<!–
WriteFlash('’);
//–>
Em. Rullskidor (K) 1.20 med Chrille, Kent och ”Ölme” som lämnat bondgården och var på strålande humör efter en natt i Arvika. Kul pass!
Kv. Löpning med Frykblom och Maria varav ett varv 4,5km terräng uppvärmning sedan 4,5km reunionslopp (Vafferhallsloppet) terräng på tid + nedjogg och stretching. Totalt 1.25h. Riktigt kul träning.
Form (1-10) 5
Vafferhallsloppet, ett lopp som körts nästan varje år på Järvenskolan sedan första loppet 1973. Det var tydligen den friidrottsintresserade idrottsläraren Lars-Eric Larsson som var den som drog igång loppet. Anders Frykblom har skolrekordet på tiden 19.10 satt 1993. Vägandes 85 kg. Fd. rektorn på Järvenskolan Tore Andersson råkade komma just när vi var klara med uppvärmningen och berätta om banans omdragningar och rekordtiden. Detta var väldigt uppskattat och kul då vi fick en klarhet i vem som faktiskt hade rekordet efter många ”rykten” och diskussioner. Frykblom själv visste faktiskt inte om att hans tid ”var” rekordet men tiden hade han kvar på sitt diplom. Rektor Tore berättade också om att fast han tagit pension från skolan alltid hade joggingskorna klara för Vafferhallsloppet. Tror nästan Tore har deltagit på varje lopp som har gått allt sedan starten. Han lovade också att ställa upp så länge han orkade. Detta tyckte vi var en sund och mycket bra inställning vilket imponerar.
Ingen har alltså förr eller senare klarat av att straffa den tiden Anders satte 1993. Nu är banan omdragen vilket ger en sluttid ca 30 sek snabbare än då, ändå ligger de flesta av dagens elever långt efter tidsmässigt. För 15-20 år sedan var det många som gjorde bra tider. Tiden denna kväll blev 18.10 för Frykblom och 15.45 för mig. Körde på rätt rejält men inte på absolut maxfart. Ville inte bränna precis allt krut som fanns kvar i kroppen efter en ganska hård träningsvecka. Skönt dock att man blivit snabbare sen 1993.
Banan är fin men tuff och det finns diverse svåra passager efter vägen. Teoretiskt sett borde någon elev kunna slå tiden från 1993 men det känns tveksamt ju längre tiden går. Även de som egentligen har talangen kroppsligt sett. Någon borde ju kunna slå tiden från en elev som vägde 85 kg vid rekordtillfället. Verkar som den fysiska standarden på dagens skolelever sakta men säkert går ner. Spontanidrottandet försvinner långsamt bort. Under vår egen skoltid (1-9) så spelades det fotbollsmatcher varje rast och så höll det på, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år. Detta gjorde att muskler och senor stärktes. Många utvecklade motoriken och konditionen på ett bra sätt. Hur ser det ut idag? På skolans raster eller på fritiden? Sägas bör att Anders ofta hjälpte till hemma på gården i Älvnäs och på så sett utvecklade fysiken ytterligare med hjälp av det arbete han gjorde.
Efter att ha sett dagens ”Gunnarskogungdom” i 14-15 års åldern stå hängandes utanför Gunnevi på årets danstillställning under midsommardagskvällen där de intog starka substanser tillsammans med vuxna blir man mkt tveksam till om dessa är kapabla till att röra sig några längre sträckor. Såg definitivt inte ut som de flesta av dessa brydde sig om sina kroppar överhuvudtaget utan misshandlade sig själva så gott det gick med dunkar och flaskor innehållandes starkare drycker än djävulen själv skulle våga sig på att dricka. Tror det blir svårt för dessa ungdomar att slå rekordet. Dock önskar jag att jag har fel. Fanns tyvärr inte heller så många exempel på nyktra vuxna som föregick med gott exempel åt dessa ungdomarna förutom vakterna då.
När man sett ex. kenyaner susa iväg från oss svenska löpare redan efter sådär 200 meter i Karlstad stadslopp och diverse andra tävlingar funderar man ju på vad som gör det ”afrikanska löparundret” i Kenya eller Etiopien.
(Videon ovan med den imponerande Etiopiske storöparen Haile Gebrselassie som har tagit bla 24 världsrekord, det senaste på Marathondistansen)
Att Östafrika är den regionen i världen som producerar de bästa och flesta distanslöparna är ingen nyhet. Så har det varit senaste 20-30 åren. Men varför är det så? Det är inte heller en nyhet att merparten av dessa löpare springer långt och mycket från en tidig ålder. Men de springer inte som löpare, det vill säga med avsikten att springa fortare eller med en rationell träningsplan. De tränar helt enkelt inte. De springer bara som en del av vardagen, som ett sätt att ta sig till skolan och hem igen. Och barnen springer inte fortare än att det är roligt och att det går att prata med kompisarna samtidigt. Säkert upp till 10 kilometer. Två gånger om dagen. I skolan kanske det spelas fotboll och annat när det är rast. Alltså utvecklas en exeptionellt bra fysik i tidig ålder.
Genetiskt ska nämnas att de också har en liten fördel då de flestas kroppar är betydligt lättare än vi Nordbor. (Medelvikten på världseliten i löpning är ca 48 kg) Forskaren Bengt Saltin har i omtalade studier granskat vad det är som gör att kenyanska löpare presterar bättre än sina västeuropeiska kollegor. Den enskilt viktigaste faktorn visade sig vara specifika anatomiska skillnader i kroppssammansättningen.
De hittade bla. att de kenyanska löparna hade ett lättare och avsmalnande vadben jämfört med västeuropeérna. Eftersom det rör sig om ett nomadfolk så är det säkert något som har utvecklats gradvis under evolutionens gång. Det fungerar ju så att det kostar mer energi att förflytta något som sitter längre ut från kroppens centrum. Vi talar här om rent biomekaniska hävstångsförhållanden.
– Från början kommer de här uppgifterna från militära studier där försökspersoner fått utföra ett arbete med små vikter på fötterna, vaderna och låren. Man kom då fram till att det energisnålaste stället att förvara utrustningen på var kring midjan, nära kroppens centrum. I studierna såg man att kenyanerna tack vare sina smala vadben förbrukade mindre energi per löpsteg jämfört med de europeiska löparna. Det här är ju tyvärr något som självklart inte är träningsbart. Men detta är givetvis inte hela sanningen varför de springer fortare än oss. Den spontanträningen som är beskriven ovan spelar nog större roll för att springa fort.
Det finns flertalet historier om svenska löparlandslag som på tidigt 90-tal förlade träningsläger till Kenya och som på sina distanspass i god träningsfart ibland fick sällskap av barn i 8-10 årsåldern som skrattande och leende höll de svenska landslagslöparna sällskap upp till en mil bara för att skiljas åt med frågan ”When you come tomorrow mister?”. De flesta av dessa löpande barn som till slut utvecklas till elitlöpare börjar som regel inte att träna rationellt förrän i de sena tonåren.
Fram till dess är löpning bara en form av transport, ett dagligt återkommande inslag tillsammans med kompisarna. Till skillnad från de flesta svenska barn. Denna otvungna och naturliga inställning till löpning är en av anledningarna till att exempelvis 477 kenyaner sprang maran under 2.20 härom året medan bara tre svenskar gjorde detsamma.
Hade vi svenskar levt i närheten av samma sätt som de östafrikanska barnen hade nog Frykbloms 85 kg`s rekord redan varit slaget med någon minut…
