<!–
WriteFlash('’);
//–>När jag ser sådant här skäms jag för min egen art. Den värsta parasiten av alla!
Människan är ond av naturen. Vi är inte guds utsände utan djävulens om man nu ska tolka kristendomen och det gör väl de flesta i västvärlden. Människan är väl den enda djurart som aktivt, och i stor skala förstör sin egen och andra djurs livsmiljö. Många turister besöker gärna ett delfinarium på semestern. Delfinerna är vackra och ser ut att njuta av livet i bassängen. Verkligheten är tyvärr en helt annan. Delfiner trivs inte alls i fångenskap. De är intelligenta däggdjur med komplexa behov som inte kan levas ut i fångenskap. Hade delfinerna varit i det öppna havet hade de kunnat simma sina vanliga 8 mil om dagen. Det är långt ifrån möjligt i en bassäng. Delfinerna får dessutom sår och skador av solen eftersom de inte kan dyka tillräckligt djupt och ögoninfektioner av kemikalierna i vattnet. Infektionerna leder ibland till blindhet. Delfinerna dör i typfallet av stressrelaterade sjukdomar eller av klorförgiftning. Faktum är att delfinerna sällan lever i över fem år i bassäng. I naturen lever de i upp till 40 år. Men mardrömmen börjar redan på väg mot livet i fångenskap: En del europeiska delfinarier köper vilda delfiner. När de fångas i havet blir de skilda från sin grupp som de har starka sociala band till. Jakten stressar djuren och många dör i processen. Säg till att EU bör handla: I Europa finns det idag runt 60 delfinattraktioner och flera nya tillkommer varje år. Det är näst intill omöjligt för delfiner att anpassa sig till ett liv på öppet hav efter en tillvaro i fångenskap – men vi kan förhindra att fler djur tvingas att leva ett liv som strider så kraftigt mot deras natur.
Arter har ju alltid dött ut, som dinosaurierna. Är det verkligen ett problem?
Visst har arter alltid dött ut. De har mycket långsamt ersatts av andra arter som bättre passat in i miljön vid den aktuella tiden. För tillfället lever vi i den artrikaste, alltså mest biologiskt varierade, tid som någonsin funnits på Planeten.
Klimatet har varit stabilt relativt länge, vilket gjort att många olika specialiserade djur, växter, svampar, bakterier med mera utvecklats för att klara sig på olika sätt, i olika miljöer.
Problemet är att en enda art nu håller på att utrota de andra arterna i en takt som är omkring tusen gånger högre än vad som är naturligt. Dels går det snabbare än någonsin, dels är skälet till utrotningen inte detsamma som tidigare. Det är inte troligt att människans ”val” av arter som ska försvinna är särskilt bra för Planeten på längre sikt. Vi håller på att på ett mycket slumpmässigt och oförnuftigt sätt förhindra grunden för evolutionen. Antalet kvarvarande arter som kan utvecklas till nya arter, som passar i framtidens värld, blir snabbt allt mindre. Att en varierad natur med många olika arter är tåligare och ger oss människor livsviktiga saker som ren luft, rent vatten, stabilare klimat, mat, en fungerande kolcykel och mycket mer, är en viktig insikt. Dessa samband lär vi oss sakta mer om. De globala sambanden är även på detta område mycket mer omfattande än vi tidigare trott.
Dessutom är den biologiska mångfalden en försäkring över tiden. Vid förändringar i naturen, till exempel genom bränder, kan andra arter än tidigare gynnas och ta över viktiga funktioner från arter som inte klarade av förändringen. Detta gäller även inför de stora miljöförändringar som vi människor nu skapar. Att utarma den biologiska mångfalden och därmed tåligheten hos ekosystemen nu – i ett läge där stora förändringar väntar på Planeten – är förmodligen bland det dummaste vi kan göra. Och ändå fortsätter vi tränga undan det vilda allt mer och utrota art efter art. I Sverige, ett rikt land, hotas hundratals arter som lever i skogar eller i jordbrukslandskapet. Även tidigare vanliga arter som sånglärkor försvinner från område efter område.Genom att utrota arter tar vi inte bara ifrån oss själva – och alla framtida generationer – enorma skönhetsvärden. Vi riskerar också att de funktioner som naturen har – och som vi lever av – rubbas och slutar att fungera. Eller fungera så dåligt att vi måste lägga enorma resurser på att producera sådant som naturen tidigare producerade gratis, till exempel rent vatten. När vi utrotar andra arter är det inte bara synd om dem, det är synd om oss som sågar av den gren vi själva sitter på. Som den kände biologen Paul R. Ehrlich resonerade: jämför med ett flygplan där arterna är nitarna i plåten. Man kan säkert ta bort några av nitarna utan att planet går sönder och störtar. Men frågan är hur många? Och vilka? Idag utrotar vi arter som om vi visste att vi klarade oss utan dem. Men vi vet egentligen ingenting om konsekvenserna.
