Maradona var fotboll, folk och identitet på samma gång.
Maradona var verkligen inget helgon och det erkände han själv många ggr också, han fördömde sitt eget liv och att han sårat människor som betydde allt för honom. Hans liv innan missbruket tog överhanden är det jag först tänker på när jag hedrar honom.
Han kom från Buenos Aires fattigaste stadsdel, slumområdet Villa Fiorito, där både vatten och avlopp saknades. Från 15 års ålder försörjde han ensam hela sin familj, och hans dröm med fotbollen var att kunna köpa ett hus åt sina föräldrar. Han gav de fattiga hopp. De som var som Maradona, opolerade, fattiga, vanliga, kunde alltid räkna med hans stöd. Att en simpel fotbollsspelare med fler klavertramp än titlar nu stannar upp ett helt land i dagarna tre är säkerligen absurt för de flesta.
Höjdpunkten i landslagskarriären kom 1986, när han som lagkapten ledde sitt hemland till ett VM-guld i Mexico. Aldrig, varken förr eller senare har en enskild spelare varit så dominant i ett VM. I matchen mot England (århundradets mest infekterade match då Falklandskriget bara låg 4 år bakåt i tiden) kommer båda hans sidor fram. Det genialiska magiskt fulländade målet och målet med ”guds” hand. För Maradona gällde matchen så mycket, mycket mer. Det var en kamp, inte mot ett fotbollslag, utan mot England som land. Maradona har efteråt beskrivit att segern var hans hämnd för de argentinska pojkar som dött i Falklandskriget.
Diego och Maradona var enligt hans förre tränare två helt olika personer men de släpade med varandra överallt. Genialitet och galenskap i ett.
Rasisterna på norra Italiens läktare hatar honom för att han tog Napoli och det fattiga Neapel i syd till ligatitlar. De hatar honom ännu mer för att han just där sparkade ut Italien från sitt egna VM 1990 till den napoletanska publikens jubel. Men många fler älskade honom just därför…
