ADVENTURE

”Det som
inte dödar härdar”

Min
upplevelse av gårdagens sthlm-halvmarathon var smärtsam. Kändes från start att
det var något skumt med kroppen. Hade liksom svårare att syresätta mig och fick
ta det rätt lugnt även där det var lättlöpt. Det var det första jag märkte.
Efter ca 6 km känner jag att det börjar strama i sidan och får bromsa på tempot
ytterligare. Vid 12 km har jag så ont så jag får stanna första gången. Undrade
om jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig till mål. Kändes verkligen inte så. Det
som drev mig att kunna tänka på att fortsätta var att tävlingen också gällde som
Försvarsmaktsmästerskap i långlopp. Tänkte att en pallplacering kanske skulle
gå om jag kunde ta mig till målet. Det var enda anledningen till att fortsätta
i det läget jag befann mig i för hade det varit en ”vanlig” tävling så hade jag
klivit av precis där. Eftersom jag har fått så tidigare vet jag att det är kört
i normala fall men nu var det än värre. Smärtorna var olidliga och från att ha
legat på strax över 3,20 per km i början så blev det ner mot 4,20 på sina håll
då det bara inte gick att springa. Kände mig skadeskjuten och jagad för jag
visste att tappar jag för mkt kommer någon och springer förbi mig snart. Det
var en känsla av ren överlevnad ute på banan.

Tempot
blev lägre och lägre och stoppen fler och fler ju längre jag kom men det blev
också kortare till mål. Fick verkligen kriga mentalt för att klara det jag gett
mig in på. Svårt att förklara upplevelsen. Tänkte på farsan, att han aldrig
någonsin vek ner sig utan alltid kämpade, in i det sista. Det gav mig krafter
att gå igenom smärttröskeln och köra trots syrebristen. Nådde tillslut målet
efter min värsta upplevelse i en tävling någonsin och kunde knappt gå därifrån
då jag sprungit hukandes och snett pga. smärtan. Varje muskel hade använts på
ett annorlunda sätt än normalt vid löpning. Ena axeln var ex totalt skrot och
jag kunde inte lyfta ena armen.

Men jag
blev Försvarsmaktsmästare i långlopp 2013 tack vare att ingen hann ikapp mig
även om det var nära och kan nu återvända till förbandet med hedern i behåll då
jag verkligen rent ut sagt fick kriga mig igenom smärtgränsen. Efter detta så
har jag börjat så smått tro att jag har fler än en skruv lös. Vem utsätter sig
för något sådant här?

Idag har
jag grymt ont överallt. Blir en paus från all träning i ngr veckor nu för att
vila skallen från den smärtsamma upplevelsen…

Resultat
här
I övrigt
så har jag senaste tiden tänkt väldigt ofta på morsan och farsan. Var upp till
graven här en dag och såg då att någon planterat en blomma på graven. Fanns
även ett kort på blomman. Där var det ritat en orienteringsskärm och ett fjäll.
Det var från farsans kompis Alvar och hans fru från Tibro i Västergötland.
Alvar och farsan tävlade tillsammans på fjällorienteringen många ggr. Tyckte
det var så fint med kortet. Saknar mor o far så oerhört!

Kan
summera ihop en godkänd vecka. 2 SM-guld, 1 DM-guld och en bronsmedalj från
Försvarsmaktsmästerskapen i orientering (budkavle). Orienteringen gick i
Halmstad på ett fint men lite smålurigt område som faktiskt bjöd på lite
småkuperade delar. Denna budkavle avgjordes som en 5-manna stafett med 2
nattsträckor resp. 3 dagsträckor. Tydligen riktig prestige det här och det
märktes ganska snart att det var många taggade lag och en mycket välordnad
tävling. Orienteringskunskaper är givetvis betydande för Försvarsmaktens
anställda och varje förband skall ställa upp i A-klassen med åtminstone ett
lag. K3 hade inte vad jag hört lyckats ta medalj de sista 10 åren, så jag
tyckte väl att det var dags nu. Det är tydligen lite typiskt för Jägarförband,
vilka bör ha personal med hög kompetens att inte få till det i tävlingar.

Idrottsavdelningen
på K3 hade kört en ren amerikansk laguttagning rätt av från de främsta
platserna på regementsmästerskapen och eftersom jag var först där fick jag
frågan om jag ville ta start sträckan. Eftersom jag gillar nattorientering så
tackade jag givetvis ja. La märke till att det stod nr 15 på vår nummerlapp och
det var alltså lagets placering i fjolårets budkavle. De flesta i laget var
överens om att det borde vi kunna förbättra. Min personliga målsättning blev
att gå säkert och vara taktisk för att kunna växla som första lag.

Startskotten
small och jag fick avancera från andra led till täten över ett gärde. Var
medvetet avvaktande i början och försökte klura på hur gafflingsalternativen kunde
se ut. Försökte ligga som 3-4:a och känna av lite mot första kontrollen. Märkte
att tempot inte var speciellt hårt och funderade ett tag på att sätta riktig
fart men tänkte att det kunde vara bra med flera som orienterade fram mot
kontrollerna. Tog första kontrollen som andra lag och drog ganska hårt mot 2:an
så de började släppa bakom. Gjorde dock en krok till fel sten innan jag vände
tillbaka och stämplade vid rätt kontroll så där var de andra lagen ikapp igen.
Mot 3:e kontrollen så drog jag hårt men hade vänt kartan fel så drog kontrakurs
och kom ut på en väg. Upptäckte misstaget och drog ett ”runt om” vägval på mestadels
väg till 3:an. Sprang på rätt ordentligt efter mitt misstag som kostade tid. På
väg uppför in mot kontrollen såg jag lampor komma bakom mig så jag hade rundat
hela startfältet. Tog det lite lugnt in mot kontrollen och fick sällskap av ett
lag. Vi körde sedan tillsammans några kontroller som låg i en slutning och
genom varvningen var vi tillsammans. Gjorde ngr småmissar på sista slingan men
inga större grejer. Hade sedan olika gafflingsalternativ så jag blev själv och
tog de sista kontrollerna ganska metodiskt. Kunde efter att ha brottats med
några vassa björnbärssnår springa in själv till växlingen där nöjda lagkamrater
väntade. Taktiskt väl genomfört lopp även om man kanske skulle kunna ha
sprungit lite snabbare på sina håll.

Resten av
stafetten var vi nere på 6-7:e plats men tack vare bra avslutningar på näst
sista och sista sträckan kunde vi till slut bli 3:a med typ en hundradels
marginal. Riktigt brutal spurtstrid axel mot axel var det sista som hände för
vår del. Vi var efter den här dramatiska avslutningen riktigt nöjda med en
bronsmedalj från mästerskapet. Gillar personligen verkligen det här med
lagtävlingar. Totalt sett en bra vecka alltså. Två SM-guld från springskytte och ett brons på Försvarsmaktsmästerskapet i orientering (stafett). Bara DM-guldet som fattas men det kommer retroaktivt..

Klockan
05.30 på lördag morgon satt jag i bilen på väg till Stockholm och springskytte-SM.
Vi var 4 st som åkte och representerade anrika Kungl Värmlands regementes
skytteförening (I2 IF skytte). Föreningen har stor tradition inom bl.a. skyttesport
och inom springskytte har man varit ganska så framgångsrika genom åren. Stafetten
på SM hade man vunnit 2 år på rad men Stockholmspolisen som varit tvåa dessa båda
gånger var nu mycket taggade och ville ta revansch på sin hemmaplan.

Den
individuella tävlingen startade dagen och jag hade på träningarna innan SM haft
bra drag i skyttet men nu fick jag låga träffar då pistolens träffbild var något
för lågt inställd. Ett nybörjarmisstag att inte ha en väl inskjuten pistol för
målet är inte stort att träffa när du kommer springandes med ett pumpande
hjärta. Mycket frustrerande men en erfarenhet rikare. Eftersom man blir
straffad med en minuts tilläggstid per bom så var jag en bit efter men tack
vare ganska ok löpning så slutade jag 4:a. Förstod att de flesta missarna
berodde på materialet och tänkte hålla upp lite mer på stafetten. Glädjande nog
så räckte ändå vårt sammanlagda resultat till guld i lagtävlingen då Johan blev
5:a och Robert tog 2:a platsen.

Några
timmar senare var det dags för stafetten. Ganska kort löpning med två
skjutstationer per man. Snabbt, intensivt och hög puls. Vi diskuterade taktiken
och beslöt att ställa upp laget med mig på första sträckan för att försöka
stressa de andra lagen till misstag då jag förmodligen skulle springa ifrån de
flesta innan första skjutningen. Funkade bra kom och nådde första skjutstationen
i klar ledning, tyvärr glömde jag att hålla upp riktmedlen något utan höll mitt
i och det slutade med flera straffrundor. Försökte springa på som en gasell i
rundan och kom ut så jag såg ledaren en bit framför. Kunde springa förbi strax
innan nästa skjutning och började tyvärr med en bom men sedan höll jag upp bra
och satte fyra riktigt snabba skott mitt i prick vilket blev avgörande då jag
växlade nästan i rygg på Stockholmpolisens tidigare Svenska mästare som nu
gjorde stafettens allra snabbaste sträcktid.

Johan
gjorde sedan en mycket stabil andra sträcka med säker skjutning och kunde växla
ut Robert i ledning. Robert missade några skott på första skjutningen och
tappade ledningen men jagade ikapp så vi låg jämsides med Stockholmspolisens
lag in till sista skjutningen. Rejält nervigt för oss som följde upplösningen. Båda
skyttarna missar ett skott vardera men Robert är lite före in i straffrundan
och kan hålla undan så vi vinner SM-guldet med 3 sekunders marginal! Det var
alltså klubbens 3:e SM guld i rad i stafett. Riktigt spännande tävling och
grymt roligt när det var så jämt hela vägen ända in till mål.

På
söndagen arrangerades Volvo Arvika Halvmaraton. Värmlands Friidrottsförbund
bestämde i våras att det räknades som DM för Värmland. Tydligen hade det veckan
innan blivit något missförstånd och tävlingsledningen fick beskedet att det
inte var DM så det togs bort från hemsidan. Personligen tyckte jag detta
verkade skumt då det är enda halvmaratontävlingen som arrangerades i Värmland
detta år. (Så visade det sig också att det var så det blir förmodligen
retroaktiv utdelning av DM medaljer) Såg främst halvmaran i Arvika som en genomkörare
inför andra tävlingar senare i höst.

Var hemma
sent efter Sthlm´s turen och vaknade sedan på morgonen och kom knappt nerför
trappan. Fotlederna var stela efter två tävlingar på lördagen men räknade med
att det skulle släppa lite senare på dagen. Pratade med Anders Eriksson innan
att främst köra loppet som ett träningspass och ligga i behaglig fart. Vi
trodde Leif ville dra i början och så gjorde han. Tyckte det gick lagom fort då
banan är ganska krävande redan från start. Kände efter 5-6 km att kroppen
började komma igång och fast jag körde försiktigt uppför mot slalombacken i
Rackstad så blev det små luckor bakåt. Körde inte så hårt och var osäker på hur
jag skulle göra så tog det lite lugnare ner mot Jössestugan. Såg när Leif kom
upp i rygg att Anders hade släppt en liten lucka. Fortsatte dra i ett jämt tempo
och då började Leif också få problem och släppte. Kändes som jag körde hyfsat lugnt
ändå och tänkte att jag kanske ska öka lite sista 8-9 km, men just när jag
tänkte detta så kom det ett smygande håll i sidan som jag råkade ut för ifjol
ngr ggr. Då blev det helt stopp ibland, i år har det inte kommit eller så har
det gått att köra ganska fort ändå. Fick ta det lite lugnt utför och där det
var lättlöpt så det kändes inte helt bra att vara jagad av 2-3 Götalöpare. Klarade
dock att hålla undan i sista utförsbacken så då förstod jag att de skulle få
svårt att komma ikapp och uppför bromsade inte magmuskeln så mkt. Kollade sedan
hur det var med DM och visst var det så att detta skulle vara DM.

Blev ändå
ett ganska bra formbesked tycker jag men det får inte komma något sådant här
kramp i muskeln i sidan de ggr då jag vill prestera på ”riktigt” för då kan jag
inte löpa ut och tappar fart. Och som ifjol, i stort sett tvärstopp. Något som
prover också har visat här i sommar är att jag verkar ha låg järnhalt i blodet
och kanske har svårt att ta upp järn och det kan förklara varför formkurvan kan
vara väl mkt upp och ner ibland.

Artikel AN

Resultat

I lördags
var det dags för ännu en stafett. Nämligen Kraftloppstafetten i Finspång.
http://www.kraftloppet.se/

Det var
Stefan Fransson som hade dragit samman laget men de flesta av lagmedlemmarna
kände jag innan. Det var jag, Anders Eriksson, André Rangelind och Anton
Nilsson från Värmland. Från Åmål kom Elias Björnsson, Christopher Doxeryd och
Conny Wass. Dessutom förstärkte Peter Öberg Stigtomta, David Kasselstrand
Gammelby och Johan Pettersson från Motala. Ett ganska jämnstarkt lag med flera olika
kvalitéer. Trodde innan att vi hade en god chans att hamna på pallen och trodde
även att gör vi vad vi ska så borde det kunna gå att vinna då jag sett
motståndet. Det gäller dock att alla går bra och inte råkar ut för något
oväntat som bromsar farten.

Vår
förstesträckslöpare David öppnade stabilt som tvåa några sekunder efter på
första sträckan. Peter Öberg axlade sträcka två som var av terrängkaraktär.
Eftersom Peter kanske är mest känd som orienterare med bl.a. några VM-silver
passade sträckan bra och Peter kunde ta över ledningen på denna sträcka.
Därefter körde Elias som en plog på 12 km sträckan som gick efter en nedlagd
banvall och gav Anton ett försprång ut på nästa sträcka. Anton sprang riktigt
bra i inledningen av sträckan och gav inte jagande lag någon möjlighet att få
se ryggen på honom. Han mattades dock lite på slutet men krigade hela vägen. De
andra Åmålskillarna sprang sedan på bra och lät inte förföljarna komma närmare.
André Rangelind gjorde sedan ett mycket bra lopp på en ganska backig 6 km´s sträcka och utökade försprånget. Anders Eriksson sprang 12 km sträckan och gjorde ett
stabilt lopp och skickade ut Johan Pettersson på näst sista sträckan. En sträcka som gick
till stor del i skogen. Ett lustigt sammanträffande var att jag ett par dgr
innan varit uppe i farsans gamla hus och tittat på kort och då hittat bilder
från fjällorienteringen i Jämtland och då var Johan med på någon bild. Han var
också med i den vinnande patrullen det året. Johan sprang mkt bra på sin
sträcka som mest gick i skogen och kunde växla över till mig i en säker
ledning.

Det blev
så dags för mig att ta över stafettpinnen på sista sträckan och göra det jag
skulle. En sträcka som var ganska varierad och lite småknixig med en del backar upp
och ner. Körde på hårt men inte riktigt allt jag hade då jag ville ha krafter
kvar på slutet om jag skulle se att någon närmade sig. Hade fått rapporter från
vår lagledare att det var starka löpare som skulle jaga mig. Tyckte värmen var
ganska tung men antog att det ändå inte gick helt långsamt. Fransson hade innan
sagt att om jag var under förra årets tid på sträckan så skulle han vara nöjd.
Ifjol hade sträckvinnaren 26,37 och jag kom i mål på 24,07 och utökade därmed
försprånget så jag gjorde en godkänd sista sträcka och kunde föra in laget som
segrare i kraftloppet 2013.

Var ett
fantastiskt trevlig arrangemang och lagledar-Frasse gjorde verkligen allt så vi
som tävlade skulle ha det så bra som möjligt. Ordning och reda och mycket bra
service dessa dagar gjorde det väldigt enkelt att vara tävlande. Tror alla i
laget var mkt nöjda efter tävlingen.

Reportage
löpning för alla

I lördags
var det Arvikastafetten. En kul stafett med tre sträckor vilka är simning,
cykel och löpning. En triathlon-stafett helt enkelt. Vi vann ifjol och var
kanske favorittippade i år också men när vår simmare inte kunde vara med så
blev det mycket osäkrare på vilket lag som skulle vara favorittippade. Vår
ordinarie simmare är ganska vass då han tidigare i år bl.a. vunnit
Vansbrosimningen. På kort varsel hoppade tacksamt nog Anders F som tävlat
tidigare under dagen in i laget och tog över simsträckan. Han gjorde detta
mycket bra bland de tuffa vågorna som drev in i Kyrkvikens mörka vatten och
kunde växla ut Rikard på cykeln som ca 8:e lag. Rikard gick ut samtidigt som
Petter Renäng, båda två gamla proffscyklister men med annan nivå på träningen
numera. Dessa herrar drev upp farten och kunde tillsammans med några andra
cyklister jaga ifatt de ledande lagen efter hand.

Såg
därför mkt bra ut inför sista sträckan då vi hade kanske det starkaste kortet
ut på löpningen. Tänkte avvakta i början och öka tempot efterhand då det såg ut
att vara fyra stycken som skulle få gå ut samtidigt på löpsträckan. Plötsligt
så upptäckte vi att Rikard tappade draget då Petter Renäng tillsammans med
veterankungen Tomas Jansson satte in ett rejält ryck efter en vändpunkt och
lyckades få en lucka. Aj aj, nu blev det klart osäkrare scenarion inför
slutsträckan. Hur många sekunder skulle luckan bli in till växlingen? Pratade
ihop mig med Anders om att det nog är bra att han springer ut på banan och
ropar tider så jag kan jaga de andra så gott det går. Försökte också tända till
lite mer då det nu skulle krävas klart mer av mig. Visste att på sista
tävlingen jag gjorde var jag tung men med 4 dagars vila i veckan så hoppades
jag på att kroppen kommit mer i balans igen.

Såg de
andra lagen springa ut på sträckan och såg även att Rikard var på väg in till
växlingszonen. Ut i ledning gick Christian Nilsson tätt följd av Kristian
Magnusson. Därefter växlades Erik Nordlöf ut strax före mig. Förstod att det
var en bit fram och rusade ut i 2,50 fart. Klippte Nordlöf direkt som (enligt
egen utsago) sprang i 3,20 fart. Försökte att ta det lugnt men första
kilometern gick fort. Nilsson sprang också snabbt därframme förstod jag då jag
inte tog in så mkt i början. Passerade Magnusson när man gick in på den
tekniskt kurviga banan i stadsparken som var riktigt rolig men med många kurvor
och tvärsvängar. Positivt för våran del var också att banan var lite längre än
5 km.

Tillbaka
till varvningen låg jag på bra och plockade in lite men det fattades 17 sek i
början på varvningszonen så det var fortfarande ett rejält avstånd. Innan
stadsparken var jag ikapp och lade mig i rygg på träningskamrat Nilsson för att
få lite återhämtning. Kände att det fanns en del krafter kvar och gick om honom
där banan vänder tillbaka mot målet. Kändes kul att vi kunde försvara segern
från fjolåret men det var på håret. Kul också att alla tre i vårt lag kommer
från Gunnarskog. Anders Frykblom från Älvnäs, Rickard Karlsson och jag från
Sälboda. Vet att Sälboda GOIF´s
gamle orienterarkung farsan skulle varit riktigt glad över att ha sett oss
tre i samma lag.Hela
tävlingen var mkt lyckad och Set Sail IF har återigen gjort ett lyckat
arrangemang. Till nästa år kanske man skulle ha en damklass och ev. en
företagsklass i stafetten, lite som Kyrkviken runt var tidigare.

Blivit några
turer i skogarna men tyvärr dåligt med övernattningar. Vill gärna men det är
svårt att få till tillräcklig med tid för man vill inte stressa när man ligger
ute heller utan då vill man koppla av ordentligt. Träffat på många av skogens
fina varelser på sistone ändå som tur är. Ibland har jag sett dem utan att de sett mig och
ibland har de upptäckt mig. Ex. Tjädern brukar oftast flyga iväg innan man
hinner se den när han sitter nere på marken. Fick även se en duvhök som slog
en tjädertupp vilket jag inte sett tidigare. När jag kom tillbaka en timme
senare så hade han ätit en hel del av den. Rovfåglarna är mäktiga, vi har en
tornfalk som härskar utanför stugan och den drar sig inte för att störtdyka mot
konkurrenter som närmar sig. Ormvråkarna som cirklar över här är ganska utsatta
för hans angrepp men mest står han och ryttlar över åkrarna i jakt på
smågnagare.

Rådjursbocken
har jag lurat så att jag kom honom så nära som bara ett par meter under några
minuter. Och en get följde jag efter så att jag var precis bakom henne en
längre tid. Det var intressant att se att när det kom folk genom skogen som
hade varit uppe vid tjärnet så gick hon fram mot stigen för att titta på dem.
Hon såg dem men de kunde omöjligen upptäcka henne i den tätbevuxna skogen,
eller mig som var några meter bakom.

Vildsvinen
sprider sig också i Västvärmland och nu finns det ett gäng även i Växvik. Bara
en tidsfråga innan de finns överallt i kommunen. Nu har jag inte sett något mer
än spår sen jag sprang ihop med galten i vintras men vet att
de finns där. När det gäller vargarna i det så kallade Racken-reviret så har
jag ännu inte kunnat se några tecken på att det har tillkommit några valpar.
Det enda jag sett är spår efter en ensam varg, troligen hanen som kommit travandes
i gamla välkända stråk. Gick rykten om att de hade visat sig söder om järnvägen
men när jag undersökte saken mer noggrant så visade det sig att där strövar
ibland en hund omkring som är mkt varglik. Min bror såg den och tog nästan fel
själv och då förstår man att andra kan se fel för den var tydligen otroligt
likt en varg. Den var mycket mer likt en varg än Tsappo och frågan om det inte
rent av var en varghybrid (hälften varg).

Racken

Det går
alltid en massa rykten om vargar som inte visar sig stämma när man kollar upp
saker och i fallet med Racken-reviret så skulle det (enligt rykte) i vintras vara
en tredje varg som följde i deras spår. Jag spårade de två 50 mil med skidor i
vintras i olika omgångar och aldrig var det fler än två vargar i sällskap.
Däremot var det minst ett par lodjur som också rörde sig i samma område och
kanske tog man fel på spåren. Folk säger ibland så mycket och det är likadant
som att en del vill hävda att det finns inte djur på skogen längre (Värmland)
men jag kan lova att så mycket djur som jag sett de senaste åren det fanns det
överhuvudtaget inte en möjlighet att kunna se för 10 år sen. Och så vet jag en
hel del andra som är ute i markerna mycket som också säger. Hjort och vildsvin
är nu vanligt förekommande. Mer än 30000 älgar (mindre än under älgexplosionen
men ändå mkt), rätt så mycket rådjur, lodjur, räv, skogsfågel, rovfågel,
vildsvin, grymt gott om bäver (i bäverland kan det finnas ex 4 hyddor i samma
tjärn) och flest antal vargar i landet. Värmland är viltrikt idag och rör man
sig över stora ytor så kan man få chansen att se mycket. Det känns fantastiskt.

Idag var
jag och sprang Brunskogsloppet. På detta fina lilla arrangemang bjöds det i år
på bra väder och rätt så många startande. Hade klämt till med lite extra tuff träning
förra helgen och i början på denna v och hade mina aningar om att kroppen
kanske inte skulle vara som i toppslag, men att den skulle vara i ganska
brukbart skick trodde jag nog. Räknade att Per Alsterdal (tidigare Jacobsen)
skulle bli tuffast att tampas med denna dag och trodde att vi skulle vara rätt
så jämna då det skiljde 5 sekunder mellan oss senast vi möttes. Då bromsades
jag något på slutet när jag fick problem med magen och fick släppa ikapp Per.
Tyvärr var jag en bit ifrån den formen idag och således ännu längre från min
bästa form (i år) vilket jag märkte ganska tidigt så det blev tyvärr bara att
genomföra loppet så gott det gick. Svårt att verkligen kriga mentalt när inte
det svarar rent fysiskt också men tycker inte jag kunde gjort så värst mycket
bättre efter omständigheterna. Blev 2:a, och alldeles för långt efter men det
blev väl lite mer än det borde då jag efter halva loppet mer eller mindre gav
upp och insåg att jag skall nog inte pressa kroppen så mycket hårdare denna
dag. Typiskt att man aldrig lär sig att inte ”stollträna” för nära
tävlingsdagen om man vill vara hyfsat pigg i ett lopp. Lite synd också när det nästan
är hemmaplan med publik efter banan som hejar och piggar upp. Hoppas Anders, Frida
(vilka båda sprang väl godkänt) och jag tog hem lagtävlingen för det skulle
kännas fint.

Någon som
var ännu längre från sitt bästa och som kört ännu hårdare än jag sista tiden
var klubbkompisen Mona, som var, vad det verkade riktigt ordentligt nerkörd och
var väl typ 4 divisioner sämre än hon varit senaste veckorna. Det värsta är nog
att trots man är medveten om att tuff träning kan visa sig vara negativt på
kort sikt så blir man oftast lite besviken då kroppen inte svarar när det är
dags för tävling nära inpå en sådan period. Tycker jag märkt på flera jag
tränat med i sommar att går man över gränsen bara lite grann så visar det sig
direkt när de sedan försöker att pressa sig. Precis som jag upplevt det ngr ggr
tidigare i år. Fast jag har ändå varit ganska pigg i många tävlingar denna
säsong så något bakslag får man räkna med, man kan nog inte prestera bra hela
tiden. Tyckte dock rätt synd om Mona då hon var typ 3-4 minuter från vad jag vet
att hon kan göra när hon är på topp. Så pass bra har träningsresultaten varit
nu i slutet av sommaren och då blir det nog ännu mer frustrerande. Det man kan
lära sig av detta är väl att inte förvänta sig mer på tävlingar man kör ”för
nära” hårda träningsperioder samt att det är bättre att vara lite undertränad
än övertränad. Men ett viktigt men är: Tänk om det var något annat fel på
kroppen under tävlingsdagen som inte har med träningen man gjort innan att göra
överhuvudtaget men som visar sig på samma sätt som om man är tungt tränad. Ex ett
virus eller nått liknande. Svårt att veta exakt vad ett dåligt resultat beror
på ibland. Då får man glädjas åt att man kan springa överhuvudtaget istället,
för det är långt ifrån alla som kan det!

Resultat finns här

I lördags
var det återigen dags för ett av mina favoritrace. Häljebodaloppet. Ett lopp
som består av både kuperad grusväg och en rejäl stigning på Finnskogleden upp till bergspriset på klätten.
Banan är därför krävande om man skall gå för fullt. Såg att det skulle bli sommarens
varmaste dag med runt 30 graders tryckande värme och det var lite oroande då
jag presterar klart sämre i dessa förhållanden. Fick höra att förra årets
vinnare Hans Edvardsson inte skulle vara med när jag kom fram till
tävlingsplatsen. Det var synd för hade hoppats på att kunna ta revansch då jag
fått spö här de två senaste åren. Edvardsson är en mkt god löpare som normalt
sett huserar i Stockholmsområdet och jag har ju haft lite problem med järnvärdet
under flera somrar och inte kunnat bjuda upp någon riktig kamp men visste att
jag nu haft lite bättre ”värden” så nu skulle det nog kunna gå bättre, men
framförallt ville jag ha revansch på mig själv och göra ett godkänt lopp.

Förstod
att det skulle bli en plåga i värmen när jag värmde upp men försökte slå bort
dessa negativa tankar. Ville ju gärna slå rekordtiden på ”nya” banan för att
bevisa för mig själv att jag var bättre än tidigare års resultat visat. Har
rekordtiden på den gamla banan sen tidigare. Visste samtidigt att det skulle
bli oerhört tufft i dessa förhållanden som rådde men att det skulle ta emot så
mycket som det gjorde under loppet trodde jag inte innan start. När jag värmde
upp tänkte jag mycket på farsan som alltid var på plats när det var dags för
Häljebodaloppet. Tänkte på att han alltid var så positiv och på gott humör
trots motgångarna han hade de senaste åren innan han stämplade ut.

Startskottet
small och jag gick upp i tät direkt men utan att pressa allt för banan kommer
ändå ta ut sin rätt. Andreas B hängde med längst, kanske 300 meter. När jag kom
uppför första stigningen till Klätten så märkte jag att det var kraftigt
jobbigt i värmen med att syresätta kroppen och flera jag pratat med efteråt
hade samma känsla och slog pulsrekord denna dag så det verkar som det krävdes mer
än vanligt. Försökte ligga på men fick många ggr negativa tankar då hela
kroppen var rätt så lamslagen samt att det mer eller mindre kändes som att
hjärnan kokade. Blev att jag flera ggr slog av på tempot men förstod att
eftersom värmen bromsar överallt så måste jag ligga på för att komma under
banrekordet. Körde även utan klocka så hade ingen aning om hur jag låg till
heller. Man sökte sig till den lilla skugga som ibland fanns efter vägen. När
man var inne i skogen ville man gärna stanna kvar där så länge som möjligt men
det var bara att jobba på. När jag kom ut på grusvägen som leder tillbaka mot
målet så försökte jag öka tempot. Det funkade i 300 meter sen var det slut på
krafterna, kroppen protesterade med all kraft den kunde.

Efter
sista uppförsbacken på vägen så var jag ganska slut och kände mig ruskigt seg i
benen så när jag kom in i skogen igen där det fanns skugga blev jag rätt bekväm
ett tag innan jag ”tog tag” i loppet igen. Kändes riktigt bra att se målet för
det var längesen jag tyckte det var så tufft att springa. Var tydligen 5 sek
under förra bästa tiden sen 2011 så det var positivt att jag nådde min
målsättning och i dessa förhållanden så tror jag det var rätt ok. Set Sail
Coachen Erik N spekulerade i att det gjorde rätt mkt nu när det var så
tryckande värme och stämmer detta så var det ett godkänt resultat. Malte (tror
han är runt 5 år nu) förklarade hur jag såg ut då jag kom till mål: ”Han var
jätte, jättesvettig och hade långa ben”

Resultat
Herr 2013-08-03 (20 första)

Länk: http://www.haljeboda.se/