ADVENTURE

SM
i springskytte arrangerades i år av Uppsala läns pistolskyttekrets.
Tävlingsplatsen var Ekebyboda Skyttecentrum som låg c:a 10km norr
om Uppsala. Vi var tre från i I2 skf som åkte dit tillsammans från
Karlstad på tävlingsdagens morgon. Vi tre var också de samma som
deltog i stafettlaget från de tidigare åren där vi hade ett guld
att försvara. Lagledare och tävlande Hans mötte upp på plats. Jag
hade i bagaget tre år!!?? i rad vunnit i H21 och jag visste att i år
kommer det bli mycket svårt att försvara titeln. Ju fler ggr det
går bra, desto närmare ett nederlag kommer man rent statistiskt och
så är det. Dessutom så hade jag med mig en säsong där egentligen
ingenting fungerat då jag varit skadad i stort sett hela säsongen
förutom tidigt i våras.

Men
jag visste att på ett SM brukar jag kunna höja mig lite extra rent
fysiskt då man tänder till i skallen och får lite extra krafter.
Så har det alltid varit och så blev det även i år. Hälsenan som
varit mkt illa däran hela säsongen visste jag skulle göra ont,
framförallt på tävling nr 2 för dagen, stafetten. En sista gång
denna säsongen får jag ta en rejäl smärta och hoppas det håller
ihop.

Vi
gick tillsammans runt banan och konstaterade att det var lite
otydligt å några ställen som vi korrigerade med arrangörerna. De
var nya på att arrangera SM i springskytte så det var några grejer
som inte fungerade riktigt (bland annat resultatservicen) som det
brukar på SM men banan var trevlig.’

Visste
inte förrän på prisutdelningen hur det hade gått då jag fick
lite problem med skyttet på framförallt sista skjutningen utan
stödhand. Men jag var åtminstone snabb i genomförandet hela vägen. Fler hade dock problem i H21 klassen och värsta
konkurrenterna sköt bort sig ur leken på de sista stationerna så
det blev otroligt nog ännu ett guld till samlingen. Med bra resultat
från de övriga i laget blev det dessutom lagguld.

Nu
var det dags för det mest prestigefyllda – SM-stafetten som avgörs
i ett grymt tempo med snabbt skytte. Vi var titelförsvarare för 6:e
gången då vi haft bra flyt flera tillfällen och gått segrande ur
duellen med framförallt Stockholmspolisens skytteförening som varit
tvåa efter oss dessa gånger. Marcus startade för oss men sköt
sämre än han brukar så vi låg en bit bakom. När jag tog över så
hade vi en bra bit upp. Jag gjorde en av mina sämre stafettsträckor
men lyckades ändå få upp laget till medaljplats, främst tack vare
att de andra lagen framför sköt bort sig ännu mer. Till ledande
stockholmspolisens 1:a lag som gjort två av sina bästa
stafettsträckor som jag har sett var försprånget ointagligt.
Dessutom hade de sin bästa och löpstarkaste skytt på
sistasträckan. Det såg ut som det hela var helt klart och efter
första skjutningen på första sträckan där deras kille sätter
allt så var det solklart. Men kom ihåg att en tävling är ALDRIG
avgjord förrän man korsar mållinjen och detta vet jag vis av många
års erfarenheter. Jag var nöjd med medaljplats och att
stockholmspolisens lag äntligen efter 6 års kamp få ta oss var de
verkligen värda, detta efter en mkt bra stafett samtidigt som jag
och Marcus inte når upp till våran normala nivå. Så det kändes
rättvist.

På
sista skjutstationen händer dock det osannolika att deras kille får
vapenfel på sin pistol och får inte iväg skotten. Tiden går och
går och när han börjar skjuta kommer våran Lars Persson in till
skjutningen. Lars satsar vilt och skjuter mycket mycket fort men får
en straffrunda. Det får också stockholmspolisens kille som får
nervdaller och eftersom Lars är först in i straffrundan kan vi
återigen vinna, för 6:e året i rad. Helt osannolikt och på ett
osannolikt sätt, nästan så man kan bli religös och tro på högre
makter efter detta.

Så
jag summerar alltså ett SM- med TRE SM-guldmedaljer, återigen. Helt
sanslöst! Jag som trappat ner för länge sen. Nästa år går SM på
hemmaplan i Karlstad och hoppas jag är hel i hälsenan då för det
blir mkt roligt med detta. Ska träna en hel del skytte nästa säsong
har jag tänkt mig.

Haft
en rätt tuff period fysiskt då kroppen inte samarbetat alls.
Framförallt är det hälseneskadan som har varit värre än någonsin
och smärtar vid varje löpsteg och jag har även ont när jag går.
Slitsamt att ha haft ont i över tre år också. Så nu är det dags
att ta tag i det och göra något åt detta på riktigt för det är
i stort sett ohållbart som det är nu.

Var
ändå med på Hiernmannen som gick i Häljeboda. Det var en
toppenbana på alla sätt med rejäl obanad terräng precis som
Hiernmannen ska vara. Start i en myr på 2 km och sen upp på varje
utsiktshöjd som fanns på ”Häljebodaklätten”. Hade ont i
hälsenan under loppet men på mjukt underlag som det är i skogen
fungerar det bättre att inte trycka ifrån med vaden vilket jag helt
enkelt får låta bli. Ett löpsteg som inte är ett löpsteg helt
enkelt. Hängde väl ändå med ganska bra på kartan fram emot sista
kontrollen där vi var tre kvar. Det var en rejäl höjd att forcera,
brant som en slalombacke så där man fick krypa fram på vissa
ställen. Tappade sista biten mot Oskar Johansson som var stark i
klättringen, och är mkt stark i obanad terräng. Kom ifatt nerför
branten och i skogen på slutet var jag i rygg men sen var de sista
200 meterna grusväg och där kunde jag inte springa alls fort för
på hårt underlag är det värre med hälsenan.

http://nwt.se/arvika/an-sport/2017/07/13/oskar-tog-revansch-i-hiernmannen

Att
det skulle kännas i hälsenan när Häljebodaloppet gick för 13:e
gången på lördagen förstod jag efter onsdagens hårda test och
framförallt då grusvägslöpningen inte fungerade alls. Men ville
ändå gärna starta då jag varit med alla tidigare gångerna loppet
arrangerats. Vunnit alla lopp där, utom två då jag hade problem
med järnvärdet och kroppen varit riktigt risig. Denna gång förstod
jag att det går inte att försvara sviten men på något sätt
inbillar man sig ändå att det kan gå – hoppet är verkligen det
sista som överger en. En som var mycket sugen på att äntligen
vinna Häljebodaloppet var ”ständiga tvåan” David Sjögren. Han
har medans jag trappat ner nivån hållit ”sin nivå” så vår
prestationsförmåga på en sådan bana är idag ganska jämn,
åtminstone om jag har en bra dag. Annars har jag ingen chans.

Och
en bra dag var det inte utan redan i första utförsbacken efter 300
meter så flög David ifrån mig. Eftersom jag sprang och haltade
fram utan löpsteg fick jag även finna mig i att bli frånsprungen
av flera andra som aldrig varit nära mig i någon tävling tidigare
men så är det när inte kroppen fungerar. Blev 5:a. Det var på
tiden att David fick vinna på sin hemmaplan och han gjorde ett
mycket bra lopp, och även om jag haft en ”årsbästa” i form så
är det tveksamt att jag hängt med hela vägen till mål. I
fjolårsformen hade det gått men finns inget som tyder på att jag
hade haft en chans denna gång.

Förhoppningarna
är att få ordning på senan i höst och kunna bjuda på bättre
motstånd nästa år.

En
annan grej som dock varit mycket positiv för hela Arvika har varit
O-ringen. Även fast jag visste att terrängen vi erbjöd de tävlande
var mycket bra skogsterräng så vill man ändå veta vad de tycker.
Kul när världseliten tycker det var bland de bästa banorna de
sprungit under ett O-ringen. Här nedan en video från tävlingarna:

Borejoggen
blev stor succé för TEAM FORIMP. Både Frida och André kunde vinna
samt att vi hade Mona, som bara dagar innan kört bra på tempo-sm i
cykel på tredjeplatsen. Mycket starkt. Att Frida som nyligen vunnit
SM-guld skulle gå bra var det ingen tvekan om och när hon släppte
loss sina krafter från kyrkan och in till mål var det bara de allra
främsta herrlöparna i startfältet som löpte snabbare. Att André
skulle var den mest värdiga vinnaren var det ingen tvekan om då han
har varit med i toppstriden i nästan alla år han deltagit (11 år).
Så det var grymt kul att han äntligen fick vinna, i sin hemkommun.
Det är faktiskt roligare som teamledare att se andra lyckas, efter
så många års gediget arbete, än att själv prestera bra. Tycker
det är fantastiskt roligt att se Teamet nu och dessa duktiga
idrottare som gör fantastiska resultat gång på gång.

Nuförtiden
när man inte satsar själv så spelar det mindre roll hur resultatet blir
men man vill ändå känna att kroppen funkar. Då är man nöjd och det
kan jag väl säga att det gjorde det inte riktigt i Borejoggen. För
jag var faktiskt med även om jag var långt ner i resultatlistan. Det
viktigaste var dock att vaden inte skulle bli sämre då jag ännu
känner av den lite ännu men under själva loppet gick det ganska
bra.

I
början på racet kändes det ganska lätt och jag märkte att
syreupptaget var helt ok än då jag tog in på många i första
långa backen. När jag kom upp och det började gå utför märkte
jag dock att jag var chanslös mot de flesta runt mig, och det är ju
för att man inte kört några intervallpass eller race på länge.
Kunde inte löpa ut utför på något sätt som man gjorde förr och
där man förr om åren vilade kände jag att jäklar vad det tar på
benen i medluten. Efter ca 5km fick jag dessutom känning av håll
plus att benen var slut så det blev en rejäl plåga in i mål men
vaden höll och jag fick en genomkörare som jag vet höjer min form
rätt rejält.

Därför
såg jag fram emot Arvika stadslopp som jag tog Borejoggen som en
genomkörare till. Tyvärr blir det tråkigt nog ingen start där då
jag fått feber, som legat på 40 grader. Jäkligt synd för det hade
varit kul att se om det gav såna resultat med ett race för benen
som jag tror det skulle göra nu med tanke på enbart jogg som
träning samt åldern. Ifjol gick det riktigt bra på Arvika
stadslopp utefter förutsättningarna och kunde löpa på bra hela
vägen utan att förta mig. Vann med ca 30 sek har jag för mig. Ca
19,30 hade jag tror jag. Men det var stor skillnad mot 2013 då jag
körde i halvmaratonfart hela loppet och joggade sista biten då jag
ledde med över en minut och sprang på 18,57. Hade jag löpt max den
gången hade jag sprungit riktigt fort. Ändå ska man veta att jag
var bättre tränad året innan, 2012 men hade fått järnbrist en
tid innan loppet och var helt slut efter bara 2 km. Hade väl 20,18
det året och de vann på 19,58. Så resultaten har varit varierande
från min sida och det har oftast inte berott på hur bra tränad man
varit utan andra tillfälligheter. Nu är man dock dåligt tränad
men skulle förmodligen fortfarande en bra dag kunna utmana de flesta
från Värmland då man lyfter sig lite extra på hemmaplan.

Men
det får bli ett annat år!

I
onsdags så avgjordes Karlstad maratonstafett. En stafett med 18
sträckor på en ganska kuperad terrängbana. Vi hade från Forimp AB
ett starkt lag och vann hela tävlingen med nytt banrekord! Vi vann
företagsklassen med 17 minuter före Valmet AB. I tävlingsklassen
var IF Göta med Team Forimps André Rangelind i spetsen de som var
närmast oss, ca 4 minuter bakom. Alla gjorde ett stabilt jobb och
skötte detta kanonbra.

För
egen del fick jag ta det försiktigt med min vadskada och kunde inte
gå på max såklart, även om det kändes klart bättre än på
Sotarblixtledens trailrunning. Jag visste att nu blir det totalvila
tills det blir bättre och inga tävlingar efter detta innan det är
helt bra så jag vågade ändå stå på. Försökte framförallt
ligga på lite där banan var platt. Uppför och nedför är klart
värst med skadan. Kunde denna gång inte köra många sträckor, pga
skadan men de andra gjorde stabila insatser så det räckte till en
fin seger.

Riktigt
roligt och jag har alltid gillat stafett-tävlingar, det kommer nog
från orienteringen där det är mer vanligt med stafetter i olika
slag. Där har man kört stafett sen man var 10-12 år. Lite skillnad
är det numera då jag förr alltid var en av de vassaste som oftast
fick ta någon av de längsta och tyngsta sträckorna.
Nyckelsträckorna. Då kunde man hänga med landslagsorienterare i
skogen, och någon gång har jag upplevt att ingen kunde springa
ifrån mig den dagen, att man varit starkast i klungorna på långa
natten exempelvis, nu skulle jag inte hänga med de riktigt vassa
till första kontrollen och man är därför en utfyllnadslöpare i
stafett-tävlingar. Men även en sådan är viktig för annars hade
man inget lag. Och roligt som tusan är det.

Artikel AN/Nwt

Artikel VF

Körde
igår Set Sail Trailrunning på Sotarblixt, ett lopp jag var med att
dra igång efter många pass på leden förr i tiden.

Egentligen
så kunde jag inte vara med då skadan jag drog på mig i Karlstad
inte var tillräckligt bra för att springa tävling med men hade
beslutat mig för att jag tar det definitiva beslutet under
värmningen på leden. Kände att backarna blir de största problemen
och då mest utför, men även uppför då jag inte kunde trycka
ifrån alls med höger fot. För mig som typisk framfotslöpare så
påverkar detta steget mycket och det går liksom inte att ta sig
fram alls på samma sätt. Framförallt inte då leden är ganska
krävande på sina ställen. Bestämde mig för att starta och ha
inställningen att inte riskera något utan ta det lugnt med benet
och i nödfall gå tillbaka.

Starten
gick och kände på det lite, såg till att landa på bakfoten –
precis tvärtemot min normala löpstil så det funkade sådär. Ingen
spänst i steget att tala om men det gick att ta sig fram. Hade lite
problem nedför Göpommen och runt Agvattnet men sen gick det lite
bättre fram mot Gallberget. Därifrån då nedförslöpningen är
viktig så var det som att springa med håll som jag tyvärr gjort
utför backarna på slutet i detta lopp några ggr. Det gick inte så
fort alltså. Men jag kom i mål på en 6:e plats och det måste ändå
vara godkänt med tanke på omständigheterna. Men jag kan erkänna
att det var egentligen idiotiskt att starta i detta skick men kunde
inte låta bli.

Har
prenumererat på pallplatser här tidigare och folk undrade om jag
hade vunnit om jag varit skadefri och gjort ett bra lopp och, nej det
hade jag inte, numera tar banan ut sin rätt både träningsmässigt
och åldersmässigt, men tvåa som ifjol det hade jag troligen kunnat varit.
Jimmy som vann, trea ifjol, är nog den som satsar hårdast på detta
av de som var med så det var väldigt rättvist och han är ung och
stark. Men kul att det finns de som fortfarande tror på en fast det
börjar bli ett antal år sen man elittränade nu. Finns tom en del
som tror att man ska hamna på pallen med kryckor också, men det såg
vi ju att det går inte riktigt 🙂

Blev
lite prat om banrekord efteråt men på en sådan bana vet en
rutinerad löpare att det knappt går att jämföra tider från år
till år, det är i stort sett omöjligt då yttre förutsättningar
och underlaget varierar kraftigt och förr var det inte ens spångat
över stora delar av myrpassager mm. Kan väl säga att
banrekordhållaren har inte varit topp 5 av de starkaste eller bästa
löparna som varit där och sprungit men likväl har han snabbaste
tiden.

En
kul tävling är det och kan inte ens denna skada stoppa mig från
deltagande så kan nog inget…

Kommer
göra en magnetröntgen av högerbenet ganska snart för att få reda
på med säkerhet vad som behöver göras då det stör vardagslivet
att halta omkring så också..

TEAM FORIMP på förstaplatsen genom Frida.

I
helgen avgjordes I2-loppet i Karlstad. Det gick långsamt ut från
start och jag var uppe i täten direkt och höll ledningen i 7 km (av 8 km). Känslan
var inte så bra då jag kände av både kramp i magen samt lite i en
vad. Magen blev bättre men vaden sämre och sämre vilken gjorde att
jag kunde inte ta ut steget. Vid 7 km där jag fortfarande låg i
ledningen fick jag sådan kramp att jag inte kunde springa alls
längre. Så jag fick bryta och haltande ta mig närmaste vägen till
målet och sen till bilen. Riktigt tråkigt sätt att ge sig i ett
lopp men som manager i TEAM FORIMP, där vi har en riktigt bra
struktur och har väldigt duktiga idrottare, är mitt fokus mer på
eliten i teamets prestationer än min egen så var väldigt glad att
Frida sprang lika bra som hon kan göra och vann damklassen. Hon hade
en minut upp till segraren i herrklassen vilket gör att vi kan
konstatera att hennes prestation var flera klasser bättre än
herrarna som var strax framför. Dock glädjande att det var två
Gunnarskogskillar på plats två och tre i herrklassen. Var på tiden
att några kommer fram där, igen, är ju en bra bit kvar tills de är på
en högre nivå men de är en god bit på väg och detta är väldigt
kul tycker jag.

För
egen del så får jag vila ut skadan och hoppas att det inte är allt
för allvarligt då jag önskar att komma ut i skogen på tur, för
det är där man trivs allra bäst och det vill man ju kunna göra
fast man håller på med motionsträning numer.

Dock så sprang jag både snabbare och fick bättre slutresultat på Glava Race för några veckor sedan. Där höll kroppen och jag var först i mål. Kul att köra en ny bana i västvärmland.

Här är även en video
från en fin tur för ett tag sen..

Sista
säsongsutvärderingen i elitklassen (tävlingsklassen).

Sent
om sidor så kommer en utvärdering för säsongen 2016. Det kommer
också att komma en utvärdering om hela min tid i seniorklassen här
på bloggen vid ett senare tillfälle.

När
säsongen började så hade jag i bakhuvudet att detta är sista året
innan jag går upp i motionärernas H 40 klass, så det vore kul med
ett bra avslut i H 21. För det är vad man presterar där som
egentligen gäller. Alla andra klasser är en annan nivå som man
håller till i som ungdom eller veteran. Dock så visste jag att
träningen denna säsong blir inte på elitnivå, utan jag får
satsa på att ”leva på gammal träning.”

Var
också väldigt tacksam för att ha fått två bonussäsonger där
jag kunnat utnyttja gammal träning. Som tur är, för mycket träning
hade det ju inte blivit de sista åren. Hade in i säsongen med mig
en 3 månaders förkylning i början av året, då nog sorgen efter
min vän Mathias som gick bort i december verkligen tog ner mig och
satte kroppen ur spel. Faktum var att jag helt enkelt inte hade
elittränat sen slutet på 2014, före fyrhjulingsolyckan – så
förutsättningarna var annorlunda än de år man fått bra träning.

Kapaciteten
jag hade innan skadan var i de bästa stunderna hög så även om man
var märkbart sämre än då man elittränade så hoppades jag ändå
kunna prestera hyfsat, på framförallt hemmatävlingar, och DM samt
SM. SM som är något som jag i stort sett i alla år alltid lyckats
få till en extra formtopp till hur säsongen i övrigt än har sett
ut. Det siktade jag på även i år. Jag hade också lärt mig mer om
min kropp och dess funktioner där jag haft brist på en del
näringsämnen i delar av i stort sett alla säsongerna jag satsat
tidigare. Tyvärr kom denna kunskap lite försent för annars hade
jag haft några resultat som varit klart bättre genom åren, för
mina resultat har i mångt och mycket varit avhängigt på detta vid
flertalet tillfällen och inte helt speglat min kapacitet. Detta hade
jag alltså helt klart bättre kunskap och kontroll på i år – ändå
fick jag känningar av det även denna säsong men kunde nu rätta
till det ganska snabbt.

Träningen
såg ut som följer. Eftersom jag hade fått en hundvalp så tog jag
korta turer med honom under våren. När han blev lite större blev
turerna lite längre, och jag och Nilsson körde alltid bra
distanspass tillsammans. Fick en fråga hur många kvalitetsinriktade
pass jag haft och de var väl enbart ngr stycken. Tillsammans med
några hårdsatsande killar. I övrigt var all träning jag gjorde
distansträning.

Började
säsongen med en löptävling i Norge. Baksjöloppet, med ca 600
deltagare. Hade vunnit loppet ngr ggr (2007 och 2013) men det var när
man var vältränad och i fin form tidigt på våren som jag brukade
vara och det var ngr år sen sist. Nu fick jag slita. Mycket. Från
början. Jag krigade ändå såpass att jag la mig i täten och drog.
På slutet hade jag inte mycket att sätta emot. Men det var mycket
förvånande att jag kunde sluta tvåa och upprepa pallplaceringarna
jag haft genom åren i loppet.

Körde
sen ett antal tävlingar under säsongen och blandade resultaten men
höll målsättningen säsongen igenom och lyckades tagga till lite
extra på ”rätt” tävlingar.

*Arvika
stadslopp sprang jag utifrån förutsättningarna absolut så bra som
förväntat och det räckte till seger. Det var ett bra lopp med en
mycket fin känsla i kroppen där jag inte behövde ta ut det sista
fast det gick ganska fort ändå. Märkligt nog fortare än när jag
supertränad inte fick till det i loppet några år tidigare. Dock
hade det sin naturliga förklaring då jag ofta på somrarna hade
problem med järnvärdet. Men ändå, nu sprang jag med
motionsträning fortare än en gång med elitträning även om jag var en bit efter min bästa form som jag haft i stadsloppet.

*SM-springskytte
hade klubben laddat stenhårt för och jag var i bra form och
utnyttjade ”rätt” teknik så det blev ”full pott” med 3 st
SM-guldmedaljer den dagen. Helt otroligt och sanslöst bra av hela
klubben, och mig. Tror det är få Arvikabor som tagit 3 SM-guld på
samma dag så det får jag vara mycket tacksam för. En mycket bra
avslutning. Men som regerande mästare så måste jag väl som den
enda tävlingen köra i H 21 även nästa år där så de andra får
chansen att ta den regerande svenska mästaren.

Blev
rätt mycket uppmärksamhet i media kring detta. Åtminstone i
nationell media. Var bland annat ett jättereportage om oss i
nationell skyttesport där vi även var på förstasidan. Märkligt
nog hörde jag inget från den lokala tidningen efter SM. I artikeln
som skrevs där efteråt kändes det som huvudfokus var på att jag
hade missat en del skott, och man fokuserade mer på själva missarna
än på det faktum att jag försvarade mitt individuella SM-guld för
tredje gången i rad och att jag tog 3 SM-guldmedaljer på samma dag.
Det kvittar väl så men jag tycker det är roligare med en djupare
artikel de dagar man verkligen gör ”rätt” saker och lyckas med
något som de allra flesta skulle ha mycket svårt med. Blev lite
besviken över detta faktiskt. Tycker man ska ha koll och kanske
prata med personen när någon vinner tre SM-guldmedaljer i
seniorklassen, är nog inte så vanligt förekommande i Arvika ändå
och det kräver ett antal tusen träningstimmar. (Och det finns ju
även ex när folk får betydligt större och bättre
artiklar i vår lokala tidning fast de inte har presterat. Ex. herrar inom löpning som aldrig vågar tävla ”på
hemmaplan” för de vet att de skulle vara hopplöst långt efter
exempelvis våra tjejer i Team Forimp. Nog om detta. Tids nog kommer
de ställa upp och få storstryk av våra tjejer om de möts och då
hoppas jag de är tysta sen och fattar att det verkligen är
motionsidrott som de håller på med även om de själva tror det är
någon form av superelitsatsning de gör…)

De
flesta hade nog räknat bort mig som gammal men på långa terräng-DM
på hemmaplan i Arvika på en riktigt hård bana gjorde jag ett
riktigt bra lopp och kunde vinna med 3 minuter. Tänkte när säsongen
började att en avslutning på hemmaplan med långa terräng-dm vore
perfekt att göra ett bra lopp på. Rent mentalt så var jag klasser
bättre än under sommaren bara för att det var första gången
långa DM gick i Arvika och det var min sista start som H 21:a.
Häftigt att man kunde öka några procent bara därför. De som såg
mig springa sa att det såg ut som det nästan var som i gamla tider.
Det var ett roligt avslut på hemmaplan.

Avslutning
i H 21 blev det på sitt sätt också på Kilterrängen där jag
tidigare hade vunnit, fast det var några säsonger sedan och banan
var då längre, 25 km mot nu 16 km. Där hade jag mycket krafter
kvar och sprang fel på slutet men det gick fort så det blev en klar
segermarginal. Tror den var omkring 4 minuter.

Avslutade
verkligen min resa i H21 klassen i sista minuten när jag på
nyårsafton sprang in som 2:a, endast 20 sekunder bakom hårdsatsande
André Rangelind (numera TEAM FORIMP). Tredje bästa tiden sedan
1992 hade jag. Många som jag anser varit bra löpare har kört detta lopp genom åren så
jag var rätt nöjd med att ha krossat dessa ordentligt – som nästan 40-åring.

Summering:

Totalt
antal tävlingar: Mindre än vanligt

Totalt
antal segrar: Minst 14 (2015 Minst 5) (2014 6) (2013 17) (2012 ?)
(2011 9) (2010 17)

Totalt
antal andraplatser: En del 2:a platser i år.. (2011 8) (2010 12)

Totalt
antal medaljer: 3 SM-guld, DM guld mm

Totalt
antal felstämplat: 2016 1 (2015 Ingen) (2014 0) (2013 0) (2012 0)
(2011 2) (2010 2)

Totalt
antal träningsdagar jag trivdes: Alla. Otroligt kul att vara ute i
skogen med min valp Tsappo junior som har blivit en stor hund nu.

Totalt
antal whiskeyflaskor konsumerande: 0, som vanligt. Alkohol är ett
elände så lika bra att låta bli. Kanske får dra någon detta år
som kommer som jag alltid brukar säga 😉

Totalt
antal söndertrasade skor: Några stycken, finns många dåliga skor
som inte håller ens för löpning med en hundvalp…

Summa
Nattjakta: Var knappt med på någon detta år och finalen missade
jag tyvärr helt. Får försöka göra comeback nästa säsong.

Årets
roligaste tävling: 9:e segern i Häljebodaloppet. Mycket fin tävling
samt duellen med David Sjögren som nästan tog över tronen i
loppet. Han var mycket stark detta lopp och det avslutades med en
spurt.

Årets
bästa form: SM springskytte samt på långa terräng-DM på
hemmaplan i Arvika.

Årets
sämsta form: Borejoggen var riktigt tung från start till mål och
det har jag varit flera ggr där sista åren. Troligen beror det på
att jag haft lite mineralbrist i samband med detta race ngr ggr och
även i år. Proppade i mig magnesium och järn efter detta och var
klart piggare redan till helgen efter.

Årets
roligaste träningspass: Junior och Nilssontur i skogen.

Årets
tråkigaste träningspass: Inget..

Årets
konstigaste i orienteringskogen: Inget konstigt i år.

Årets
bästa träningspass: Ryggsäck på i skogen och gå långt är bäst.

Årets
bästa tävlingar: Häljebodaloppet. Arvika stadslopp är alltid
välarrangerat och resultatet i SM-springskytte i STHLM kan inte bli
bättre.

Årets
tråkigaste tävlingar: Kan inte minnas någon.

Årets
brutalaste tävling: Sotarblixt är alltid brutal och med en lite
sviktande dagsform var den riktigt slitsam och brutal. Tog in i tid
på slutet av loppet men det fattades 16 sekunder till segern som en
Ockelbolöpare tog.

Årets
tuffaste tävlingsdag: SM i springsskytte, när man kör två race på
en dag. Alltid tufft att ladda om och hålla fokus men vi börjar få
rutin på detta.

Årets
trevligaste segrar: Stafetten med kungliga värmlands regementes
skytteförening på SM i springskytte. 4:e gången i rad vi
försvarade guldet. Helt otroligt. Var ett stort uppslag och
förstasidan i svensk skyttesport.

Årets
bästa känsla i kroppen: SM springsskytte

Årets
bästa insikt: Allt kan förändras på ett ögonblick..

Årets
tråkigaste insikt: Hatretorik och skrämselpropaganda är mycket
effektiv på sociala medier.

Årets
mest spännande tävling: SM-springskytte stafetten är alltid en
kamp mot Stockholmspolisens skytteförening.

Årets
bästa sko: VJ.

Årets
sämsta sko: Många

Årets
investering: Toyota LC HDJ 80 – grym

bil. Junior – tsappos
avkomma – en grym hund. En skogs och träningskompis.

Årets
lärdomar träningsmässigt: Gör det enklare än enklast och ät mkt
magnesium.

Årets
lärdomar livet: Alla kan göra misstag. Och ta inget för givet. Och
ska något bli gjort så får man göra det själv.

Så såg
det enkelt ut 2016…
Under året så hann jag också med att få en liten Linn. En otrolig upplevelse. Och vi fick junioren. En valp efter Tsappo. Dessa två förgyller livet otroligt mycket..

Nu
är det H 40 och motionärstävlande som gäller utan press, även om
Ottersten ringer och försöker få mig att satsa varannan vecka så
är det inte aktuellt. Även om man säkert kan tagga till på något
enstaka race. Den som lever får se..

Kul
framöver är även att få vara manager i TEAM FORIMP som satsar
stenhårt och har Värmlands mest vältränade idrottare både på
herr och damsidan.

För
25:e året i ordningen avgjordes Connys sydvästrace i Grums på
nyårsafton. Jubileet innebar också deltagarrekord med över 80
anmälda.

Tyckte
formen kändes stabil men var nog inte riktigt lika pigg som på
Kilterrängen och Terräng-DM tidigare i höst men jag hängde i bra.
Det räckte dock till en andraplats, 20 sekunder bakom IF Götas
landslagsman Andre Rangelind som är en mycket duktig löpare med bla
ett Nordiskt rekord på 6h löpning 2016.

Banan
som mäter 8,2 km är ganska tuff mot slutet och där vågade jag
inte gå med riktigt utan vek ner mig lite. Var dock återhämtad
efter backarna och kunde hålla samma avstånd hela vägen in. Min
tid är den tredje snabbaste någonsin sedan 1992, enbart nämnde André
Rangelind har sprungit fortare. Jag vet att jag tyckte för en antal år sen att det var mkt duktiga killar som sprungit fort här på 90 och 2000-talet och jag trodde aldrig då att jag som 40 åring skulle springa fortare än dessa…

Enda jag i efterhand kan komma på
jag kunde ha gjort bättre var att ligga på mer på platten och
utför där jag kände att det fanns lite till men ville gärna ha
kraft kvar i backarna mot slutet.

En
fin avslutning på säsongen alldeles timmarna innan riktiga inträdet i H 40
klassen…

Resultat
här:

http://www.okalgen.se/results.asp?Type=Lopp&id=42

Top
25 bästa resultaten sen 1992

http://www.okalgen.se/results.asp?Type=LoppTop&Klass=2