Dotteviksrundan
avgjordes förra helgen och jag kunde vara med igen efter ha varit borta från
tävlingen de tre senaste ggr den arrangerats. Fast det var nästan så jag
ångrade mig redan efter 100 meter då jag kände att kroppen inte alls ville vara
med i matchen. Inte ens utför gick det att springa ordentligt och då är man ordentligt
nerkörd. Men med en bra grund som man efter år av träning har så kan man ändå
vara med ganska högt upp så det var bara att försöka så gott man kunde. Förstod
att i närheten av min tid från 2010 fanns det ingen möjlighet att nå fast jag
inte pressade ut allt den gången. Om nu banorna varit lika långa vill säga,
vilket de inte var. Dagens bana var 350 m kortare som är ungefär en minut i
löptid för de i täten och lite mer för de som kommer därefter. Var skillnad på
löpsteget, det kändes eftersom jag under loppet mindes känslan jag hade i
kroppen den gången. Mycket riktigt så kom jag till mål på ungefär samma tid som
2010 men hade nu sprungit 350 meter kortare.
Loppet då. Kunde
innan Styckåsskogen passera starke veteranen Sören Persson men när det började
gå upp och ner så fick jag inget flyt i det utan det gick jämntrögt både uppför
och nedför. Anton Nilsson IF Göta kom ikapp mig där och vi låg tillsammans
tills backarna i Falleberget där jag inte kunde springa på som jag ville så det
var bara att finna sig i att bli tvåa bakom duktiga Anton.
Att kroppen inte
fungerade lika bra i den 4:e tävlingen inom en vecka är inte konstigt, men mer
oroväckande är att benen idag, fredag, fortfarande är påverkade. Har en tävling
till jag vill vara i form på detta år och den går 12 oktober så då borde jag
vara på uppgång igen. Återkommer med info kring denna.
