Händelserna under 10-Mila natten lär jag nog inte glömma i första taget. Killarna på sträcka 1-3 hade gjort bra och stabila insatser innan de skickade ut mig på sträcka 4 – den långa natten. Banan mätte 17540 meter fågelvägen. Långa natten är inte bara lång och mörk, den kan vara jävligt mörk också, som när pannlampan slocknar mellan kontroll 3 och 4 (av 27 och man har ett helt lags förväntningar att bära på sina axlar så kan man bli ganska nervös). Till att börja med betedde sig lampan som ett stroboskop och blinkade av och till så jag höll på att få epilepsianfall. Därefter blev den svart. Jävligt svart.
Fick stanna och kränga på mig en reservlampa jag hade i bakfickan. Ni hör själva. En lampa som får plats i bakfickan lyser inte upp mkt. Blev därefter en kamp för att hålla huvudet ovan vattenytan och sprang omkull ett antal gånger. Rakt in i en gran bar det också och en del stenar hade tår och underbenen några ofrivilliga närkamper med. Låg tillsammans med en klunga som blev till en större klunga men jag hade fullt upp med att se var jag skulle springa då jag enbart ibland kunde se marken – som när någon annan lyste upp den åt mig. Förutom att den lilla pannlampan jag nu bar lyste illa så skakade den ner över ögonen varje gång när tempot skruvades upp, så jag fick sätta den på plats ett antal 100 ggr. Inte kul alls. <!–
WriteFlash('’);
//–>Lampan har fungerat hur bra som helst tills denna gång så jag var kraftigt förvånad, besviken, lite förbannad och funderade på hur detta skulle sluta så fokus blev först och främst att inte släppa en meter på dem jag sprang med just då. Tyvärr märkte jag därmed inte att klungan splittrades och jag hamnade i en något långsammare klunga som bommade en del. Jag själv kunde knappt se var jag satte fötterna så mitt eget orienterande blev på så sätt ganska värdelöst. Ingen risk att man kunde vara offensiv där inte. Tror jag skickade ut vår 5:e sträcks löpare på ungefär samma placering som jag gick ut. Kändes snopet då jag skulle försöka vara med om jag såg någon som var pigg under vägen och på så sätt ta några placeringar. Och kroppen var det inga större fel på, kändes ganska lätt hela vägen rent fysiskt. 
Kraftigt blåslagen nådde jag i alla fall till målet efter en total löpväg på över 20 km. Har nog aldrig haft så ont i kroppen efter en tävling. Hann tänka både en och två ggr hur jag lyckades hamna i denna situation. Frågade mig själv vad jag egentligen är för en idiot som går upp mitt i natten och springer ett halvmaraton i skogen med en ficklampa. Men ett minne för livet som heter duga fick jag minsann. Det ska inte vara FÖR lätt. 
Laget slutade 61:a efter 10 sträckor (av ca 330 lag). Ifjol kom vi på 58:e plats och jag tycker nog vi hade ett vassare lag på benen i år så vi borde kunnat klara topp 50 men det verkar visst ganska tufft att slå sig in där. Bredden på bra lag är stor inom denna sport. Helt överlägsen mot andra konditionssporter i Sverige. Det är inte ens jämförbart…
Blev en övernattningstur i Gunnarskog. Inte varje gång man åker båt till lägerplatsen men denna gång hände det alltså. Alltså ännu ett besök vid en eldstad jag byggt och den har inte varit använd på typ 15 år. Enda jag såg av herr bäver denna gång var en varningssmäll med svansen.. 
