Finserudsmarschen
För att köra kroppen i sänk ytterligare efter Kumlaupplevelsen (se tidigare inlägg) så smugglade jag mig hastigt och lustigt till Norge och sprang en tävling där (ungefär 9km, blandat grusväg, terräng, asfalt och riktigt hård kupering) idag. Kanske lite dumt då det var tröga ben igår och lite med sömn under helgen, men det kändes inte helt dåligt första halvan av loppet iaf. Mitt ute i ingenstans så samlas över 250 norskar och kör en tävling. Någon skillnad på uppslutningen mot om det vore i Värmland, då hade det varit på sin höjd 30 stjärnor på plats. Skaffade mig en ledning på ca 60 meter men sprang fel så jag hamnade efter och fick jobba ikapp. Tappade huvudet av detta och orkade inte pressa på mer utan låg kvar med två andra ända in mot målet då en kille som jag aldrig fått stryk av tidigare krossade mig i spurten.
Eller spurt, va ingen idé att ens försöka då mina ben var allt annat än snabba denna dag. Så de 3 sista racen jag kört har jag alltså hamnat 2:a. En lustig sak hände vid fellöpningen, en kille på cykel som jag trodde var ”förcyklare” skrek på mig när jag sprang fel. Jag som givetvis tyckte att han skulle ligga först vid vissa korsningar eller där det var svårt att se var banan gick och började skälla på honom. – F.. ska inte du ligga först! I mål visade det sig att det var pappa till killen som tillslut vann och det var därför han var en bit bakom mig då detta hände. Rätt lustigt och vi skrattade gott åt detta efteråt. Alla sa att jag vunnit om jag inte sprungit fel men ingen vinner förrän man är imål så det kan man aldrig säga.
Nu är jag nermosad till fotsulorna och det är dags för att ta en lugn och fin vecka med lite träning och mkt sömn då det blivit lite för lite med detta och det känns…
Igår (lördag) åkte jag iväg tillsammans med några Götister till Kumla stadslopp. Kumla-Brånns hemmaplan och han såg verkligen laddad ut. Hade på förhand hoppats ha bra fart i benen men hade i bakhuvudet att det kunde gå tungt efter 2 ganska tunga träningsveckor med en hel del spänst och fart. Kände väl egentligen redan efter 300 meters startrusning att det här kommer bli grymt jobbigt. Kändes verkligen trögt i kroppen. Första kilometerna låg jag längst bak i en klunga med bla Brånn och Leif S framför. En bit innan varvning så började folk släppa och jag låg ca tio meter efter Erik som nu vann. 
