ADVENTURE

Militär-VM i
marathon avgjordes detta år i Eindhoven Holland. Det var 46:e gången Militär-VM
arrangerades. Vi var 6 svenska deltagare med en ledare som åkte ner. 3 herrar
och 3 damer. Vi blev mycket väl mottagna och Holländarna var lättsamma och
trevliga. Kände för egen del att kroppen nu var bättre än på länge då jag efter
månader med muskelstelhet och smärtor bara på några dagar fått en klart bättre
känsla med tillskott av magnesium och mineraler. Jag åkte ner till VM direkt
från en militärövning där jag drog mig ur övningen och sen åkte hem och hämtade
mina tränings/tävlingsprylar och reste vidare till Arlanda och Amsterdam.

Att jag kanske ännu
inte var fullt återhämtad från sviterna av den kraftiga mineralbristen sista
månaderna var inget jag la någon större vikt vid utan det var bara att köra så
gott man kan. Som alltid. Kände ju att kroppen var bättre i alla fall och jag
vet vad den går för när den funkar som den ska. Visste även att det var en
fruktansvärd hög nivå på tävlingen. De bästa herrarna i militär-VM förväntades
gå in 5 minuter bättre!! än det svenska årsbästat på Marathon som Mustafa
Mohammed har. (Det gjorde de också). Killen som vann har varit Junior världsmästare i bla. hinderlöpning. Damerna skulle bli topp tre även i den
civila tävlingen trots världselit på plats. Som ni hör är det knappast några
som bär vapen eller är militärer på riktigt som håller den här nivån, utan
detta är fullblodsproffs vilka representerar landet i de här sammanhangen. De
som verkligen var militärer och klarar bära sitt vapen och en ryggsäck låg
ungefär på vår Svenska nivå eller något bättre så det var dessa vi fick
fokusera på att konkurrera mot.

Andreas som sprungit
på 2.27 i år (8:e bästa tiden totalt i Sverige 2014) hoppades hamna på ungefär
samma tid. Jag satte en skamgräns innan på 2,40 som jag vet är lätt om jag inte
drabbas av några problem efter vägen, men siktade på runt 2,30, och helst
under. Jag och Andreas hade varit jämna på någon träningssamling detta året så värst
långt efter honom borde jag inte bli kände jag innan. Jesper satsade på personligt
rekord och var taggad.

Starten gick och jag
kom snabbt in i en lagom takt. Kändes lätt. Andning och ben fungerade och det
mesta kändes mycket bekvämt. Märkte dock efter 7-8 km att kroppen inte var
fullt återhämtad och drog ner lite på farten. Kändes som den farten kunde jag
hålla hur länge som helst. Vid 18-19 km så började jag känna av lite kramp i
magpartiet (som flera ggr förr). Det blev inte så mkt värre eftersom jag inte
sprang på speciellt fort men vid ca 23 km satte det in ordentligt. Hade innan
dess passerat halvmaran på 1,15 vilket var några minuter långsammare än väntat
men klart inom skamgränsen. Vet att jag tänkte att tappar jag 5 minuter andra
halvan är det ändå godkänt.

Tyvärr var jag
tvungen för att överhuvudtaget kunna ta mig i mål minska ner farten så kraftigt
så jag var nere ibland på långsammare fart än jogg och då rusar tiden iväg.
Trodde flera gånger att detta går aldrig men gick igenom smärtgränsen mer än
någonsin tidigare. Typ 5 gånger värre upplevelse än någonsin var det jag kämpade
med, och då har jag ändå råkat ut för brutala saker tidigare. Ville verkligen
komma imål, främst för lagtävlingens skull och för att jag ska inte bryta i min
VM-debut, kosta vad det kosta ville. Vet flera svenska topplöpare som har varit
tvungna att bryta trots att de veckor innan varit i toppform inför ett EM eller
VM i marathon. Vägrade bli en av dem. Fick verkligen gräva djupt för att
överhuvudtaget ta mig fram. Vem som helst hade sprungit ifrån mig i detta läget
jag befann mig i. Vissa km var jag nere på 6 min/per km men kunde absolut inte
ta mig fram snabbare. Det kontiga i det sammanhanget var att jag ändå passerade
några afrikanska löpare som tog sig fram ännu långsammare då de väggat totalt.
De vinglade fram. Förstod verkligen inte hur någon kunde ta sig fram saktare än
det jag gjorde i det läget. Gav dem energidryck (nödraket) jag hade i bakfickan
då jag ändå inte kunde trycka i mig den pga smärtorna så det var lika bra att
ge bort den.

När det var ca 1,5
km kvar till mål kom Jesper och passerade mig och sa några uppmuntrande ord.
Kämpade ända in i kaklet men tappade ändå 2 minuter på honom den lilla biten
som var kvar. Var totalt skrot i vänster sida sista 16-17 km och när jag kom
imål så spydde jag flera ggr. Kroppen sa verkligen ifrån efter att jag försökt
döda den. Min sluttid blev 2,45 – långt ifrån den kapacitet jag hade för dagen
fast att jag inte var i toppform på nått sätt vilket såklart kändes tråkigt då
kroppen i övrigt var god för ett stabilt resultat. Jesper sprang in på 2,43
(pers) och Andreas kom imål på 2.32. Tjejerna som sprungit snabbare än mig
sista delen av banan kom in på 3,04 – 3,14 och 3,24. För deras del räckte det
till lagbrons vilket var glädjande.

Såklart en
besvikelse rent resultatmässigt men ska jag ta med mig något positivt så var
det att jag vägrade ge mig, jag krigade för kung och fosterland (i dubbel
bemärkelse) och jag vet att det är mycket få personer som någonsin har grävt så
djupt för att kunna ta sig i mål i en tävling. 99,999999999 % hade klivit av
för länge sedan. Vet även att ingen i västvärmland någonsin har sprungit så
fort (långsamt) på ett marathon haltandes med denna kramp och brutala smärtor i
hela högersidan av kroppen. Långsammare än jag sprang sista milen kan jag
knappt springa även om jag försöker. Jag fick också reda på saker om vad det
kunde vara för problem jag råkar ut för i höften och högersidan, så jag tror
att jag kanske äntligen få ordning på detta för det är ruskigt frustrerande.
Dessutom var det överlag en lärorik resa som gjorde en hel del för motivationen
och ambitionen. Man lär sig mer av en tävling som går dåligt än hundra
tävlingar som går bra.

Dotteviksrundan
avgjordes förra helgen och jag kunde vara med igen efter ha varit borta från
tävlingen de tre senaste ggr den arrangerats. Fast det var nästan så jag
ångrade mig redan efter 100 meter då jag kände att kroppen inte alls ville vara
med i matchen. Inte ens utför gick det att springa ordentligt och då är man ordentligt
nerkörd. Men med en bra grund som man efter år av träning har så kan man ändå
vara med ganska högt upp så det var bara att försöka så gott man kunde. Förstod
att i närheten av min tid från 2010 fanns det ingen möjlighet att nå fast jag
inte pressade ut allt den gången. Om nu banorna varit lika långa vill säga,
vilket de inte var. Dagens bana var 350 m kortare som är ungefär en minut i
löptid för de i täten och lite mer för de som kommer därefter. Var skillnad på
löpsteget, det kändes eftersom jag under loppet mindes känslan jag hade i
kroppen den gången. Mycket riktigt så kom jag till mål på ungefär samma tid som
2010 men hade nu sprungit 350 meter kortare.

Loppet då. Kunde
innan Styckåsskogen passera starke veteranen Sören Persson men när det började
gå upp och ner så fick jag inget flyt i det utan det gick jämntrögt både uppför
och nedför. Anton Nilsson IF Göta kom ikapp mig där och vi låg tillsammans
tills backarna i Falleberget där jag inte kunde springa på som jag ville så det
var bara att finna sig i att bli tvåa bakom duktiga Anton.

Att kroppen inte
fungerade lika bra i den 4:e tävlingen inom en vecka är inte konstigt, men mer
oroväckande är att benen idag, fredag, fortfarande är påverkade. Har en tävling
till jag vill vara i form på detta år och den går 12 oktober så då borde jag
vara på uppgång igen. Återkommer med info kring denna.

Resultat

Svenska mästerskapen
i springskytte 2014 arrangerades av hemmaklubben I 2 skytteförening i samarbete med Karlstadspolisens idrotts &
skytteförening på uppdrag av Svenska Pistolskytteförbundet.

Tävlingen hade jag egentligen
haft i tankarna sedan fjolårets SM i Stockholm, då jag blev 4:a i den
individuella tävlingen och vann SM-guld i stafetten. Med bättre skytte fanns
chanserna för medalj i den individuella tävlingen. Visste också att det fanns
en möjlighet att om jag kom upp i samma nivå som jag gjort på träningar, så
kunde det räcka ända till SM-guldet. Sista veckorna var löpformen ganska bra
och även skjutformen var riktigt vass, men det är oftast stor skillnad när det
är en viktig tävling som skall genomföras då man oftast har en högre
anspänningsnivå och även högre puls in i skjutstationerna vilket kan resultera
i missade skott.

På söndag helgen
innan SM-tävlingarna så blev jag kraftigt förkyld och sängliggandes. Så de
sista förberedelserna blev lidande. Hann alltså inte med den springskytteträning
jag tänkte genomföra på egen hand den sista veckan. Fick läkarhjälp med en del
hostmediciner och liknande så jag kanske skulle kunna starta, men på
fredagskvällen var chanserna till start obefintliga. Var dock lite piggare på
lördag morgon och 45 minuter innan start med klartecken från läkaren bestämde
jag mig för att göra ett försök. På den individuella tävlingen gäller löpning
ca 6 km. 6 skjutstationer mot fallmål. 5 patroner per station, totalt 30 skott.
1 min tillägg per bom. Skjutavståndet är 17,5 m. 3 skjutningar stående med
stödhand och 3 skjutningar stående utan stödhand.

Kändes som jag inte
hade något att förlora då jag in i det sista inte trodde det skulle gå att
starta, så det kändes tryggt på skjutstationerna. Trots en bom i första
skjutningen med frihand så fortsatte jag göra ”rätt” i skjutmomenten
och blev aldrig uppstressad av missade skott. Eftersom jag sprungit ikapp några
som startade tidigare än mig kunde jag inte låta bli att se att flera andra
tävlande missade fler skott än mig. Tyckte inför de sista två skjutningarna att
det gått ganska bra men drog två bomskott på näst sista vilket kändes mindre
bra. Lätt man missar när man börjar bli trött och svetten rinner i ögonen och
man blir skakig i händerna. På sista skjutningen så tänkte jag sätta alla men
får ett kantskott på sista skottet så den går inte ner. Kommer i mål med 6
bomskott vilket är godkänt då jag satt just 6 bom som godkänt men siktat på
mindre än 4 bommade skott som målsättning. Kände att för dagen så kunde jag
heller inte ha sprungit fortare. Var riktigt trött efteråt. Visar sig att de
andra i H 21 klassen inte skjutit bättre än mig så jag vinner SM-guldet med ca
3 minuter! Där bakom är det riktigt tätt med flera inom sekunders marginal.
Räknar även in de äldre klassernas resultat eftersom det är samma bana och jag
själv även får tävla i H 35 numera och i den klassen är det många duktiga. I lagtävlingen blir det brons tillsammans med Johan Lindqvist och Markus Wilhelmsson.

Äntligen efter många
års tjänst fick jag ett individuellt SM-guld efter brons och silvermedaljer
samt lag och stafettguld från andra SM-tävlingar.

Efter några timmar
är det dags för stafett-tävlingen där vi hade ett fjolårsguld att försvara. Jag
förklarar för de andra att jag är totalt slut och gärna kör andra sträckan. I
stafetttävlingen gäller följande: Löpning ca 1500 m per sträcka. Skjutning på två
skjutstationer per sträcka. 5 patroner per skjuttillfälle, totalt 10 patroner
per deltagare. Skjutavstånd 17,5 m. Stående med stödhand tillåten. För varje
bom, efter att alla 5 patroner avfyrats löps en straffrunda för varje ej
träffat mål. Straffrundan är ca 75 m. Jag går ut med några sekunders ledning
efter en lysande sträcka av Robert i vårt 1:a lag. Håller placeringen men åker
på någon straffrunda och växlar ut Persson i ledning som han förvaltar på ett
fantastiskt sätt med rena kulspruteskyttet då han träffar alla, och vi vinner
stafettguldet med klar marginal. Riktigt kul! Totalt sett blev det ett SM där
I2 Skf gör sitt allra bästa resultat någonsin. Flera har siktat hårt hela året på dessa SM-tävlingar vilket gav utdelning. Vi har även de gemensamma
träningarna under engagerade Hans Törneviks ledning att tacka för detta goda resultat.

Resultat

Volvo Arvika halvmara blev för mig en tuff uppgift efter en
veckas sjukdom som jag ännu inte var riktigt återhämtad ifrån. Dessutom ladda om efter en rejäl urladdning, mentalt som fysiskt från
spring-skytte SM dagen innan. Eftersom loppet höll DM-status liksom ifjol var
det enbart placeringarna som räknades och jag visste innan att det skulle bli i
stort sett omöjligt att vara i närheten av fjolårets tid (trots att jag då
körde på först efter 12 km). Vann ifjol och målsättningen vara detsamma även i
år fast jag kände innan att det lika väl kan bli en DNF. Att komma på pallen
var annars reservmålet.

Hamnade som 3:a efter starten och låg kvar där i början.
Kände efter några kilometer att det inte gick så fort så jag körde på i ett
tempo jag var bekväm i. De andra släppte nog där eftersom jag i det läget av
loppet fortfarande kunde springa på i backarna. Blev själv och det var enbart
en mental kamp mot en kropp som inte fungerade som den brukar när man är i
form. Löpsteget blev sämre och jag tyckte andningen kändes tung. Kändes bra när
man började närma sig målet och jag förstod att jag klarat att komma runt. Att banan
är tuff visste jag men när man inte är i form blir den riktigt jobbig. Kändes
nästan knäppt hur man klarat att springa 5 min fortare året innan och då vara
pigg när man nu var totalt slut vid målgång. Så med en rejäl kämpadag kunde jag
försvara DM-guldet på halvmarathon. Det blev faktiskt tre dubbelt Set Sail IF
på DM-prispallen då Emil Svensson blev trea (tvåa på DM) och Kristian Magnusson
blev 4:a (3:a på DM).

Resultat: http://volvoarvikahalvmara.se/

Sprang Göteborgsvarvets seedningslopp här i Arvika under
lördagen som min hemmaklubb Set Sail IF arrangerade. Banan mätte 10 km+ och var
utannonserad som flack och snabb. Ganska flack var den då rena mördarbackar var
utelämnade men snabb var den definitivt inte. Inte för att vara 10 km iaf.
Tvåan i loppet hade ex. på DM 10000 meter en 35 tid, han hade nu över 38
minuter på denna bana och var enligt utsago i minst lika god form. Själv blev
jag ensam ganska snabbt då jag körde på rätt ordentligt i början och steget
kändes ganska spänstigt. Fick efter några km springa runt en lastbil som åkte
ut i vägen framför mig vid järnvägen då den som vaktade den övergången inte
hann med att stanna lastbilen. Tog väl inte mer än 8 sek att springa runt den
men det störde lite grann att man fick bromsa.

Var rätt bekväm i löpningen tills jag gick under järnvägen i
parken för sista gången, därifrån hade jag svårare att både ta ut mig och
motivera mig att pressa. Tappade nog lite fart därefter men kände ändå när jag
kom i mål att det var ett bättre lopp än jag gjorde på DM senast. Vann faktiskt
med mer än 4 minuter och det gör man nog inte om inte banan var lite krävande
ändå.

Resultat:

Blev kretsmästare i springskytte häromveckan. KM för Värmland
i springskytte arrangerades av I 2 Skf och banorna var förlagda på de nya
SM-banorna på Sörmon utanför Karlstad. Tävlingen var även föreningsmästerskap
för hemmaklubben. Det blev en hård kamp om guldet med tre skyttar inom en dryg
minut. Blev än mer spänning med mina bomskott i början av tävlingen.

Uttalande: ”- Jag är glad över segern då jag kunde
komma tillbaka i loppet efter en tung start med 3 bom på den första
skjutstationen.”

Silvret gick till pricksäkre klubbkamraten Lars Palmgren som
hade utmärkta 28 träff av 30 möjliga. Flerfaldige svenske mästaren Våge
Strålin, Arvika lyckades ta bronset, även han med 28 träff. En av
förhandsfavoriterna Lars Persson, blev fyra efter att ha haft guldläge
inför den sista av de sex skjutstationerna men sköt där fyra bomskott i rad och
medaljchanserna försvann, men det räckte till ett brons på FM. Detta var ett
bra genrep inför kommande SM som genomförs på samma banor där vi hoppas kunna
utmana om medaljerna såväl individuellt som i lag och stafett. Det ser ut som
vi minst kan ställa upp med två st konkurranskraftiga lag på vårt eget SM. För
min del vill jag hitta ett stabilare skytte fram mot SM och jag vet att det
finns där då jag på träning gjort vassa resultat. Får jag den känslan på SM kan
det gå riktigt bra.

Resultat

Körde banlöpning på torsdagskvällen. Tog det hela mest som ett
träningspass men lite fart i kroppen sen senaste racet hoppades jag skulle
finnas kvar. Var medveten om sen tidigare att jag påverkas ganska mycket av ett
lopp som lördagens där det fanns god fart och tiden inte räcker för mig att bli
pigg i tröttkörda snabbfibrer igen. Speciellt när jag sprungit bra med ett högt
fint steg verkar kroppen bli ospänstig. När jag värmde upp kände jag vaderna
var rejält möra men det var bara att köra. Efter ca 3 km var mina vader totalt
slut så jag kunde inte ligga högt på foten och hade grymma smärtor i
underbenet. Kändes nästan som en skada fast det var lika smärtsamt i båda benen.
Steget blev lidande och det var svårt att nå någon hög hastighet men jag
bestämde mig för att genomföra loppet så gott det gick. Hade innan satt upp en
skamgräns på 32,56 men hamnade 14 sekunder sämre, men då hade jag inte alls
räknat med så här slitna ben. Blev iaf tvåa på DM och tog segern i klassen. Säkert
var det bra träning men jag kunde inte ens jogga ner efteråt då benen var
skrot. Gick som en pingvin dagen efter så rätt sliten var kroppen 🙂

10000m,
samlad
lista
Pl.
Kl. Namn
F-år Klubb Tid Heat
Pl.
1 MS André
Rangelind -91
IF Göta
32.40,79 A 1
2 M35 Lars-Olov
Gävert
-77 Set Sail IF
33.10,40 A 2
3 M45 Leif
Sjöström -68
IF Göta
34.16,08 A 3
4 MS Henrik
Ohlsson
-87 IF
Göta
35.46,43 A 4
5 MS Samuel Johansson
-82 IF
Göta
35.55,13 A 5
6 M35 Anders
Frykblom -77
Set Sail IF 36.16,47
A 6
7 M35 Mosse
Tesfalidet
-78 SISU Forshaga 36.19,37
A 7
8 M40 Tomas
Andersson -70
IF Göta
36.41,89 A 8
9 M40 Fredrik
Eriksson
-70 IF
Göta
36.55,34 A 9
10 M35 Karl-Martin
Nordling -77 IF
Göta
37.01,99 A 10
11 M40 Håkan
Jonsson -74
IFK Kristinehamn 37.28,32 A 11
12 M50 Per-Anders
Ottersten -61 IF
Göta
37.39,66 A 12
13 MS Viktor Svedberg Dreierbakken -84
IF Göta
37.49,98 A 13
14 M45 Olof
Ingstorp -67
IF Göta
38.02,98 B 1
15 KS Frida
Michold -95
Set Sail IF 38.05,43
B 2
16 KS Mona
Hallberg -83
Set Sail IF 38.08,94
B 3
17 M55 Gunnar
Michold
-59 Set Sail IF
38.37,11 B 4
18 M45 Mikael
Take -65
IF Göta
38.54,41 B 5
19 M45 Lennart
Eriksson
-66 IF
Göta
39.22,62 B 6
20 M40 Mats
Nordmark -72
IF Göta
40.53,32 B 7
21 K35 Ann-Charlotte Jakobsson
Åhs -76 Kils
AIK 41.45,24
B 8
22 M45 Björn
Nilsson -66
IF Göta
42.55,96 B 9
23 K45 Carina
Forsberg -69
IF Göta
48.30,11 B 10

Under helgen var jag i Finspång och körde
Kraftloppstafetten. En fantastiskt trevlig löpstafett med 10 sträckor.
Dessutom med härligt engagerade Stefan ”Frasse” Fransson som
lagledare vilken ordnar allt runt omking på ett otroligt bra sätt. Frasse är en lokal
företagare som brinner för Kraftloppet och att hjälpa föreningslivet på olika
sätt. Vi hade även en fjolårsseger
med i bagaget att försöka försvara. Vi hade liksom ifjol ett mycket bra lag men tyvärr
drabbades laget av sjukdomar sista veckan inför loppet så vi fick kasta om i laget
i sista stund. Några löpare fick även köra dubbla sträckor. Sen hade vi även med
lagledare Fransson själv på första sträckan i år. Eftersom han själv räknade med
att tapppa lite tid (runt 5 min) på första sträckan skulle vi andra få jaga. När
vi fick en del bortfall på formstarka killar så förstod jag att det skulle bli
tufft att ta ikapp försprånget mot de andra lagen skulle få men vi gjorde ett
tappert försök.

Artikel
inför loppet

Jag fick ta hand om en av ankarsträckorna efter
omkastningarna i laget. En 12 km sträcka som löps två ggr åt varsit håll och bl.a.
går efter en gammal banvall. Den är alltså sträcka 3 och 7. Andre började med
att löpa den åt ena hållet på 41,02 och var så snabbast på sträckan. När det
blev min tur så hade vi tagit in lite tid men hade fortfarande minuter kvar att
försöka plocka, dock hade vi placeringsmässigt avancerat till andra plats.
Akele hade satsat stenhårt på stafetten och hade formstarka kort på
nyckelsträckorna så det skulle bli svårt att plocka något men att göra ett
stabilt lopp var planen.

Tänkte gå ut lugnt men det blev tvärtom. När jag passerade 1
km på GPS så var tiden 2,54. Försökte lugna mig men benen var pigga så 3 km
passerades på 9,06. Tänkte för mig själv att detta kan ju bli jäkligt bra men
blev samtidigt orolig att det gått för fort. Detta är nackdelen med att köra
med klocka. Efter ca 5 km började jag känna en liten känning av håll och han
tänka att bara det inte sätter sig och jag sabbar allt för de andra nu. Tog två
kilometer där jag sprang i 3,35 fart. Det fungerade bra och kunde sedan öka
farten igen, men blev inte lika hänsynslös utan körde med lite marginal. Just
när jag passerade 10 km på GPS mätaren (32,56) så skulle jag över en väg. Där
tog jag sedan vänster men då började de skrika åt mig så jag fick vända
tillbaka och starta om igen för jag skulle visst höger. Då var det i stort sett
2 km med bara uppförsbacke kvar.

Tog det ganska lugnt och kontrollerat uppför då jag trodde att
detta tar nog hårt som tusan men när jag kom uppför alla backar så kände jag mig ändå
ganska pigg. Växlade ut orienteraren Johan Pettersson på 8:e sträckan med en
tid på 40,38. Minns att jag tyckte Anders Eriksson gjorde en helgrym sträcka
ifjol då han hade 40,53 på samma sträcka. Fick dock ändå stryk då Akeles löpare
tydligen gjorde sitt livs lopp på sträckan och hade 9 sekunder snabbare tid än mig men
känslan och steget jag hade i början tar jag med mig även om det förmodligen var
en för snabb öppning och man kunde vara utan strulande mage i mitten av
sträckan. Klocka när man är i form är mer till besvär än nytta :-). Men att
vara i gammal god form delar av sträckan kändes bra.

Tyvärr klarade vi inte att ta ikapp Akeles förspång fast
alla krigade otroligt bra, det fattades 3 min i mål. Akele var verkligen värda
seger då de hade ett otroligt jämnstarkt lag. De har tidigare vunnit bl. a.
denna stafett samt lagtävlingen på Lidingöloppet så de är vassa. Vår tid i år
var ca 10 min sämre än året innan men jag tror de flesta av oss var nöjda
med en andraplats. Dessutom mycket givande och trevligt att träffa de andra
killar som satsar på orientering och löpning. Blev mycket diskussioner med
Hälleforsexpressen Peter Wiker som för övrigt gjorde en fin löpning på sin
sträcka. Han har hållit på med löpning på hög nivå i 25 år nu och är mycket
intresserad av fysilogi så det är intressant att snacka träning med en sådan
person. Hoppas att få chansen att återkomma fler gånger med detta trevliga gäng
till denna fina tävling.

Artikel efter loppet