Lika bra att spräcka klungan men redan här kände jag mig ospänstig i steget
Så var det återigen dags för att starta midsommarfirandet i
Torsby med Borejoggen. Den största skillnaden mot tidigare år var att min
största supporter, pappa Rolf inte var med på loppet. Kändes konstigt att bara
åka förbi hans hus i Gunnarskog på väg upp till Torsby utan att stanna och
hämta upp honom eller att han körde. Starka minnen då jag kom ihåg många
trevliga samtal vi haft i bilen efter den vägen. Maria och Hans var med i bilen
så jag höll humöret upp, men i mina tankar tänkte jag mest på den mest
underbaraste pappa man kan ha. Farsan sa alltid efter en del andra och
tredjeplatser här att en dag vinner du den där tävlingen. Med formen jag hade
ifjol borde jag ha gjort det men hållet förstörde chanserna den gången så jag
var sugen på att försöka igen…
När jag började värma upp så märkte jag att jag liksom
aldrig kom igång riktigt och benen kändes tröga. Hade haft riktigt bra ben på
Karlstad stadslopp och utan kramp/håll så hade det gått undan den gången, så
räknade med att ha ungefär lika bra fart i benen denna dag och förhoppningsvis
slippa håll. Hade varit både hos massage-Anna och osteopat-Henrik under veckan
så jag hade goda förhoppningar att inte få eländet. Mindes förra årets Borejogg då formen var bra men
att jag fick håll redan efter 1km och inte kunde löpa ut ordentligt. Var i bra
slag den gången och hoppades på något liknande i år. Fanns också ett nytt
spurtpris/bergspris efter 5 km och hade jag god form skulle jag nog testa att
gå för detta men med en kenyan i startfältet och samtidigt ingen riktigt lätt
kropp så började jag tänka om.
Lucka ner till förföljarna efter kyrkbacken
Kom iväg bra och låg i en klunga en bit bakom Kenyanen som
drog iväg knallhårt i början. Kändes ok men inget vidare spänstigt steg. Uppför
första backen tog jag det lugnt i början några meter bakom Team Set Sails
Markus Ruus som öppnade starkt. Höll sedan upp farten mot slutet av backen så jag
tog här över 2:a platsen och drog så några droppade av. Kände sedan på det
platta partiet efter backen att detta inte riktigt var min dag då man lär sig tyda
minsta signaler från kroppen men jag hade åtminstone inget håll/kramp så det
var positivt. Märkte också att andra bra löpare hade minst lika klen kropp som
mig så jag fick ändå lite förhoppningar då de släppte.
Den enda som hängde med i ryggen efter 3 km var norske skidåkaren
Steffen PAULSEN Rustad IL och kenyanen förståss, som man såg 90 m framför.
Tänkte för mig själv att vad är det som händer, här känner jag att kroppen inte
alls är med på noterna men ändå så är starka löpare som gamle klubbkompisen
André och trevlige norrmannen Per-Erik Monserud bakom. De har varit vassa
tidigare under året. Strax före bergspriset i sista motbacken fick jag släppa
lite på Steffen. Den lilla spänst som var i kroppen denna dag kändes bortblåst
och jag fick ta backen med hjälp av hjärta lungor och typiskt orienterarsteg.
När jag gjort backen så sprang jag själv med en liten lucka
framåt och en lucka bak till flera jagande. Kände mig ganska trygg trots att
jag var seg då jag märkte att de inte tog in på platten. Tänkte att nu när jag
inte har håll så kan jag rulla på bra nedför sista långa medluten men så blev
det inte. Det som hände var att jag knappt kunde springa nerför. Var ingen
spänst alls i benen så jag tappade mot de bakom och här kommer Bill Impola som
gjorde ett imponerande lopp efter vad han tränat och sprang om. Kan säga att
Bill är nog ingen utförslöpare egentligen men här löpte han klart snabbare än
mig. Tänkte ett tag att ”vad är det som händer med kroppen denna dag” men det
var bara några hundra meter kvar så fick försöka hänga i sista biten med så jag
kom i mål som 4:a strax bakom Bill och strax före Norske Per-Erik.
Per-Erik var också fundersam på vad som var fel med kroppen
då han var seg. Och han sa att hade vi varit i samma slag som i vissa andra
lopp så hade vi varit klart snabbare och det tror jag också då jag med håll
nästan hela banan förra året sprang fortare. Då är det en ganska stor skillnad
på dagsformen. Tror dock jag är närmare svaret varför jag var trög efter ett klokt
samtal med skidhögskoletränaren Johan Granath under gårdagskvällen. 
En sak är säker och det är att många oförklarligt sprang
sitt sämsta lopp för året på årets Borejogg men det var tur för mig annars hade
jag slutat längre bak i resultatlistan J
+ Inget håll, ruskigt skönt men eftersom jag inte brukar få det när kroppen inte är riktigt pigg så ropar jag inte hej ännu..
+ Bra syreupptag
– Ingen motivation att pressa mig sista 300 meterna
– Dålig spänst i benen
