tor, november 10, 2011

Hårdaste idrottaren i min serie om idrottsprofiler är även en av de finaste, snällaste och ödmjukaste människor jag någonsin mött. Den allra största av förebilder. Så hård som idrottare att han springer nattorientering som är bland det tuffaste du kan utsätta kroppen för, några veckor efter en mycket allvarlig bukoperation som många helt enkelt inte klarar av, utan faktiskt rent av dör utav. Då är man nog ganska hård, minst sagt.

Jag är också oerhört tacksam för att ha en så ödmjuk och snäll pappa som alltid ställer upp, för alla, jämt och ständigt. Skulle någon ringa vid 04.00 från djupaste Norrland och behöva hjälp med något så skulle han ställa upp och åka dit, direkt. Ingen tvekan på det inte. Förutom att han är en underbar pappa för sina fyra barn, Ninni, Eric, Per-Anders och minstingen jag själv har han också varit någon som jag och en del andra sett upp till på många sätt. Många har genom åren sagt fina saker om pappa. Hans positiva och öppna sinne som har gett vänner från alla möjliga och omöjliga ställen i vårt avlånga land. Aldrig gnällt för något och som sagt alltid har han ställt upp om någon behöver hjälp med i stort sett vad som helst. Hade han fått betalt för det arbete han gjort åt en massa folk genom åren vore han miljonär för länge sen. Aldrig i hela mitt liv har jag heller sett honom berusad. Aldrig ett ont ord om någon, oavsett vad de har gjort för idiotiskt eller hur illa och lågt de än har betett sig mot honom själv eller någon annan. Det är sann styrka. Farsan har alltid varit nöjd med det som han har och inte som jag märker de flesta gör idag, strävar efter något mer, något nytt, något dyrare eller något som inte finns. Varje dag har han föregått med ett gott exempel!

Hans mångåriga idrottande och då framförallt inom orienteringen som han brinner så mycket för fortfarande beundrar jag oerhört. En livsstil. Nästan 60 år i orienteringsporten. En kamrat sa för några månader sen att han kände sig illa till mods då han hörde att farsan gick på cellgifter. Han berättade då att farsan en gång hade inspirerat honom till att börja träna konditionssport och att vara fysiskt aktiv, något som han var oerhört tacksam för. Han hade sett pappa träna många gånger när han var hos mig och hälsade på och i Gunnarskog för 15-20 år sen var det få som tränade på ”riktigt”. De flesta spelade väl lite fotboll och drack sprit på helgerna. Inga vidare förebilder fanns det. Det var då han såg farsan löpa iväg till skogs och inspirerades av vilket ledde till att han började träna konditionssporter berättade han, och detta var han mycket glad över idag då hans fysik är bland de bättre man kan ha.Farsan har haft en ganska unik inställning till idrotten då han tränat och tävlat hårt och på ganska hög nivå genom många, många år men ändå varit långt ifrån den där egocentriska, lite maniska personligheten ju vissa idrottare kan vara. Han har kanske aldrig varit den mest framgångsrikaste ”stjärnan” rent idrottsligt men hade heller inte haft några behov av det utan har istället haft så mycket annat utbyte av idrotten som sträcker sig över många decennier. Idrotten för honom har varit mer av en livsstil. En sund inställning som gett så mycket under väldigt många år. Även ett vinnande koncept som då han vissa år tränat det där lilla extra haft en grym kapacitet som bl.a. gett ett SM-guld i orientering där hann vann med flera minuter. Då är man i rätt ok skogslöparform.

På träning på den gamla goda tiden hängde han gott med i skogslöpartempot den tidens värsta skogslöpare höll, legenden – ”skogens konge” Magne Lystad, vars orienteringsteknik var långt före sin tid. Magne var den första segraren individuellt i det första EM/VM i Löten 1962. Magne höll till i Västvärmland under delar av året då han jobbade som skogsarbetare och tränade med västklubbarna.

Orientering började farsan med i Sälboda GOIF där orientering var stort på 40 och 50-talen. Orienteringen överhuvudtaget var en idrott som många höll på med på den tiden. Han satsade hårt som junior på orientering och det var ibland dubbla dagspass som skulle avverkas och formen började växa fram men tyvärr bröt han fotleden under denna tid och fick problem att fullfölja planerna. Dock satte han ett löprekord i det militära som ingen förr hade klarat och det var i 20 km terränglöpning med en sprängmina på ryggen. Många löpare hade varit vassare på väglöpning men några kilos extravikt klarade de inte av. Tiden var nästan 5 minuter snabbare än det tidigare rekordet. En sprängmina var inte helt enkel att springa med och i duschen efteråt sved det till något oerhört på ryggen har jag fått berättat då han blivit skinnflådd av minans friktion mot ryggen.

Senare upphörde Sälboda GOIF´s orientering, främst pga. ledarbrist och bristande ekonomi. Farsan har berättat att ibland spelade orienterarna i Sälboda träningsmatch i fotboll mot fotbollslaget och ibland vann orienterarna som förmodligen orkade mera i andra halvlek.

Farsan och flera av de andra orienterarna i Sälboda fortsatte sedan i Gunnarskogs IK. Där det blev en del kavle (stafett) framgångar tillsammans med bl.a. vinter- Olympiern John Guttke och orienteringslegenden John ”E” m.fl. Värmlandskavlen som var riktigt stor och med många vassa orienterare på startlinjen vann man några gånger. Blev även en del skidorientering på vintrarna där man nådde en del framgångar.

Blev efter Gunnarskogperioden klubbyte till Arvikaklubben OK Jösse där han ex. sprang riktigt bra på veteran-SM så det blev ett guld efter ett mycket bra lopp där han var flera minuter före tvåan. Var tufft att vinna klassen den gången skall sägas då gamla världsmästare fanns med som fortfarande tränade mycket och brutalt hårt. Under den här tiden var farsan riktigt uthållig och stark i tunglöpt terräng. Om jag inte minns helt fel har han även ett SM-silver från året efter och något SM-brons. Kanske var det under dessa år som han var allra bäst tränad utifrån åldern om man får tro vad han har sagt själv. Minns hur han sprang då och det var inte ens många seniorer som hängde med på långa sträckor i skogen där terrängen var tung. Men kanske gjorde konkurrensen att han var tvungen att ha kapacitet då han tävlade mot folk som t.ex. Norske veteranorienteraren Slungaard vilken gjorde under 2,30 på marathon då han var en bit över 50 år.Debuten i fjällorienteringens hårda mytomspunna patrulltävling över tre dagar i Jämtland/Härjedalen blev det 1986 och det blev där seger i första försöket tillsammans med Kjell Green från Kils OK i 45-klassen. Det var hela 71 patruller?! tillstart, också då med f.d. världsmästare i startlistorna och andra kända, starka löpare. Som nämnde norrmannen Slungaard. Lite skillnad mot nu kan man nog säga då samma klass eller H21 på sin höjd kanske lockar runt tio patruller. I fjällorienteringen blev det sen ett antal klassegrar med en del andra löpare men mest tävlingar och även segrar blev det med starke västgöten Alvar Andersson som då var grym att springa i skogsterräng. Detta var en tävling som passade farsan. Fjällorienteringen och det runt omkring där har jag fina minnen från då jag som liten fick vara med och följa loppet varje år. Min mamma gillade också fjällen väldigt mycket. Det var nog faktiskt där jag själv fick infallet att man nog skulle börja köra lite hårdare med orientering och långa terränglopp så småningom när jag slutade med bollsparkandet. Hylte OK:s paradtävling, Sydsvenska 2-milen som arrangerats mer än 60 gånger var också en tävling där han vann fler gånger. Det passade onekligen farsan bra att springa långt i tuff skogsterräng.<!–
WriteFlash('’);
//–>En massa prestationer utöver det vanliga har han alltså gjort under en lång tidsperiod men det bästa är nog all inspiration han har gett till andra utan att veta om det själv. Numera är det Västvärmlands OK som gäller för pappa. Senast i år vann han KM. Med ett blodvärde som knappt fanns efter ett halvår på cellgifter. Själv skulle jag nog inte ens kommit upp ur sängen med detsamma.