ADVENTURE

Mörkt, blött och lerigt hör november till i de här delarna i
landet. Brukar vara svårt med motivationen och gnistan den här delen på året
som är en verklig lågsäsong för de flesta sommaridrottare. Håller igång kroppen
men inte mycket mer just nu, idag gick det dock lite lättare än på ett tag
vilket tyder på att kroppen kanske är i fas. Skall försöka få mer
ryggsäcksturer i skogarna framöver då det är något man kan göra under lång tid,
är skonsamt och uppbyggande.

I helgen hade vi ett riktigt skjutkalas i skogen då vi
samlade ihop en massa pistoler och gevär och sköt på en diverse massa mål.
Enligt grannarna några kilometer bort lät det som det var krig. Testade även en revolver liknande den som man sänkte Palme med en gång i tiden, och
efter att ha testskjutit med enhandsfattning på ett liknande sätt som det
sägs att man gjorde, och träffat ,fast på större avstånd än -86, så tror jag
ännu mer på min teori att den som sköt den gången var en van, stabil skytt som
visste vad han gjorde. Colt 1911, 45 cal som jag inte skjutit tidigare blev
annars en ny favorit. Kändes nästan som jag sköt bättre snabbskytte med den än
min glock som har lite klenare kaliber, 40 cal.

Nån kraftig björnbössa hade vi plockat fram som också var
fin att skjuta med men när allt var väl inskjutet så verkade alla överens om
att en kraftig jaktpilbåge som man kan skjuta rakt igenom en elefant var kanske det
brutalaste vapnet för dagen.

Till helgen är det Lången som gäller. 20 km orientering.
Första och sista långdistansorienteringen för mig denna säsongen. Blir kul. Bara att köra..

Fåren trivs bra i Dalen…

Trodde givetvis, som
alla andra gånger att kroppen skulle bli bättre till nästa race men det var mycket
sämre när jag skulle springa Lidingöloppet förra helgen. Tog loppet mest som
träning men hade givetvis önskat mig positiva svar av kroppen. Speciellt då det
var två veckor innan en som tävling jag önskar prestera på. Hade tillsammans
med rutinerat folk planerat att kliva av vid 20 km om kroppen inte var bättre
än förra helgen och skulle den vara bättre så skulle jag springa runt. Märkte efter
några hundra meter att kroppen fungerade ännu sämre än på Dotteviksrundan och
för första gången (som jag borde ha tänkt för månader sen) tänkte jag att det
måste vara något som är fel. Jag tror på nått sätt alltid att man är i dålig form
när det inte funkar, men när man är långt ifrån sin nivå som jag varit senaste
tiden så är det något annat än bara dålig form och det borde man givetvis
förstått långt innan. (Detta var sånt som farsan kunde se när han var med mig
på tävlingar. Svårare utan honom.)

Märkte att folk jag
sprungit ifrån med minuter tidigare i år låg framför mig och efter 10 km fick
jag dessutom sånt där håll som jag fått ngr ggr tidigare så därefter gick det
inte att springa alls så jag fick smärtsamt jogga med mag och benkramp fram
till 20 km där jag klev av. Sen tog jag kontakt med läkaren som hjälpte mig
inför springskytte-SM. Det visade sig sedan att jag hade bla hade
magnesiumbrist. Efter några dagars behandling så märkte jag att stelheten jag
haft i benen sen månder tillbaka nästan var helt borta. Det sas dessutom att
magnesiumbrist kunde ha ett samband med håll och det har jag känt av mera i
höst än i våras. Magnesium är viktigt för bland annat våra muskler, nerver,
cellerna, levern, benstommen, hormonsystemet, immunförsvaret och
matsmältningen. Trötthet och spända och svaga muskler är vanliga symptom vilka
jag märkte samtliga senaste 4 v. Trodde jag blivit gammal där ett tag men nu
finns det hopp igen :-)..

Läkaren sa att min
kropp inte alls verkar vara gjord för moderna kosthållning och att jag omsätter
mkt mineraler i kroppen så det gäller att vara vaksam och även ta tillskott
regelbundet och äta som en häst vilket jag också gör. Men i och med att jag
tillslut upptäckte problemen så finns i alla fall hoppet kvar att jag kan göra
ett hyfsat resultat på militära-VM i marathon som går den 12 oktober. Detta är
det andra loppet som jag hoppas finna formen ordentligt på i höst.
Springskytte-SM var det första. Jag har varit uttagen sedan länge till loppet,
och meningen var att jag även skulle springa terräng-VM för militärer tidigare
i höst, i Libanon, men det blev en del oroligheter och bombningar där nere som
gjorde att det ställdes in för oss svenskar som var uttagna.

Ute i Dalenskogen..

Så nu får jag ladda
mentalt för detta då möjligheterna till träning innan är dåliga då jag skall
iväg på militärövning från och med imorgon.

För en kamp mot klockan att bli frisk till SM i springskytte
imorgon. Tveksamt att det går då jag blev kraftigt förkyld efter förra helgens
seedningslopp här i Arvika. Rätt kul att banan på loppet i tidningen beskrevs
som lätt då det var en av de långsammaste milbanor jag sprungit på många år,
trots ett riktigt bra lopp. Har i veckan fått hjälp av en duktig läkare för att
bli frisk fortare men beslutet om jag startar kan jag inte ta förrän timmarna
innan start. Att jag därmed kommer till start i halvmaraton-DM på söndag är också
väldigt tveksamt. Vi får se vad som händer men hoppet är väl det sista som
överger människan så…

För övrigt så är jag riktigt besviken på den partipolitiska
debatten som förs inför valet. Mer personangrepp och klagande på varandra än
att göra något vettigt och förklara vad man vill själv. Riktigt lågvattenmärke.
Och viktiga frågor kommer aldrig i fokus utan det blir små frågor och detaljer
som är totalt oviktiga för helheten. Vill man medvetet ta fokus från viktigare
områden, eller är det för att det är dessa intriger folk vill höra? Med tanke
på allt man ser på tv så kanske det är så. Kanske bättre att flytta så långt
bort som möjligt, i ödemarken. Alaska är ett bra alternativ för att slippa höra
eländet eller så kan man göra som grannen, kasta ut tv´n.

Idag är det på dagen två år sen
som farsan stämplade vid livets sista kontroll. Det känns i hjärtat och
tomheten efter honom är fortfarande enorm. Varje gång jag är i en skog brukar
jag se honom framför mig nån gång under turen. Han var skogsmänniskan
personifierad och samtidigt som han var hårdare än någon annan jag känner var
han samtidigt världens snällaste. Jag saknar min pappa, min träningskompis och
vän så otroligt mycket.

Åkte upp till kyrkan i Gunnarskog
här en dag. Inte ofta jag besöker kyrkogården då jag tycker det är jobbigt.
Bland det värsta jag vet är att se gravkorset med mamma och pappas namn på, och
läsa de datum som står. Önskar ofta man kunde ta sig tillbaka i tiden. I
ärlighetens namn saknar jag dem så det gör ont och jag drömmer om dem nästan
varje natt. Lovade mamma när hon låg på dödsbädden att vi skulle ses igen på
andra sidan, och det håller mig levande tills den dagen kommer. Är tacksam för
den fina relation jag hade med mina föräldrar men när de en dag plötsligt är
borta blir tomheten hård att bära.

Inte bara en gång jag har tvivlat
på mitt idrottande sen farsan försvann, det var något vi hade tillsammans och
han gav mig inspiration. Jag har mycket svårare att hitta inspirationen
numera. Brukar ibland tänka på sista tiden farsan levde, hur han ville ut i
skogen och träna fast benen knappt bar längre. Att han sprang den hårda
orienteringstävlingen Blodslitet i Norge fast han var döende. Det ger mig
åtminstone vissa krafter att ta sig ut i skogarna.

När jag en dag joggade vid
Jössestugan och passerade på ett ställe där jag sprang förbi pappa på en
träningsorientering ett tag innan han gick bort, kom jag att tänka på att det
var sista gången jag såg honom med karta och kompass. Trots att benen inte
orkade något längre var han så glad när jag kom farande i skogen och glad över
att han själv var där han hörde hemma. Saknar dessa ögonblick så mycket så det
går inte att beskriva…

Så lyd ett gott råd. Uppskatta dem
som står er närmast hjärtat och ta till vara på alla dagar ni kan få
tillsammans med dessa fantastiska människor…

Är nu aktiv med lite träning igen.
Segt att komma igång men det är väl bara att ”sticka ut näsan” som en
stor idrottare sa en gång. Körde faktiskt ett litet ”test” här i
helgen då Gillebergaruset arrangerades. Den mycket duktiga skidåkaren och löparen
Marcus Ruus (landslagsskidåkare, nu i team 2015) arrangerade tävlingen som ett
projektarbete och han hade dragit upp en tuff tvåvarvsbana som var riktigt
tunglöpt med start och mål på skidstadion i Gilleberga. Kändes att man inte är
van fart ännu och tyckte att jag blev lite ”för” trött i
uppförsbackarna men det var en bra genomkörare.

Resultat här

Tycker annars att det går rätt
segt just nu. Energin finns inte riktigt där men hoppas det ska bli bättre
snart. Får ge mig ut i skogen på långtur med ryggsäck snart, det brukar pigga
upp.

Såg att vissa tidningar hade en
stor och ”skrämmande” nyhet där en björnhona med 3 ungar hade
attackerat en 80-åring och slagit till honom så han fick nån rispa över öronen.
Björnhonan reagerade som man kan förvänta sig och försvarade sina ungar. Om
björnhonan verkligen hade velat hade hon dödat mannen hur lätt som helst, det
skall man ha klart för sig. Polisen tog sedan beslutet att avliva honan och
ungarna för hon ansågs farlig. För mig personligen så anser jag aldrig ett djur
som handlar enligt dess instinkter för speciellt farligt. Det är helt enligt
naturens regler. Ovanligt att björnar gör sådana attacker. Vanligare är att
älgkor med kalvar anfaller människor för att försvara sina kalvar. När jag var
liten så blev jag jagad av en älgko några ggr och när de kommer med öronen
bakåt och raggen rest så gör man bäst i att springa undan.

Sen kanske man inte
ska jaga en älg med
snöskoter. Som de gör här. Känns tryggt att de åker runt med pistol
och provocerar man fram en attack så får man stå för konsekvenserna och
då känns det jävligt fegt att dra fram ett skjutvapen. Typiskt USA, skjut
först, fråga sen. Gå in på ett snabbköp och köp dig en pistol i kaliber .40 liksom.
Detta är väl mer skrämmande än alla vilddjur tillsammans…

Fin Norgeresa med jobbet

Har varit seg i kroppen efter
tävlingen i Norge. Lite väl seg för att vara normalt men hoppas det rättar till
sig. Vi åker till Torsby med teamet i helgen för teamträff och träning. Hoppas
det blir lyckat.

Set Sail IF fick också ta över
terräng-DM då befintliga arrangörer ej hade intresse av att arrangera. Det blev
ont om tid men här är i alla fall inbjudan : http://setsailif.se/wp-content/uploads/2014/04/Inbjudan-Korta-Terräng-DM-2014.pdf

När det gäller favoriter på DM så
kommer inte Frida till start då hon drabbats av (som jag misstänkte) järnbrist.
Skönt att få reda på vad som var fel så det går att komma tillrätta med det. Jag
själv är mkt osäker på egen form efter helgen och hur det känns för tillfället
men det är ett tag kvar så vi får se vad som händer. Men om någon av Götas löpare kommer så är de favoriter på herrsidan.

Rullar på
här i byn. Blir några turer på skogen, både hemma vid stugan och runt omkring i
övriga Västvärmland. Blev också ett deltagande i Nattjakta
(nattorienteringscup) i Åmotfors förra onsdagen. Var en ruskigt svårlöpt
terräng och jag gjorde bort mig ordentligt på orienteringen flera gånger men
det var det tydligen fler som gjorde eftersom jag på nått konstigt sätt ändå
kunde vara först in på den långa banan. Till och med den gamle världsmästaren
Sigurd Dählie som åkt ända från Löten i Norge till tävlingen sa att det var
ruggigt svårbemästrat i skogen. Mest känd i Sverige är Sigurd kanske för: ”Världen
bästa lopp på världens bästa bana”. En klassisk artikel i Skogssport nr 2/1979
om Älgrevet 1977. Norrmannen gjorde där ett av sina mest perfekta lopp och vann
herrarnas elitklass efter 102 minuters stenhård löpning.

Igår var
det fars dag. Saknade honom igår och alla andra dagar. I samband med
orienteringstävlingar blir hans frånvaro extra påtaglig.

Jag och
Nilsson planerar för övrigt både julaftonstur och förberedande julaftonstur så
det ska bli skönt att komma ut. Vi får se vart det bär av. Enda kravet vi har
är skidåkning..

Sommarveckorna
rullar på. Rör väl sådär lagom mkt på mig. Igår var jag farthållare åt Frykan
när de körde duathlonträning. Varit rätt bra uppslutning på dessa
träningstillfällen. Lite kaos var det. Bl.a. så drog sig Erik N i backen på
cykeln och skrapade upp sig så nu såg han ut som en riktig cyklist. Själv kände
jag mig rätt seg men ett bra pass blev det iaf.

Har även
deltagit i de två Hiernmannen arrangemang som blev av. Den första kördes i
området söder om S Fjäll, Stavnäs. Var bl.a. upp på Tornhöjden där man hade fin
utsikt över sjöarna Rommen och Värmeln. Eftersom det är en viss prestige så
försökte jag ligga med i täten hela vägen in i mål. Det funkade. Andra
deltävlingen gick i Häljeboda, och mest uppe på Häljebodaklätten som är ett
ganska brant höjdparti. Blev efter vid kontroll 4 då jag och två andra tog oss
ner för tidigt till gränsen mellan Norge och Sverige där en kontroll satt.
Andreas B och Jan Olm fick där en lucka men den åt jag in relativt snabbt på
väg till nästa, de andra som var med i till 4:an orkade inte hänga på när jag
drog upp farten för att jaga ikapp så det blev vi tre som låg först i spåret.
Kände väl att jag hade någon växel till att lägga in när som helst men tog det
som bra träning och då behöver det inte gå fortare.

Lite prestige
är det ändå att vara först och det är ju ganska svårt att låta bli att köra på
slutet även om resultatet kvittar. Var lite nonchalant på väg in till sista för
jag tänkte att det där tar jag ikapp på slutet, men Kils OK´s gamle
VM-orienterare Janne Olm hade bränt på allt han hade utför berget i skogen och
fick därmed en rejäl lucka som jag inte lyckades ta ikapp även om jag närmade
mig ordentligt sista biten och inte var många sek efter i mål. Bra träning var
det med drygt 400 höjdmeter på 7-8km löpning.

Hade sen
mer tur med utlottningen av den fina Järnskogsstaken.

Hela
listan på Hiernmannens vinnare genom åren:

2013 L-O
Gävert

2012
Maria Eriksson
2011 Jonne Lövkvist
2010 Rolf Gävert
2009 Rolf Eriksson
2008 Kristin Johansson
2007 Erling Leknes

Är någon
intresserad av att arrangera och har någon grym terräng är det bara att höra av
sig till Andreas. Tycker Erik N borde arrangera en ”310-Hiernman” nästa år.