Idag är det på dagen två år sen
som farsan stämplade vid livets sista kontroll. Det känns i hjärtat och
tomheten efter honom är fortfarande enorm. Varje gång jag är i en skog brukar
jag se honom framför mig nån gång under turen. Han var skogsmänniskan
personifierad och samtidigt som han var hårdare än någon annan jag känner var
han samtidigt världens snällaste. Jag saknar min pappa, min träningskompis och
vän så otroligt mycket.
Åkte upp till kyrkan i Gunnarskog
här en dag. Inte ofta jag besöker kyrkogården då jag tycker det är jobbigt.
Bland det värsta jag vet är att se gravkorset med mamma och pappas namn på, och
läsa de datum som står. Önskar ofta man kunde ta sig tillbaka i tiden. I
ärlighetens namn saknar jag dem så det gör ont och jag drömmer om dem nästan
varje natt. Lovade mamma när hon låg på dödsbädden att vi skulle ses igen på
andra sidan, och det håller mig levande tills den dagen kommer. Är tacksam för
den fina relation jag hade med mina föräldrar men när de en dag plötsligt är
borta blir tomheten hård att bära.
Inte bara en gång jag har tvivlat
på mitt idrottande sen farsan försvann, det var något vi hade tillsammans och
han gav mig inspiration. Jag har mycket svårare att hitta inspirationen
numera. Brukar ibland tänka på sista tiden farsan levde, hur han ville ut i
skogen och träna fast benen knappt bar längre. Att han sprang den hårda
orienteringstävlingen Blodslitet i Norge fast han var döende. Det ger mig
åtminstone vissa krafter att ta sig ut i skogarna.
När jag en dag joggade vid
Jössestugan och passerade på ett ställe där jag sprang förbi pappa på en
träningsorientering ett tag innan han gick bort, kom jag att tänka på att det
var sista gången jag såg honom med karta och kompass. Trots att benen inte
orkade något längre var han så glad när jag kom farande i skogen och glad över
att han själv var där han hörde hemma. Saknar dessa ögonblick så mycket så det
går inte att beskriva…
Så lyd ett gott råd. Uppskatta dem
som står er närmast hjärtat och ta till vara på alla dagar ni kan få
tillsammans med dessa fantastiska människor…
