sön, juli 17, 2011

Blev ytterligare en Norgetur. Ännu en gång till Jotunheimen. Det stora fjällområdet som också innefattar Skandinaviens
högsta fjälltoppar, Galdhöpiggen och Glittertind, är ett stycke magnifikt
landskap. Kargt och spetsigt och grymt mkt sten i jämförelse med våra Svenska
fjäll som är lite mjukare och rundare i formen. Denna gång var det en
vandringstur med Maria, Elin och Oskar. Vi skulle bla gå över klassiska Besseggen.
Besseggen är en ganska skarp bergkam som är väldigt populär. Ca
40 000 personer vandrar turen varje år. Besseggen ligger i öster av Jotunheimen
mellan sjöarna Gjende och Bessvatnet. Från Besseggen har man en vacker utsikt
över Gjende och Bessvatnet. Det speciella med utsikten är att sjön Gjende som
är ca 2 mil lång och 1 km bred ligger 400 meter lägre än Bessvatnet och medan
Bessvatnet är blått som de flesta andra sjöar så har Gjende en markant grön
färg som kommer av att glaciärvatten sköljer ner lera och andra partiklar i sjön.

Själva kammen blir brantare och brantare ju högre upp man kommer. Med lite
hjälp av armarna tar man sig elegant upp för kammen. Du har ett rejält stup ned
till sjön Gjende men även ned till Bessvatnet är det brant. Nivåskillnaden är
400 meter. Rätt så mäktigt. Elin gick fyrfot hela kammen och tyckte det var
lite brant. Norska turistföreningens beskrivning att turen passar ”folk flest”
är väl en sanning med viss modifikation. Men även om det kan kännas luftigt på
sina ställen är det mest just en känsla – man kan slå sig, men knappast slå
ihjäl sig. Gillar man bergsvandring, har hyfsad kondition och inte är alarmerande
höjdrädd är det inga problem. När man kommit upp på toppen av eggen och
befinner dig på Veslefjellet och påbörja en lite flackare nedstigning mot
Gjendesheim. Någon liten brant stötte man på även där.

Första dagen gick
vi över bergskammen mellan Gjendebu och Memurubu där vyerna minst lika
storslagna som på Besseggen, om inte strået vassare faktiskt. Var längre
sträcka som var finare. Kanonfint väder med många pauser hade vi där vi bla såg
örn , renar och får. Efter ett par lätta inledande kilometrar vänder stigen rakt
upp för branten. På en dryg kilometer tar vi 500 höjdmetrar. Några ställen med
extra branta och svårgreppade klippor är till och med utrustade med kedjor. Strax
innan Memurubu går leden rakt upp mot himlen och ser ut att sluta i ett stup.
Men på andra sidan krönet finns det faktiskt en stig som sicksackar sig ner mot
hyttan.