Fick en kommentar på facebook som var underlig eller lustig hur man nu skall se på det.Tänkte för mig själv att om en tomte som jag inte känner eller aldrig har träffat kommenterar saker han inte vet något om i direkt nedlåtande ordalag så säger det väl mer än honom än om mig, så det är inget att bry sig om. Sen gick det någon dag och jag kom att tänka på det igen, vad menade han egentligen? Och jag tänkte också på om han nu tyckte att inte jag kommit någonstans, hur långt har han då kommit själv när han kritiserar andras val i livet så kritiskt på ett internetforum? Om han nu menade rent idrottsligt och resultatmässigt så kan man säkert komma längre om man har gjort allting perfekt, men det är även otroligt många som har gjort samma eller större insats träningsmässigt än mig och inte nått samma resultat. Detta finns det säkert tusentals anledningar till men jag skulle aldrig någonsin kunna anse att någon av dessa människors insatser har varit ”tragiska”. Om de inte kommer under 24h på låt säga ett millopp så är de aldrig någonsin mer tragiska än Peter Skoogs egna kommentarer.

Och därför skriver jag dessa rader, han kan sparka på mig om han vill och han har tydligen på något konstigt sätt behov av detta, men jag tycker att det känns orättvist att han samtidigt gör det på alla andra som nått likvärdiga eller sämre resultat just idrottsmässigt med samma eller större träningsinsats. Hans påhopp är ett påhopp mot alla som tränar. Och vilken betydelse spelar detta överhuvudtaget? Var och en har sin fulla rätt att göra vad de vill här i livet utan att de ska behöva försvara sig mot att de varit eller är ”tragiska”. Jag vill inte gärna sänka mig till hans nivå men jag funderar på vem som är mest tragisk egentligen? Den som verkligen gör något den tycker är kul och brinner för eller den som anser detta är tragiskt och har ett stort behov att utrycka detta.

Men det fick mig även att tänka på resultat. För egen del. Vad borde jag ha nått för resultat för att vara mindre tragisk i hans underliga värld? Han utgår säkert från ren löpning när han tänker. Vi kan ge några exempel på tider, mer eller mindre tragiska. Om jag nådde låt säga 1,11 på halvmaraton, hade jag då varit mindre tragisk vid 1,09 eller 1,06? Och om jag nådde 32 på milen i samma lopp, hade 31 eller 30 varit mindre tragiskt? Och hur tragisk är den som tränat betydligt mer än mig och når 1,17 på halvmaraton eller 36 minuter på milen som bäst? Eller hur tragiskt är det att sätta ett banrekord i Norge på ett terränglopp där massor med västvärmlänningar kört i 30 år och samtidigt spurtslå en kille som gör runt 8,00 på 3000 meter och någon vecka senare springer 1,05 på halvmaraton. Kanske borde man ha slagit honom med 2 minuter för att vara mindre tragisk? Dessutom helst med 25 kg packning på ryggen så hade tragiken kanske varit nere i 25 %. Och hur ställer man sig till det faktum att man sätter testrekord i kondition tillsammans med olika styrkemoment i tester på ett av försvarsmaktens jägarförband där massor med grabbar tidigare har testat sina förmågor i dessa moment, och faktiskt tränat för dessa tester? I det läget måste tragiken vara total.

Men en sak är i alla fall väldigt säker, om jag i Peter Skoogs värld inte kom tillräckligt långt idrottsmässigt så kom jag i varje fall ganska långt i livet tack vare all rörelse och annat som jag haft i skog och mark. Längre än vad en inskränkt, fördomsfull och nedlåtande Peter Skoog någonsin kommer att gå i sin väg mot himmelriket. Hade det varit något lite ”man” i Peter Skoog så hade han tagit upp sina funderingar personligen öga mot öga från början och dessutom hade han efter några dagar bett om ursäkt för sitt klumpiga sätt att utrycka sig på nätet. Men det tror jag knappast kommer att hända. Så liten på jorden är nog denne krabat…