ADVENTURE

Startade och slutförde, efter viss tveksamhet Karlstad
stadslopp igår. Första kilometern kände jag mig lite kantig i löpningen men sen
lossnade det och det gick lättare och lättare. Funderade på att jag nog kan
avsluta starkt då benen var pigga. Låg i en klunga med bla Anders E, André R IF
Göta, några norskar samt flera andra löpare. Kändes som jag vilken sekund som
helst kunde trycka på mera. En bra känsla i både andning och ben. Vid 4,5 km så kom ”smygkrampen” i
magen tillbaka. Verkar som jag får denna skit i stort sett VARJE tävling
numera. Blev såklart rätt frustrerad och visste att loppet är totalt kört men
det kändes som jag mer eller mindre bara kunde skratta åt det. Hade ju inte
fått löpa ut ordentligt i tävlingen ännu. Tänkte att jag löper på ett tag så
får vi se hur det blir så jag drog ifrån klungan jag löpte med. Sa till Anders
när jag gick om honom att –Fan denna skiten kommer tillbaka idag igen. Anders
berättade att han trodde jag skämtade eftersom jag stack iväg och såg så pigg
ut. Och pigg det var jag men det hjälper knappast när detta kommer över mig.

Gick väl bra att springa i en kilometer utan att krampen blev värre men sen så
var allt låst i höger sida och jag hade svårt att andas så då fick jag stanna
första gången i loppet.

Ölme stod där och var publik så jag sa till honom
att trycka in fingrarna i sidan på mig så jag kunde fortsätta. ”Hur går det”
frågade han. ”Rätt dåligt” sa jag och småskrattade åt mig själv. Fick sedan stanna
typ 8 ggr på min väg till målet och kunde knappt springa något. Blev bl.a.
passerad av 3 löparprofiler sista biten. Per Jacobsen, Henrik Örnstedt som båda
trappat ner och sen veteran-kungen, skogens hårde man Tore Axelsson. Var inte vidare
sugen att ta mig till mål men var väl lika bra då jag ändå skulle åt det
hållet. När jag kom till mål så tror jag faktiskt att det var den långsammaste
mil jag någonsin sprungit men det är liksom inget att göra.

Något som dock är konstigt är att i år kommer denna kramp
nästan varje tävling. Riktigt knasigt och funderar ju på vad som skall till för
att jag ska slippa det nästa gång.

Har fått det på:

Startmilen, efter ca 4 km

Tiomila, långa natten – efter 15 km + att lampan redan var
svart. En bra natt!

Göteborgsvarvet – efter ca 11 km

Wood joggen – på nerjoggen

Sotarblixtloppet efter 4,5 km

Karlstad stadslopp efter 4,5 km

Och säkert nått mer lopp som jag glömt. Någon som har några
tips får gärna komma med dem. Tycker jag testat det mesta men något mer finns
det säkert man kan göra.

Igår var det Sotarblixtleden Trailrun här i Arvika, Rackstad. På hemmaplan. Hemmaklubben arrangerade. Hade sett fram emot denna tävlingen en tid och var i en helt ok form. Uppladdningen var väl knappast den bästa då det dagen innan var pappas begravning men kroppen kändes bra så hoppades kunna göra ett bra lopp. Ett bra startfält fanns på plats och räknade kanske med löparen André och rullskidsvärldsmästaren Bill (27:a på Lidingöloppet ifjol) som främsta utmanare. Kanske även Andreas kunde gå på bra om han hade en bra dag men det hade han inte riktigt. Visste själv att jag är bra i denna terräng men tänkte ändå vara taktisk och köra på ordentligt hårt först efter ungefär halva banan. Nu blev det inte riktigt så då jag efter halva banan drog på mig ett håll så jag istället för att öka tempot fick slå av på takten för att nå målet. Innan detta hade det dock känts lätt och fint. Allt enligt planerna för loppet.

I starten drog några mer orutinerade löpare iväg uppför, bra tänkte jag då slipper jag dra men efter ett tag så tyckte jag det var rena joggtempot, framförallt där det var svårlöpt så jag sprang om vid sidan av stigen för att komma förbi och drog sedan halvhårt vidare upp mot Göpommen. 200 m innan spurtpriset tog jag det lugnare så de andra skulle känna att de kom ikapp lite i min förhoppning att André och helst någon mer skulle gå för spurtpriset. Bill var en liten bit efter här men kom då ikapp. André och Bill Impola körde sedan sista meterna där Bill var lite före. Sprang sedan ikapp dem ganska snabbt utför Göpommen och funderade på om jag skulle dra om direkt då det var lugnt tempo utför men väntade ett tag till.

När vi kom upp över myren på stigen upp mot Agvattnet gick jag om och drog, återigen halvhårt. Ville spara krafter till efter väggen där jag sedan skulle köra snabbt. Bill fick här släppa och då trodde jag att vi hade sett det sista av den mannen. Flöt sedan lagom hårt i ledningen då jag på bortsidan av Agvattnet till min stora besvikelse började känna att magkrampen kom smygande, vis om hur det blivit tidigare visste jag redan här att jag är körd men försökte minimera skadorna genom att dra ner tempot. Halva loppet är ju kvar. Detta gjorde att Bill närmade sig igen och uppe på grusvägen där jag inte kunde löpa på kom han sedan ikapp. Den lilla utförsbacken på grusvägen smärtade kraftigt i magen.

Efter grusvägen uppför ”väggen” så fick jag så dåligt med luft då magen krampade värre och värre för varje meter så då släppte jag lite men de 50 meterna jag släppte sprang jag ikapp ganska snabbt fast jag hade håll på den brötiga löpningen efter som passade mig. Det var här jag tänkte köra riktigt hårt enligt planen innan men tyvärr blev det inte så. Tappade sedan igen på den lättlöpta grusvägen men tog igen detta i skogen ännu en gång. Höll sedan ryggarna nästan upp till Gallberget med grym smärta och svårt att andas där Anders Johansson m fl. stod och hejade. Anders fick trycka in sina stora starka fingrar rakt in i sidan och efter ett tag kändes det lite bättre så jag i alla fall kunde springa lite till, tog återigen ikapp så jag såg dem framför men här började utförskörningarna på riktigt ner från Gallberget och smärtan/krampen blev outhärdligt samt att jag inte fick luft utan kippade efter andan så härifrån var jag totalt skadeskjuten. Låg 15 sek efter 1,3 km från mål men därifrån blev det löpning blandat med jogg/gång så jag var dryga 40 sek efter och 3:a i mål. Spontant kan jag säga att jag var ruskigt besviken då kroppen denna dag hade form för något annat än detta scenario som nu uppstod. Hade räknat med att springa klart snabbare men det är liksom inget man kan göra när detta händer. Man är körd helt enkelt.

Sedan är det kul att André ändå vinner, en klart värdig vinnare – han är den i Värmland som just nu vill och satsar allra hårdast på löpning och är värd de framgångar han kan få.Vad tar jag med mig då? Formen var inte alls dålig vilket var planen efter flera tävlingar jag kört lite halvt nerkörd. Den var så pass bra att jag trots håll sprang ikapp de andra på vissa partier. Kanske borde jag kört hårdare hela vägen istället för min taktikkörning i början men kanske hade hållet kommit tidigare då så jag blivit 12:a istället. Ingen vet. Kanske kan jag bibehålla denna form några fler tävlingar även om det inte är terrängtävlingar som denna. Lika god form så kan det nog gå ganska fort om jag slipper krampen.

Har fått tips från en kille som hade stora problem med en muskel som krampade i sidan av magen på löpning ungefär som på mig. Han påstod att vissa styrkeövn kan hjälpa så jag får ta och testa detta framöver. Riktigt tråkigt då detta händer och förstör vissa lopp. Tråkigt när man inte får ut vad som finns i kroppen den dagen. Fick samma kramp på Wood joggen också men då först på nerjoggen. Synd det inte blev på samma sätt igår. Får nu ta smällen och lida några dagar med ont i magen. Nästa tävling hoppas jag ha mer ont i benen än i magen efteråt..

Resultat här

Blev Wood joggen i Grums igår. En del förändringar av banan och tävlingen hade nu skett efter två år. Man hade dels flyttat start och målet samt att man infört två klasser. 5km och 10 km. Frågade innan vilken som var huvudklass men det var båda sa man, frågade då att vad händer om jag går i mål på 5 km och sedan fortsätter på 10 km – då kan ju någon rent teoretiskt springa hem båda klassegrarna. Ingen hade något svar på detta men jag tänkte eftersom det var 5 km jag kom för att springa och även det varit den distansen tidigare år så kör jag denna.

Sören Persson öppnade som vanligt hårt och tog spets efter ledarbilen. Låg bakom och det kändes fint i kroppen. Benen lite bättre än på ett tag så det svarade bra. Efter 1 kilometer kommer en lång backe som nästan är en kilometer. Tidigare har denna backe avslutat tävlingen som sista kilometer, nu var den andra kilometern. Var dags att testa av formen lite så jag tänkte köra på i ett jämnhårt tempo uppför backen. Sören vet jag inte är dålig uppför och ger sig aldrig frivilligt men han tappade ganska snabbt bakom i början av backen vilket var ett bra tecken (för mig då). Körde på hela vägen upp då det kändes fint. Hade en ganska stor lucka bakåt här. Pappa brukade stå här i slutet på backen och heja på mig så jag tryckte lite extra över krönet för det kändes nästan som han stod där nu med.

Fick sedan känna av backkörningen lite i det plattare partiet efter backen då jag låg på väl hårt för att vara helt optimalt kanske, men efter ett tag så blev det bättre. Sista rakan med ordentlig motvind sög rätt rejält så där var det svårt att trycka på men det blev en tredje raka segern sedan Wood joggen startade upp igen. Pustade ut lite ett par tre minuter och tog några klunkar vatten men sedan fortsatte jag ut på en nerjogg i moderat tempo efter banan. Kom ikapp 3:an och 2:an på 10 km banan relativt snabbt och sprang sedan med dem. Kunde förmodligen ha sprungit ikapp 1:an också utan större problem men valde att inte göra detta utan höll Anton från Kil sällskap varvet runt. Så avverkade 10 km på 36 någonting med paus. Förhoppningsvis bra träning.

Resultat 2012

Wood joggen ur Börrperspektiv – kul läsning

På onsdagskvällen var det PTW (Park Tour Värmland, deltävling 2) här i Arvika. Hade bra minnen sedan fjolårets deltävling i Arvika då jag var snabbast med 27 sek, trots att jag bara låg 34:a vid första kontrollen. Detta år skulle det bli svårare att få till ett bra lopp, det hade jag mina föraningar om. Mentalt var jag nere i en djup svacka. Detta var första orienteringstävlingen efter pappas bortgång, sporten han höll av som mest. Visste att jag kommer möta folk som kände honom från andra delar av länet, och mina tankar skulle var mer på farsan än på orienteringen och så blev det. Dessutom hade jag tränat tungt som en form av terapi. Väl hårt då benen var mosiga och allt annat än lätta. Så det skulle vara en svår uppgift att få till ett race som jag skulle vilja.

Värmde upp och förstörde kompassen på väg till starten. Tankarna snurrade men fokuserade på att starta. Tänkte ta det lugnt i början för att komma in i det hela och det gjorde jag men fastnade sedan i ett tempo som var halvfort och kunde inte skruva upp farten. Blev bekväm och benen svarade inte heller. Höll på att springa förbi en vägkorsning på väg till kontroll 3 men upptäckte det efter 5 meter. Upptäcker banläggarens fint om att man ska gå runt husen istället för att se möjligheten rakt på (En del gjorde nog bort sig här). Går för långt ifrån strecket mellan 7:an och 8:an men håller ihop det något sånär tycker jag. Känner att jag får nog börja köra hårdare nu om jag ska greja detta men inte förrän till näst sista börjar det släppa fartmässigt och till sista har jag snabbast sträcktid med 8 sek. Så det blev en seger med 12 sekunder, till Anton Nilsson Kils OK som gjorde ett riktigt vasst lopp.

Ett underligt sammanträffande var att samtidigt med pappas dödsannons så kom orienterings-artikeln AN gjorde från loppet i samma tidning. Det var en fin artikel. Finns att läsa nedan:

Karta PTW

Artikel Park Tour

Resultat, sträcktider Park Tour Värmland

På söndagen åkte jag ner på Säffle stadslopp, hade inga större förhoppningar att springa fort då jag hade tunga ben efter en del terapi-träning i skogsmarker men ville få mig en genomkörare. Banan var knixig och flera etager med trappor som man skulle upp i på varje varv så det var ingen direkt snabb bana men kroppen fungerade över förväntan i 7 km, sedan var nog resten av spänsten kvar i skogen på tidigare pass. Innan dess var jag ganska spänstigt och hade en lätt känsla men sen blev jag riktigt slut i vaderna och tappade steget totalt. Anders E som låg bakom mig såg tydligt hur löpsteget blev sämre sa han men innan såg det riktigt lätt ut och det överensstämmer med känslan jag hade också. Att ta sig uppför trapporna blev då betydligt svårare. Stod nästan still där. Var svårt att ta ut det sista ur kroppen så var ganska nöjd med en 3:e plats i detta lopp. Viktigaste var att inte få några känslor av magkramp och det hade jag inte. Götaessen Andre och Anders var båda i bra form och sprang starkt. Tydligen var det totalt 750 personer som sprang loppet, så det var lite av en folkfest i Säffle denna soliga dag.

Resultat Säffle Stadslopp

Blev debut på Göteborgsvarvet (halvmaraton) där jag tråkigt
nog drog på mig ett attack-håll i sidan så det gick bara inte att springa sista
delen av loppet. Innan dess så hade det känts ganska ok, inte bästa formen men
inte dålig heller. Typ bra flås men sämre med spänst i benen. Öppnade med en kontrollerad
och god känsla första 5km på 16,52, därefter kom en det en lång bro där jag tog
det väldigt försiktigt uppför för att kunna springa fortare på andra halvan. Passerade
10km på 34,17 och tänkte att personligt rekord blir det nog inte då kroppen
inte är riktigt på hugget men kanske kan jag göra en bit strax över 1,12.

Vid 12km fick jag de första känningarna av håll så jag fick
börja slå av tempot lite och sista 5km blev det blandad gång med långsam
löpning då det mer eller mindre kändes som jag blivit skadeskjuten. Trodde
knappt jag skulle kunna ta mig till mål. Fick gå och springa om vartannat.
Stannade, stretchade och masserade magen några ggr. Folk var verkligen på
hugget bland publiken och en del försökte hjälpa till. Fantastisk stämning
måste jag säga. Knasigt nog så passerar jag ändå en kenyan på min väg till mål som
tar sig fram ännu långsammare!? Han var nog rätt slut. Tappade 70??!! placeringar
bara sista kilometern. Förmodligen långsammaste kilometern jag rört mig
någonsin. Skulle vara kul om jag kunde bli av med denna håll-förbannelsen som
dyker på mig ibland. Det måste vara något knas fysiologiskt med kroppen som gör
att det blir så här. Tycker det blivit värre med problemen i år än ifjol.
Sätter sig snabbare och gör ondare. Bara att glömma men svårt att glömma när
det fortfarande värker i sidan några dgr senare och man är inte snabbare än man
är just det tillfället. Eller jo, det är man förmodligen. En annan dag.

Skumt är det i alla fall. Visst är
det ”bara” idrott men det vore kul att kunna tävla utan att känna sig
skadeskjuten. Dessutom trevligare att springa fortare på någon tävling än man
hade gjort om man inte tränat alls. Eller också får man väl hitta på något annat,
trivs ändå bäst i skogen med ryggsäck på ryggen…

Resultat
L-O

Blev Salomon Trail Tour under lördagen. Jag och Andreas åkte dit från Arvika. Andreas som förövrigt gjorde ett bra lopp i terrängen och slutade 4:a. Deltävlingen gick i Åmål med ett bra startfält. Så taktiken var klar. Med en kropp som ännu inte varit helt i toppslag valde jag att gå ut lugnt och komma in i det behagligt, låg väl 6-7:a när banan vek ut i skogen. Där sprang jag direkt upp mig till andraplatsen då de andra mest sölade och var i vägen och jag höll därefter jämna steg med ettan som var en liten bit framför. Efter ett tag blev banan riktigt tuff och jag valde att fortsätta hålla huvudet kallt och höll ner farten uppför backarna. Tappade ettan utom synhåll då han är stark i backar och där körde på hårt (en av de bästa i Sverige uppför antagligen) men tänkte att bara jag ser honom vid varvning så får vi se om man kan gå på ordentligt då 6 km finare stiglöpning återstår och det gäller att hålla hög fart ända till mål. Det var min strategi innan loppet och den verkade kunna fungera. Springer därefter på ganska ok och springer ifrån 3:an och 4:an ytterligare en bit. Så avståndet bakåt är precis lika stort som framåt. Efter ett litet tag så är jag på väg att springa fel då en snitsel ligger ner. Springer tillbaka och går in på rätt väg igen, lite irriterad men springer vidare.

Därefter viker banan in på ett hygge där jag återigen kommer fel och svär lite, men ser ingen bakom när jag återvänder till rätt väg, krävs inte många sekunder i denna terräng för att man ska försvinna bakom någon buske el likn. Ser heller inga löpspår framför i en liten myr som man passerar och det reflekterar jag över just då. Kommer därefter ut på en elljusbana igen och drar på lite innan snitseln viker in i skogen igen och där står det folk (vägvisare) de ser totalförvånade ut när jag kommer springandes och de vet inte vart jag ska löpa för samtidigt kommer det en tiotal löpare som passerar strax framför mig från en annan väg. Tror givetvis själv att det är jag som sprungit fel då jag antar att dessa löpare är på en tidigare del av banan och även vägvisarna vet konstigt nog inte vart jag ska ta vägen!? Tvärvänder därför tillbaka kontrakurs i 100 meters tempo och möter strax därefter killen som legat 3:a (Elias). Han vet vägen säger han och jag lägger mig bakom honom, jävligt förbannad då det jag sprungit på inte har gett önskat resultat, utan jag har istället tappat en del tid framåt. JAG var den som hade sprungit RÄTT väg men ändå vinkade banvakterna bort mig?!! Och vi får samtidigt löpare som legat runt 10-15 plats framför oss genom skogen på en skogsstig som är jävligt smal och de blir på så sätt i vägen så jag springer nästan över dem allihop.

Någon får en knuff och jag skriker: ”ur spår, ni har ju genat”. De flyger undan som bowlingkäglor en efter en. Kommer därefter strax ner till varvning och är så frustrerad (länge sen jag var så förbannad, 10 år sen dess iaf, kunde säkert kokat något på ryggen på mig just då) så jag vill bryta loppet då jag upptäcker att ettan redan är ute ur varvningen vilket jag inte på något sätt kan få ihop i mitt huvud då han strax innan varvningen var just framför, men väljer att fortsätta och lägger mig därefter i rygg på Elias som blir 3:a i loppet. Är ett behagligt tempo han håller och på några ställen springer han på bra. Känner dock att jag har en hel del krafter kvar och kör på hårt en kilometer och skapar en lucka på 20 sek till honom som jag sedan håller till mål. Detta är en bra löpare som gjorde 1.13 på en tuff halvmara nyligen så att löpa ifrån så mycket på så kort tid är ändå ok tänker jag. Funderar efteråt hur fort man kunnat köra andra halvan om jag absolut maxat hela vägen istället och haft en rygg att jaga på som jag tänkte innan men placeringen är ändå ok, så det var lite plåster på såren.

Men funderar på hur i helv.. killen som vann kan ha skapat en sådan stor lucka bakåt när han sprang marginellt fortare och då endast uppför så länge jag hade honom inom synhåll. Detta stämmer bara inte. När jag sedan pratar med folk så säger de att han som vann varit sannlöst långt framför redan vid varvningen och det stämmer då varvningen tar ett bra tag att genomföra och han konstigt nog redan är borta ur den när jag kom dit. Känns konstigt att 25 sek kan bli minuter på den lätta kilometerns löpning som var kvar till varvningen? Men då går det upp ett ljus för mig varför funktionärerna inte vägledde mig rätt däruppe och det är helt enkelt för att jag var första killen som kom löpandes den ”rätta” vägen och en hel del andra kom fel väg.

Men resultatlistan kanske inte hade sett annorlunda ut ändå så det är inte mkt att göra, men helt klart är att en del löpare inte sprungit tänkt banväg utan bra mycket kortare (antagligen 3-4 min löptid) och därmed så stämmer inte tiderna på alla då olika löpare sprungit olika långt. Så några borde haft bättre placeringar om inte detta hänt även om toppen kanske hade sett likadan ut, placeringsmässigt. Detta verkar ju än mer tveksamt i damklassen där de två första damerna kom framför mig plötsligt efter 5 km löpning och på så sätt har 5 minuter bättre tid än tjejen som blev 3:a och som är en ungefär lika bra löpare. Skandal!

Hade jag haft killen som vann inom synhåll vid varvning så hade jag iaf haft en chans att göra något då benen fortfarande var pigga. Det hade blivit ett helt annat lopp då. Hade jag satsat på denna trailcup så har jag givetvis lämnat in protest mot att delar av startfältet inte sprungit som förväntat och borde strykas ur resultatlistan. Tidstillägg på runt 4 min vore kanske en medelväg. Men nu var det väl skit samma, kroppen var ändå inte i riktig i bästa form ännu, även om det var klart bättre än förra helgen, men en vecka till så ska jag vara redo för en lång, snabb natt i skogarna. Och bättre att springa fel (fast jag sprang rätt!?) nu än då…

Resultat

Idag blev det en resa mot Örebro och Startmilen. Blivit
tradition att ställa upp på den senaste 3 åren så jag drog en efteranmälan. Varför bryta traditionen utan anledning nu liksom? Men
det kunde faktiskt ha blivit en DNF om jag inte gått genom smärtgränsen på
slutet. Kändes fint på uppvärmningen och benen var rätt pigga så jag såg fram emot
att få springa. Startskottet small men jag tog det lugnt i startrusningen, fick
nästan jobba för att inte springa på för fort. I första nedförslutet kände jag
hur det skvalpade till i magen men tänkte inte så mkt på detta. Lade mig
avvaktande längst bak i en klunga med bl.a. Martin Regborn, juniorlandslagsman
i orientering med ett åldersrekord på Lidingöloppet i löpning, och några andra
vassa killar som Erik Anfält Örebro AIK och Linus Nilsson Enhörna IF. Bakom mig
låg Anders E Göta som också var vassare än någonsin. Kändes lätt så jag trodde
att det här går ju fint, kändes som jag hade en växel till att slänga in men
strax efter passering 3 km så började ett håll smyga sig på så jag fick ta det
lite lugnare och släppa lite på dem framför. Satte sig värre och värre så vid
varvning fick jag brytkänslor men tänkte att jag kör ett tag till men var då
såklart tvungen att dra ner tempot ytterligare.

Så det var bara finna sig i att de andra seglade iväg. P Sjögren
som var skadad och inte kunde springa cyklade upp vid sidan och skrek att det
är ”bara smärta” eller nått liknande så jag fick gott försöka bita ihop ett tag
till men i uppförsbackarna kändes det som om kroppen inte fick något syre så
det var riktigt jävligt. Vid 3 km kvar så var det återigen dags för att kliva
av tyckte jag, men där stod skidåkare-Carlberg och skrek att jag skulle ”bita ihop”
och ”köra” så då får jag väl göra det. Därifrån var det att ta sig igenom
smärtans gräns och in i mål. De små, små uppförsbackarna som var kvar stod jag
helt still i då detta ingen backig bana men minsta motlut och det gick
svintungt.

Hejjade fram Ljung till personligt rekord när han passerade
mig strax före mål. Glädjande att han och Anders slog sina tidigare pers på
distansen. Var själv övertygad strax före hållet satte sig att jag skulle komma
klart under min bästa notering på Startmilen (från 2010) då benen var lätta men ödet och en
del av kroppen ville tydligen annat. Men det är ju bara idrott så det är bara
att komma igen. Fick en skogsyxa i tröstpris. Det var ett bra pris. Säsongen
har knappast börjat ännu och det är först 10-Mila helgen jag ska vara i bra form
första gången i år men det är klart det kändes lite surt, har ju fått sånt här
håll några ggr genom åren på olika tävlingar så det vore bra om man kunde komma
på en bra lösning så man inte råkar ut för detta gång efter annan. Nått ska vi nog kunna
göra. En yxa kan användas till mycket.

Resultat

43 224 anmälda deltagare var nytt rekord för världens största terränglopp och förutsättningarna för att springa kunde inte varit bättre under helgen.

När jag fick håll efter 12 km i Lidingöloppet 2010 och därefter hade en hemsk upplevelse av loppet så bestämde jag mig för att något sådant inte skulle ske igen. Jag skulle definitivt inte springa ett Lidingölopp till med håll. När jag så drog på mig håll efter 3 km denna gång så blev jag ganska knäckt men försökte bli av med det genom att stanna, stretcha magen liggandes i diket mm men det blev inte nämnvärt bättre. Stannade där P Lagerwall stod och han tog mig över ryggen så jag fick stretcha magen men det blev heller ingen större skillnad. Vid ca 12 km stod farsan och han klämde in fingrarna under revbenen kraftigt under någon minut och då släppte det på lite men loppet var för länge sen slut och kroppen kändes även utan håll inte tävlingsbar precis som det varit i en månad nu, även om första 5 km kändes lätta. Exakt så som det varit på slutet här då jag sedan har noll krafter kvar. Försökte ta mig lite längre men vid 15 km var det bara att kliva av, jag hade aldrig tagit mig till målet. Trodde jag hade gjort mitt sämsta Lidingölopp ifjol men där ser man, allt kan hända.

Inget att göra åt och att komma till start var så här i efterhand kanske inte verkar så smart då jag gått på antibiotika och strulat med det mesta men det hade känts betydligt bättre på träningarna på slutet och ett lite hårdare pass i tisdags gick riktigt bra. Så jag trodde att jag nu var tillbaka i gammalt gott slag. Eftersom jag känner att något inte fungerar så blir jag inte speciellt besviken heller när jag var tvungen att kliva av och resan förutom loppet var i helhet väldigt trevlig och bättre uppbackning är det få som har.

Läkaren ville kolla upp mig så jag har varit där idag för EKG-test mm men oavsett så kommer jag ta ett uppehåll en månad där jag inte gör någonting i träningsväg. Fått order från andra håll att om att ska jag gå 2 meter så ska jag ta bil. Om det är överträning som en del tror så stämmer vissa symtom men vissa inte och jag tycker det i så fall är konstigt att man kan träna helt okej ändå. I o f så uttrycker det sig på olika sätt men tror själv främst att jag har något skit i systemet. ”Övertävlad” har jag nog kanske varit i någon period men nu på slutet har det varit rätt lugnt.

Får ge mig ut på lite lätta friluftsturer framöver när jag känner mig bättre.

På Lidingö så är det alltid massor med folk som kliver av från främsta ledet och det stod kenyaner och andra parkerade i skogarna så man är långt ifrån ensam att falla ifrån. En del andra stönar runt med livet som insats som kompisen Erik N gjorde. Näsblod och lika hög puls när han gick i backarna som på ett 7km´s lopp är nog inga bra tecken…