I slutet av sommaren 2019 så vandrade gamle Tsappo vidare. Jag träffade honom sista gången bara en kort stund innan han fick somna in. Han hade ont i bakkroppen p.g.a. förslitning, mycket hade nog kommit för att han var rätt tung 55 kg och under några år fått för lite motion. Sista mötet med Tsappo blev speciellt, vi båda visste att det var vår sista gång vi skulle ses i detta livet. Han satt hos mig och vi tackade för den tid vi fått tillsammans. Kändes sorgligt men alla goda minnen var tydliga.

Han hade även haft det fantastiskt fint sin sista tid hos några som verkligen hade honom i sitt hjärta. Precis som han förtjänade.

Många var turerna i skogen jag och Tsappo hade tillsammans, på skidor och till fots. Vargspårning och friluftsliv, han trivdes ute och till skillnad mot sin avkomma Junior så gick han att ha lös på turer i skogen utan att han drog och försökte dräpa någon älg eller liknande. De skogsturer vi hade ligger på min lista av de bästa övernattningsturerna jag har haft i skogarna.

Tsappo kom till min kompis Mathias och hans familj som valp. Första gången jag träffade honom så kände jag att det var något speciellt med den där hunden. Både jag och Mathias höll honom högt allt sedan dess. Mathias hade ett speciellt band med hundar och Tsappo var inget undantag. Och mig kom han nog att älska för att jag tog med honom ut i skogarna där han hörde hemma.

När Mathias gick bort i december 2015 såg jag på Tsappo att det tog honom hårt. Hans älskade Husse var borta. Därefter tog det inte länge förrän det blev dags att flytta för övriga familjen och då kunde inte Tsappo följa med sas det. Det pratades på avlivning. Det var i min värld inte aktuellt så jag tog över ägarskapet på Tsappo. Han skrevs över på mig. Eftersom Tsappos avkomma Junior (Tsappo Junior) som jag hade hemma var rätt så aggressiv mot ”gammern” så fick Rickard ta hand om honom så länge. Där blev det mycket promenader och bad. Jag tog även med dem ut i skogen ibland. Varje gång jag lämnade honom så tittade han länge efter mig och ville med mig.

Sen året efter fick han ett nytt kärleksfullt hem där han fick en ny liten hundkompis. Han levde verkligen ett varierat liv. Klokare och trognare vän får man leta efter – han var verkligen en ”hundversion” av sin första husse Mathias.  

Saknaden är enorm efter båda de här fantastiska vännerna som lämnade ett stort avtryck i mitt hjärta. Vi ses igen, men inte än.             

“Deep in the forest a call was sounding, and as often as he heard this call, mysteriously thrilling and luring, he felt compelled to turn his back upon the fire and the beaten earth around it, and to plunge into the forest, and on and on, he knew not where or why; nor did he wonder where or why, the call sounding imperiously, deep in the forest.”