Har inte lyckas hitta normal vinterform efter utlandsvistelsen, kanske tog maginfluensan hårdare än jag trodde. Allt känns för närvarande tungt. Sover tolv timmar men det hjälper liksom inte. Känns som jag sprungit tre ”långa natten” i rad liggandes i rygg på Haldens löpare när jag vaknar. Kanske ska kolla upp järnvärdet så det inte har sjunkit i bott. Man är för vek helt enkelt. Hoppas att krafterna kommer tillbaka.
Idag när jag hälsade på farsan såg jag däremot en som inte är vek, en som inte ens vet vad ordet vek betyder, den hårdaste av de hårda som dundrade omkring på åkern i skidspåren. Han går på cellgifter sen några månader tillbaka men det stoppar honom inte från att ta några timmar i skidspåren. Då är man satans hård, jämfört med det så är mitt gnäll oerhört ynkligt. Man är en ynkrygg. Men farsan inspirerar som han alltid har gjort. Han är otrolig min pappa om man uttrycker sig lindrigt.
