Ville få testa lite var jag låg i form nu så igår var jag iväg till Karlstad där IF Göta körde en resultattävling på 1000 meter. Hade hoppats på strax under 2,40 men landade på 2,45 utan varken spurt eller vilja. Dagsformen var inte den bästa och vek ner mig när jag började känna av lite syraskuld. Hade mera inne och när jag kom i mål så kändes det som jag kunde fortsätta ett tag till. Typiskt mig, verkar som jag är rädd för syra och vågar inte gå på det lilla extra som krävs på korta distanser. Typiskt skogsmulle syndrom. Skogslöpning är lite annorlunda. Jag har inte kört på varken bana eller mer än 3 lättare intervallpass sen början av oktober så man kanske inte ska förvänta sig att man klarar av att springa fortare heller men man blir ju lite besviken när man inte ger allt och gör sitt bästa för det är vad idrott handlar om. Så länge man gör sitt bästa ska man va nöjd hur än resultatet blir. Ett test var det iaf och det känns som det är mkt att ”gå på” framöver.
En som verkar ha fått ut det han hade var min klubb och träningskompis Sören Persson som sprang på 2.37. Det är nytt svenskt rekord i M40 med 3 sekunder! Det var hans sista chans på 1000 meter innan han går upp i M45. Tänk att det tog 20 år av hård träning att bli en ”riktigt” vass löpare och utvecklingen fortsätter. Ett bevis så gott som något att löpning är en stentuff sport och det tar enorm tid och kraft att bli vass.
