Igår vandrade farsan vidare till de sälla jaktmarkerna. Han
fick somna in i kretsen av de närmaste. De han älskade av hela sitt hjärta. Ett
hjärta så varmt och stort. Kanske är han redan igång i en skog på andra sidan.
En oerhörd tomhet och saknad finns nu inom mig. En del av mig försvann igår och
kommer aldrig tillbaka. Som en kompis skrev på SMS: ”Vårda minnet av en stor man”. Det ska jag göra, han kommer alltid att
vara med mig. Och en stor man var han verkligen, in i det sista tänkte han på
alla andra. <!–
WriteFlash('’);
//–>
3 v efter den magoperation han gjorde mot sin dödliga
cancerform sprang han nattorientering. Jag var med honom på återbesök hos
läkaren i Karlstad några dagar senare. Läkaren frågade hur det gick med
rehabiliteringen efter operationen. ”Det gick väl lite tungt i skogen på en nattorientering men annars
känns det bra”. Jag tittade på läkaren. Läkaren stod bara och gapade, han
såg ut som en fågelholk i trynet. Han tappade hakan fullständigt men där lärde
han sig nog något nytt, de där skogsgubbarna är inte som alla andra.
När det kändes som tyngst igår gav jag mig ut i skogen några
timmar. Där pappa trivdes som bäst. Sprang rakt ut i nya marker. Tårarna kom,
tänkte på pappa hela tiden men ändå kändes kroppen så lätt, lättare än någon
gång innan. Tänkte att vad är det som händer – skjuter han på mig gubben?
Kändes plötsligt som jag fick en kraftig knuff på höger axel av någon så jag
höll på att ramla. Antingen spelade hjärnan och kroppen mig ett spratt eller…
Fått många fina hälsningar från många. Tack alla ni, det
betyder mycket. Fick ett SMS från Andreas, klubbkamrat till pappa och mig
i VVOK som jag tycker var väldigt fint: ”Han
var och kommer förbli en förebild för oss alla. Minns speciellt Blodslitet i
höstas. Hur ont han hade men ändå kämpade som ingen annan och verkligen var
glad att få vara med. Själv vek jag ner mig… Du har vårt deltagande i denna
svåra stund. Vår tid på jorden är tillfällig. Kanske är det så att vi alla
träffas igen i den där skogen… / Andreas”
