Arvika stadslopp igår lördag blev en av de värsta plågorna jag utsatt min kropp för. Trodde helt klart jag nådde min lägsta nivå på Borejoggen förra helgen rent formmässigt men där var jag i rena superformen om man jämför med vad som hände här i stan. Redan efter 500 meter kände jag att det inte fanns någon spänst i benen överhuvudtaget och det kändes även som huvudet kokade. Var riktigt obehagligt och förstod redan här att detta blir ett mycket dåligt lopp. Funderade efter 1,5 kilometer att jag nog borde kliva av. Något var kraftigt fel. Valde att fortsätta då jag låg i ledningen och i normala fall just nu borde ha en klart högre kapacitet än de som fanns i närheten bakom mig så kanske skulle det kunna gå vägen ändå. Vid 4 km i toppen på vågenbacken med 2 lätta kilometrar kvar fick jag nästan stanna och där lämnade jag över ledningen. Knasigt nog körde jag ändå på och sista 500 meterna så vet jag knappt vart jag befann mig eller vad jag gjorde där så då sprang två man till om mig. Var totalt väck för tydligen så har jag pratat med folk i målområdet som jag inte ens kommer ihåg att jag har sett. 
Fortfarande ledning men totalt skrot…
Tydligen har flera som sett mig efter banan sagt att de inte kände igen mig på löpstilen, och att jag sprang med ett annorlunda och ospänstigt steg mot vanligt. Precis så som det kändes också kan jag tala om. Ber om ursäkt om jag sa något dumt för jag kommer inte ihåg något efter målgång. Skumt. Blev rätt orolig igår att jag dragit på mig någon riktig skit för det var verkligen en obehaglig känsla. Kände mig som berusad, fast det var konstigt eftersom jag inte tagit en enda öl sedan midsommar -07..
Men förutom min egen insats var Arvika stadslopp en fantastisk succé. Bättre tävling har knappast arrangerats i Arvika i modern tid. Nästan 400 deltagare och många yngre förmågor. Jättekul!! Är stolt över att representera en så fantastisk klubb som Set Sail IF. Den klubben har gjort mer på en säsong än vad alla andra klubbar i kommunen tillsammans lyckats med på 10 år.
De andra i ”gänget” skulle sedan ner och köra Myrvarvet idag söndag, och tänkte att jag testar att värma upp i alla fall så får vi se hur det känns denna dag. 2,5h sömn på natten gjorde mig seg men efter ett par tre kilometers jogg kändes det klart bättre än gårdagen. Tänkte att känner jag liknade tendenser som igår kliver jag av direkt. Knasigt nog märkte jag genast att kroppen mådde mkt bättre och spänsten var klart bättre än gårdagen så det var bara att köra. Körde ganska kontrollerat med Martin H i täten i 2,5 km då han körde 9 km´s banan men det gick fortare än igår. Sedan delade sig banorna och jag sprang ensam resten.
Kändes ganska bra och i vissa medlut så kunde jag löpa på under 3 min/km, lite skillnad mot igår då jag i liknande utförsbackar kanske sprang som bäst på typ 3,20 min/km. Kunde sedan ta det ganska lugnt sista delen av banan, i sista motbacken har farsan stått senaste 4 åren så jag tog mig tid att tänka på honom när jag sprang förbi. Kunde därmed ta hem tredje seger på raken, drygt 34 sekunder före Niklas Wassberg Töcksfors IF. Kan säga direkt att hade han varit med igår i Arvika så hade han vunnit, så pass bra är han, det har han visat tidigare. 
Min tid idag är drygt en halvminut efter banrekordet som jag satte på denna banan 2010 även en bit efter fjolårstiden så det är ingen direkt toppform idag men med tanke på gårdagen så var det väldigt mkt bättre och känslan i kroppen var totalt annorlunda idag. Hade jag velat hade jag kunnat springa på lite mer på slutet om det skulle behövas. Synd att inte den formen fanns där igår också för då hade resultatlistan sett annorlunda ut. Frågan är fortfarande oförklarlig vad som hände igår men det är bara att glömma. Nästa gång man känner sig så ska man dock inte fortsätta tävla, det borde man ha lärt sig tidigare men nu så kanske det går in…
