Sven Lidberg (1934–2007) som bodde i Säterud, Gunnarskog, var vår närmaste granne när jag växte upp. Sven var speciell – på mer än ett sätt – och gav oss barn/grannar många roliga minnen. Mitt första minne av Sven är när han bjuder oss på dricka utanför hans hus. Champis, sockerdricka eller Trocadero var det jag minns som fanns att välja på. Sven var stamkund och handlade ofta på ”Koppra” (Gunnarskogs Kooperativa Handelsförenings affär) i Sälboda och i skottkärran körde han sin drickaback. Drickan var till oss barn, förutom några lättöl som han köpte till sig själv. Det säger en del om hans omtänksamhet. Ofta satt vi på hans trapp och pratade. Om allt. Högt och lågt. Sven berättade om allt möjligt; om hembygden, om djur och natur och om gammaldags jordbruksliv.
Sven berättade också om tyskarnas angreppskrig med bland annat Messerschmitt Bf 109, ett tyskt jaktplan som användes under andra världskriget. Det var nog i de här samtalen på trappen hos Sven jag först fick förståelse för att det är viktigt att Sverige har ett starkt försvar. Även framtida intressen för underrättelseanalys startade kanske här. Var nog cirka 8-9 år när Sven visade mig en medalj han fått under hans värnplikt på 1950-talet. Det var vad jag minns Arméns Kulsprutemärke, i silver. Sven var mycket intresserad av andra världskriget och historierna därifrån. Han läste oerhört mycket om kriget och hade stor kunskap. Även om sådant som inte var så välkänt för allmänheten. Minns att han berättade om Arne i ”Körstan” och hans insatser under andra världskriget. Det var intressant och lärorikt att lyssna på. Sven tyckte det var väldigt bra när jag långt senare gjorde min värnplikt. Han var intresserad av vilka vapen vi använde och hur utrustningen fungerade. Sven var en förespråkare för att Sverige skulle ha ett mycket robust försvar.
Sven levde enkelt. Han hade endast utedass, och eldade i en kamin i köket. Förstärkte värmen med ett värmeelement när det var som kallast. Värmde tegelstenar och hade i sängen som värmekälla. Hade ingen telefon. Det verkade som han ville ha det så. När han behövde ringa kom han till oss och lånade vår telefon. Ofta ringde han till biblioteket och lånade om böcker han hade lånat eller så var det mediciner han behövde ha nya recept på. Sven hade Parkinsons sjukdom, en nervsjukdom som gör att hjärnan får svårt att kontrollera nervsignalerna som styr rörelserna. Sven hade sjukdomen i många år, och vad jag minns sa han att den hade kommit efter att han varit med och hjälp en granne med att köra in höskörden på 1970-talet. Sven bodde ensam i sitt hus sedan 1976 då hans mor Olga hade dött. Hans far hade dött tidigare, 1971 så han hade ingen annan nära familj.
Söndagspromenader till Gunnern och Vårforsen.
En tradition Sven hade var att gå till Gunnern och Vårforsen. När jag var liten kändes som det var en jättelång skogstur. Bilden längst upp i inlägget är nog tagen när min bror Per-Anders varit med Sven till Vårforsen. Vid Gunnern kunde man se till Gunnarskogs kyrka och det var något Sven brukade tala om nere vid Gunnern. Det var en fantastisk ”storskog” på vägen som var spännande. En gammal gran på vägen brukade Sven klappa om. Sven var en sann naturvän och uppskattade vacker gammelskog och djur. Varje vecka lade han ut mat till rävarna vid en speciell plats i Ängshaget. Att få vara med på dessa för oss barn strapatser var nyttigt, på många sätt. När jag tänker tillbaka så var nog det här en av anledningarna till att jag själv trivs väldigt bra i naturen.
Sista 8-10 åren Sven levde bodde han på Gunnebo äldreboende i Stommen Gunnarskog, men han ändrade aldrig adressen dit vad jag förstod så Per-Anders och farsan var dit med posten. Han följde med i tidningarna och hade god koll på de tävlingar man deltog i. Så det var roligt att höra att han hade koll på en när man hälsade på.
Tacksam över alla goda minnen jag fått från min granne Sven.
