ADVENTURE

För en kamp mot klockan att bli frisk till SM i springskytte
imorgon. Tveksamt att det går då jag blev kraftigt förkyld efter förra helgens
seedningslopp här i Arvika. Rätt kul att banan på loppet i tidningen beskrevs
som lätt då det var en av de långsammaste milbanor jag sprungit på många år,
trots ett riktigt bra lopp. Har i veckan fått hjälp av en duktig läkare för att
bli frisk fortare men beslutet om jag startar kan jag inte ta förrän timmarna
innan start. Att jag därmed kommer till start i halvmaraton-DM på söndag är också
väldigt tveksamt. Vi får se vad som händer men hoppet är väl det sista som
överger människan så…

För övrigt så är jag riktigt besviken på den partipolitiska
debatten som förs inför valet. Mer personangrepp och klagande på varandra än
att göra något vettigt och förklara vad man vill själv. Riktigt lågvattenmärke.
Och viktiga frågor kommer aldrig i fokus utan det blir små frågor och detaljer
som är totalt oviktiga för helheten. Vill man medvetet ta fokus från viktigare
områden, eller är det för att det är dessa intriger folk vill höra? Med tanke
på allt man ser på tv så kanske det är så. Kanske bättre att flytta så långt
bort som möjligt, i ödemarken. Alaska är ett bra alternativ för att slippa höra
eländet eller så kan man göra som grannen, kasta ut tv´n.

Idag är det på dagen två år sen
som farsan stämplade vid livets sista kontroll. Det känns i hjärtat och
tomheten efter honom är fortfarande enorm. Varje gång jag är i en skog brukar
jag se honom framför mig nån gång under turen. Han var skogsmänniskan
personifierad och samtidigt som han var hårdare än någon annan jag känner var
han samtidigt världens snällaste. Jag saknar min pappa, min träningskompis och
vän så otroligt mycket.

Åkte upp till kyrkan i Gunnarskog
här en dag. Inte ofta jag besöker kyrkogården då jag tycker det är jobbigt.
Bland det värsta jag vet är att se gravkorset med mamma och pappas namn på, och
läsa de datum som står. Önskar ofta man kunde ta sig tillbaka i tiden. I
ärlighetens namn saknar jag dem så det gör ont och jag drömmer om dem nästan
varje natt. Lovade mamma när hon låg på dödsbädden att vi skulle ses igen på
andra sidan, och det håller mig levande tills den dagen kommer. Är tacksam för
den fina relation jag hade med mina föräldrar men när de en dag plötsligt är
borta blir tomheten hård att bära.

Inte bara en gång jag har tvivlat
på mitt idrottande sen farsan försvann, det var något vi hade tillsammans och
han gav mig inspiration. Jag har mycket svårare att hitta inspirationen
numera. Brukar ibland tänka på sista tiden farsan levde, hur han ville ut i
skogen och träna fast benen knappt bar längre. Att han sprang den hårda
orienteringstävlingen Blodslitet i Norge fast han var döende. Det ger mig
åtminstone vissa krafter att ta sig ut i skogarna.

När jag en dag joggade vid
Jössestugan och passerade på ett ställe där jag sprang förbi pappa på en
träningsorientering ett tag innan han gick bort, kom jag att tänka på att det
var sista gången jag såg honom med karta och kompass. Trots att benen inte
orkade något längre var han så glad när jag kom farande i skogen och glad över
att han själv var där han hörde hemma. Saknar dessa ögonblick så mycket så det
går inte att beskriva…

Så lyd ett gott råd. Uppskatta dem
som står er närmast hjärtat och ta till vara på alla dagar ni kan få
tillsammans med dessa fantastiska människor…

Är nu aktiv med lite träning igen.
Segt att komma igång men det är väl bara att ”sticka ut näsan” som en
stor idrottare sa en gång. Körde faktiskt ett litet ”test” här i
helgen då Gillebergaruset arrangerades. Den mycket duktiga skidåkaren och löparen
Marcus Ruus (landslagsskidåkare, nu i team 2015) arrangerade tävlingen som ett
projektarbete och han hade dragit upp en tuff tvåvarvsbana som var riktigt
tunglöpt med start och mål på skidstadion i Gilleberga. Kändes att man inte är
van fart ännu och tyckte att jag blev lite ”för” trött i
uppförsbackarna men det var en bra genomkörare.

Resultat här

Tycker annars att det går rätt
segt just nu. Energin finns inte riktigt där men hoppas det ska bli bättre
snart. Får ge mig ut i skogen på långtur med ryggsäck snart, det brukar pigga
upp.

Såg att vissa tidningar hade en
stor och ”skrämmande” nyhet där en björnhona med 3 ungar hade
attackerat en 80-åring och slagit till honom så han fick nån rispa över öronen.
Björnhonan reagerade som man kan förvänta sig och försvarade sina ungar. Om
björnhonan verkligen hade velat hade hon dödat mannen hur lätt som helst, det
skall man ha klart för sig. Polisen tog sedan beslutet att avliva honan och
ungarna för hon ansågs farlig. För mig personligen så anser jag aldrig ett djur
som handlar enligt dess instinkter för speciellt farligt. Det är helt enligt
naturens regler. Ovanligt att björnar gör sådana attacker. Vanligare är att
älgkor med kalvar anfaller människor för att försvara sina kalvar. När jag var
liten så blev jag jagad av en älgko några ggr och när de kommer med öronen
bakåt och raggen rest så gör man bäst i att springa undan.

Sen kanske man inte
ska jaga en älg med
snöskoter. Som de gör här. Känns tryggt att de åker runt med pistol
och provocerar man fram en attack så får man stå för konsekvenserna och
då känns det jävligt fegt att dra fram ett skjutvapen. Typiskt USA, skjut
först, fråga sen. Gå in på ett snabbköp och köp dig en pistol i kaliber .40 liksom.
Detta är väl mer skrämmande än alla vilddjur tillsammans…

Fin Norgeresa med jobbet

Har varit seg i kroppen efter
tävlingen i Norge. Lite väl seg för att vara normalt men hoppas det rättar till
sig. Vi åker till Torsby med teamet i helgen för teamträff och träning. Hoppas
det blir lyckat.

Set Sail IF fick också ta över
terräng-DM då befintliga arrangörer ej hade intresse av att arrangera. Det blev
ont om tid men här är i alla fall inbjudan : http://setsailif.se/wp-content/uploads/2014/04/Inbjudan-Korta-Terräng-DM-2014.pdf

När det gäller favoriter på DM så
kommer inte Frida till start då hon drabbats av (som jag misstänkte) järnbrist.
Skönt att få reda på vad som var fel så det går att komma tillrätta med det. Jag
själv är mkt osäker på egen form efter helgen och hur det känns för tillfället
men det är ett tag kvar så vi får se vad som händer. Men om någon av Götas löpare kommer så är de favoriter på herrsidan.

Rullar på
här i byn. Blir några turer på skogen, både hemma vid stugan och runt omkring i
övriga Västvärmland. Blev också ett deltagande i Nattjakta
(nattorienteringscup) i Åmotfors förra onsdagen. Var en ruskigt svårlöpt
terräng och jag gjorde bort mig ordentligt på orienteringen flera gånger men
det var det tydligen fler som gjorde eftersom jag på nått konstigt sätt ändå
kunde vara först in på den långa banan. Till och med den gamle världsmästaren
Sigurd Dählie som åkt ända från Löten i Norge till tävlingen sa att det var
ruggigt svårbemästrat i skogen. Mest känd i Sverige är Sigurd kanske för: ”Världen
bästa lopp på världens bästa bana”. En klassisk artikel i Skogssport nr 2/1979
om Älgrevet 1977. Norrmannen gjorde där ett av sina mest perfekta lopp och vann
herrarnas elitklass efter 102 minuters stenhård löpning.

Igår var
det fars dag. Saknade honom igår och alla andra dagar. I samband med
orienteringstävlingar blir hans frånvaro extra påtaglig.

Jag och
Nilsson planerar för övrigt både julaftonstur och förberedande julaftonstur så
det ska bli skönt att komma ut. Vi får se vart det bär av. Enda kravet vi har
är skidåkning..

Sommarveckorna
rullar på. Rör väl sådär lagom mkt på mig. Igår var jag farthållare åt Frykan
när de körde duathlonträning. Varit rätt bra uppslutning på dessa
träningstillfällen. Lite kaos var det. Bl.a. så drog sig Erik N i backen på
cykeln och skrapade upp sig så nu såg han ut som en riktig cyklist. Själv kände
jag mig rätt seg men ett bra pass blev det iaf.

Har även
deltagit i de två Hiernmannen arrangemang som blev av. Den första kördes i
området söder om S Fjäll, Stavnäs. Var bl.a. upp på Tornhöjden där man hade fin
utsikt över sjöarna Rommen och Värmeln. Eftersom det är en viss prestige så
försökte jag ligga med i täten hela vägen in i mål. Det funkade. Andra
deltävlingen gick i Häljeboda, och mest uppe på Häljebodaklätten som är ett
ganska brant höjdparti. Blev efter vid kontroll 4 då jag och två andra tog oss
ner för tidigt till gränsen mellan Norge och Sverige där en kontroll satt.
Andreas B och Jan Olm fick där en lucka men den åt jag in relativt snabbt på
väg till nästa, de andra som var med i till 4:an orkade inte hänga på när jag
drog upp farten för att jaga ikapp så det blev vi tre som låg först i spåret.
Kände väl att jag hade någon växel till att lägga in när som helst men tog det
som bra träning och då behöver det inte gå fortare.

Lite prestige
är det ändå att vara först och det är ju ganska svårt att låta bli att köra på
slutet även om resultatet kvittar. Var lite nonchalant på väg in till sista för
jag tänkte att det där tar jag ikapp på slutet, men Kils OK´s gamle
VM-orienterare Janne Olm hade bränt på allt han hade utför berget i skogen och
fick därmed en rejäl lucka som jag inte lyckades ta ikapp även om jag närmade
mig ordentligt sista biten och inte var många sek efter i mål. Bra träning var
det med drygt 400 höjdmeter på 7-8km löpning.

Hade sen
mer tur med utlottningen av den fina Järnskogsstaken.

Hela
listan på Hiernmannens vinnare genom åren:

2013 L-O
Gävert

2012
Maria Eriksson
2011 Jonne Lövkvist
2010 Rolf Gävert
2009 Rolf Eriksson
2008 Kristin Johansson
2007 Erling Leknes

Är någon
intresserad av att arrangera och har någon grym terräng är det bara att höra av
sig till Andreas. Tycker Erik N borde arrangera en ”310-Hiernman” nästa år.

Var radiopratare i tisdags. Var i direktsändning fick jag
reda på när jag kom dit så försökte att inte säga något dumt. Lite kul att höra
sin Värmlandsdialekt efteråt, men det lät inte helt för ”bonnigt” ändå tyckte
jag.

Länk
här

Tycker det mesta har varit tungt, detta är det värsta år jag någonsin upplevt. Hittills ska tilläggas för det kommer säkert fler prövningar i livet. För det är livet. Förlusten av pappa, han som alltid fanns där och gjorde allt för mig och mina syskon gör fortfarande så fruktansvärt ont. Mina tankar finns hos honom väldigt ofta. Tänker på hans positiva sätt, hans sköna humor och hur han kunde göra en glad, ex när man var besviken över något. Och att han aldrig kritiserade mina val i livet även om de ibland var korkade, väldigt korkade. Som den gode fadern han var kom han bara med kritik om han blev tillfrågad, och då var det minimalt. Och han såg bara lösningar på problem, inte mer problem som jag upplever att många ser i det mesta. Även nu. ”Det går inte” fanns inte i hans värld. Tänkt mycket på om jag var där tillräckligt mycket sista tiden och flera har sagt till mig att: ”du var ju där jämt”. Men när jag gått till mig själv och tänkt så känns det som jag kunde ha gjort så mycket mer. Det hade han gjort för mig. Han som verkligen förkroppsligade medmänsklighet och empati, han hade varit hos mig hela tiden om jag hade varit den som varit sjuk. Det är det enda jag vet. Även då krafterna var borta och ända in i det sista kände jag att hur sjuk han än var så brydde han sig verkligen om en av hela sitt hjärta.

Jag visade aldrig hur ledsen jag egentligen var över att jag visste att han skulle dö, jag ville att han skulle känna att jag är så stark som han trodde, även när han är borta. Det är nog inte ovanligt att vi håller sorgen inom oss, lägger lock på och låtsas må bra. Borde kanske ha visat det för då hade han sagt nått klokt som hade räddat mig när han var borta, som hade gett mig krafterna jag skulle behöva senare. I ett liv som var helt annorlunda. Tomheten jag känner nu går inte att beskriva. Jag har varit riktigt långt nere skall erkännas och jag hoppas att ett nytt år och att vi går mot ljusare tider skall få upp mig över ytan. Idag har varit en bra dag.

Idrottsmässigt då? Det var på alla sätt hårt att hålla på med idrott, idrotten för mig var något jag växt upp med och gjorde tillsammans med pappa. Alla resor, orienteringar, skidor och träningar i skogarna vi gjorde. Det var inte vid få tillfällen vi var tillsammans på detta sätt. Jag hoppades trots allt detta ändå att jag skulle kunna göra bra ifrån mig på tävlingar. Vissa tester indikerade på riktigt bra nivå. Hade året innan också varit i gott slag så jag hoppades på att göra nått liknade 2012 men det hände grejer under året som gjorde att jag inte presterade alls som förväntat.

Ett satans håll på många tävlingar och pannlampor som strejkade samt järnbrist förstörde i stort sett hela säsongen. Senaste 4-5 månaderna har jag väl tränat 2 pass i veckan i snitt och visste inte om det skulle bli nått mer heller. Har problem med motivation och ambitionsnivån. Dock hade jag funderingar på att dra en vårsäsong i orienteringsskogen och därefter utvärdera igen. Och det är det som gäller just nu. Har rört på mig några pass nu. Känns ovant men snart är man nog tillbaka på träningsnivå iaf.

Som sagt, tomheten som finns efter farsan går inte att ersätta. Idrotten var nått vi delade tillsammans. Allt detta är borta nu. Det var även han som motiverade mig. Jag vet vad som krävs att få en kropp som är gjord för explosivt arbete att fungera bra i uthållighetsidrotter så det är lite jobb som ligger framför mig om man vill tillbaka till nivån jag har varit på som bäst men kommer jag i närheten så är det inte fy skam det heller. Slipper man bara skador, järnbrist eller andra problem så. Men det är betydligt mindre jobb för att vara stark, åtminstone för mig. En annan förändring inför 2013 är att jag tackat ja till ett nytt arbete i Försvarsmakten som börjar senare i år så vi får se hur mycket tid som blir över till träning. Röra på mig kommer jag göra på ett eller annat sätt. Summering:

Totalt antal tävlingar: Ingen aning (2011 ca 30)

Totalt antal segrar: Ingen aning, någon blev det väl (2011 9) (2010 17)

Totalt antal andraplatser: Ingen aning (2011 8) (2010 12)

Totalt antal felstämplat: Ingen (2011 2) (2010 2 kontroller)

Totalt antal träningsdagar jag trivdes: Vet ej.

Totalt antal whiskeyflaskor konsumerande: 0, som vanligt. Borde varit 50..

Totalt antal söndertrasade skor: Inte många.

Summa Nattjakta: 1:a, 1:a, 1:a, 3:a, 5:a final 1:a – medflyt för en gångs skull.

Bästa årsbästa på halvmaran och milen i samma lopp: 1.20 resp. 34,03 (2011 – 1.11 resp. 32.39)

Årsbästa 10 km landsväg: 33.05 (2011 32,39 första milen i en halvmara)

Årets roligaste tävling: Nattjakta, de deltävlingar terrängen medgav nattorientering. 10-Mila (Långa natten) om inte lampan hade gett sig. Ren överlevnad därefter.

Årets bästa form: Kan ha varit på god väg i 10-Mila

Årets sämsta form: Nästan hela säsongen

Årets roligaste träningspass: Kommer inte ihåg nått.

Årets konstigaste i orienteringskogen: Kamikaze-humlan som skickade mig till sjukhus

Årets tråkigaste träningspass: Många

Årets bästa träningspass: Förmodligen skogshuggarpasset på nyårsafton med Anders. Årets bästa tävlingar: Ingen aning, men att jag vann Park Tour i Arvika dagarna efter pappas bortgång då jag var helt knäckt var otroligt. Var fokuserad de 15 minuterna loppet tog. Lagsegern i Arvikastafetten var kul då jag är en lagspelare.

Årets tråkigaste tävlingar: Det mesta

Årets brutalaste tävling: 10-mila är alltid brutalt på många sätt, speciellt långa natten med en pannlampa som slocknar.

Årets trevligaste segrar: Nattjakta, kanske Woodjoggen och Värmskogsloppet.

Årets tuffaste tävlingsdag: Många dagar var tuffa med järnbrist

Årets bästa känsla i kroppen: 10-Mila men med trasig lampa går inget. Efter detta rasade det mesta.

Årets formtopp som gick in: Ingen

Årets formtopp som inte gick in: Hela året

Årets snabbaste träningskompis: Tsappo

Årets snällaste träningskompis: Tsappo

Årets smartaste träningskompis: MMA-mannen

Årets starkaste träningskompis: Skogshuggarn

Årets bästa insikt: Det finns verkligen många byfånar som är mer korkade än man kan tänka sig

Årets tråkigaste insikt: Många är helt enkelt inte skapade för att vara chefer eller jobba med människor. Byt jobb för helvete!

Årets mest spännande tävling: När man vet att man kommer få håll så man blir som skadeskjuten snart. Bättre att bli skjuten på riktigt.

Årets bästa sko: Inov-8 x-talon 212

Årets sämsta sko: Många

Årets investering: Hus i Dalen. Underbar natur och en snäll svärfar som hjälper till när alla andra dött eller agerar som om de är döende..

Årets lärdomar träningsmässigt: Kolla upp med en gång inte kroppen funkar. Har man en viss grundnivå så är något riktigt fel när man är långt under denna nivå.

Årets lärdomar livet: Även de odödliga ska dö en dag.