De små skogsturerna (vandring) duggar tätt men kroppen blir knappast bättre. Tyckte ett tag att det gick åt rätt håll men nu tycker jag nog att jag stått stilla och kroppen är som avstängd. Fick ett fint 310-pass med Holmstrand och Carl Söderqvist i helgen och just passet kändes helt ok men annars känns det mer eller mindre förjävligt. Skumt. Ska dock till en ny läkare nästa vecka så får vi se vad som händer. Mår mentalt också rätt illa och pappas bortgång finns i mina tankar. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Allt som har med idrott eller natur/friluftsliv att göra påminner mig. Alla skogsturer. Varje steg jag tar i skogarna. Samtal om kvällarna som aldrig kommer. Drömmar jag drömmer. Saknaden är så enorm och det har inte blivit bättre, snarare mycket värre. Trodde nog jag skulle lära mig leva med det men det känns inte så just nu. Han betydde så mycket för det liv jag valt att leva och nu är allt detta borta och söndertrasat. Frågan är vad jag ska göra åt det? Svårt. Nått får nog hända så jag hittar något som är av betydelse. Just nu känner jag bara en likgiltighet inför allt som sker.

Enda glädjen jag sett till sista tiden var väl i helgen då jag var med chefen på kalas och träffade en del trevliga människor från ”förr”. Det var kul. Påminde mig om att det mesta var bättre förr…