Alla på pallen är så slitna så ingen orkar se på publiken 🙂
Idag var det dags för Set Sail Trailrunning. Med en tryckande värme på denna tuffa terrängbana som även var ganska blöt så behövde man inte vara direkt raketforskare för att förstå att det skulle bli riktigt tufft. Och tufft blev det, uppför första stigningen där man avverkar 164 höjdmeter på en knixig stig kände jag hur kroppen fick jobba riktigt hårt. Tyckte att jag inte var riktigt lika pigg som jag varit några veckor tidigare då jag fick slita mer än förväntat. Hade på förhand trott att träningskompisen Nilsson skulle vara stark och då speciellt uppför stigningen till berget Göpommen och precis så var det också. Nilsson var först upp på berget, tätt följd av IF Götas Andre Rangelind, som även vann loppet ifjol. Därefter kom jag, ca 10 sek bakom. Benen var tunga som stockar när jag passerade toppen så jag trodde det skulle bli hårt att kunna utmana om segern i det läget. Piggnade dock till efter ett tag och kom efter lite utförslöpning ikapp igen. När vi kommit ner och vände upp mot Agvattnet så kände jag mig piggare och därefter kändes det ganska behagligt ett tag. Runt tjärnet och på grusvägen innan väggen kändes det bra och började då fundera på olika scenario om hur loppet kunde utveckla sig för oss tre i täten.
På loppet ifjol hade jag under partiet vi var inne i fått ett kraftigt håll och kunde inte springa riktigt fast jag hade mkt krafter kvar. I utförslöpningen sista biten hade det mer eller mindre varit helt hopplöst och var efter loppet grymt besviken att jag inte fick ut det jag hade. Nu hade jag ingen känning av detta och vet att jag kan springa riktigt fort utför berg om jag är hyfsat pigg. Trodde att Andre kanske tänkte samma sak eftersom han avgjorde loppet där ifjol. Tänkte även att när jag nu inget håll har så ska han få se på grejer. Han ska inte springa ifrån mig där iaf, det hade ju Nilsson sagt innan. Spurtprisvinnaren Nilsson släppte en liten lucka uppför väggen men kom snart ikapp igen över myren mot Gallberget.
Detta är ett lopp som jag vill känna att jag får ut det jag har i kroppen, om man sen blir 1:a eller 19:e spelar mindre roll. Detta beror mest på att jag och farsan tränade en del i den här terrängen tillsammans för ett antal år sen och pratade om att det hade varit häftigt med en tävling här. Jössestugan där start och mål är beläget har ju också varit/är en betydelsefull plats i livet. Tyckte alltid farsan var så stark i de här backarna när vi tränade här fast han var gammal men han var ju brutalt stark för sin ålder. Han fick tyvärr aldrig uppleva denna tävling i livet men nog tusan hade han gillat den utförslöpningen som jag presterade här idag. Fick efter ett tag en lucka till Andre i nerförsbacken och den växte lite efterhand. Påminde lite om utförslöpningen på Baksjöloppet i Norge tidigt i vår.
Hände dock en skum grej som sinkade farten en del sista biten då en kille som klädd som Andre vilken stått som publik efter banan ville känna på tempot och lade sig i rygg på mig. Jag trodde ju att det var Andre som hade tagit in all den lucka jag jobbat upp på nolltid så jag slog av farten för är han så stark så är min enda chans en spurt. Efter 300 meters jogg så vände jag mig om igen då Andre inte sprang förbi och såg att det inte var Andre så då blev jag rätt rejält förbannad och drog på igen. Den lucka jag fått var ändå såpass stor så det var bara att ta sig in till målet ståendes så skulle det gå vägen. Ett par hundra meter från mål stod min brorsa P-A och hejade, det kändes bra. Och som vanligt när Set Sail IF gör ett arrangemang så höll det högsta klass. Det var sammanfattningsvis riktigt kul att man fick ut det man hade i kroppen och riktigt kul att få vara först in på ”hemmaplan”…
