Traditionen säger att natten till Julafton övernattar man
utomhus, i vinterlandskap. Och det är helst skidåkning som gäller på Julafton
så snö måste sökas! Vinter var det ont om i Arvika-området men norrut, närmare
bestämt vid sjön Lomsen hittade vi det vita guldet. Turen startade från parkeringen norr om sjön. På sjön Lomsen flottade
man förr timmer. Vi började klättringen upp till den gamla finngården Ritamäki
(Ritaberg). Övre gården var troligen uppförd på 1780-talet. Tidigt övergiven.
Källare och rökstuge-ruin finns kvar. Nedre gården byggdes 1840. 1857 drabbades
gården av rödsot (dysenteri) och alla barn dog under en och samma vecka, modern
någon vecka senare. Fadern bildade ny familj och fortsatte driva gården.
Beboddes fram till 1964. Gården skänktes till Lekvattnets hembygdsförening.
Därefter fortsatte vi norrut förbi torpruinen efter gården
Vallis. Den beboddes under 1700 och 1800-tal. Torpet övergavs och blev öde 1905
då gårdens barn flyttade till Amerika. En liten bit norr om Vallis ligger Kissalamp.
Denna gård bröts fram av två bröder från Norge under 1700-talets senare hälft.
Här sågs tomtar så sent som på 1900-talet och det passade bra för vår
Julskidåkningstur. I Kissalamp slutade också en viktig flyktingsrutt som
användes under kriget. Gränsen till Norge ligger bara 400
meter bort, och där går den gamla flyktingrutten. Den användes många gånger
nattetid för att lotsa de norska flyktningarna rätt.
Nu tog vi sikte på gränsen. Närmare bestämt Mossåsröset. Riksröse
nr:78. Konungariket Sveriges gräns är markerad med riksrösen, på kartorna
markerade R.r. plus numret röset har. Vi träffade röse nr 78 i det dimmiga
eftermiddagsljuset på 3 meter. Där bredde sig gränsen ut som en gata i
vinternatten. Vi började spekulera om svenska soldater i skidpatruller under
andra världskriget och hur känslan kunde vara då. Hur väl funkade deras
vinterutrustning mm? Vad hände om de tog sig över gränsen? Anslöt sig flera
till Norska motståndsrörelsen? Några till Tyskarna? En del finns dokumenterat,
en hel del vet bara dem som var med och de flesta är borta nu. 70 år senare
kändes det faktiskt lite speciellt att korsa gränsen på skidor en vinternatt. (pga.
dessa fantasier var jag tvungen att göra en helt oseriös film från turen som ni
kan se nedan, kanske kommer en seriös version också nån gång men bilderna är de
som jag försöker hålla seriösa) Vi följde sedan riksgränsen ett litet stycke
med Varaldskogen som vårt enda sällskap.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Vi hittade ett litet tjärn på andra sidan gränsen som
erbjöd vatten och en bra lägerplats. All ved vi hittade var verkligen genomsur
och vi fick lägga ner oss ordentligt innan det blev tillräckligt med värme i
elden att det mesta brann. Det var otroligt rått och fuktigt i luften. Under
sena kvällen sprack dock molnigheten upp och ett klarare väder med kallare
temperatur drog in över oss. Härligt, nu skulle morgondagens skidåkning bli med
lätt packning över skare.
Vaknade sedan upp till en strålande morgon i det nya
Marmot-tältet från Magazinet Karlstad vilket fungerade utmärkt. Som vanligt tar
man sig en lätt uppvärmningstur när man kommer ut ur tältet för att få upp lite
värme i kroppen. -6 grader och vindstilla, stenhård skare. Bara att häva i sig
frukost och dra vidare med lätt packning efter att vi ställt de tyngre pjäserna
vid Mossåsröset. Planen var bl.a. att besöka naturreservatet Særkilamp som
ligger på den norska sidan gränsen därefter upp till Kronhallsröset R.r 79 och
vidare över Danshallsmyrarna. Danshallsmyren på den svenska sidan och har en
yta på 543 ha, och Særkilamp är på 474 ha. Tillsammans så har de båda
reservaten, som ligger intill varandra en total yta på ca 1000 ha, d.v.s. 10
kvadratkilometer. Detta är ett enligt mig ett mycket fint vildmarksområde. 
Var toppenskidåkning på Danshallsmyrarna och vi fann bl.a.
spår efter Lo och Varg som hade traskat igenom området dagen före oss. Älgspåren
var det många vilket tyder på en stark älgstam vilken hade gått riktigt hårt åt
den unga tallskogen på sina håll. Eftersom området ligger högt så har man fin
utsikt mot omgivningen och man kan se mil in i Norge och man ser från södra
delen Blåbärskullemasten. Fikade i solsken och inte lite påminde hela turen om
en dags skidåkning i april månad.
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Den oseriösa versionen av filmen
Nerfärden från Ritamäki till bilen vid Lomsen gick undan
då mer än 20 kg packning på ryggen trycker på rätt fint. Väl nere vid Lomsen
fick jag en rejäl Flashback från en naturutflykt vi gjorde på Järvenskolan i
högstadiet då vi övernattade just här. Vi började den gången med att cykla till
Mitandersfors, vandring över Finnskogleden, kanot på Lomsen och cykel tillbaka
till skolan. Det var tider det….
Ska man summera turen så var det den finaste skidåkningen
jag har gjort på Julafton och det enda som saknades var synen av skogens vilda
varelser men de höll sig långt undan.
