ADVENTURE

Julaftonsturen
blev varm och gick 2016 till ett område jag inte besökt på några
år. Ett ganska närliggande ställe så bilresan var kort då vi
gjort upp att detta året jagar vi inte efter snö. Jag hade tidigare
inte gått in i området söder ifrån och det är alltid roligt att
gå in i naturområden från olika håll. Dessutom hade jag inte
varit framme vid det tjärn som blev spikat som övernattningsställe.
Riktigt trevlig tradition och dokumentationen som gjordes med
videokamera är kul att ha.

Var
ett rejält bergigt parti med höjder som i delar låg inom ett
naturreservat som började bara några hundratals meter från vår
lägerplats. Sista biten uppför mot 350 möh var rejält krävande
och tog lite tid, precis som det ska vara. Som vanligt blev det som
en militärövning med typiskt jägarförbandsuppdrag med en riktig
lång infill i mörkret på väg till lägerplatsen. Vi lyckas alltid
hitta en omväg till våra platser just för att vi vill ”ta”
terräng över så stort område som möjligt..

På toppen av berget fanns resterna efter ett flygspaningstorn som
användes under andra världskriget. Luftbevakningen i Sverige var
omfattande på den här tiden och mycket betydelsefull.
Luftbevakningens
uppgift var att upptäcka och inrapportera all flygverksamhet –
fientligt såväl som eget flyg. För detta ändamål hade hela
Sverige längs kuster och landsgränser omgivits av ett radband av
luftbevakningsstationer så belägna i förhållande till varandra,
att den ena stationens observationsområde alltid ingrep i de båda
angränsande. I de här trakterna har man passerat resterna efter ett
och annat sådant bevakningstorn tidigare men här var det första
gången jag såg resterna efter ett.

Tornsvalor
kallades de frivilliga som bemannade dessa luftbevakningstorn. Måste
ha varit ett ensamt jobb.

På
natten både regnade det och blåste rätt rejält men vi höll oss
torra under tarpen. Tråkigt dock att inte ha snö som lyser upp på
julaftonsturen men det verkar som det blir mer och mer sällan som
det är snö på dessa breddgrader under juletiden. I filmen kan ni
följa delar av turen. ”’

Artikel

I
artikeln kan ni läsa en del av mina tankar kring träning. Eftersom
en artikel får innehålla ett visst antal ord så är ju långt
ifrån allt vi pratade om med men i stora hela är det med. Säkert
rörde det upp känslorna hos en och annan PT. Och det är bra! Det
finns såklart bra PT´s också men allt för många som blir PT´s
idag har alldeles för lite erfarenhet av egen träning för att ha
rätt förståelse för helheten kring träning som de sen ska
instruera i. Sen vill en del krångla till det och det blir jobbigt
för dem att hålla i träningen någon längre tid då allt
”runtomkring” själva träningstillfället tar massa energi. Och
man vill hitta genvägar som inte finns med diverse mystiska metoder
långt innan man är i närheten av sin potential och är i början
av en ”träningskarriär”.

I
Arvika finns också personer som kör mycket hårdare intervallpass
(utifrån sin nivå) än Europamästaren på 1500 m. Ett sådant pass
är för dessa därmed ångestfyllt, både före, under och efter.
Det bryter snarare ner mer än vad det bygger upp och även där är
man ute efter genvägen till framgång och man inser inte att det är
hundra eller tusentals träningstimmar som är nyckeln till framgång.
Inget annat.

Blev
en dubbelseger i Kilterrängen till TEAM FORIMP och Set Sail IF då
jag och Mona Hallberg från Teamet tog hem segrarna i herr och
damklassen. Banan i Kil är tuff och går längst med knixiga stigar
och avslutas med en rejäl klättring x 2 i slalombacken vid Fryksta.
Tänkte innan start att jag kör det som jag kan, och kan krävas för
dagen, då jag vet att utifrån den träning jag gjort så är jag pigg i
kroppen. Även om jag såklart är en bit ifrån min bästa kapacitet, men formen har varit rätt så stabil på slutet och jag är
inte nerkörd vilket jag var sist jag deltog i detta lopp. Så klart
snabbare än så räknade jag med iaf. Hälsenan lovade också gott
på uppvärmningen och det brukar vara ett bra tecken för löpsteget.

Vi
var flera orienterare i täten från start som drog upp tempot.
Mycket duktiga och hårdsatsande juniorlandslagsmannen i orientering,
Andreas Uller som är riktigt vass i skogen nu körde på i början.
Han aviserade dock att han inte skulle köra stenhårt runt hela
vägen runt banan då han nyss börjat grundträna igen för nästa
års orienteringssäsong och inte ville riskera någonting så han
klev åt sidan efter ngr kilometer. Så därifrån blev jag ensam i
skogen. Höll uppe farten ett tag till men såg att det hade skapats
en rejäl lucka bakåt så då tog jag det lite lugnare i skogen men
försökte att flyta på i god fart. Tänkte jag kunde öka lite på
slutet där banan ändrar karaktär.

I
slalombacken så sprang jag upp på fel sida skidliften så jag fick
vända tillbaka ner och fick börja om klättringen uppåt. Detta
kändes mindre bra och när jag såg att jag inte var jagad så
började jag gå i backen. Tappade farten därifrån och in då jag
hade ett betryggande avstånd bakom och motivationen att pressa sista
biten försvann med felspringningen men fram dit var det ett bra lopp
och det hade faktiskt varit intressant vad sluttiden hade blivit om
man gått 100 % hela vägen. Räcker att veta att den blivit bra och
ett bra genomförande var det av båda teammedlemmarna.

Duktiga
USM-vinnaren på Långdistansorientering Lukas Olm Kils OK blev tvåa
och klubbkamraten, starke Viktor Kolberg som gjorde ett mycket bra lopp blev
trea. Team Forimps Mona Hallberg vann damklassen med 10 minuter!!?
och blev 6:a i herrklassen. Starkt!

Resultat
Kilterrängen

I
lördags avgjordes årets långa terräng-dm på hemmaplan där KFUM
Arvika Friidrott hade fixat banan i terrängen vid Viks elljusspår.
Det var en tuff tvåkilometersbana som seniorklassen skulle avverka 6
gånger, alltså 12 km. Hade förhoppningar om att göra ett bra
lopp, då det är hemmaplan, trots att man inte kan förvänta sig
att springa så fort som man har gjort då kapaciteten är klart
sämre numera. Rent mentalt tror man ändå fortfarande att formen är
superbra bara man sätter på sig en nummerlapp och det kändes också
rätt bra på uppvärmningen, vilket gav förhoppningarna en extra
boost. Hade tagit ett beslut långt innan tävlingen att detta skulle
vara mitt sista DM som jag springer seniorklassen. Ett fint avslut på
hemmaplan vore kul att få till tänkte jag redan när jag först
gången i våras såg att långa DM skulle gå i Arvika.

Hälseneskadan
kändes också mindre under uppvärmningen och det brukar vara
lovande för löpsteget. Detta innebar också att jag kunde köra i
riktiga tävlingsskor vilket jag inte gjort på ett tag då det
smärtat för mycket i hälsenan och fått haft lätta träningsskor
istället.

Planen
innan start var att öppna kontrollerat och hålla farten och
eventuellt öka mot slutet. Tyvärr var det inget stort startfält i
någon av klasserna men det var inget jag kunde göra något åt utan
jag bestämde mig innan att försöka göra det så bra som möjligt
utifrån förutsättningarna. Starten gick och nån junior ville
såklart köra fort första biten, som vanligt. När vi gick in i
första riktigt långa stigningen som höll i sig omkring 300
meter så blev jag dock ganska snart ensam. Var rätt förvånad.
Kände i backen att denna backen är rejält lång och krävande, och
6 ggr här var inte att leka med förstod jag men det kändes ändå
förvånansvärt bra och kontrollerat.

Efter
2 varv var jag förvånad att det flöt på såpass bra och jag kunde
konstatera att dagsformen var riktigt bra utifrån nuvarande status.
Go känsla att känna detta på en hemmatävling. Träningskamrat
Nilsson langade lite sportdryck åt mig och jag kunde växla några
ord med honom ut på tredje varvet. Kul att han var där mitt sista
lopp som H 21:a. Det var nu en rejäl lucka bakåt men jag försökte
hålla upp farten ändå. Sprang fortsatt avslappnat och snart så
var jag ute på sista varvet och kunde gå i mål med en klar seger i
H 21 till Set Sail IF med en tid på 41,?? minuter. Var ett riktigt
bra lopp på denna tuffa bana utifrån förutsättningarna tycker
jag. De vann ju faktiskt DM för ngr år sen på 44 min på en
enklare och snabbare bana. En fin avslutning på min H 21 sejour
innan jag tar klivet upp till H 40 och riktig gubbmotionär nästa
år. Då får man springa 8 km om man ska vara med på långa DM.
Blir lagomt. Kul att Mona Hallberg i vårt team FORIMP och tävlandes
för Set Sail IF hade så fin fart på benen lagom till hösten och
gjorde ett mycket bra lopp i damseniorklassen.

Sammantaget
en mkt bra bana och arrangemang, synd bara att det var så få
deltagare med i loppet och +Wattcupen…

Stockholmspolisens
Skytteförening
arrangerade Springskytte-SM 2016 på Grimsta Skjutbana lördagen
17/9. Jag tävlar i springskytte för anrika skytteklubben Kungliga
Värmlands regementes skytteförening (I2 skf). Hade på slutet
tränat lite mera springskytte med klubbkamraterna inför SM och hade
gjort några kanonresultat. Eftersom jag lyckades vinna
kretsmästerskapet så visste jag att jag låg bra med för klubben
håller såpass bra klass i springskytte där man bla är regerande
mästare i stafett 5 ggr i en följd. Jag kom även till start som regerande svensk mästare i den individuella tävlingen i H 21, där jag har försvarat titeln en gång tidigare då jag första gången vann individuellt guld 2014.

På
den individuella tävlingen så gick det sämre på skyttet för
mig än på mycket länge, men såg att även andra missade. Var dock
väldigt snabb på skyttestationerna, där var det blixtsnabbt agerande, finns många som står oerhört
länge och siktar för varje skott och går in sista 50 meterna till skjutstationerna för att få ner pulsen för att skjuta bättre men det är sällan det lönar sig
i H 21. Åtminstone har det inte gjort det hittills jag har varit med
även om jag vann ett SM-guld 2014 med 3 minuters marginal
tack vare ett bra skytte. I de äldre klasserna där man får använda
stödhand, har kortare banor och där man springer långsammare så
funkar nog detta bättre. Efter målgång så var det länge ovisst
hur långt det skulle räcka men hade verkligen marginalerna på
rätt sida och kunde för tredje gången i rad!!?? vinna SM-guldet, med 23 sekunders marginal. Gäller att ha rätt taktik vid rätt tillfälle och att marginalerna är med på rätt sida, då kvittar det om det är snyggt eller inte, det är ju ingen skönhetstävling precis. I ett SM är det resultatet som räknas och eftersom jag tagit guld tre år i rad verkar det som taktiken jag haft vid varje tillfälle har lönat sig.

Eftersom
mina duktiga lagkamrater (3 i varje lag) som tränat springskytte
bättre än någonsin gjorde otroligt bra prestationer så kom även
lagguldet, SM-guld i lagtävlan med oss hem till Värmland. Riktigt
kul för det var de andra verkligen värda!

Stafetten
(3 sträckor) som går någon timme efter den individuella tävlingen
blev även i år en tight uppgörelse där jag åren innan varit med i det
vinnande laget tre år i rad. Stafetten är nog höjdpunkten för
publik och tävlande där det premieras snabbt skytte och att ha is i
magen vid man mot man dueller. Vi har haft flyt alla år jag varit
med och ett år vann vi med endast 3 sekunder efter 3 sträckor och 6
skjutstationer. Det
skulle även i år bli riktigt spännande. Jag sprang som ifjol andrasträckan
och fick gå ut som fjärde man med en marginal på ca 20 sekunder
upp till förstaplatsen efter att första sträckan var avgjord där
Marcus gjorde en stabil insats. Första skjutstationen gick inte helt
bra där jag var uppstressad och skakig så vi låg kvar på samma
placering men sedan kunde jag springa ikapp några framförvarande
lag och kom in till andra skjutningen som 2:a. Där gjorde jag en
mycket snabb och säker skjutning vilket gjorde att jag kunde växla
ut laget i ledningen med ca 18 sekunder och eftersom flera av de
andra lagens skyttar blev stressade av detta och sköt bort sig
samtidigt som vår siste man, säkre Lars Persson gjorde en klockren
insats på skjutvallen så kunde stafettlaget ta hem sitt 4:e SM guld
i rad, återigen före Stockholmspolisens lag 1.

Tre
SM-guld trodde jag inte var möjligt. Helt otroligt bra, 3 SM-guld av
3 möjliga, alla i laget hade verkligen rätt flyt på rätt dag och vi har ett riktigt bra lag där lagledare Hans Törnevik som ordnar med träningar mm, år efter år, är oerhört betydelsefull. Och
att avslutningsvis vinna Stafetten tillsammans med de andra känns
verkligen otroligt bra. Bättre än detta resultat kan man ju aldrig få
så det är lika bra att lämna in vapenlicenser och skrota alla löpskor man
har och aldrig titta åt det igen. 🙂 Sen kanske man kommer igen så småningom i
motionsklasserna i loppen. Går ju upp i H 40 nästa år.

Hälsenan
och vaden är dock illa sargade nu men 3 SM-guldmedaljer dämpar ju smärtan en hel del…

Förra
lördagen avgjordes Brunskogsloppet. Blev ensam rätt tidigt i täten
och kunde ganska ohotat springa i mål som segrare. Det var några år
sedan jag senast sprang Brunskogsloppet. Hade glömt hur tuff banan
är för jag blev rejält trött under vägen. Kände mig ganska seg
och inte riktigt på hugget men det var bara att köra så gott man
kunde. Märks ju rätt väl att man trappat ner på en sådan här
bana.

http://nwt.se/arvika/an-sport/2016/08/22/l-o-vann-hett-brunskogslopp

Resultat: http://www.progress.se/index.php?page=p0

DM på 10 000 meter avgjordes på tisdagskvällen i Karlstad där
jag ställde upp som ensam represtentant från Set Sail IF. Var
kraftigt påverkad av lördagsloppet så även fast jag startade och
höll tröskelfart tog kroppen slut efter 6 km och resterande 4 km
blev en plåga. Höll andraplatsen genom hela loppet. Nöjd med
placering men inte med den gamla kroppen eller tiden som är den
sämsta någonsin på ett slätt löplopp som ett banlopp måste
räknas som.

Rätt intressant att se hur man påverkas av race nuförtiden, har
i och för sig alltid vetat att jag har haft rätt stor skillnad på
kapacitet beroende på dagsformen. Även när man var betydligt
bättre tränad. Så två dagar senare körde jag ett pass med Viktor
där han ville köra lite hårdare på Sotarblixtleden. Intressant
att se hur jag skulle funka på en sådan bana några dar efter
tävling. Fick släppa honom flera ggr då kroppen inte fungerade
alls och då ska man veta att det brukar skilja 10 minuter mellan oss
på denna bana under tävling. Skillnaden blev alltså över 10
minuter runt Sotarblixt en bra och en dålig dag för mig beroende på
dagsformen, rätt extremt.

http://www.friidrottvarmland.se/globalassets/varmlands-friidrottsforbund/dokument/langlopning/2016/2016-dm-10-000m-resultat.html

Förra helgen avgjordes Häljebodaloppet på den trevliga skogsbanan som går på en bit av Finnskogsleden. En tradition att springa där och jag har deltagit samtliga gånger loppet körts. Denna gång var jag innan start mycket osäker på formen, det hade känts tungt på de få, korta och långsamma träningspass jag genomfört innan. Dock hade Axel dragit med mig på något fint tröskelpass någon vecka innan och det hade gått bra så helt borta var jag nog inte beräknade jag. Men något visste jag och det var att formen jag hade på Arvika stadslopp inte var där då jag inte kört samma uppladdning. David Sjögren som var tvåa i Arvika stadslopp fanns med, och han var laddad. Han brukar komma bra rustad till Häljebodaloppet och har varit tvåa efter mig här vid flertalet tillfällen. Trodde på honom som den som skulle ta det då han minst sagt jobbat ihop till en seger och han sa innan start att han kände sig stark.

Vi sprang också tillsammans hela loppet och jag märkte från start att han var i god form. Lät David dra mot bergspriset med en lucka på 10 meter för att jag skulle se rötterna i stigen bättre, testade lite och när jag ökade gick jag ikapp relativt snabbt i skogen. David tog Bergspriset på toppen av Klätten. I utförsbackarna så låg jag bakom och när vi gick ut på grusvägen så tyckte jag tempot var lugnt så efter ett tag gick jag upp och körde lite hårdare. David hängde med, något ansträngd hörde jag och när jag inte blev av med honom i sista uppförsbacken så förstod jag att detta kommer avgöras på en spurt. Laddade för den och försökte visualisera bra känsla och när David drog upp spurten med 200 meter kvar så kunde jag svara och slå om på ett bra sätt och sprang i mål som segrare för nionde gången i loppets historia.

Fanns även en artikel från sista Hiernmannen i AN som gick i grymt fin terräng.

Hiernmannen del 3: -artikel

I lördags avgjordes Arvika stadslopp. Hade på förhand trott och hoppats på att benen och formen skulle vara bättre till detta lopp, allt enligt plan, och när jag värmde upp kändes det bättre än på länge. Visste inte riktigt om jag kunde lita på känslan så när starten gått var jag väldigt avvaktande. Mot spurtpriset gick jag jämt men fortfarande med några växlar kvar. Det kändes som jag hade bra steg, bättre än på länge, hade ganska hög fart utan att det kändes speciellt jobbigt alls och passerade i ledningen förbi spurtpriset. Körde som tvåa upp mot Parkgatan avvaktande och då gick det rätt lugnt ett tag, i backarna upp mot Styckåsen kände jag att de andra hade problem att följa trots att jag inte körde hårdare.

Upp i långbacken från Myravallen mot Vågen så utökades luckan trots att jag tog det ganska lugnt uppför. Kände att jag var ganska spänstig uppför. Var pigg på toppen och knappt andfådd då jag inte vågade gå på tillräckligt hårt uppför. Nedför så gick det sen inte lika fort som när man var som bäst, såklart, det kunde jag tom känna ganska tydligt men ändå brukbart.

Sen kändes det kontrollerat hela vägen in och det kändes hela tiden som det fanns nån växel till som man kunde ha kastat in om det hade behövts. Vet inte om det blev något fel med chipet och det inte registrerades direkt i mål för hade bättre tid på klockan än i resultatet men det kvittar. Viktigaste var att det var bättre fart i benen som man hoppats på tack vare att man använt andra race till att köra upp sig mot detta. Med den lilla och ej kvalitetsinriktad träning man bedriver i dagsläget var denna form nog det bästa man kunde få ihop. Tom hälsenan gjorde sig mindre påmind än vanligt så kroppen gillade att tävla i lördags.

Teamkamraten Frida tog spurtpriset och blev tvåa bara sekunder från segern.

Resultat här:

http://dubhetiming.racetecresults.com/results.aspx?CId=16462&RId=75

Skogsturer med Junior. Är man på tur med Junior så blir det ofta så att man ser mycket djur. Han missar inget efter vägen – markerar och spårar allt från ekorre till älg. Otroligt stark är han för sin storlek och han har en enormt bra kondition. Blir bra när han blir lite större och det blir skidåkning på vintern.