ADVENTURE

Skogsturer med Junior. Är man på tur med Junior så blir det ofta så att man ser mycket djur. Han missar inget efter vägen – markerar och spårar allt från ekorre till älg. Otroligt stark är han för sin storlek och han har en enormt bra kondition. Blir bra när han blir lite större och det blir skidåkning på vintern.

Senaste veckorna har gått av bara
farten trots en långdragen förkylning. Har inte tränat på mycket
länge, åtminstone inte sådant som jag anser är träning. Så har
fått ägna tiden till den lilla valpen som har kommit in i vårt
hus. För att göra en historia kort så fick Mathias (min kompis som
gick bort i december) 8 st hundvalpar efter Tsappo. Tsappo är den
fina polarhunden som har varit med mig i skogen en del, en fantastisk
hund, på alla sätt. En av valparna var nästan identisk med honom i
utseende och denna tyckte Mathias att jag skulle ha, annars skulle
han behålla den valpen själv. Jag var tveksam då det tar en del
tid och liknande men även glad att han frågade för han tyckte den
valpen var speciell och det gjorde jag också. Samtidigt så var det
ett unikt tillfälle att få en valp efter Tsappo. När sen historien
skrevs och Mathias lämnade den här världen så var jag tvungen att
bara se möjligheterna med hunden. Det var också det första som
Mathias sambo Helena sa när vi möttes efter hans död. ”Nu får
du ta Tsappo 2” och då var det inget att undra på så nu är jag
ägare åt en valp döpt till Tsappo Junior. Vi är dock båda
förvisade av Maria till att sova under trappan så där håller vi
till. När det blir varmare ute åker vi nog ut..

Jag minns mycket väl hur Mathias sa många ggr att du skulle ha en sån hund, vore perfekt att ha med på turer och annat, och han hade rätt. Redan har jag varit utomhus mer än vanligtvis. På fredag är det också dags för begravning för Mathias. Jag gruvar mig redan. Det kommer göra ont…

Julaftonsturen som jag och Nilsson enligt tradition tog blev lyckad som vanligt trots storm
och förkylning. En liten film/dokumentär efter den gjordes:

Kanske startades en ny traditon i och med min och Nilssons utflykt till
NordVärmland för turskidåkning. Vi åkte några mil norr om Nyskoga där det finns
ett bergsområde som kallas för Dundern. På vägen passerades också Antilla
finngård där man var och åkte skidor några ggr som liten, så vi gav oss in och
tittade. Såg trevligt ut.

Beskrivningen av området lyder:

”För den som söker vildmarkens
tystnad och gamla skogar är Dundern verkligen ett område att besöka. Över i
stort sett hela det 237 hektar stora ”bergsområdet” står gammal värmländsk
granskog. Här kan du stöta på såväl tretåig hackspett som lavskrika, gråspett,
eller kanske en majestätisk tjädertupp. Bland växterna är det framför allt
lavar och svampar på de gamla träden som gör området värdefullt. Långt
broktagel, norsk näverlav, lunglav och doftskinn är bara några av de ovanliga
arter som trivs i den gamla granskogen.

Namnet är en kvarleva från vårt
skogsfinska kulturarv. Det kommer antagligen från ordet ”tunturi” eller
”tondri” som betyder berg.

Som en extra krydda finns lämningar
efter tre gamla torp – Andreastorpet, Dundern och Filpustorpet. De små resterna
av öppen ängsmark är en härlig kontrast till den mörka granskogen. Dundern är
sedan länge känt som ett vilt område med dåligt rykte. Det spökar styggt på
Dundern, sägs det. De torpare som slog sig ned här ska enligt sägnen inte ha
fått ro för alla spöken, tomtar och troll.

Delar av
naturreservatet ingår i det europeiska nätverket Natura 2000.”

Vi hittade en lämplig lägerplats en bit utanför reservatgränsen.
Naturreservaten låg här flera stycken alldeles i närheten av varandra och
området kändes vilt med stora berg runt en hel del myrområden. Givetvis måste
vi upp på de flesta av områdets toppar för att kolla in utsikten. Vi såg ända
till Sälenfjällen och man såg även Trysilfjället i fjärran. Lampor från Torsby
flygplats sågs också från bergen på kvällen.

Snön låg djup och på vissa ställen var det nog närmare 60 cm
med snö. Det var även skare som var jämn och fin så det riktigt trevlig skidåkning
denna förmodligen sista tur på snö för året….

https://youtube.com/watch?v=0BCDXlnrZAQ%3Frel%3D0

Blev en fin tur till bla Ormhöjden med Nilsson där vi i
strålande solsken gled runt på skaren i några timmar. Vi klättrade upp från
Stormyren till högsta punkten på Ormhöjden där vi hittade ett lämpligt
rastställe som var skyddat mot vind. Där byggde vi en stenbädd och
tände en brasa och lagade oss mat. Därefter la vi oss och slumrade medans solen
värmde. Det blev ganska varmt så det var inga problem att ligga i bara t-shirt. Detta är ett område som blir extra vilt vintertid. Här finns björn, lo
och varg. Här är det riktiga björnmarker men björnen sov nog fortfarande tungt
så vi kanske skidade över hans ide utan att märka det (som man gjort nån gång
tidigare). För några år sedan så tog en björn en kalv för en bonde i
sluttningen ner mot Lekvattnet, när han sedan kom tillbaka efter några dagar
gav honom bonden honom en smäll med studsaren så han slocknade på platsen. En
björn drog också iväg med slaktrester vid slaktboden en bit bort och fångades
på bild. 4 vargar sprang förbi några hundra meter från ett läger jag och
Nilsson hade för nån vinter sedan så det är både ett vilt och vackert
naturområde detta.

Har också kört säsongens första intervallpass. Kändes väl
lite ringrostigt men det gick tillräckligt fort, och träningsvärken efteråt var
rätt rejäl. Hoppas att kunna träna på lite bättre framöver nu, utan skador och
sjukdom. Kört första passet på karta också då det blev den trevliga
Högerudsterrängen som skall användas under 2 etapper på o-ringen 2017 som blev
invigd.

Räknar inte med att göra några stordåd resultatmässigt under
våren med tanke på sjukdommar och skador men i slutet på vårsäsongen kanske det
kommer att lossna. Det är i alla fall vad jag tror själv när det gäller årets
säsong.

Traditionell julaftonstur med Nilsson. Såg fram emot denna
tur, som alltid, men var lite orolig för hur mycket jag kunde bära i ryggsäcken
och orka jobba med vedhuggning mm med mina knäckta revben som smärtade ganska
ordentligt. Alternativet att stanna hemma fanns inte så det var bara att köra
på så fick man ta smärtan efter hand den kom. Första gången jag haft
smärtstillande medicin med ut i skogen och skulle jag bli liggandes så skulle
Nilsson bära ut mig, det visste jag. Vi lämnar ingen kvar efter oss. Turen blev denna gång förlagd till områden norr och nordväst
om Ritamäki. Finngården Ritamäki är en av Sveriges bäst bevarade och den sista
finngård i Sverige som bebotts och brukats på traditionellt vis. Gården
övergavs 1964. Händelsen markerade slutet på en över 300-årig epok som inleddes
i slutet av 1500-talet då de första svedjebrukande finnarna sökte sig över
Östersjön för att bosätta sig i obefolkade skogsområden i mellansverige.

Dessa finnskogar som erbjuder fin natur och ett annat klimat
än nere i dalgångarna kring Arvika. Vi hade 1-2 grader kallt i Arvika vid
avfärd och uppe vid sjön Lomsen söder om Ritamäki var vi strax över -10 grader.
Och det skulle bli ännu kallare, -17 mätte vi upp och med den luftfuktighet som
råder i början på vintern bet det ordentligt i kinderna. Vi tog oss över
gränsen en bit väster om Kissalamp, ett ödetorp som uppfördes på 1700-talets
senare hälft på svenska sidan av Varaldskogen.

Vi tog oss obemärkta in över den norska gränsen när mörkret
hade lagt sig. Det är alltid en speciell känsla att korsa gränsen på detta ställe då
det också finns många krigsminnen förknippade med världskriget i dessa trakter.
Man undrar varje gång över hur det skulle ha varit som svensk att ta sig över
gränsen till det tyskockuperade norge. Här passerade också norskar på flykt
undan tyskarna, en del kanske för att organisera sig och skaffa sig kraft för
att åter ta sig tillbaka in i norge och kämpa mot ockupanterna. ”Flyktingruta”
som gick där vi just i detta satte våra fotavtryck i den snötäckta marken
kallades för Vingersruta, och den gick mellan Norsenga og Kissalamp, en sträcka
på ca 40 km. Denna flyktväg användes från försommeren 1942 och fram til krigets
slut. Under dessa tre år, blev ungefär 2000 personer förda i säkerhet på detta
sätt. Denna led räknades som en av de säkraste i hela landet och ingen blev
fasttagen under den tiden ”ruta” var i drift.

Bakgrunden till ”ruta” ligger i att under
krigsåren skapade de tyska ockupationsstyrkorna Grensesone Øst, en särskilt kontrollerat område längs den svenska
gränsen från Nord-Trøndelag i norr till Halden i söder. Den som bor eller rör
sig inom området behövde tillstånd. Tysklands målsättning var att begränsa
flyktmöjligheter till Sverige, samt att stoppa smugglingen av vapen och
materiel till motståndsgrupper. Sonbegränsningar gjorde det svårare att fly.
För dem som försökte var de så kallade ”grenselosene” oerhört viktiga.
Loserna (lotser, guider etc) var män eller kvinnor som kände till trakterna väl som
hjälpte flyktingarna att komma i säkerhet i det sista och avgörande skedet. Gränspolis
och tyska patruller kunde dyka upp när som helst, vilket nog gjorde situationen
som flykting eller gränsguide till en nervig upplevelse. Idag är gränsgatan
bara en slags symbol för de flesta av oss. Det är obestridligt en konstig tanke
att under kriget betydde denna ”gata” liv eller död för fler än vi
inser. Medan vi under denna turen kan gå kors och tvärs över gränsen precis som
vi ville, kunde flyktingarna bara drömma om detsamma under tiden Tyskland
ockuperade Norge.

Vi pratade vidare om detta faktum och hur vi själva skulle
uppträda om vi hade kunnat skruvat tillbaka klockan ungefär 70 år, medans vi
rörde oss vidare in i Norge längs en blötdråg som gick genom ett vilt landskap.
Terrängen bjöd på ett rikt myrkomplex, bestående av naturskog, myrmarker och en
speciell biologisk mångfald.

När vi efter en rejäl strapats genom vild terräng kom till
den tänkta lägerplatsen enligt ursprungsplanen, så kunde vi efter ett tags
rekande konstatera att det var en alldeles för liten vedtillgång för oss. Så vi
tog ett snabbt beslut om att gå vidare och vika österut mot ett annat område
där vi trodde möjligheterna att hitta död ved skulle vara bättre. Innan vi kom
fram till reservlägerplatsen så gick jag ner mig till låren i ett kärr och blev
rejält frusen om fötterna.

På reservlägerplatsen satte vi snabbt upp en brasa och fick
upp värmen på ett bra sätt. Det kändes hur temperaturen sjönk men med en brasa
är det ett mindre problem. Vi stannade två nätter vid samma lägerplats och tog
rejäla turer över ett stort område. Eftersom regn var uteslutet denna gång så
hade vi skippat tält och hade det fint därute i skogen. På vissa ställen är
naturen oerhört fin och det är inte konstigt att det finns stora naturreservat
på både norska och svenska sidan av gränsen. Allt som allt blev det en mycket
lyckad och trevlig tur. Trots knäckta revben gick det att genomföra turen på
ett relativt bra sätt, fast lite ont hade jag allt..

Blivit några rejälare turer i skogarna förutom de vanliga
småturerna. Senast (innan senaste regnet kom) så hade första snön och isen lagt
sig så det var härlig luft och marken över myrar och kärr var halvfrusen.
Kändes grymt bra att lägga sig framför brasan på en gransrisbädd och andas in frisk
luft. Bävern jobbade hårt i bäverland och han hade på ett ställe skapat en ny
damm och naturlig våtmark/viltvatten till andra djur.

Ser fram emot julaftonsturen som jag räknat ut blir den 17:e
i ordningen, även om det inte inneburit att man vaknat ute exakt på julafton utan kring jul så är
det numera (sen ca 10 år) en tradition att på julaftonsturen så är man ute minst
natten till julaftonen. Tyvärr verkar vädret inte det bästa med tanke på att vi
vill ha skidföre för att det skall vara riktigt optimalt. Ifjol fick vi ge upp
den tanken då hela Värmland var i stort snöfritt under jul.

Träningsmässigt så har jag tränat på men ännu inte ”på
riktigt” utan mest kört underhållsträning. Kroppen känns dock nu redo för
att börja med högre doser av träning. På måndagsträningen är det fullt hus och
konditionssportare i alla åldrar kör på med fullt fokus. Kul att det är så många
som kör dessa.

Blivit en del turer i skogar med fiske och annat när det
funnits tid. En kamrat från södra delen av landet som jag jobbar med i
Försvarsmakten var här hos mig och hälsade på några dagar och han tyckte
Värmland var grymt fint så det var kul att visa lite fina områden.

Värmland är verkligen fantastiskt och man märker även detta
år att djurlivet blivit rikare. Framförallt är det antalet fåglar, både rov och
hönsfåglar, samt småvilt som ökat. Mer hare än på länge har jag också sett.
Även sett mer mård och bäver än tidigare och den gamla hyddan som jag brukade
titta på när jag var liten var nu, för första gången på 25 år, påbyggd igen. En
räv trampade jag nästan på igår innan den studsade iväg i en väldig fart. Såg
även för första gången, fast jag bodde där i dryga 23 år och var ute varenda
dag, en ryttlande tornfalk i Säterud. Det skall även ha setts en havsörn vid
Sälbodaälven men den har jag inte sett själv.

Minns att det sas för längesen att när vargen ökade i Värmland
skulle alla andra djur försvinna men verkligheten visade sig vara annorlunda
fast det nu finns vargrevir över hela länet, även om det på några ställen är
mindre med älg kvar att jaga. Kanske är nivån på de olika arterna nu i ganska god balans. I vilket fall som helst så tror inte jag det är några problem att jaga alla dessa arter som läget är nu. Att även mitt skygga och mytomspunna favoritdjur järven visat sig i bla
Gunnarskog och även söder om Arvika är häftigt. Blir intressant om man kommer
på några spår efter den till vintern.

Gjorde även en kortfilm på bäver och älg från Gunnarskog.

//www.youtube.com/embed/UD4urL55oMU?rel=0

Hade turen att springa på en Mård här en kväll. Det är fina djur med en snabbhet i trädklättring som få. Tyvärr hade jag inte kameran med mig, annars hade det blivit fina bilder där den satt i säkerhet och tittade ner på mig. Njuter verkligen av naturen dessa tillfällen och det är fina upplevelser att bara röra sig i skogsmarkerna dessa fina sommarkvällar.

Till fredagen är det Borejoggen i Torsby, en midsommartradition. Har varit med där många ggr. Tror bl.a. jag blivit 2:a ett par ggr och även 3:a två ggr. Målsättningen är pallen igen, men det kan gå hur som helst. Hoppas på en bra dag och att jag får ut det jag har i kroppen så är jag nöjd. Skall bli kul i varje fall och många kommer nog springa riktigt bra. Får hoppas halvmaran inte satte sig för hårt i kroppen.