då det bara inte gick att springa. Kände mig skadeskjuten och jagad för jag
visste att tappar jag för mkt kommer någon och springer förbi mig snart. Det
var en känsla av ren överlevnad ute på banan.

Tempot
blev lägre och lägre och stoppen fler och fler ju längre jag kom men det blev
också kortare till mål. Fick verkligen kriga mentalt för att klara det jag gett
mig in på. Svårt att förklara upplevelsen. Tänkte på farsan, att han aldrig
någonsin vek ner sig utan alltid kämpade, in i det sista. Det gav mig krafter
att gå igenom smärttröskeln och köra trots syrebristen. Nådde tillslut målet
efter min värsta upplevelse i en tävling någonsin och kunde knappt gå därifrån
då jag sprungit hukandes och snett pga. smärtan. Varje muskel hade använts på
ett annorlunda sätt än normalt vid löpning. Ena axeln var ex totalt skrot och
jag kunde inte lyfta ena armen.

Men jag
blev Försvarsmaktsmästare i långlopp 2013 tack vare att ingen hann ikapp mig
även om det var nära och kan nu återvända till förbandet med hedern i behåll då
jag verkligen rent ut sagt fick kriga mig igenom smärtgränsen. Efter detta så
har jag börjat så smått tro att jag har fler än en skruv lös. Vem utsätter sig
för något sådant här?

Idag har
jag grymt ont överallt. Blir en paus från all träning i ngr veckor nu för att
vila skallen från den smärtsamma upplevelsen…

Resultat
här
I övrigt
så har jag senaste tiden tänkt väldigt ofta på morsan och farsan. Var upp till
graven här en dag och såg då att någon planterat en blomma på graven. Fanns
även ett kort på blomman. Där var det ritat en orienteringsskärm och ett fjäll.
Det var från farsans kompis Alvar och hans fru från Tibro i Västergötland.
Alvar och farsan tävlade tillsammans på fjällorienteringen många ggr. Tyckte
det var så fint med kortet. Saknar mor o far så oerhört!