Blog Image

ADVENTURE

Träning med JR

Natur, Skogsliv Posted on ons, december 08, 2021 16:00:42
JR trivs med kyla och is.

Blivit några trevliga turer med JR sista tiden. Vi har passat på att nyttja den frusna marken då det bär över myrar och tjärn. Måste få igång kroppen så man är väl förberedd på övernattningsturer som kommer senare i vinter. JR är klart piggare nu under den kalla årstiden än på sommaren och går på som ett lokomotiv. Han är väldigt stark, minst sagt. Starkaste hunden jag har umgåtts med. Hans far Tsappo var större och tyngre (55 kg mot JR 40 kg) men inte lika stark och vältränad.

Ingen tvekan att JR gillar vintern, och det gör jag själv också. Att se spår i naturen efter djuren som berättar vad som händer är häftigt. Vyer blir annorlunda. Även ett hygge blir vackert att se med snö på. Nya rutter blir möjliga när isarna bär. Snöpuls, längdskidor, turskidor eller snöskor. Alla sätt att ta sig fram har sin egen charm och tjusning.

Beskrivning saknas.
Örnen

Helst ska en ryggsäck med massa av mat, en varm sovsäck, såg, yxa och eldstål vara med på vintertur. Men det har sin tjusning att färdas lättare över marken också då man vinner mer terräng på kortare tid. Nackdelen är om något skulle hända, exempelvis att man går ner sig i en vak eller liknande då ombyte eller möjligheter till att göra upp en eld saknas.

Säkerhetstänket är därför viktigare vintertid.

Rutt – röd markering



Vårtur med Junior i Gunnarskog.

Äventyr, Natur, Skogsliv Posted on sön, maj 23, 2021 11:09:28
Film från turen.

Tog en fin skogstur i gamla jaktmarker med den trognaste turkamraten Junior. Det var otroligt fint ute då våren är en mycket fin tid för friluftsliv men det var tyngre än vanligt att gå med ryggsäck då jag inte är riktigt återhämtad från en period med Covid-19. Riktigt skum sjukdom måste jag säga.

Vi började turen nere i Säterud och tog oss upp på ”Abborrtjärnshöjden” som vi kallade det när vi tränade här förr i tiden. Numera är det sällan man är här men väldigt trevligt att vara där då man väl kommer dit.

Värmande brasa är ett måste på skogstur. Eld ger bland annat värme, ljus och varm mat eller dryck.

Ser redan fram emot nästa tur. Märks på Junior att han är så otroligt nöjd i sinnet då vi är ute i skogen. Likaså är det för mig, skogsliv är nyttigt på alla sätt och vis.



JULTUR 2020

Äventyr, Natur Posted on sön, december 27, 2020 13:48:37
Film från Julturen 2020. HD.

2020 års JULTUR kändes speciell. 2020 var överlag ett speciellt år då COVID-19 tog ett järngrepp över världen. Det innebär dock inte att en Jul-tur i skogen ställs in. Vi räknade också med att vara Coronasäkrade i skogen. Junior (hunden), Nilsson och jag var alla lika laddade för en skogstur.

Turen gick till ett välkänt område som varit min och farsans tidigare träningsmarker där vi avverkat tusentals timmar genom åren. Nuförtiden är det sällan man är här och därför desto roligare att komma tillbaka. Kändes verkligen hemma, och inga kartor var nödvändiga trots att vi gick ut i mörker.

Vi hittade i mörkret en fin lägerplats i bergig tallskog/Hällmarkskog (HÄLLSKOG) och det fanns en del virke av mycket god kvalité. Riktig ”Töreved”. Töre är kådrikt virke av tjärved som bildas oftast i tallar. Vi sågade till några stockar som räckte hela natten. Nilsson byggde som vanligt en perfekt eldstad av stora sten.

Några minusgrader med klarväder på natten var perfekt för att sova under bar himmel.

På morgonen blev det frukost och därefter bar det ut på träningstur i gamla träningsmarker. Vi hade med oss träningskläder i ryggsäcken på denna Jul-tur. Så det blev en ordentlig FLASHBACK gällande träning för oss båda. Blev ett 2 timmars löp-pass efter en del fina gamla hästkörvägar bland annat förbi Statartorpet och Ängflan. Här körde pappa en del träningspass förr och det blev lite prat på honom under passet. Bland annat när vi sprang uppför till Gravåsmasten där han ofta sprang förbi på sina träningsturer. Det är ca 130 höjdmeters stigning från Backsjön och upp till toppen så nog motar det lite.

Sprang också förbi Abborrtjärnet. En klassisk plats som ligger på höjden och fick FLASHBACK från när vi hade skidbanor uppkörda däruppe. Minns grannen kom och klagade på svårighetsgraden på banorna och framförallt hur han skulle komma ner från höjden då det stundtals gick snabbt i spåret. I varje fall var spåret förenat med svårigheter för grannen. Jag och farsan kunde se hur han hade satt sig på rumpan flera ggr i sin väg utför höjden. Rätt kul minne.    

Christian och jag kände oss stärkta av att köra ett så långt pass igen vilket sker mkt sällan numera så efter vi bytt om och ätit somnade vi alla tre och sov länge. När vi vaknade började det skymma och vi började skata röra oss tillbaka mot bilen i den mörka skogen. Tog över Grävlingsberget hem.

När vi kom tillbaka till bilen var Junior inte alls sugen på att åka hem utan ville stanna kvar i skogen – och vem ville inte det?   

  



Jultur 2019

Äventyr, Bilder, Natur Posted on tor, januari 02, 2020 13:33:44

Traditionerna hölls vid liv även denna julen. Vi åkte upp till Axland i norra Gunnarskog. Jag hade med mig turkamraterna Nilsson och JR. Två av de hårdare turkamraterna man kan hitta. Vi började med att gå Gränsgatan till Norge norr över. Det var lite gammal snö på vissa partier, och några plusgrader. Fin temperatur att gå i då man varken frös eller blev för varm.

Ett ganska fint område var det, där vi hittade en fin lägerplats med gammal ved och vatten i närheten. Myrmarker är bra för vedtillgången men helst ska man ligga några höjdmeter upp och en bit bort så det inte blir rå luft där man ligger.

Vi somnade så tidigt som 21.00, mycket på grund av att det varit mörkt från 15,30. 01.00 vaknade vi av att Junior förde ett rejält liv i lägret. Såg på honom att han markerade som om det är en främmande hund i närheten så jag trodde direkt att det fanns varg i närheten. Det var vargmarker vi befann oss i. Har aldrig sett någon varg från något läger så trodde att den var en bit bort i så fall. Nilsson tog upp sin värstinglampa och lyste ut i terrängen. Vi såg inget men junioren var vild. Nilsson gav lampan till mig och eftersom det då var en annan vinkel så fick vi se att det lyste till i ögonen på ett nyfiket djur. I ca 20 sekunder såg vi djuret. En varg som drog vind och höll huvudet lågt. Mkt intressant, när den fick vittring på oss så drog den i full fart i bakspåret.

Speciell händelse. Nog har vargen tidigare år passerat lägret men så nära har de då inte kommit. Kan ha varit en tik som var nyfiken på junior för den såg ganska liten ut.

På morgonen snöade det och vi tog en fin tur över myrar och tjärn tillbaka till utgångsplatsen.

En fin tur med mycket gott sällskap.



Min hund. Tsappo.

Natur Posted on tor, oktober 24, 2019 20:43:05

I slutet av sommaren 2019 så vandrade gamle Tsappo vidare. Jag träffade honom sista gången bara en kort stund innan han fick somna in. Han hade ont i bakkroppen p.g.a. förslitning, mycket hade nog kommit för att han var rätt tung 55 kg och under några år fått för lite motion. Sista mötet med Tsappo blev speciellt, vi båda visste att det var vår sista gång vi skulle ses i detta livet. Han satt hos mig och vi tackade för den tid vi fått tillsammans. Kändes sorgligt men alla goda minnen var tydliga.

Han hade även haft det fantastiskt fint sin sista tid hos några som verkligen hade honom i sitt hjärta. Precis som han förtjänade.

Många var turerna i skogen jag och Tsappo hade tillsammans, på skidor och till fots. Vargspårning och friluftsliv, han trivdes ute och till skillnad mot sin avkomma Junior så gick han att ha lös på turer i skogen utan att han drog och försökte dräpa någon älg eller liknande. De skogsturer vi hade ligger på min lista av de bästa övernattningsturerna jag har haft i skogarna.

Tsappo kom till min kompis Mathias och hans familj som valp. Första gången jag träffade honom så kände jag att det var något speciellt med den där hunden. Både jag och Mathias höll honom högt allt sedan dess. Mathias hade ett speciellt band med hundar och Tsappo var inget undantag. Och mig kom han nog att älska för att jag tog med honom ut i skogarna där han hörde hemma.

När Mathias gick bort i december 2015 såg jag på Tsappo att det tog honom hårt. Hans älskade Husse var borta. Därefter tog det inte länge förrän det blev dags att flytta för övriga familjen och då kunde inte Tsappo följa med sas det. Det pratades på avlivning. Det var i min värld inte aktuellt så jag tog över ägarskapet på Tsappo. Han skrevs över på mig. Eftersom Tsappos avkomma Junior (Tsappo Junior) som jag hade hemma var rätt så aggressiv mot ”gammern” så fick Rickard ta hand om honom så länge. Där blev det mycket promenader och bad. Jag tog även med dem ut i skogen ibland. Varje gång jag lämnade honom så tittade han länge efter mig och ville med mig.

Sen året efter fick han ett nytt kärleksfullt hem där han fick en ny liten hundkompis. Han levde verkligen ett varierat liv. Klokare och trognare vän får man leta efter – han var verkligen en ”hundversion” av sin första husse Mathias.  

Saknaden är enorm efter båda de här fantastiska vännerna som lämnade ett stort avtryck i mitt hjärta. Vi ses igen, men inte än.             

“Deep in the forest a call was sounding, and as often as he heard this call, mysteriously thrilling and luring, he felt compelled to turn his back upon the fire and the beaten earth around it, and to plunge into the forest, and on and on, he knew not where or why; nor did he wonder where or why, the call sounding imperiously, deep in the forest.”



Julaftonsturen 2017

Natur Posted on tis, december 26, 2017 15:26:49

Julaftonsturen 2017 blev äntligen
med snö och skidåkning. Senast jag och Christian åkte skidor på julaftonsturen
var så länge sedan som 2011, då vi åkte från Lekvattnet över gränsen till Norge.
Året efter var det skidföre men då var Christian sjuk och var inte med på
turen. Denna tur hade vi styrt upp till höjderna runt Blåbärskullemasten där
det fanns gott om snö. Masten på Blåbärskullens är radio- och Tv-station och stod
klar att användas i augusti 1960. Själva masten var från början 323 meter hög,
men rasade delvis ner under ett kraftigt snöoväder torsdagen den 27 december
1979 kl 20.08. Det var den övre delen av masten som knäcktes, alldeles ovanför
FM-antennerna. Sändningarna försvann för TV1 och TV2 försvann för närmare
180 000 hushåll. Jag tycker mig ha ett svagt minne från jag var två år,
eller så har jag fått berättat för mig senare att mamma säger att TV-masten
blåst ner och vi tittade ut och inte såg den eftersom den syntes från mitt
föräldrahem i Säterud, Gunnarskog.

De återstående 270 metrarna
hotade även de att rasa ner eftersom den rasade delen drog med sig några
staglinor på ena sidan. Under söndagen lyckades man koppla in en 24 ton tung
traktor som motvikt till de avslitna linorna för att hålla emot. Masten
räddades och reparerades senare. Masten var nu 274 meter hög. Den gamla masten
byggdes på med nya TV1-antenner och ny toppspira, men är idag inte lika hög som
originalmasten.

Själva höjden som masten står på
är också högsta berget i Gräsmarks socken och Sunne kommun med sina 425 meter
över havet. Det största snödjup som uppmätts i Värmland är 180 cm vid
Blåbärskullen i Gräsmark den 28-29 mars 1951. Nuförtiden växer det en del träd
på toppen men förr i tiden var det möjligt att se ända till Kongsvinger
fästning i Norge. Något annat som också gör närvaron kring masten speciell med
en bra känsla är när jag ser masten i fjärran, det är vetskapen om att min
mamma och pappa förlovade sig på Blåbärskullen. Är ganska säker på att det var
den 7/7 1963. Kan tänka mig att utsikten då var riktigt fin i alla riktningar.

Vi körde över sjöisen på bla
Lången, Abborrtjärn och Övern innan vi tog N Baksjön rakt norrut. Isarna var
lättare att åka på än i skogen där man sjönk ner en bit i snön. Mycket älgspår
och tjäder samt att vi stötte på vargspår efter ett par vargar. Vargarna verkar
trivas i detta området för det har funnits varg i över 20 år här, och det kan
man förstå för det verkar vara gott om vilt här.

Vi hade en plats vi hade passerat
på en löptur som vi funderade på att använda. När vi kom fram så kändes det som
ett mycket bra val av övernattningsplats. Vedtillgången var inte så bra och det
var långt till dricksvatten men utsikten var magnifik. Sov mycket gott och
vaknade vid 04 av att brasan brunnit ut och jag frös lite. Fick elda på lite
igen. Det var kallare, omrking -8 grader och stjärnklart. Nilsson i sin tjocka Carithia
sovsäck frös inte utan han bara sov..

Sammanfattningsvis en mycket fin
tur.



Ang. den vita älgtjuren ”Ferdinand” i Gunnarskog.

Natur Posted on fre, november 17, 2017 13:23:53

Bilden fick jag skickat till mig från Tommy
Johansson inför O-ringen i Arvika och Värmland 2017, Tommy är en duktig fotograf från Charlottenberg som följt älgen genom
åren. Bilden användes i bland annat i O-ringentidningen. Har någon likn. bild själv men långt ifrån samma kvalité som de bilder TJ tagit på älgen.

Blev engagerad i frågan då en kille jag känner hörde av sig
och sa att man hade fått ett skyddsjaktbeslut på den vita älgtjuren som visat
sig för många fotografer och turister mm genom åren. Han hade gjort ett utfall
mot en tjej som kom med sina två hundar som hon hade fastknutna i midjan
(precis som jag kör med junior). Älgen hade rusat mot dem så hundarna drog
omkull henne så hon skadade axeln. Säkert en fruktansvärd upplevelse och jag
förstår om tjejen och de som står henne nära tyckte att nu fick det räcka, för
en stor älg, vit som brun som springer mot en är inte så trevligt och kan vara
förenat med livsfara. Tydligen hade man även tidigare diskuterat frågan om
skyddsjakt, då främst äldre människor hade farhågor om älgen skulle komma då de
var ute och gick. Inte så lätt att springa ifrån en älg med rullator, så har
full respekt för känslan. Älgen har ofta hållit sig nära bebyggelsen och därför
har man kunnat se den ganska ofta. Dock var incidenten med tjejen den första,
som jag hört talas om ska påpekas, där någon faktiskt blev skadad. Detta är
givetvis nog så illa. Det ska kanske också nämnas att älgen stötte inte ihop
med vare sig tjejen eller hundarna – som tur var.

När jag följt älgen, på det avstånd man alltid ska hålla
till vilda djur, har den alltid varit mycket lugn. Den har även varit lugn och inte ett dugg
stressad trots att det varit gånger en del andra personer som jag givetvis har
sagt till gått allt för nära. Har följt den länge och jag var också noga med
att påpeka för många år sedan att denna skulle sparas för dess unika förmåga
att kunna dra turister, och så blev det. Bara timmar efter detta med skyddsjakten
kommit ut i media fick jag mail från USA från bekymrade människor som vill se den vita tjuren.

Det ansöktes om skyddsjakt från det lokala jaktlaget, där
det stått i social media att man var emot beslutet men så var det inte. Även om det
var en jämn omröstning så var fler för skyddsjakten än emot. Och det är också så
i området där han ofta visar sig, att några är för och några är emot, älgen i
sig till viss del, men framförallt är man emot turisterna som dras till platsen
där älgen finns. Och det finns förklarliga orsaker till detta då det varit
människor som följt älgen som inte
respekterat tomtgränser och annat.

Polisen som fick ansökan måste utgå från medborgarnas
säkerhet och beviljade skyddsjakt. Från polisens sida i det läget var man
kanske inte fullt informerade om älgens unika ”mediala” uppmärksamhet och
därmed dess oerhört viktiga funktion för turismen i området. De flesta som
diskuterat frågan på sociala medier var heller inte medveten om att det även finns mycket vit älg
i trakten och även vita tjurar i stort sett i samma klass som den som har visat upp
sig för fotograferna. De andra tjurarna rör sig över större områden, och de är
mkt skyggare, så även om de finns så är de inte i närheten av den
turistattraktion som #whitemoose, och kommer kanske inte att bli heller även om
de har potentialen. Och min förhoppning är väl egentligen där att alla vita
älgar i området ska dra turister till bygden. Genetiken finns där i tillräcklig
mängd så det är inga problem med tillgången.

Där är bakgrunden. Jag funderade ett tag och tyckte att det
kändes som ett beslut som togs allt för snabbt i ett sådant unikt fall och med
en så ”speciell” älg. Den ger så oerhört mkt reklam för Gunnarskog, och vi
kommer nog aldrig att uppleva något annan levande som gör detsamma. Jag som
brinner för min gamla hembygd känner mig skyldig till att försöka värna om
sådant som är bra för trakten i helhet. Vill man bevara arbetstillfällen,
skolor och annan service är ett sådant tänk ett måste. Vi kan inte sitta fast i
gammalt tänk för då dör allt ut tillslut. I trakten kan turismen utvecklas
något så enormt men få ser detta. Inte ens med älgen har man riktigt förstått värdet,
trots all uppmärksamhet världen över.

Det startades vad jag såg tom upprop på Facebook mm och folk
beklagade beslutet. Det var en mediastorm utan dess like. Kommunalrådet i Eda
kommun löpte amok och var beredd att ställa sig som mänsklig sköld. Det tyckte
jag kändes mindre genomtänkt och jag tyckte i hans roll som kommunalråd att han
även borde ha kollat med tjejen som faktiskt blev skadad och nämna detta lite i
sina samtal med media. Jag förstod dock att han insåg det stora turistvärdet kring älgen över världen.

Jag tog kontakt med länsstyrelsen, polisen, turistbyrån mm
och diskuterade läget. Det var info jag bland annat skrivit här som inte hade
kommit fram till dem, för INGEN, ingen hade trots alla protester på socialmedia, ex kontaktat
turistbyrån. Turistbyrån blev rätt chockade när jag ringde. De får samtal varje
dag, från hela världen ang. denna älg och förstår storheten. Polisen jag
pratade med var förstående och vi hade en mycket bra diskussion om helheten kring
älgen. Inte långt efter vårt samtal hävdes skyddsjaktbeslutet. Vill inte ta åt
mig någon som helst ära av det men det jag konstaterar är att man inte gör sitt
om man inte går hela vägen. Att skriva en massa på Facebook löser inga problem. Ska det bli något gjort får man göra det
själv. Skriva att man ska göra en massa det kan vem som helst göra men de som
verkligen gör något på riktigt, det är det som kommer betyda något i slutändan
ändå.

Åter till älgen. Senast idag ringde Christer från polisen.
Ett mycket bra samtal med en genomtänkt polis som såg det från flera
synvinklar. Vi diskuterade läget kring älgen, och andra aspekter och kom överens om
att säkerheten är viktigast. Det var nu säkert att det var ”rätt” vit älg som låg bakom utfallet mot tjejen med hundarna. Pratade även om de boende i området som känner
rädsla och de som känner glädje över älgen. Det är många aspekter att väga in i
ett beslut som detta. Högst troligen så blir det så att om älgen visar mer
aggressivt beteende mot människor så kommer den troligen att avlivas, för allas
bästa. Om nu inte någon medvetet provocerar fram en attack för då är det något
annat, men om han utan anledning påvisar ett aggressivt beteende.

Hoppas bara
bygden, turistbyrån, Arvika – Eda kommuner ser till att vi marknadsför de vita
älgarna, och inte bara denna. Tjuren har varit en väldigt bra start för turismen kring
de vita älgarna – hoppas det fortsätter. För det är sådant vi behöver! Det har funnits vit älg i området i över 100 år, och det kommer att fortsätta i 100 år till…



Julaftonsturen 2016

Natur Posted on tis, december 27, 2016 23:40:54

Julaftonsturen
blev varm och gick 2016 till ett område jag inte besökt på några
år. Ett ganska närliggande ställe så bilresan var kort då vi
gjort upp att detta året jagar vi inte efter snö. Jag hade tidigare
inte gått in i området söder ifrån och det är alltid roligt att
gå in i naturområden från olika håll. Dessutom hade jag inte
varit framme vid det tjärn som blev spikat som övernattningsställe.
Riktigt trevlig tradition och dokumentationen som gjordes med
videokamera är kul att ha.

Var
ett rejält bergigt parti med höjder som i delar låg inom ett
naturreservat som började bara några hundratals meter från vår
lägerplats. Sista biten uppför mot 350 möh var rejält krävande
och tog lite tid, precis som det ska vara. Som vanligt blev det som
en militärövning med typiskt jägarförbandsuppdrag med en riktig
lång infill i mörkret på väg till lägerplatsen. Vi lyckas alltid
hitta en omväg till våra platser just för att vi vill ”ta”
terräng över så stort område som möjligt..

På toppen av berget fanns resterna efter ett flygspaningstorn som
användes under andra världskriget. Luftbevakningen i Sverige var
omfattande på den här tiden och mycket betydelsefull.
Luftbevakningens
uppgift var att upptäcka och inrapportera all flygverksamhet –
fientligt såväl som eget flyg. För detta ändamål hade hela
Sverige längs kuster och landsgränser omgivits av ett radband av
luftbevakningsstationer så belägna i förhållande till varandra,
att den ena stationens observationsområde alltid ingrep i de båda
angränsande. I de här trakterna har man passerat resterna efter ett
och annat sådant bevakningstorn tidigare men här var det första
gången jag såg resterna efter ett.

Tornsvalor
kallades de frivilliga som bemannade dessa luftbevakningstorn. Måste
ha varit ett ensamt jobb.


natten både regnade det och blåste rätt rejält men vi höll oss
torra under tarpen. Tråkigt dock att inte ha snö som lyser upp på
julaftonsturen men det verkar som det blir mer och mer sällan som
det är snö på dessa breddgrader under juletiden. I filmen kan ni
följa delar av turen. ”’

Artikel

I
artikeln kan ni läsa en del av mina tankar kring träning. Eftersom
en artikel får innehålla ett visst antal ord så är ju långt
ifrån allt vi pratade om med men i stora hela är det med. Säkert
rörde det upp känslorna hos en och annan PT. Och det är bra! Det
finns såklart bra PT´s också men allt för många som blir PT´s
idag har alldeles för lite erfarenhet av egen träning för att ha
rätt förståelse för helheten kring träning som de sen ska
instruera i. Sen vill en del krångla till det och det blir jobbigt
för dem att hålla i träningen någon längre tid då allt
”runtomkring” själva träningstillfället tar massa energi. Och
man vill hitta genvägar som inte finns med diverse mystiska metoder
långt innan man är i närheten av sin potential och är i början
av en ”träningskarriär”.

I
Arvika finns också personer som kör mycket hårdare intervallpass
(utifrån sin nivå) än Europamästaren på 1500 m. Ett sådant pass
är för dessa därmed ångestfyllt, både före, under och efter.
Det bryter snarare ner mer än vad det bygger upp och även där är
man ute efter genvägen till framgång och man inser inte att det är
hundra eller tusentals träningstimmar som är nyckeln till framgång.
Inget annat.



« FöregåendeNästa »