Livet rullar väl på men energin finns inte där. Har fullt upp med att orka ta mig till jobb, träning och att överhuvudtaget få i mig mat. Räddningen har varit luncherna med Frykblom och Erik. Tycker det känns värre nu än strax efter pappas död. Saknaden efter honom är enorm. Det blir nog så när man delade många intressen tillsammans, för då kommer man nära varandra på så många sätt. Är verkligen glad för detta men tomheten är därmed otroligt stor. I förrgår funderade jag på varför inte farsan hade ringt än när jag skulle gå och lägga mig (vi pratade i stort sett varje kväll om vi inte sågs, och han frågade alltid om jag varit ute på skogen eller tränat – vart passet varit osv.) så jag tog upp telefonen och skulle ringa. Var hårt när jag ett par sekunder senare insåg faktum.. Igår när jag åkte upp till farsans hus så var det någon som hade flyttat på hans bil så då för två sekunder tänkte jag att nu har han varit ute på något. En annan gång för några veckor sen var jag där och tränade efter hans stigar i skogarna. När jag kom hem till pappas hus ganska sliten trodde jag på något sätt för ett ögonblick att jag skulle få prata med honom innan jag kom på mig själv att så är det inte längre. Det var jobbigt.

Har inte orkat tagit reda på saker efter honom, bara jag ser flera par av hans orienteringsskor så känns livet orättvist för var är egentligen rättvisan när en man som lever precis som alla borde leva, dör i en sådan hemsk sjukdom. Läste en fin text om pappa i onsdagens Arvika Nyheter som en orienteringskollega i orienteringsklubben Jösse skrivit. Det värmde i denna tunga tid. Texten kommer här:På hans begravning hörde jag mycket om pappa bl.a. från de gamla fjällorienterarna som deltog. Märktes att hans sätt smittade av sig då flera av dessa orienterare vann fjällorienteringen med honom men inte utan honom. En individuell lagspelare som gjorde andra bättre. Faktiskt så tävlade vi tillsammans i fjällorienteringen en gång. Var en kall resa. Finns här

Att just nu försöka prestera på ”sin” maxkapacitet i en tävling i orientering/löpning eller annat kan jag nog lika gärna faktiskt glömma för ett tag. Trodde kanske inte det men har märkt att det mentala hänger samman med det fysiska mer än man kan tro. Så har det alltid varit tidigare. Kommer försöka tävla och träna på som vanligt men har absolut ingen målsättning med någon tävling resten av säsongen. Målsättningen får bli att må så bra som möjligt. Kanske lossnar det så småningom på flera plan. Kör nya stadsloppet här i Arvika under helgen. Ska bli kul, rätt omväxlande bana och med hemmaklubben som arrangör…