Militär-VM i
marathon avgjordes detta år i Eindhoven Holland. Det var 46:e gången Militär-VM
arrangerades. Vi var 6 svenska deltagare med en ledare som åkte ner. 3 herrar
och 3 damer. Vi blev mycket väl mottagna och Holländarna var lättsamma och
trevliga. Kände för egen del att kroppen nu var bättre än på länge då jag efter
månader med muskelstelhet och smärtor bara på några dagar fått en klart bättre
känsla med tillskott av magnesium och mineraler. Jag åkte ner till VM direkt
från en militärövning där jag drog mig ur övningen och sen åkte hem och hämtade
mina tränings/tävlingsprylar och reste vidare till Arlanda och Amsterdam.

Att jag kanske ännu
inte var fullt återhämtad från sviterna av den kraftiga mineralbristen sista
månaderna var inget jag la någon större vikt vid utan det var bara att köra så
gott man kan. Som alltid. Kände ju att kroppen var bättre i alla fall och jag
vet vad den går för när den funkar som den ska. Visste även att det var en
fruktansvärd hög nivå på tävlingen. De bästa herrarna i militär-VM förväntades
gå in 5 minuter bättre!! än det svenska årsbästat på Marathon som Mustafa
Mohammed har. (Det gjorde de också). Killen som vann har varit Junior världsmästare i bla. hinderlöpning. Damerna skulle bli topp tre även i den
civila tävlingen trots världselit på plats. Som ni hör är det knappast några
som bär vapen eller är militärer på riktigt som håller den här nivån, utan
detta är fullblodsproffs vilka representerar landet i de här sammanhangen. De
som verkligen var militärer och klarar bära sitt vapen och en ryggsäck låg
ungefär på vår Svenska nivå eller något bättre så det var dessa vi fick
fokusera på att konkurrera mot.

Andreas som sprungit
på 2.27 i år (8:e bästa tiden totalt i Sverige 2014) hoppades hamna på ungefär
samma tid. Jag satte en skamgräns innan på 2,40 som jag vet är lätt om jag inte
drabbas av några problem efter vägen, men siktade på runt 2,30, och helst
under. Jag och Andreas hade varit jämna på någon träningssamling detta året så värst
långt efter honom borde jag inte bli kände jag innan. Jesper satsade på personligt
rekord och var taggad.

Starten gick och jag
kom snabbt in i en lagom takt. Kändes lätt. Andning och ben fungerade och det
mesta kändes mycket bekvämt. Märkte dock efter 7-8 km att kroppen inte var
fullt återhämtad och drog ner lite på farten. Kändes som den farten kunde jag
hålla hur länge som helst. Vid 18-19 km så började jag känna av lite kramp i
magpartiet (som flera ggr förr). Det blev inte så mkt värre eftersom jag inte
sprang på speciellt fort men vid ca 23 km satte det in ordentligt. Hade innan
dess passerat halvmaran på 1,15 vilket var några minuter långsammare än väntat
men klart inom skamgränsen. Vet att jag tänkte att tappar jag 5 minuter andra
halvan är det ändå godkänt.

Tyvärr var jag
tvungen för att överhuvudtaget kunna ta mig i mål minska ner farten så kraftigt
så jag var nere ibland på långsammare fart än jogg och då rusar tiden iväg.
Trodde flera gånger att detta går aldrig men gick igenom smärtgränsen mer än
någonsin tidigare. Typ 5 gånger värre upplevelse än någonsin var det jag kämpade
med, och då har jag ändå råkat ut för brutala saker tidigare. Ville verkligen
komma imål, främst för lagtävlingens skull och för att jag ska inte bryta i min
VM-debut, kosta vad det kosta ville. Vet flera svenska topplöpare som har varit
tvungna att bryta trots att de veckor innan varit i toppform inför ett EM eller
VM i marathon. Vägrade bli en av dem. Fick verkligen gräva djupt för att
överhuvudtaget ta mig fram. Vem som helst hade sprungit ifrån mig i detta läget
jag befann mig i. Vissa km var jag nere på 6 min/per km men kunde absolut inte
ta mig fram snabbare. Det kontiga i det sammanhanget var att jag ändå passerade
några afrikanska löpare som tog sig fram ännu långsammare då de väggat totalt.
De vinglade fram. Förstod verkligen inte hur någon kunde ta sig fram saktare än
det jag gjorde i det läget. Gav dem energidryck (nödraket) jag hade i bakfickan
då jag ändå inte kunde trycka i mig den pga smärtorna så det var lika bra att
ge bort den.

När det var ca 1,5
km kvar till mål kom Jesper och passerade mig och sa några uppmuntrande ord.
Kämpade ända in i kaklet men tappade ändå 2 minuter på honom den lilla biten
som var kvar. Var totalt skrot i vänster sida sista 16-17 km och när jag kom
imål så spydde jag flera ggr. Kroppen sa verkligen ifrån efter att jag försökt
döda den. Min sluttid blev 2,45 – långt ifrån den kapacitet jag hade för dagen
fast att jag inte var i toppform på nått sätt vilket såklart kändes tråkigt då
kroppen i övrigt var god för ett stabilt resultat. Jesper sprang in på 2,43
(pers) och Andreas kom imål på 2.32. Tjejerna som sprungit snabbare än mig
sista delen av banan kom in på 3,04 – 3,14 och 3,24. För deras del räckte det
till lagbrons vilket var glädjande.

Såklart en
besvikelse rent resultatmässigt men ska jag ta med mig något positivt så var
det att jag vägrade ge mig, jag krigade för kung och fosterland (i dubbel
bemärkelse) och jag vet att det är mycket få personer som någonsin har grävt så
djupt för att kunna ta sig i mål i en tävling. 99,999999999 % hade klivit av
för länge sedan. Vet även att ingen i västvärmland någonsin har sprungit så
fort (långsamt) på ett marathon haltandes med denna kramp och brutala smärtor i
hela högersidan av kroppen. Långsammare än jag sprang sista milen kan jag
knappt springa även om jag försöker. Jag fick också reda på saker om vad det
kunde vara för problem jag råkar ut för i höften och högersidan, så jag tror
att jag kanske äntligen få ordning på detta för det är ruskigt frustrerande.
Dessutom var det överlag en lärorik resa som gjorde en hel del för motivationen
och ambitionen. Man lär sig mer av en tävling som går dåligt än hundra
tävlingar som går bra.