Vafferhallsloppet på Järvenskolan i Gunnarskog kördes i fredags och
jag var inbjuden att vara med. Riktigt kul, var inbjuden och även med på detta
ifjol också. Höll i en liten föreläsning om mina aktiviteter i skog och
mark tidigare i vår så det var många som man nu hade en lite kontakt med vilket
verkade uppskattas. Körde loppet tillsammans med eleverna och pushar och hejar
på dem. Riktigt kul. Alla kämpade så otroligt bra och imponerade på mig! Kanske
faktiskt den allra viktigaste tävlingen på hela året att vara med på för då
det är viktigt att föregå med ett gott exempel på hur man mår bra med träning
och friluftsliv i skog och mark. Dessutom försöker jag påverka dessa ungdomar
att låta bli droger, alkohol och annat elände som lurar bakom hörnet. Dessa små
men kanske längre fram betydande insatser är FRUKTANSVÄRT viktiga för mig som
medmänniska till dessa ungdomar att göra. Du kan inte som vuxen säga att ”-Man
ska inte” och sedan stå bakom knuten och dra halsbloss eller supa i smyg. Det
genomskådas direkt! Ungdomar gör inte det man säger till dem att de ska göra,
de gör det du själv som VUXEN gör – var så säker!
Många problem i Svenska samhället skulle vara klart mindre och
knappast finnas om droger och alkoholmissbruk vore mindre och folk sysselsatte
sig mer med idrott eller friluftsliv. Dessutom skulle man slippa folk med
en massa sjukskrivningar pga. många som helt enkelt har en alldeles värdelös
fysisk förmåga. Nog om detta men det tåls nog att påminna om hur många ggr som
helst. Speciellt som samhället faktiskt ser ut som det gör och på så sätt
berövar många ungdomar på ett bra liv genom att ge alldeles fel signaler. Då
måste det också finnas motpoler, någon som står upp och visar på motsatsen.
När jag joggade lite efter ”vafferhalla” så sprang jag ner till
kyrkan i Gunnarskog. Kyrkan ligger så vackert alldeles vid vattnet. Var ner
till min mammas grav en sväng. Blev speciellt när jag innan hade blivit påmind
om gamla tider på Järvenskolan och många fina minnen från år som gått plötsligt
kommer tillbaka. Kände hur otroligt mycket jag saknar mamma och tänkte på hur
hon gjorde allt för de som stod henne nära. Till och med när hon låg och
väntade på döden så tänkte hon på oss och hur vi skulle ha det när inte hon
fanns längre. Kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag tänkte på detta. Kände
en otrolig tomhet inombords när jag sprang tillbaka till bilen.
En idrottskompis jag har nämnde att man inte är särkilt hård om man
bölar då han blev rörd över en sak som hände honom i veckan, jag berättade då
att det i själva verket är precis tvärtom. Det är bara de absolut hårdaste som
kan visa sina känslor helt öppet!
