Hade hoppats på att ha ”dagen” på någon av veckans tävlingar trots en lite sviktande form på slutet. På onsdagen var det DM på 5000 meter bana i Glanshammar tillsammans med Närke och Borejoggen vart det idag, fredag. Vart ganska snabbt varse om att jag kände mig lite seg på onsdagen under 5000 loppet men försökte ändå hålla hyffsad fart och fick lite draghjälp av Närkevinnaren på slutet. Inget lopp tidsmässigt att glädjas över för mig. 15.58. Henrik vann DM på 15,41. Inte det bästa han gjort heller direkt. De mesta verkar ha haft det lite tungt. Hemma var jag tillslut vid halv tolv på kvällen. Vansinnig resa egentligen för ett DM även om det är kul att vi blir några fler när man kör med Närke.
Tänkte att det kanske skulle vara bra för mig med denna lilla genomkörare och att jag skulle få en bättre och finare form efter detta senare i veckan men på Borejoggen blev det precis tvärtom och ganska snabbt blev det tufft och kämpigt förutom vissa stunder då det gick lugnare. Henrik var det inget att göra åt då han fick en lucka i första backen och var hela 53 sekunder före andre man i mål. Bakom där kämpade jag, Martin och Simon Sveder om de övriga placeringarna precis som ifjol. Martin var för dagen starkast och var 5 sek före mig. Däremellan klämde sig Sveder in. Jag kunde inte ens spurta som normalt och var mentalt nere vilket det brukar bli när formen inte riktigt är ”med”. Ifjol var det exakt samma 4:a som var 1,2,3:a och 4:a förutom att jag spurtade ner Martin och Sveder den gången. Nu fick de båda stora revanschen i år.
Ja, ja bara att bryta ihop och ta nya tag. Har antagligen blivit lite mkt sista månaden då formen gått ned en hel del. Framförallt sista 3 veckorna. Kanske norska långloppet i skogen som jag körde när jag jobbat till 04.00 tog mer än vad det gav, någonting är det iaf men det kändes ju ganska okej förra veckan när jag och Christian körde några fina pass ihop. Det underliga är att jag även hade en svacka samma period ifjol så det kanske är naturligt denna period, dock hade jag ett trail-SM några veckor innan förra året som sög musten ur en. I och för sig påminde loppet i Norge om det fast det var hälften så långt men det kanske räckte för att ”mosa ner” formen.
Det värsta är nog ändå just att man blir så innihelv.. besviken när man tävlar och man inte är nöjd. Men det är kanske det som driver en att försöka bli bättre samtidigt. Dock bör man nog se upp med att inte vara nöjd när formen inte är bättre än den var just då för då kan man ju ändå inte göra något mer.
