<!–
WriteFlash('’);
//–>Igår sprang jag Lidingöloppet. Loppet var för första gången fulltecknat vilket innebar att 18000 löpare skulle ge sig på tremilen vilket var inspirerande men tyvärr blev det mitt livs hittills hemskaste löparupplevelse. Loppet började dock helt perfekt och benen var superpigga, bästa benen i år. Fick ta det jättelugnt för att inte springa för fort, kändes som att en del framför springer jag ikapp när som helst så jag var helt säker på att jag skulle plocka folk framför från ca 14-15 km när jag skulle börja jobba. Låg väl ca 33:a en bit efter 10 km och bara flöt precis enligt planen. När det gått ca 10 km, druckit två ggr och det kändes som jag inte hade börjat springa än tänkte jag så smått öka tempot lite, dock skulle jag vänta till 15 km innan jag skulle börja köra på riktigt då banan ändrar lite karaktär. Kändes bra och jag lämnade ena Grossbrodern bakom mig och plockade genast snabbt in på dem framför men det kändes fortfarande som jag höll ner farten medvetet.
Kände plötsligt lite smygande tendenser till håll/kramp i magen men jag tänkte att det går över snart då jag kör ju inte för fullt men det satte sig värre och värre. Till slut var jag tvungen att stanna ett par ggr på krönen på några korta backar. Fick nästan panik där, inte nu igen tänkte jag. Fy f.. vad tråkigt! Grossbrodern kom och sprang om mig efter ett tag men trots att jag inte kunde springa på riktigt varken uppför eller nedför såg jag honom länge men till slut försvann han. Fick stanna ett par ggr igen och var oerhört frustrerad. Benen ville bara springa men smärtan i buken var helt olidlig, värre än någon gång tidigare under tävling. Har fått detta några ggr på längre lopp förut men inte så här illa, det brukar ge med sig lite så man kan löpa ut lite mer nu var det totalt omöjligt. Tänkte att jag kliver av nu när som helst. Fick fortsätta tassa A1 tempo uppför backarna när löpare efter löpare passerade storflåsandes som jag haft minuter på innan om jag överhuvudtaget skulle ta mig till varvningen vid målet.
Blev något frustrerad, kanske mitt livs form denna dag och så blir det så här i enda loppet jag riktigt går in för under hösten. Vid ca 12 km kvar stod Johan Johansson som var vår huvuddrickalangare med cykel. Han var helt suverän som langare och bättre uppbackning kunde man inte absolut inte ha, tusen tack Johan, du var bäst av vårt team denna dag. Stannade hos honom ett tag och försökte massera hållet men det fanns inte en chans att det skulle släppa. Johan berättade att Martin Holmstrand fått bryta pga. kraftigt näsblod, va fan tänkte jag – när vi båda skulle försöka springa här kan väl inte båda kliva av så jag måste ta mig i mål på något sätt. Fy fan tänkte jag, det går ju aldrig. Tänkte att den enda motivationsfaktorn som kan hålla mig kvar på banan är att Martin Larsson snart kommer bakifrån – tänkte att kommer han så ska jag försöka kriga och spurta sista 5 meterna. Sen ville jag träffa farsan som stod vid 7 km kvar.
Ut på sista varvet kom ena Nordströmbrodern från Grums sakta förbi och honom tappar jag 6 minuter på bara sista 9 kilometerna. Vid 7 km kvar stod då farsan och han undrade var jag tog vägen då folk som jag legat minuter före redan vid 5 km hade passerat för längesen. Stannade och pratade med honom och masserade hållet ett tag. Han tyckte det var tråkigt då han sett vilken fin form jag va i. Jo fy fan sa jag, detta är skandal att det händer just idag och jag är ju inte ett dugg trött. Sa till farsan att nu kommer Martin Larsson när som helst och springer förbi mig innan jag stapplade vidare. Varje uppförsbacke var en grym pina både upp och ner både för kropp och psyke. Kände mig som ett jagat och skadeskjutet djur.
I Abborrbacken som jag knappt märkte av då jag som sagt gick i träningsfart kom Bill Impola och mosade förbi. Grattis Bill till ett fint lopp och att du fick krossa mig ;-)! Nu var det ju inte långt kvar men smärtan var totalt olidlig men några minuter till kan jag väl stå ut när jag kommit ända hit tänkte jag. Ska aldrig springa i detta skick igen tänkte jag flera ggr. Vid ca 3 kvar stod en kenyan parkerad, jaha tänkte jag, tydligen någon mer än jag som haft det kämpigt. Med ungefär 2 km kvar fick jag se en kille som sprang ännu långsammare än jag gjorde hur det nu gick till då alla andra jag sett passerat mig och sprungit snabbare sista 16 kilometerna. När jag kom närmare så fick jag se att det var Oskar Svärd. Vasaloppskungen. Han var helt väggad, kom igen nu Oskar snart i mål nu sa jag när jag passerade men han var knappt vid medvetande. Efteråt när jag pratade med honom var han nog en av få som var ännu mer besviken än jag. Han hade också som mål att komma runt 1,50, helst under då han sprang på 1,50 precis för några år sen.
I mål kom jag otroligt nog till slut dock på ett mkt brutalt och smärtsamt sätt, det trodde jag aldrig vid 14 km kvar. Har ont som f.. fortfarande och kan knappt ta djupa andetag. Vilken j.. skit! Måste verkligen gå till botten med dessa problem för jag kommer inte utsätta mig för detta igen. Det var värre än värst denna gång. Smärtan är grym, även idag. Det är förmodligen någon muskel som krampar stenhårt vilket gör att jag inte kan andas ordentligt. Hade inte över A1 puls andra halvan på loppet trots kuperingen då det helt enkelt inte gick att springa i backarna och att inte kunna släppa på utför var inte roligt.
Försöker jag ändå hitta något positivt så är det att jag hade en superform, lyckades med det iaf. Tror jag haft stora möjligheter att absolut vara i paritet med min målsättning om detta inte inträffat, energin fanns där för att springa bra hela vägen i 30km, enda jag känner av idag är magkrampen. Benen är pigga. Vätskelangarna Farsan, Johan och Morgan var helt suveräna. Kanon! Och mitt krigande kan ingen ta ifrån mig, folk som såg mig flera ggr frågade om jag inte skulle ge mig snart eftersom det inte gick längre men har jag åkt ända hit så ska jag fan i mål sa jag, den inställningen hade jag igår. Gick ända in i kaklet kan man säga…
Idag sprang jag Klubb Mästerskap i orientering. Eller sprang, jag kunde inte springa då jag hade så ont av hållet vid varje steg och efter dryga 300 meter kom jag knappt framåt så jag fick bryta efter 3 km. Förstår idag inte att jag överhuvudtaget klarade att motivera mig att springa nästan 18 km såhär igår. Måste varit totalt hjärndöd men en upplevelse jag garanterat aldrig glömmer blev det!
