Herr
bäver jobbar för tillfället hårt i markerna för att överleva det som är kvar av
vintern. Personligen gillar jag bävern även om jag var med på bäverjakt första gången då jag var 13 år.

Bäver:

Källa: Erik
R. Lindström, Örnbo viltfakta 2006

När bävern fridlystes år 1873 var
den redan utrotad. Drygt 100 år senare hade vi så mycket bäver att skogsägare,
lantbrukare och väghållare runt om i landet klagade högljutt på skadorna de
orsakade. För att förstå denna dramatiska utveckling måste vi reda ut orsakerna
till att bävern försvann.

Bävern är vår största gnagare och
en relativt långlivad art. I extrema fall kan en bäver bli närmare 30 år gammal. I
medeltal får den bara får två ungar per år, men dessa skyddas väl i hyddan
under sin första tid. Ungarnas uppväxt är lång jämfört med andra djur av samma
storlek. De blir könsmogna vid 1,5 års ålder men oftast inte självständiga förrän vid 2,5 års ålder. Det
innebär att en hona normalt inte får sin första kull förrän vid tiden för sin egen 3-årsdag. Alla
dessa egenskaper — stor, långlivad, låg fortplantningstakt, utvecklad ungvårdnad och lång
barndom — är karakteristiska för arter i stabila miljöer, där konkurrenskraft
gentemot artfränder är viktigare än att snabbt kunna utnyttja tillfälligt goda
omständigheter. Samma egenskaper gör stammen känslig för jakt på /fångst av/ i synnerhet vuxna
individer.

När bäverns vattenliv gjort dess
päls tät och värdefull året om; köttet är synnerligen smakligt, och det s.k. bävergället
— innehållet ett par skinnpåsar invid ändtarmsöppningen — varit åtråvärt för
parfymtillverkning, medicin m.m. sedan länge, var vägen mot utrotning utstakad.
Det gällde inte bara i Sverige, utan i större delen av dess europeiska utbredningsområde.
Men i andra länder tillkom också människans uppodling av skogarna som en viktig
orsak till tillbakagången.

I Norge hade man emellertid varit
förutseende nog att fridlysa arten under ett kritiskt årtionde i mitten av 1800-talet
och därefter reglerat jakten hårt. Därför fanns det bävrar

av den gamla skandinaviska stammen
att tillgå när man började plantera ut djuret i svenska vattendrag under
1920-talet. Under två årtionden fick ett 80-tal norska bävrar ny hemort i
Sverige. Totalt satte man ut bäver på 19 olika lokaler. Senare gjordes även en del
omflyttningar inom landet.

När bävrarna återinplanterades
hade det gått så lång tid att motiven för jakten försvagats. Dessutom var arten
givetvis fortfarande fridlyst. Med själva orsaken till utrotningen borta
återbesatte bävrarna sina forna lokaler steg för steg. Platser som Bjurängen,
Björbäck, Burträsk m.fl. fick åter göra skäl för sina namn. — Bjur, björ och
bur är gamla benämningar på bäver. — Spridningen gick relativt snabbt inom de
avrinningsområden där djuren blivit utsatta. Långsammare gick den mellan
områdena. Bävern kan visserligen röra sig på land, men den föredrar
vattenvägarna. Ofta besattes därför ett vattendrag med början nedströms dit
bävern tagit sig från ett parallellt avrinningsområde.

I Bergslagen kunde det gå mer än
10 år mellan det att två näraliggande lokaler koloniserades om de tillhörde
olika avrinningssområden med samband först nere i Mälardalen. Ett annat problem
som kanske inte fördröjde spridningen så mycket som stammens tillväxt var att
utvandrande ungdjur hade svårt att hitta en partner. Det gjorde att de ofta vandrade
mycket längre än vad som behövts om det bara vore för att finna lokaler med resurser
i form av föda och möjligheter att skapa en skyddad boplats. Totalt sett
innebar problemen med spridningshinder och svårigheterna att finna partners att
bäverstammen till en början tillväxte ganska långsamt efter utplanteringarna.
Men under andra hälften av 1900-talet tog den i stället riktig fart. Allt
eftersom har också jakttid införts på arten, men riskerna för att den åter
skall försvinna på grund av jakt är mycket små. Värdet av kött och skinn
betalar numera knappast jägarens nedlagda tid. I stället sker jakten främst som
ren avkoppling och rekreation. (I vissa fall motiveras den också av problem med
översvämning av skogs- och jordbruksmark, underminering av vägbanker m.m. som
bäverns aktiviteter orsakat.)

Likafullt kunde man ibland uppleva
att bäverstammen minskade lokalt efter den första uppgången. Bävern är en växtätare
som gillar bark och kvistar av lövträd. Med sina

välutvecklade gnagartänder kunde de
på några år fälla alla lämpliga träd i nära anslutning till vattendraget eller
sjön där de slagit sig ned. Genom att dämma upp ett vattendrag kunde de i vissa
fall komma åt ännu fler träd. Men när de väl hade gjort slut på de lokala
födoresurserna fick de flytta vidare. Först när vegetationen återhämtat sig
kunde bävern komma åter. Möjligen kan man tänka sig att det på sikt skulle
uppstå en balans mellan bävrarnas födobehov och återväxten även lokalt. Men det
skulle innebära en betydligt glesare bäverstam än åren just efter den första
koloniseringen.

Av det ovanstående framgår bäverns
speciella förmåga att påverka omgivningen. Bävern och den moderna människan har
detta gemensamt: vi omformar hellre miljön till

att passa oss själva än anpassar
oss till den. Det är också något människan noterat sedan länge. I nordamerikansk
mytologi lär bävern ha haft en roll i skapandet av världen

och allt som oftast dyker den upp
med snickarbyxor och verktyg i barnlitteraturen. Man har tydligen fått uppfattningen
att bäverindividen besitter de mentala egenskaper som krävs för att självständigt skapa
originella och avancerade byggnadsverk. Men ingenjörskunskapern sitter för
bäverns del djupt inbäddade i dess arvsmassa.

De grundläggande beteendena för
gräva och bygga finns medfödda hos alla bävrar. I naturen blir resultatet hyddor,
dammar och gångsystem. Det beror på att evolutionen

mejslat fram beteenden som svarar
mot specifika och entydiga retningar i miljön. Till exempel utlöses byggandet bl.a. av
ljudet av porlande vatten. Det går dock lika bra med

ljud från en högtalare som från en
verklig läcka i bäverdammen. Och en bäver kan gräva i timtal på ett slätt kakelgolv
utan resultat om den är tillräckligt motiverad. Någon större
tankeverksamhet är inte inblandad
och bäverns byggnadskonst är därför inte att likna vid människans nyskapande
verksamhet. Å andra sidan är bäverns omformande av

miljön i sig en anpassning som
fungerat framgångsrikt i minst 10 miljoner år. Framtiden får utvisa om vårt eget blir något
annat än en parentes i livets historia på Jorden.