Gunnar Fridtjof Thurmann Sønsteby, född 11 januari 1918 i Rjukan, Telemark fylke, död 10 maj 2012 i Oslo, var en central person i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Vid krigsslutet var han nazisternas mest eftersökta man och Norges högst dekorerade medborgare. Sønsteby gav aldrig upp sitt outtröttliga arbete för fred och demokrati. Det här är hans berättelse.
I förra veckan åkte jag och en kompis den gamla kurirlinjen över Arvika, Gunnarskog, Håkerudtomta och Austmarka till Kongsvinger för att se den nya spelfilmen NR:24. På vägen visade jag kompisen var Arne ”i kôrstan” Nilsson, ”mor” och Aina bodde i Allstakan, och familjen Skoglunds gård på Håkerudtomta. Bilresan och bakgrundshistorierna gav upplevelsen en ytterligare dimension.
Filmen fångade dramatiken och faran i de norska motståndsrörelsernas kamp under andra världskriget, med särskilt fokus på Gunnar Sønsteby, känd som ”Nr. 24” efter hans agentnummer i Special Operation Exekutive (SOE). Filmen skildrar hans bedrifter och hur han tillsammans med andra motståndsmän lyckades genomföra riskfyllda operationer mot den tyska ockupationsmakten. Sønsteby var en av de mest betydelsefulla figurerna inom den norska motståndsrörelsen. Filmen tog oss med på hans resa från okänd ungdom till att bli en legendarisk motståndsman. De hade lyckats skapa en spännande berättelse som inte bara fokuserar på spänningen i själva sabotageuppdragen, utan också på de mänskliga aspekterna av kriget – mod, rädsla, förlust och kamratskap. Fotot i filmen var imponerande, och skildrar det norska landskapet på ett både vackert och dystert sätt, vilket förstärker den känslomässiga tyngden av berättelsen. Musiken gav ytterligare en dimension till filmen. Sjur Vatne Brean i rollen som Gunnar Sønsteby fångar känslan av en man driven av patriotism och pliktkänsla. En av de mest imponerande aspekterna av NR:24 är dess förmåga att balansera mellan action och historisk autenticitet. Filmen ger en inblick i de strategier och taktiker som användes av motståndsrörelsen, och visar samtidigt på de moraliska dilemman som de ställdes inför. Sammanfattningsvis är NR:24 en gripande och engagerande film som inte bara hyllar Gunnar Sønstebys insatser, utan också ger en rörande skildring av de norska motståndsrörelsernas kamp mot överväldigande odds.
I filmen saknade jag dock gränspassager och Austmarka och Håkerudtomta med familjen Skoglund, samt de viktiga ”idrottskamraterna” i Arvika, Östen Nilsson och Helmer Sveder m.fl. som spelade en betydande roll under kriget kunde ha tillfört filmen en ännu djupare förståelse för motståndsrörelsens omfattning och komplexitet. Även min norska orienteringskamrat Tor, vars pappa (Einar Solbergseter) opererade som ”flyktninglos” under kriget var besviken över att dessa viktiga delar saknades i filmen. Gunnar ska för övrigt ha tagit sig över gränsen med hjälp av Einar en gång. Men en hel del av händelserna i Gunnars liv under krigsåren fick väl helt enkelt inte plats i filmen. Att filmen lyfte fram en del nya uppgifter om Gunnars medverkan i likvideringarna av norska medborgare gav en viktig och nyanserad bild av den mörka sidan av motståndskampen, något som ibland kan förbises i skildringar av hjältemod. Om de svåra moraliska val som motståndsmän och kvinnor tvingades göra och en sådan situation var när Gunnars tidigare kamrat från uppväxten i Rjukan blev angivare och allt vad det innebar.
Filmen lämnade ett bestående intryck och påminner om vikten av att stå upp för frihet och demokrati, precis som Gunnar förmedlade i många år genom alla sina föreläsningar.
Trevlig och fin helgtur till Finnskogen, detta stora skogsområde som sträcker sig över gränsen mellan Norge och Sverige, känt för sin kulturella historia och vackra natur. Vi bodde på Finnskogstoppen och hade det väldigt bra. Det är ett trevligt ställe med vacker natur och en känsla av lugn. Omgivningarna är fantastiska, med djupa skogar och klara sjöar.
FinnskogsterrängSjön Röjden mot den svenska sidan. Gränsen går i sjön.
Vi besökte viloplatsen för Aksel Gjevert som dog i tysk fångenskap den 17 maj 1944 på det ökända Grini (norska: Grini fangeleir, tyska: Polizeihäftlingslager Grini) som 1941–1945 var ett nazistiskt interneringsläger för politiska fångar. En urna med Aksels aska hittades efter kriget på Victoria Terasse i Oslo 1945. Gestapo, tyska statens hemliga polis, intog 1940 den majestätiska 1800-talsbyggnaden Victoria Terrasse i centrala Oslo. Aksel tillhörde Milorg Distrikt 12 och jobbade under ockupationen med införsel av vapen, ammunition och propaganda från Sverige, förmodligen i samverkan med engelska SOE (Special Operations Executive).
Aksel Gjevert blev fast i Gestapos razzia på Grue Finnskog påsken 1943. Han blev offer för Gestapoterrorn när ”Finnskogkullaffaeren” rullades upp och Gestapo slog till på Finnskogen. Ironiskt nog avled han just den 17 maj 1944. Gjevert var en viktig person för de många flyktingtransporterna som gick över Brandval Finnskog. Som jag förstått det skulle han avrättas genom att skjutas, men han dog innan detta verkställdes. Han hade en hård tid i fångenskap och utsattes för bryska och våldsamma förhör av Gestapo men var trots detta vid gott mod och var säker på att en dag skulle Norge åter bli fritt.
På Aksels grav står skrivet;
”DU GJORDE DIN INSATS I STRIDEN OG DÖDE FÖR FRIHETEN”.
Aksel och hans mor Anne ligger i samma grav vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866
Vi var också vid minnesmärket vid sjön Röjden i Östmark som markerar platsen där ett engelskt flygplan störtade. Flygplanet var på väg från England till Gardemoen men kom ur kurs och störtade i sjön Röjden den 10 maj 1945.
Platser som dessa ger oss en påminnelse om de uppoffringar som gjordes och hedrar de som förlorade sina liv i kampen för vår frihet…
2. Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
Från 1990. Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby och Robert Grundel.
I fredags besökte jag huset som 1940-1944 var Grundels gamla motståndscentral i Rosendal, Arvika. Det var en otrolig känsla att gå in i huset efter allt jag läst om den här platsen. Kunde nästan gå tillbaka 80 år i tiden och se framför mig hur de norska motståndsmännen låg på golvet och sov. Jag stod i rummet och såg var Moraklockan hade stått – klockan där man gömde hemlig kurirpost. Efter allt jag läst om platsen, händelserna, familjen Grundel, Osvaldsabotörerna, Pellegruppen och tusentals sidor arkivmaterial från säkerhetspolisen osv var det extra intressant. Att stå på den plats där så många modiga människor en gång verkade, var en upplevelse som gjorde historien levande. Jag kunde nästan höra de viskande rösterna från motståndsmännen och känna deras beslutsamhet och mod. För mig är det en självklarhet om hur viktigt det är att bevara och hedra minnet av dem som kämpade för vår frihet.
”Bara demokrati ger äkta frihet.Bara frihet kan ge fred.”
Gunnar Sønsteby
Jag fick också ett propagandablad från 1943 (!) som i litet format i tiotusentals smugglades in i Norge. Det var fascinerande att hålla ett sådant historiskt dokument i mina händer. Som om det inte var nog, fick jag dessutom se första delen av en artikel jag inte sett tidigare, där Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby och Robert Grundel var med. Denna artikel kastade ytterligare ljus över de hjältar som kämpade i det tysta för vår frihet.
Propagandamaterial, liten och tunn. ”Hvorledes man behandler frostskader” men ett helt annat innehåll.
Att vara på den plats där så mycket mod och beslutsamhet hade sina rötter var verkligen inspirerande och gav mig en djupare förståelse för de enorma uppoffringar som gjordes under kriget.
Som det såg ut 1940-1945. Då var det här utkanten av Arvika stad och det var skog runt om huset.
Tack till Gunbritt och Jan Kullgren för att jag fick se huset från insidan och höra historierna. Hade i somras pratat med Gunbritt om att jag skulle komma förbi och hälsa på. Hon tyckte då att jag skulle gå upp på vinden och se om något från krigsåren fortfarande lågt gömt i sågspånet. Gunbritt som idag är 86 år och hennes man köpte huset av familjen Grundel 1962 och har bott där sedan dess, medan hennes son Jan växte upp i detta historiska hem. Att höra berättelser de hört talas om gav liv till de historiska händelser som utspelade sig här. När jag var i huset kunde jag verkligen känna historiens närvaro och förstå de enorma uppoffringar som gjordes av de som bodde och verkade här under krigsåren. Det var en upplevelse jag kommer bära med mig länge.
Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
Bild på Aksel i tysk fångenskap. Kan vara den sista bilden som togs på Aksel. Nog syns det att han är en Gävert/Gewert/Gjevert/Gefvert (ex. på stavningar av vårt efternamn). Aksel har tydliga drag av farfar och hans bröder.
I en ganska nyutgiven bok (2024), omtalas släktningen Aksel Gjevert (Född: 02.12.1887 på Grue Finnskog, död: 17.05.1944 på Grini) mer omfattande än jag sett i några andra böcker tidigare. Det är författaren Anders Johannson som skrivit boken; Över gränsen : norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945. Det är tydligt att han gjort ordentliga efterforskningar för att skriva boken.
Beskrivning av boken: ”Den 160 mil långa riksgränsen mellan Sverige och Norge saknar stängsel. Under Nazitysklands ockupation flyr omkring 60 000 människor till Sverige. Väl här behandlas motståndsmän de första krigsåren som spioner och straffas därefter. Men tidigt inleds också ett svensk-norskt underrättelsesamarbete. Agenter, kurirer och sabotörer korsar gränsen fram och tillbaka. Här skildras öden med koppling till riksgränsen. Den norske svenskättlingen Thorleif Andersen rymmer från internering i Dalarna och tränas till sabotör på Shetlandsöarna. Greve Carl Douglas följer som diplomat med Norges flyende statsledning med kung Håkon i spetsen. Den judiska familjen Isaksen i Trondheim undkommer Förintelsen genom flykt till Jämtland. Hamish Torrance, en ung skotte som lärt sig svenska, upplever som hemlig agent slaget om Narvik och han återvänder i maj 1945, tillsammans med norska polistrupper som rustats i Sverige.”
”en både intressant och spännande bok som känns historiskt väl underbyggd […] Mycket bra. Helhetsbetyg: 4.” BTJ
Anders Johansson har tidigare skrivit; De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazityskland , en bok som jag införskaffade första gången den utgavs – tror det var 2010. I boken beskrivs flera av Arvikas Norge-agenter och gården Håkerudtomta i Austmarka som ligger alldeles på riksgränsen i Austmarka.
Margit Bergström, agent för Norge
Från Margit Bergströms personakt (Säk-arkivet).
I denna nya bok handlar ett kapitel i boken om Margit Bergström från Rännberg i Östmark som bara var 17 år när hon blev agent för Norge. Margit var kokerska åt vedhuggare vid norska gränsen vid Gåstjärn. Hon hade även tjänstgjort som frivillig luftbevakare i Transtrand i norra Värmland. Vedhuggarbarackens närhet till Norge gjorde att hon ofta kom i kontakt med norska flyktingar och fick veta hur norrmännen behandlades av den tyska ockupationsmakten. I senare polisförhör angav hon att detta var anledningen till att hon fick en nästan hatisk inställning till tyskarna. Det blev samtidigt drivkraften till att hon som 17-åring åtog sig det riskabla jobbet med illegala varutransporter från Norge via Sverige till engelska ambassaden i Stockholm och vice versa.
Margit började verksamheten senhösten 1942 med att göra resor med buss och tåg till Stockholm. Där lämnade hon över eller hämtade det hemliga materialet, som till exempel flygblad, till vad som kallades ”Norska Idrottkontoret” för vidare transport till engelska ambassaden. En viktig person i transportverksamheten var också taxichauffören Ragnar Hallstensson i Lämbacken. Förutom den olovliga verksamheten hade Margit med sig pengar som samlats in i Norge och skulle ges till norska flyktingar i Stockholm. Dessa pengar lämnade hon till grevinnan Ebba Bonde på Strandvägen i Stockholm. Vintern 1943 började tull, polis och militär bli misstänksamma mot ”trafiken” över gränsen uppe vid Gåstjärn. Till detta kom att en del tullare ansågs vara ”tyskvänliga” och några blev mer och mer fundersamma på vad Margit höll på med. Den 24 mars 1944 greps Margit av svensk polis i baracken vid Nyckelvattnet. Det gjordes husrannsakan och hon blev förd till Stockholm för flera veckors förhör av Säpo. Det var mycket obehagliga förhör och Margit har uppgivit att det i förhörspersonalen ingick en tysk. En i så fall mycket anmärkningsvärd uppgift, och kanske en förklaring till varför Gestapo ”slår till” med en razzia på Grue Finnskog, påsken 1943, och fängslar bland annat Aksel Gjevert och ett 30-tal andra. Att Sverige hade underrättelsesamarbete med Tyskland (Abwehr, den tyska krigsmaktens underrättelsetjänst den här tiden) vet vi. Det hade vi med ett antal länder. Till försvar för detta kan vi väl tillägga att högsta chefen för Abwehr i själva verket var en tysk motståndsman, Wilhelm Franz Canaris, som i allra största hemlighet aktivt motverkade Hitler. Gestapo grep honom och han avrättades för landsförräderi mot Tyskland i April 1945.
Margit frigavs den 7 april 1943 men med en villkorlig dom på två månaders fängelse.
Aksel Gjevert var Margits kontaktperson
Aksel Gjevert som bodde på Askosberget i Grue Finnskog var en av hennes viktigast kontakter på den norska sidan. Askosberget ligger nära riksgränsen till Sverige. Gården ligger långt inne i ett stort sammanhängande skogsområde och är högt placerad i landskapet, på en skogklädd höjd i terrängen. Nästan rakt österut låg gränsen till Sverige och Riksröse 84 (S Nyckelvattensröset) och på Nyckelvattnets is möttes Aksel Gjevert och Margit Bergström i den illegala verksamheten julhelgen 1942. Mötet mellan de båda skidåkarna blir upptakten till en omvälvande period i Margits unga liv.
Tysk byråkrati (fångkort)
Finnskogen hade över lag en fördel för den illegala trafiken över gränsen eftersom det var djupa skogar med svårframkomliga marker, som tyskarna gärna undvek. ”Jebert” är det av svenska polisen felstavade namnet på Gjevert. Margit och Aksel träffas flera gånger och Margit besöker Aksel i hans hem på Askosberget. Aksel kommer också över gränsen och besöker Margit. När Margit anhålls den 24 mars 1943 beslagtar polisen bland annat ett brev i chiffer från Aksel Gjevert som hon inte hunnit posta ännu. Brevet var ställt till en Henrik Hultin (född 1915). Säpo misstänkte denne man som Sovjetspion. Hultin har nämligen haft flera möten med en kontaktman vid Sovjetiska legationen i Stockholm. Hultin har tidigare varit i tjänst hos den kommunistiska hjälporganisationen ”Röda Hjälpen” de första krigsåren och hjälpt flyktingar från Nordnorge till Sverige.
I boken står att; Aksel Gjevert har förklarat att han i Margit Bergstöm fann en en pålitlig person ”som i alla händelser inte var nazist”.
Stark skogsarbetare och motståndsman
Aksel Gjevert var aktiv och drivande i motståndsrörelsen i Grue Finnskog och smugglade vapen, ammunition, uniformer och propaganda (tidskriften Håndslag) in över gränsen i det ockuperade Norge. Tidskriften, Håndslag som publicerades från våren 1942 till 1945 och trycktes på ett extra tunt papper och i ett extra litet format för att underlägga smuggling till Norge. Frakten av ”Håndslaget” över gränsen blev utförd av Ole Larssen Holth, Aksel Gjevert och blev hämtad av Per Gjölstad på Svulrya. Aksel ingick även i ”Thomlegruppen” där Sigurd Thomle var en av de drivande. En hel del flyktingsmuggling över gränsen föregick i organisationen. Rutten som brukades för detta ändamål var oftast Kongsvinger – Roverud – Berg – Grue Finnskog och/eller Öiermoen. Är också ganska så övertygad om att Aksel arbetade för engelsk underrättelsetjänst. Möjligen SOE. Arkivmaterialet från Finnskoga landsfiskal vittnar om att Hugh Marks, som ansvarade för SOE:s verksamhet i Sverige under en period befann sig i dessa gränstrakterna 1941. Sommaren 1940 inrättades den brittiska Special Operations Executive, SOE, för att genom sabotage och propaganda bekämpa tyskarna i de ockuperade länderna. Verksamhet som utfördes i Norge leddes från London. Även den brittiska legationen i Stockholm kom här att spela en betydande roll. Härifrån leddes organiserandet av empelvis vapensmuggling till norska motståndsmän som Aksel var starkt involverad i.
Aksel fick utstå en hel del hårda förhör under tiden i fångenskap och norska landsförrädare som varit med under förhören på tyskarnas sida åtalades efter kriget i ”landsvikssaken”. Efter kriget dömdes en av de norska medlöpare som hade förrått Aksel och de andra till 10 års straffarbete och dessutom ”utvidet rettighetstap” i 10 år. Han dömdes för brott mot Landssvikparagraf 10 punkt 1,2,4 och 5.
Tidslinjen för Aksel Gjevert efter han blev arresterad av Gestapo/Nazityskland:
Arrestasjon 20. april 1943 (Overført) Arrestasjonsårsak: Smugling av propagandamateriell. Flyktningehjelp. Eksportorganisasjon. Länk
Fangeopphold Kongsvinger hjelpefengsel Fangenummer: 344 Fra 20. april 1943 til 3. mai 1943 (Overført)
Fangeopphold Møllergata 19 Fangenummer: 4518 Fra 4. mai 1943 til 27. mai 1943 (Overført)
Fangeopphold Grini Fangenummer: 7818 Fra 27. mai 1943 til 17. mai 1944 (Død)
Aksels aska hittades på Victoria Terasse
På förmiddagen den 17 maj 1944 dog Aksel Gjevert. Han hade haft stora smärtor i magen en längre tid och dog sammankrupen i sängen. En urna med Aksels aska hittades efter kriget på Victoria Terasse i Oslo 1945. Gestapo, tyska statens hemliga polis, intog 1940 den majestätiska 1800-talsbyggnaden Victoria Terrasse i centrala Oslo. Det var från Victoria Terrasse som tyskarnas ”Polizeihäftlingslager” i Norge administrerades. Vid begravningen vid kyrkan på Grue Finnskog deltog många från Aksels organisationer (bla. Milorg Distrikt 12) som överlevt kriget.
På Aksels grav står skrivet; ”DU GJORDE DIN INSATS I STRIDEN OG DÖDE FÖR FRIHETEN”.
Man kan fundera på om inte Aksel även hade kontakt med en av kurirlinjerna för Saborgs, Osvaldgruppens organisation som fick täckning hos familjen Grundel i Arvika. En av deras kurirlinjer bör ha gått över gränsen i närheten av Aksels hem. När dessutom en av Aksels medhjälpare (Hultin) är i kontakter med den kommunistiska delen av motståndsrörelsen blir det här svårt att bortse från. Närmare information än så är svårt att få fram. En del arkiv är dessutom fortfarande hemligstämplade. Men forskare och historiker har argumenterat för att hemligstämplade dokument från andra världskriget och efterkrigstiden, som finns i Säpos arkiv, bör göras tillgängliga för allmänheten. De menar att detta skulle kunna ge en mer komplett bild av Sveriges roll och händelser under den perioden. Vet att det finns en hel del intressant i dessa gömmor. Landsförrädare som agerat under ”politisk täckmantel” borde absolut komma till allmänhetens kännedom. Där finns förklaringen på både det ena och det andra ”misstaget” som skett i svensk politik genom åren.
Sovjet fäller bomber över Sverige
Vem vet förresten att det enda land som bombat Sverige är Ryssland/Sovjet? Och att bombningen av Sverige inte alls var ett misstag som man ville hävda och som det står i historieböckerna! Sovjet nekade givetvis till allt. Som vanligt. Igenkänningsfaktorn från Ukraina är stor. Men faktum är att Sovjetiska bombplan bombade Stockholm och Strängnäs den 22 februari 1944. Inga människor omkom och genom ett mirakel skadades bara ett fåtal personer, men de materiella skadorna var betydande. Tore Forsberg, legendarisk chef på Säkerhetspolisens ryssrotel avslöjade i sin bok att bombningarna hade ett samband med fängslandet – och sedan benådningen – av den sovjetiske spionen Vasilij Alexandrovitj Sidorenko. Bombningarna av Stockholm och Strängnäs var en del av en sovjetisk kampanj för att tvinga Sverige att släppa Sidorenko, vars spionage delvis var riktat just mot pansarregementet i Strängnäs. Tre dagar senare, fredagen den 25 februari, benådades Sidorenko. Han hade dessförinnan dömts till tolv års straffarbete.
Minnet av Aksel lever vidare
Aksel Gjevert blev ett av offren för Nazitysklands terror i Norge, men hans minne lever vidare. Efter kriget har hans minne hedrats genom minnesmärken och ceremonier, men det är först nu med den här boken som hans gärningar och samarbete med den unga och modiga Margit Bergström har beskrivits närmare. Riksröse 84 ska få ett besök med skidor, förhoppningsvis i vinter. Ett av få rösen i gränsgatan som inte har passerats på de många turerna man gjort över värmlandsgränsen till Norge genom åren.
Tack till Anders Johansson för mycket läsvärda böcker!
Källförteckning
Johansson, Anders. De glömda agenterna: Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Fischer & Co, 2010.
Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares. https://www.specialforcesroh.com/index.php?media/a-gevert.6753/full
Not: Den här bloggens bild på startsidan (banner) är tagen i de nordvästra delarna av den värmländska finnskogen, inte långt från platsen där Aksel och Margit träffades.
En unik bild som fångat några av de mest centrala personerna i den viktiga kurirlinjen ”Stockholmsruta” mellan Oslo och Stockholm under andra världskriget. Dessa modiga individer spelade avgörande roller i kampen mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och deras insatser ska inte glömmas. Kurirlinjen över Arvika och Gunnarskog blev en central ‘kurirrute’ för SOE (Special Operations Executive) och var igång ända tills krigsslutet.
Från vänster till höger:
Sverre Herdahl: Motståndsledare i Kongsvingerområdet. Satt fängslad över ett år i tysk fångenskap (4. februari 1942 till 11. juni 1943). Var förman i Solør Skyttersamlag och ledde 97 av skyttarna vid de hårda kamperna vid Sormbrua i Våler (april 1940). M. Munthe vid den brittiska legationen uppmanade honom att upprätta en kurirrutt från Oslo via Kongsvinger till Stockholm.
Östen Nilsson: Agent för Norge. En helt central person för motståndsrörelsens folk i Arvika. En av de första svenskarna som engagerade sig i norrmännens frihetskamp. Redan i maj 1940 började han sitt arbete. Han smugglade ammunition och kurirpost, organiserade gränsövergångar, ritade kartor över kurirrutter och ordnade boenden för kurirer och motståndsmän. Tillsammans med Helmer Sveder drev han mer eller mindre en ren underrättelseavdelning från Arvika.
Bjarne Holth-Larsen: SOE-agent, kurir och medlem av Kompani Linge. Välkänd i Arvikatrakten där han deltagit i orienteringstävlingar före kriget. De flesta av Bjarne Holth-Larsens 47 gränspasseringar under ockupationen gick över kurirrutten som han själv var med och satte upp; Oslo – Kongsvinger – Åbogen – Håkerudtomta – Bortan – Allstakan – Gunnarskog – Arvika – Stockholm.
Gunnar Sønsteby: SOE-agent nr: 24. Täcknamn ”Kjakan” eller ”Nr 24” mfl. Norges mest dekorerade medborgare genom tiderna, bland annat den enda person hittills som mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Var ansvarig för “Stockholmsruta”, kurirlinjen mellan Oslo och Stockholm via Arvika/Gunnarskog, och spelade en nyckelroll i att säkerställa att motståndsrörelsen kunde bedriva sin verksamhet. Ledare i beryktade ”Oslogjengen”.
Albin Skoglund: Bodde på Håkerudtomta. Kurir och motståndsman som infiltrerade NS, det norska nazistpartiet, som en skenmanöver. Kunde därför röra sig fritt ända till Oslo. Fick Eisenhowers diplom efter kriget.
Rune Skoglund: Bodde på Håkerudtomta. Lillebror till Albin. Kurir mellan gränsen och Kongsvinger. Började sitt arbete som kurir vid endast 14 års ålder och bar alltid med sig en skarpladdad pistol för att skydda sig.
Arne Nilsson: Gunnarskog, drosk- och busschaufför som såg till att kurirerna/motståndsmännen kunde ta sig säkert och effektivt mellan Arvika och gränsen. I hemmet i Allstakan kunde kurirerna fylla på med mat och förnödenheter. De norska kurirerna kunde låna ett rum där de kunde förvara utrustning. ”Mor” Ester Nilsson och syster Aina var från början engagerade i motståndskampen och lagade mat och ordnade med förnödenheter till de norska motståndsmännen.
En viktig person för kurirtrafiken som saknas på bilden är Arvikaprofilen Helmer Sveder (1907–1973). Här berättar han om Gunnar Sønsteby: Helmer Sveder radio
Bilden är inte bara ett minne av deras modiga insatser, utan också en påminnelse om den starka solidariteten och samarbetet mellan Sverige och Norge i gränstrakterna under en av historiens mörkaste perioder. Fick bilden av Östen Nilssons son, Rolf Nilsson (född 1942). Enligt Rolf togs bilden 1988, och jag är ganska säker på att den är tagen vid Håkerudtomta i Austmarka precis i gränsgatan. Håkerudtomta och familjen Skoglund blev huvudkvarter för ”Stockholmsruta” – kallad ”24’s rute”, agentnumret till Gunnar Sønsteby, fram till krigets slut. En ära att få denna bild. Stort tack till Rolf!
Jag deltog i Kils stadslopp, vilket visade sig bli ett ganska intensivt träningspass. Loppet mäter fem kilometer (två varv på 2,5 km). Samma dag jag fyllde 47 år, och jag firade genom att ge mig själv ett riktigt bra träningspass. Familjen var med och tittade också och det var kul. I början kändes det väldigt lätt och jag kände att jag hade bra flyt, även om jag vet att jag fortfarande har en bit kvar till att nå något som kan kallas form. De första tre kilometerna gick riktigt bra. Men efter det började tröttheten smyga sig på ordentligt, och varje steg blev tyngre. Farten saktade ner betydligt, och stod nästan still på slutet men jag kämpade mig igenom. Nyttigt för kroppen men ovant. Behövs fler bra pass.
När jag grävde i gamla arkiv i Norge, stötte jag på en mängd orienteringsresultat från min pappa. Det var verkligen imponerande att se hur ofta han var bland de främsta eller till och med vann sin klass i tävlingarna genom åren. Jag skulle säga att han var snabbast i ungefär 70% av tävlingarna. Det var en speciell känsla att upptäcka hans framgångar i vårt grannland och inse vilken skicklig orienterare han var! Min pappa, Rolf Gävert, hade också äran att tävla mot legendariske Magne Lystad, många ggr, som kallades “skogens konge”. https://nbl.snl.no/Magne_Lystad Lystad var en av de största profilerna inom orienteringssporten, särskilt bland de äldre generationerna. Han var Norges första stora orienteringslöpare och blev internationell mästare flera gånger. Att min pappa inte var långt efter en sådan ikon inom sporten på långdistansorientering är verkligen imponerande! Artikel om pappa från 1970: https://www.l-ogaverth.com/AN1.pdf
1 juli är inte bara Flygvapnets födelsedag, det är även den dag då Flygvapnet årligen genomför minneshögtid för stupade i militär flygning för att minnas och hedra de som gett sitt liv i Flygvapnets tjänst. Minnesceremonin genomförs årligen sedan 2021 i Flygvapnets minneshall i ämbetsbyggnaden Tre Vapen i Stockholm. Läs mer på länken: Saknade – aldrig glömda – Försvarsmakten (forsvarsmakten.se)
Bröderna Samuelsson från Charlottenberg stupade båda vid militär övningsflygning.
Under andra världskriget och långt in på 1950-talet byggdes det svenska flygvapnet upp till att bli ett av världens största – och bästa. I Sverige rådde fred, men kalla kriget pågick och det övades som om det var fullt krig, och det flögs stenhårt på låg höjd med avancerade övningar och ibland ny och obeprövad utrustning – med hundratals haverier och dödsfall som följd. Mellan 1946 och 1989 omkom 547 flygare vid 390 olika händelser.
Stridspilot Sten Samuelsson omkom efter krasch den 19 maj 1976. Sten flög en spaningsversion S32 av Lansen. Sten vilar nu på Edas kyrkogård.
Stridspilot Bengt Samuelsson kraschade måndagen den 30 januari 1978. Bengt flög en spaningsverison av Saab 35 Draken och sitter fortfarande fast i planet ute till havs – ca 50 km nordväst om Gotska Sandön – planet ligger på 167 meters djup. Planet kilade sig fast i en djup skreva på botten och har inte kunnat bärgats.
Enligt rapporten:
”Samövning med F 21. När ff (från F 11) anfölls av 2 fpl gjorde han en undanmanöver ner i moln och försvann från radarn. Rodermomentbegränsning? Ff (fk Bengt H Samuelson, FFSU) omkom, återfanns aldrig. Ej fallskärmshopp. Fpl på 167 m djup. (JIT)”
Den 3 juni 2024 fick jag höra spännande berättelser. Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod.Foto: Ulla Grundel.
Under andra världskrigets mörka dagar utspelade sig gripande och intressanta händelser i Arvika.
Vår stad blev en central punkt för motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och flera hemliga nätverk etablerades. Dessa nätverk hade en stor betydelse i kampen för frihet, fred och demokrati, och deras insatser var avgörande för att stödja motståndsrörelsen i Norge. Flera familjer tog sig an den farliga uppgiften att inhysa norska motståndsmän i hemmet och blev en viktig del i kampen mot nazismen. Bland dessa hjältar fanns familjen Grundel – Signe, Robert och deras son Jan. Familjen Grundel bodde i ett avskilt hus i Rosendal, som på den tiden var utkanten av Arvika, och engagerade sig helhjärtat i det norska motståndet.
Robert Grundel hade tidigare hjälpt flyktingar under inbördeskriget i Finland. När Norge drabbades av den tyska invasionen den i april 1940, stod familjen Grundel inför ett nytt uppdrag. Robert fick en förfrågan om att bli en länk i kommunikationskedjan mellan Sverige och Norge. Hemma hos familjen Grundel fanns en gammal moraklocka som nu fick en hemlig funktion – att dölja viktiga meddelanden och brev. Det tog dock inte länge innan den förste norska flyktingen anlände till Grundels. Brevsmugglingen hade blivit människosmuggling. Signe, med norska rötter och släktingar kvar i det ockuperade Norge, kände en djup personlig drivkraft att bidra till motståndet. Men att hjälpa de norska bröderna och systrarna var inte bara en olaglig handling, utan också något som krävde stor försiktighet och list. Nazister och tysksympatisörer fanns hela tiden med som ett ständigt hot – även i Arvika.
Signe och Robert Grundel visar moraklockan som under kriget användes för att gömma kurirpost, brev och hemliga meddelanden etc.
Saborg/Osvaldgruppen
De norska motståndsmän som kom till Grundels motståndscentral var inriktade på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Många av de som fick mat och husrum hos Grundels tillhörde nämligen Saborg (Sabotageorganisationen), eller som gruppen också kallades i Norge – Osvaldgruppen – som är ett mer känt namn på gruppen efter ledaren med täcknamnet ”Osvald”, Asbjørn Sunde. Verksamheten var särskilt aktiv mellan åren 1941 och 1944, där de utförde en rad djärva operationer som syftade till att försvaga tyskarnas kontroll och stärka motståndskampen. Osvaldgruppen blev en tid själva symbolen för det aktiva motståndet i Norge och visade på förmågan att organisera sig och agera mot en övermäktig fiende. Deras insatser bidrog inte bara till konkreta militära framgångar utan också till att hålla hoppet och motståndsviljan vid liv.
Jan Grundels värdefulla insatser i ung ålder
Sonen i familjen, Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. När jag hälsade på honom berättade han också om en gång då han fick ge sig ut för att spana på en misstänkt Gestapo-man som närmades sig bostaden. Jan smög ut för att kontrollera och inne i huset stod de norska sabotörerna med vapnen redo.
Wollweberligan och Osvaldgruppen
En speciell man som gömde sig hos Grundels efter krigsutbrottet i Norge var den tyska kommunisten Ernst Wollweber. Mellan 1936 och 1941 var han den ledande organisatören för den så kallade Wollweber-organisationen, en antifascistisk sabotageorganisation grundad av NKVD. Organisationen utförde bland annat bombdåd mot fartyg från länder som understödde rebellsidan i det spanska inbördeskriget. Wollweber och hans folk var eftersökta av Gestapo i många år. Men Hitler och hans bundsförvanter lyckades inte få tag i ärkefienden, fast de sökte över hela världen. Jan Grundel kom tydligt ihåg hur Wollweber sjöng sången; ”den lille trumpetaren” (die kliene trumpeter) för honom, när han skulle sova. Vid en resa greps Ernst Wollweber på tågperrongen i Ottebol (den 18 maj 1940) och satt därför i svenskt fängelse större delen av kriget. Efter gripandet blev Wollweber först förhörd i Charlottenberg av landsfiskalen Erik Hjärpe. Både Tyskland och Sovjetunionen ville sen få Wollweber utlämnad. Sovjets krav på utlämning var en ren taktisk åtgärd för att inte Sverige skulle kunna lämna ut Wollweber till Tyskland. När Wollweber släpptes tog han sig till Sovjetunionen (15/11 – 1944). Efter andra världskrigets slut återvände Wollweber till Tyskland och den sovjetiska ockupationszonen. Där gick han med i det nybildade SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och fick snabbt en ledande ställning inom partiet. Han blev chef för Stasi (Östtysklands säkerhetstjänst) efter att Wilhelm Zaisser avsattes den 17 juni 1953. Ernst Wollweber innehade posten fram till 1957.
Osvaldgruppen anses vara Wollweber-organisationens mest framgångsrika sabotagegrupp och en av de främsta sabotagegrupperna som existerade i Norge under kriget och de hade en helt avgörande roll i kampen för ett fritt Norge. I åren 1941–44 genomförde organisationen runt 110 aktioner mot ockupationsmakten, och var därmed tillsammans Kompani Linge den dominerade sabotageorganisationen i Norge. De angrep främst industrier, järnvägar och tyska trupptransporter som var viktiga för tyskarnas krig. Gruppen utförde också en rad likvideringar, ofta på uppdrag av Milorg. Osvaldgruppen samarbetade med Milorg, 2A samt SOE och blev ofta kommenderade att utföra mycket riskfyllda uppdrag som de andra motståndsgrupperna undvek. 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Trots sina uppoffringar fick Osvald-sabotörerna inget officiellt erkännande efter kriget, inga medaljer och knappt något omnämnande alls. Det var inte förrän 2013 som Osvaldgruppens insatser erkändes offentligt av den norska staten genom den dåvarande försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen.
Där tror jag svaret finns varför inte Grundels motståndscentral på Rosendal varit lika välkänd som Sveders i Arvika. Medan de motståndsmän som använde SOE-kurirlinjen genom Arvika och Östen Nilsson och Helmer Sveder blev dekorerade och betraktades som hjältar efter kriget så försökte man i Norge hålla nere värdet av de kommunistiska motståndsgruppernas insatser under kriget.
”Osvald”, ockupationens hårdaste krigare?
Ledare för Osvaldgruppen i Norge var Asbjørn Sunde, med täcknamnet ”Osvald”, eller ”Osvald Pettersen”. Sunde var kanske den allra främste och mest aktive av motståndskämparna i Norge. Sunde hade en bakgrund som sjöman. Som frivillig soldat i inbördeskriget i Spanien 1937–38 lärde sig Sunde att hantera sprängämnen och likvidera människor. Sunde hade redan vid denna tid kommit i kontakt med Wollwebers sabotagegrupp. Wollweber befann sig i Oslo den 9 april 1940 med sin fru, norskan Ragnhild Wiik. Genom att Sunde och Wollweber med flera spred omfattande rykten om att Oslo skulle bombas av engelsmännen för att stoppa tyskarna den 10 april skapades så mycket förvirring och kaos (den s.k. panikdagen) att de lyckades få Wollweber över till Sverige. Kaoset skapade också möjlighet för bättre mobilisering av det norska motståndet. Den 18 maj 1940 arresterades Sunde i Charlottenberg när han är på väg tillbaka till Norge men klarar att rymma (samma dag som Wollweber arresterades i Ottebol).
Sunde deltog själv i flera av de mest uppmärksammade likvidationerna under kriget. Uppdragen kunde komma från Milorgs säkerhetstjänst. Vintern 1943 hade Gestapo ringat in Gunnar Sønsteby (SOE) (Sønsteby blev Norges mest dekorerade medborgare efter kriget), och Sverre Ellingsen (2A/SOE) med hjälp av agenten ”Monsen” – Finn Roald Andersen. Asbjørn Sunde kallades in för att hantera situationen. Kort därefter likviderades Andersen och en person till i en lägenhet på Løvenskioldsgate i Oslo av Sunde och Johan Peter Bruun i Osvaldgruppen. Ellingsen och Sønsteby kom undan och flyr över till Sverige. Bruun arresterades av tyska säkerhetspolisen påsken 1943, blev dömd till döden och avrättades i Trandumskogen den 2 mars 1944.
”Våre beste menn var de, våre tapreste og edleste menn, fylt av en idealitet som bare døden kunne berøve dem. Minnet om dem skal leve så lenge det finnes takknemlighet og rettferdighetssans i dette land.”
Skrev Asbjørn Sunde (1909-1985) om sina fallna krigskamrater i minnesboken ”Menn i mørket..”
”Asbjørn Sundes organisasjon (var) i tre år – fra sommeren 1941 til sommeren 1944 – den eneste organisasjon av betydning i Norge som drev systematisk sabotasje i hjemlig regi.”
Terje Halvorsens efterord till nyutgåvan av Asbjørn Sundes bok ”Menn i mørket” (1987).
”Jeg husker dette møtet med Osvald […] Det var første gang vi traff han. Det var en slik kar som virkelig fikk det til å gå kaldt nedover ryggen på en. Han virket meget uhyggelig […] oppførte seg i det hele som en født leder, hvilket han også var, hard leder. Vi fikk Osvald under kontroll, han gled inn i dette arrangementet […] det var aldri nei i hans munn, aldri frykt.”
Sverre Ellingsen i en intervju med Ulstein (grensetrafikken) 24.11.70, NHM.
Sunde blev dömd för spioneri 1954, men enligt en del insatta i ärendet var det snarare en rättsskandal. Høesteretts-advokat Knut Blom sa så här om Sunde: ”Den tid kan komme igjen da Norge trenger menn av Asbjørn Sundes støpning”. Dessa ord sas alltså av en tidigare Hjemmefrontledare och Stay Behind-officer.
För den som vill höra mer om Sunde och Osvaldgruppen finns Historiepodden WW2:
Robert Grundel Foto: PrivatSigne Grundel Foto: PrivatGrundels motståndscentral på Rosendal.
Om någon vill läsa mer om denna spännande del av Arvikas historia, finns en motion om Grundels motståndscentral i Rosendal som lämnats till kommunfullmäktige i Arvika. Hoppas att den blir positivt mottagen.
Grundels motståndscentral och Sveders motståndscentral
I det historiska sammanhanget av Arvika under andra världskriget framträder två betydelsefulla motståndscentraler: Grundels i Rosendal och Sveders på Kyrkogatan. Båda spelade viktiga roller, men deras funktioner skiljer sig åt. Jag har fått frågan om skillnaden mellan dessa båda motståndscentraler. Ska försöka förklara kort hur jag ser på det efter vad jag fått fram i mina efterforskningar.
Sveders är den mest kända motståndscentralen i Arvika – där herrarna Helmer Sveder och Östen Nilsson höll till. Deras arbete som underrättelseenhet var av ovärderlig betydelse; de förmedlade viktig information från Norge till Special Operations Executive (SOE) och den brittiska exilregeringen i London, samt i omvänd riktning. Deras arbete bidrog till att organisera insatserna med allierade krafter och bidra till motståndet mot ockupationsmakten i Norge. Man kan säga att Sveders och den kurirlinjen var mest inriktad på förbereldelser för motstånd och underrättelser. Jag har tidigare kallat den mer eller mindre en underrättelseavdelning, och det är nog rätt om man ska kategorisera.
Grundels motståndscentral och de många motståndsmän som vistades hos dem var mer inriktade på rena sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten och stod heller inte under Milorg eller SOEs ledning. ”Hjemmefronten” som hade starkt inflytande på Sveders motståndscentral menade istället att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. ”Hjemmefronten” var alltså emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation helt enkelt använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage (!). När exempelvis arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten av ”proffssabotörerna” i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var därför väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland. Med tanke på antalet sabotörer, den primitiva utrustningen och framför allt de ytterst svåra förhållandena som Osvaldgruppen/Saborg arbetade under – som pionjärer i det inhemska sabotagekriget mot de tyska ockupanterna – rör det sig utan tvekan om en imponerande stor mängd aktioner de utförde. Grundels motståndscentral var också en propagandacentral där mängder av propaganda som skulle försvaga den tyska ockupationsmakten fördes över gränsen.
Det väcker intresse att observera att kurirlinjerna för dessa två motståndscentralerna i Arvika nästan löpte parallellt med varandra. Speciellt vid Håvildsrud, där deras respektive gränsövergångspunkter var placerade endast några hundra meter från varandra. Det kan ha funnits möjligen någon form av samarbete mellan motståndsgrupperna. Deras geografiska närhet till varandra kan i vart fall ha underlättat en snabb och effektiv kommunikation, vilket var avgörande för framgången med deras operationer.
En slutsats man kan dra är i vart fall att de båda motsåndscentralerna även utan ett aktivt samarbete kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt. Deras gemensamma mål var frihet och säkerhet för regionen, och deras insatser lämnar ett outplånligt avtryck i Arvikas och hela Sveriges motståndshistoria.
Från SÄK-arkivet
Tungt ekonomsikt för Grundels
Signe fick dra ett tungt lass, kurirerna och motståndsmännen behövde mat, förnödenheter och vatten som de ibland tog med sig över gränsen. Vid den här tiden fanns inget rinnande vatten i huset utan vatten fick de hämta en bit bort, vid Bergsgatan. Det kunde hända att ”sabotörsgrupper” med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Gästerna hade oftast inga pengar. Signe och Robert var enkla människor som inte hade det så gott ställt, men de hade fått lov till att hämta matvaror av Holger Andersson vid Karl Anderssons Livs på Fallängsvägen, för att betala senare. Holger ställde aldrig några frågor, och utan hans hjälp skulle verksamheten inte ha varit möjlig. Skulderna fick återbetalas när det fanns möjlighet, och Signe betalade av på dessa skulder ända tills hon gick bort 1974. Trots alla ansträngningar och risker som familjen utsatte sig för under krigsåren, fick de aldrig någon ekonomisk hjälp från Norge. Jag är övertygad om att det berodde på att de sabotörer som nyttjade Grundels skydd inte skulle få någon uppmärksamhet i Norge för deras insatser under kriget. Sannslöst när man tänker på det.
Utdrag från Ulla Grundels uppsats: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
Hirdens dagbok gömdes på vinden i Arvika
Vid ett tillfälle lyckades en norsk motståndsman, vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo, stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Denna värdefulla dokumentation fördes sedan över gränsen till Sverige efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stulit dagboken tvingades skjuta för att komma undan. Dagboken/liggaren gömdes sedan på vinden hos familjen Grundel i Arvika, hämtades efter kriget av representanter från den norska regeringen och tjänade som bevismaterial i processen/rättegångarna mot de norska nazisterna och landsförrädarna. Bevis som samlats av motståndsrörelsen, inklusive dagböcker och andra dokument, var avgörande för att styrka åklagarens fall mot de anklagade. En mycket viktig handling och ett verkligt kap framhöll Jan Grundel när jag var hemma hos honom.
Sprängmedel
Hos Grundel förvarades en tid 70 kg militärt sprängmedel, trotyl, som några norska motståndsmän/sabotörer kommit dragandes med. Sprängmedlet smugglades senare över gränsen till Norge och en del av det ska ha kommit till bruk vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, vid sprängningen av Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark. Detta för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). En del av sprängmedlet användes också till att spränga den färja över Tinnsjøn som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland. Färjan sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid, som även deltagit i tungvattenaktionen. Jan berättade att han som barn såg när motståndsmännen/sabotörerna förberedde sprängladdningar och dynamit i köket hemma hos Grundels. Sabotörerna i Saborg/Osvaldgruppen var skickliga i att använda dessa och andra metoder för att skapa förödelse för fienden, ofta genom att rikta in sig på infrastruktur som järnvägar. En viktig del av krigsföringen som bidrog till de allierades slutliga seger.
Statspolisen genomför en gryningsrädd mot Grundels
Familjen Grundel stod inför allt större utmaningar när den illegala verksamheten växte. Flyktingar, motståndsmän och sabotörer kom och gick ständigt. Den 4 juni 1944 hände det som inte fick hända. Statspolisen slog till och genomförde en gryningsräd hos familjen Grundel. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statspolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till säkerhetspolisen. Ordern var utfärdad av polisintendent Martin Lundqvist i Stockholm och landsfogde Anders Holmström i Karlstad. Statspolisen hade varit Grundels på spåren sedan 1942 då de genom efterforskningar, och övervakning fått tag i upplysningar om en person som kallade sig ”Sven”, och de misstänkte att verksamheten avsåg kurirer som färdades illegalt mellan Sverige och Norge. Lokalpolisen i Arvika hade inte fått någon information om insatsen från statspolisen då de var rädda att Arvikapolisen skulle varna Grundels. Husrannsakan med förhör följde, men Statspolisen hittade – som tur var – inte hirdens dagbok/liggare som låg gömd under några plankor på vinden. De hittade dock ransoneringskort som tillhörde flera av Osvaldgruppens medlemmar. Även Ragnar Sollie (ledare för Pellegruppen, en framgångsrik sabotagegrupp i Norge i slutet av andra världskriget) ransoneringskort upphittades under husrannsakan. Man hittade också två väskor med stora mängder propaganda på norska och tyska, ex. uppmaningar till tyska soldater att desertera till Sverige, kartor över gränsområdena, täckadresser med norska förbindelser mm. Makarna Grundel häktades och togs med Karlstad, och därefter till Kronoberg i Stockholm där förhören fortsatte under tre veckor. Sonen Jan var förtvivlad när hans mor och far hämtades av statspolisen. Efter förhören klarades ut att ”Sven” var det täcknamn som Robert hade använt i den illegala verksamheten.
Signe och Robert Grundel klarade sig undan med böter på 450 kronor, (ca 12 000 i dagens penningvärde) för att ha ”ha hyst utlänning utan att göra anmälan därom”. När människorna i Arvika fick höra talas om detta gjorde de en insamling för att betala böterna. När Signe kom tillbaka hem till Arvika efter tre veckor i häktet på Kronoberg försökte hon smyga på bakgator hem till Rosendal då hon var rädd för vad folket i Arvika skulle tycka om det som hänt. Signe försökte hålla sig undan från folk men hamnade till sin förtvivlan mitt i en större skara människor som kommit ut från en föreställning. När de fick syn på Signe stannande de och ropade ”HURRA!”.
Familjen Grundels historia är en viktig del av berättelsen om mod, uppoffring och motstånd mot tyranni under andra världskriget och deras handlingar under denna mörka tid i historien är en påminnelse om att mod och beslutsamhet kan göra en stor skillnad – även under de mest utmanande omständigheterna. Familjens hem på Rosendal hade en mycket stor betydelse för den norska motståndsrörelsen under ockupationstiden. Arvika kommun borde därför ordna en minnesplakett vid den här historiska platsen för att uppmärksamma denna viktiga del av historien som utspelade sig i utkanten av Arvika under andra världskriget.
Från Arvika Nyheter fredagen den 6 april 1990
INTRESSANTA FAKTA:
Asbjørn “Osvald” Sunde var ledare för Saborg (Osvaldgruppen), som var den norska delen av Wolllweberorganisationen, från 1938–1944.
Sabotageorganisationen grundades på initiativ av den tyska kommunisten Ernst Wollweber runt 1936. Gruppen blev också känd som ” Wollweberligan”.
Ursprungligen kallades organisationen Sabotageorganisationen, Saborg eller bara Sab.
Många av gruppens medlemmar, som de flesta var vanliga arbetare, fick skydd och husrum hos familjen Grundel i Rosendal, Arvika (Sven, var det täcknamn som användes i den illegala verksamheten) 1941–1944.
Osvaldgruppen låg bakom cirka 110 sabotageaktioner.
Osvaldgruppen hade de största förlusterna av alla motståndsgrupper i Norge under kriget. Totalt miste 35 medlemmar livet. Flera andra blev torterade och hamnade på Grini fångläger eller andra läger.
Robert Grundel ska ha tillerkänts Haakon VII:s Frihetsmedalj. Medaljen tilldelas norsk eller utländsk militär och civila som tjänat Norge på ett förtjänstfullt sätt under krig. Den instiftades den 18 maj 1945. Robert valde att tacka nej till denna ärofyllda utmärkelse. Varken han eller hans fru, Signe gjorde detta för att få medalj.
Den 17 april 1943 eliminerades angivare som var på spåret och jagade efter Gunnar «Kjakan» Sønsteby, efter kriget Norges mest dekorerade medborgare. Milorg anlitade ”Osvaldgruppen”, och kommunisten Asbjørn Sunde, utförde ännu en likvidering åt Milorg som därmed sannolikt räddade livet på Sønsteby.
I det politiska klimat som utspelade sig under det kalla kriget fick den kommunistledda motståndskampen lite kredit. Fördömandet av kommunisterna i Norge nådde en topp 1954, då Osvaldsgruppens ledare Asbjørn Sunde anklagades för förräderi och spioneri och dömdes till åtta års fängelse.
Den 30 maj 1995 restes ett minnesmärke i Oslo av Landsorganisasjonen över Osvaldgruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.
2013 hedrades alla medlemmar i Osvaldgruppen officiellt med utmärkelser av försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen för deras insatser för Norge under kriget. Ledaren Asbjørn Sunde hade då dött, men fyra av gruppens medlemmar levde fortfarande. ” Dere var sabotørene og soldatene i mørke, som forble i mørke. I dag beklager vi at mange av dere ble mistenkeliggjort og underkjent”, sa Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen i sitt tal. Enligt Strøm-Erichsen genomförde gruppen inte bara de flesta, utan också de mest effektiva sabotageaktionerna i Norge under kriget. ” Vår nære allierte ble plutselig vår bitre fiende da Hitler-Tyskland var beseiret. Derfor kunne en mann som Asbjørn Sunde gå fra å være krigshelt i det ene øyeblikket til å bli stemplet som forræder i det neste. Derfor ble dere stille. Derfor forble dere i mørke”, sa försvarsministern. Hon framhävde medlemmarnas personliga egenskaper som avgörande för resultaten de uppnådde. ”Det dere gjorde den gangen, må og skal fram i lyset. Dere er ikke lenger soldater i mørke. Dere er krigsveteraner med en lysende innsats”, sa Strøm-Erichsen.
För mer information om Osvaldgruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942” (aktionen omnämnd tillsammans med Arvika i ett av de bifogade dokumenten): https://youtu.be/BHIAXnwGh_w?si=WF8V6XAfgKJRkhNh
För mer information om Pellegruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Pelle-gruppa, Norges største skips-sabotasje 1944” (ledaren i Pellegruppen Ragnar Sollie fick skydd och boende hemma hos familjen Grundel sommaren 1944):https://youtu.be/WinJyp_KuAA?si=q-7QEXss5J4Gs04E
För mer information om Osvald-sabotörerna: Många norska motståndsmän som utförde sabotage mot nazisterna hedrades aldrig efter kriget. I stället blev de utstötta och övervakade av norska myndigheter: NRK Brennpunkt ”Sabotører i mørke”: https://tv.nrk.no/se?v=MDUP11000410
Slutord
Tycka vad man vill om kommunisterna i Sverige och Norge, men forskning visar att under den här tiden var de kommunistiska motståndsgrupperna de mest motiverad motståndarna mot nazismen. Många i de här motståndsgrupperna var vanliga arbetare som inte alls var intresserade av politik. De flesta av Saborg/Osvalgruppens medlemmar kom från vanliga yrken. En del var fackligt förtroendevalda och aktiva i fackföreningsrörelsen. Några var kommunister, men inte alla. Ingen av dem ställde sig först i kön när det gällde utmärkelser, uppmärksamhet i tidningar och media. De skrev inte böcker om sin insats. Under det kalla kriget glömdes de bort av allmänheten. Om någon sökte efter de här grupperna och deras insatser i skolböckerna i Norge hittade de nästan ingenting. Men Osvaldgruppen förlorade mest medlemmar av alla motståndsgrupper i Norge och fick utföra de mest riskabla och smutsigaste uppdragen åt de andra motståndsgrupperna.
Robert Grundel (född 3 juni 1898) var en mycket intressant och engagerad profil i Arvikas historia. Han blev kommunist som ung när en myndighetsperson (fattigvårdsnämnd) hade sagt till hans mor att gå på gatan och sälja sig; ”för hon såg ju bra ut”, när de inte hade några pengar. Han var med och bildade SKP 1917 det svenska kommunistpartiet, som ursprungligen hette Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som en utbrytning ur det dåvarande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Redan i juli 1927 förutsåg han vad som kunde hända då han höll ett anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 18 (MIAF18) i Arvika om ”fascist- och krigsfaran.” Han beskrev fascismens uppkomst ur de förlorande länderna i första världskriget, som ett resultat av den stora arbetslösheten efter krigsindustriernas förfall och lyfter i synnerhet de italienska fascisternas roll som strejkbrytare. Vidare beskrev han svenska organisationer som Samhällshjälpen, en organisation som förmedlade strejkbrytare, som fascister. Han beskrev också hur fascister bearbetar långtidsarbetslösa och infiltrera militären. Robert hade under 1930-talet en del ”illegala” kontakter genom sitt engagemang i kommunistpartiet men tog senare ansvar för detta ”misstag” och gjorde rätt för sig. Det var också de här tidigare kontakterna han hade som gjorde att han hade mycket att bidra med och kunde hjälpa de norska sabotörerna i Saborg när kriget i Norge bröt ut. När Sovjet under kalla kriget sedan verkligen tog kommandot över kommunistpartier i Europa valde Grundels att lämna kommunistpartiet (SKP) (1949) på Roberts initiativ, och Robert uttryckte även att kommunistparitet inte hade ett existensberättigande inom svensk politik på grund av att de styrdes från Moskva och inte arbetade för Sveriges intressen.
Jan Grundels berättelse om en norsk motståndsman som upprepade gånger besökte dem under kriget gjorde ett starkt intryck på mig. Även för Jan, över 80 år senare, kvarstod känslorna. Han kunde inte erinra sig mannens namn, men minns honom som väldigt stor och stark. Mannen brukade lyfta upp Jan i sin hand, upp och ner, som en del av sin träning, vilket fick Jan att känna en stor samhörighet med honom. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut avslöjades det tragiska beskedet att han inte skulle återvända; tyskarna hade tagit hans liv.
Vill uttrycka min stora tacksamhet till Grundel-familjen för deras beundrandsvärda insatser under kriget, samt för den öppenhet och värme de i nutid har visat mig när jag berättade att jag ville skriva en motion om familjens insatser. Ett särskilt tack till Jan, samt syskonen Lotta, Maria och Ulla.
Källförteckning / Referenser
Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010).
Säkerhetstjänstens arkiv: ca 700 dokument.
Ulla Grundel: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
Samtal med Lotta, Maria, Ulla och Jan Grundel (det sista vittnet).
Lars Borgersrud: ”Wollweber-organisasjonen i Norge” Doktorsavhandling i historia vid Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Oslo 1995.
Tidigare innehöll inläggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använda vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
