Skymning, ett par vargspår och fullmåne. Vildmarkskänsla!
Haft några fina dagar och kvällar ute i skogarna. En del spårning av vargparet, har blivit över 20 mil spårning efter dessa två vid det här laget. Har lärt mig vilka stråk de använder och hur de rör sig, då tiken och hanen har lite olika sätt att ta sig fram på. Har döpt tiken till Humlan efter Humlas mosse och hanen till Perry efter naturmänniskan trappern som känner stora delar av området de rör sig igenom ibland. Humlan är ganska försiktig när hon tar sig fram och går gärna under träd och nära skyddande stenformationer eller andra föremål i terrängen medans Perry mer går rakt på. 
Fick se att de kommit tillbaka in i det området där jag brukar spåra dem efter att de varit längre norrut några dgr. En del bakspårning har visat intressanta saker som jag håller för mig själv. En kväll när solen gick ner var det mycket vackert ute men med pannlampan hemma och 1,5 mil till bilen blev det en mäktig färd i månljuset och vildmarkskänslan var fulländad. Vackert! 
En annan fin naturupplevelse jag hade var när stack hemifrån på ett ganska sent träningspass med pannlampa men lät bli att sätta på ljuset då månljuset lyste upp terrängen rätt så bra. I skogen i närheten av Koppsäng har jag en stig jag brukar ta ibland. När jag dök in på den så kände jag för att höja tempot rätt rejält, visualiserade om ”långa natten” utan pannlampsljus. Kom ganska fort och fick se en stor svart varelse glida ut på stigen ca 10 meter framför mig. En älg hann jag tänka innan jag tryckte på ytterligare då stenåldersmänniskans tusen år av springande jakter kommer fram inom mig i dessa situationer men varelsen stod kvar, vad händer tänkte jag och vred på lampan allt vad det gick 2 meter innan kollisionen var ett faktum och från 1 meters håll fick jag se en vildsvinsgalt som precis vek åt sidan. En riktig best. Tippade själv runt 180 kg på den, ca 1,10-1,20 i mankhöjd. Spårstämplarna var lite större än en fjolårsälgkalv. Eftersom jag har mindre erfarenhet av vildsvin då de är relativa nykomlingar runt Arvika trakten, även om jag säkert är en av de första som lyckats fota en mindre i sommar så hörde jag med brorsan och en annan kille från södra Sverige vilka har jagat en del gris om vad de trodde om galtens storlek. Närmare 200 kg trodde de, så det finns en rejäl ”best” därute.
Folk frågade om jag blev rädd? Grisen blev i alla fall rädd och mosade ner träd och buskar i sin våldsamma flykt ner mot västra sund. Själv reflekterar jag inte över rädsla i skogen och framförallt inte under en aktivitet då kroppen är igång. Finns inga sådana känslor inom mig då. Men vildsvin har nästan tagit livet av flera st de senaste åren och många hundar stryker med av dess vassa betar som tränger in i köttet som knivar, så man skall nog ha en viss respekt för dessa djur. Ca 150 000 st beräknar man att det finns nu och de kommer bli fler här uppe.
Jag är lycklig om jag får chansen att dö i skogen någon gång men skulle i dödsögonblicket bli ganska besviken om det var ett vildsvin som skickade mig till himmelriket då jag anser att det finns värdigare motståndare därute. En kamp mot en björn känns mer som en god död och då är det en bra dag att dö på, men vildsvin det vet jag allt tusan om jag skulle gilla även om denna var stor som en björn..
