Blog Image

ADVENTURE

Minnesord: Till minne av Jan Grundel (1933-2025)

Lokalhistoria Posted on tis, april 08, 2025 00:10:54

”Det sista vittnet” Jan Grundel, Arvika, har avlidit 91 år gammal. Närmast sörjande är barnen Maria, Ulla och Lotta med anhöriga.

Jan var en unik länk till en dramatisk, länge glömd och förbisedd del av historien från tiden när Norge var ockuperat av Nazityskland. Som barn hade han under flera år daglig kontakt med många norska motståndsmän och sabotörer från grupper som Saborg, Osvaldgruppen och Pellegruppen. Dessa motståndsgrupper spelade avgörande roller i kampen mot nazistockupationen under andra världskriget men fick inga medaljer och glömdes efter kriget nästan bort. I familjen Grundels hem samlades motståndsmän från alla samhällsklasser, även om majoriteten var arbetare. Bland dem fanns landsflyktige tyske fackföreningsmannen Ernst Wollweber som organiserade sabotageaktioner mot nazistiska mål i Europa, och var en av Gestapos mest eftersökta personer. Familjen Grundel gav även skydd åt flyktingar som flydde nazismen. Bland dem fanns en desertör från den tyska armén (Wehrmacht), som bodde hos dem i ett helt år.

Jan Grundels berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som liten pojke deltog han själv i kampen genom att vägleda norska motståndsmän och sabotörer, som övernattade i familjens hem på Rosendal – ibland i flera månader. Han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.

En av Jans berättelser om en norsk motståndsman som ofta besökte dem gjorde ett särskilt intryck på mig. För Jan, mer än 80 år senare, var känslorna fortfarande starka. Han kunde inte minnas mannens namn, men kom ihåg honom som stor och stark. Mannen brukade lyfta Jan upp och ner som en del av sin träning, vilket skapade en stark samhörighet mellan dem. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut fick Jan det tragiska beskedet: nazisterna hade tagit hans liv, och han skulle aldrig återvända.

Förutom att vara förmedlare av viktig lokalhistoria var Jan en mångsysslare av rang. Som ung var han aktiv inom Arvika Boxningssällskap och hade ett stort intresse för sport, särskilt fotboll och bandy. Hans yrkesbana började som journalist på Arvika Tidning, och han fortsatte senare som frilansare. Han drev en egen byggfirma, arbetade som husförsäljare och avslutade sitt yrkesliv inom olika studieförbund. Hans ständiga nyfikenhet ledde honom till att studera viner och att konvertera till katolicismen 1996. Han delade med sig av sina kunskaper genom vinkurser och artiklar i Arvika Nyheter. Musik, särskilt jazz, var en annan stor passion och han var en av initiativtagarna till Jössejazzen.

Man kunde ofta se Jan vandra längs Arvikas gator, klädd i en lodenrock, en österrikisk jägarhatt, med en kamera hängande runt halsen, en axelremsväska över axeln och en käpp i handen – ibland även med en hund vid sin sida. Trots sjukdomar visade han en oböjlig livsvilja och mötte livet med humor och ironi. Ironiskt nog träffade han sin maka Gertrud på Arvika sjukhus en vårdag 1956. Tillsammans bildade de familj och fick tre döttrar.

Jans liv präglades av djupa övertygelser, nära vänskap och en orubblig vilja att stå upp för sina åsikter. Han gick inte bara sin egen väg, utan formade den aktivt med starka politiska ideal. Hans politiska resa började redan i ungdomen, då han var aktiv inom SAP och deltog på läger i städer som Wien och Paris. Under senare delen av 1950-talet valde han dock att byta riktning och anslöt sig till högern, ett beslut som inte alltid möttes med förståelse i hans gamla parti. Trots detta behöll han vänskapen med sin fars vänner inom SKP, vilket visar på hans förmåga att bygga broar över politiska skiljelinjer. Under sitt liv fortsatte Jan att utveckla sina politiska ståndpunkter. Han gick senare över till Folkpartiet och avslutade sina politiska engagemang som medlem i Arvikapartiet. Oavsett vilken riktning han följde, stod han alltid upp för sina åsikter med en principfasthet som imponerade.

Hans barndomsår var ofta närvarande i hans tankar, men många gånger fann han det svårt att tala om sina upplevelser från krigsåren, även med sina närmaste.

Med Jan Grundels bortgång har Arvika förlorat ett band till vår stads lokala historia. Låt oss hedra hans minne genom att föra hans berättelser vidare – som en källa till inspiration och en påminnelse om modets och lojalitetens verkliga betydelse.

Arvika den 2 april 2025

Lars-Olof Gävert

Länkar minnesord:

  1. Arvika Nyheter. Till minne av ”det sista vittnet”, Jan Grundel. Hämtad från: https://www.arvikanyheter.se/2025/04/07/till-minne-av-det-sista-vittnet-jan-grundel-e7e5a/
  2. Värmlands Folkblad. Till minne av Jan Grundel. Hämtad från: https://www.vf.se/2025/04/05/till-minne-av-jan-grundel-32aca/


Sverige och kriget 🇸🇪

Demokrati, Historia, Lokalhistoria Posted on tor, april 03, 2025 22:35:46

https://www.svtplay.se/klipp/jb3mWgb/om-sverige-och-kriget-bakomfilm

SVT:s dokumentärserie Sverige och kriget, som kommer i maj 2025, ger en inblick i Sveriges roll under andra världskriget – en tid av både ”neutralitet” och hemliga operationer.

Under kriget var Arvika och västra Värmland en viktig plats, där norska sabotörer och flyktingar fick skydd och stöd. Flera familjer i trakten, däribland familjen Grundel, riskerade allt för att hjälpa dem som kämpade mot nazismen. Jan Grundel (1933–2025) syns i klippet vid cirka 3:00. Hans berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet i Arvika. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som barn deltog han själv i kampen genom att vägleda frihetskämparna, som övernattade i familjens hem – ibland i flera månader – till familjens bostad på Rosendal. Han höll utkik och spanade efter Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjens hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.

En av producenterna bakom serien, Kristina Lindström säger på slutet att ”det är så kusligt likt vår samtid” ..



Följde fotspåren av kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes 🇳🇴 genom tysta skogar i Bogen (Gunnarskog) 🇸🇪

Historia, Lokalhistoria Posted on ons, mars 26, 2025 22:43:55

Förra helgen följde jag i fotspåren av den norske kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes (född den 16 maj 1915 i Larvik, död – skjuten av tyskarna – den 13 november 1944 i Austmarka).

Rolf tillhörde ”de vitklädda”, norska kommandosoldater som utbildades för att utföra specialuppdrag i det ockuperade Norge under andra världskriget. Dessa uppdrag kunde omfatta allt från att ta emot vapensändningar som släpptes med flyg, kurirverksamhet, eliminera farliga nazister, föra bort angivare och utföra sabotageaktioner. Hans liv och gärningar utgör en del av en relativt okänd historia som utspelade sig för 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Vid den tiden etablerades hemliga baser (top secret) nära gränsen mot Norge i samverkan mellan Norge, britterna, amerikanerna och den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Vid dessa baser utbildades motståndsmän och försågs med utrustning. USA:s stöd organiserades genom Office of Strategic Services (OSS), föregångaren till CIA.

De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är relativt väldokumenterade, och det finns till och med radiodokumentär om dem. Däremot har flera av baserna i Värmland varit till stor del okända. Ett exempel är basen Juno, belägen vid torpet Kösstorp, som också finns bland bilderna. Här tränades norska kommandosoldater i strid, sabotage och gränsöverskridande räder med utrustning från brittiska och amerikanska styrkor.

Flygsläpp Operation PLANET och TWINKLE

Av själva bostadshuset på Kösstorp står idag endast grunden kvar. Men platsen och bakgrundshistorien är mäktig. Det jag har läst om och det som man inte kan läsa sig till men själv kan analysera från de texter och material man hittat gör denna historia helt otrolig, och känslan när jag vandrade i dessa tysta skogar i norra Gunnarskog var mycket speciell. Var faktiskt vid den här basen redan 1993, då ovetandes om vad som hade hänt där. Järvenskolan i Gunnarskog och tema friluftsliv gjorde att vi kom ut i skogen. Den gången cyklade vi till Mitandersfors, vandrade på Finnskogsleden och paddlade kanot över Lomsen till finntorpet Ritamäki. Därefter cykel tillbaka till Järvenskolan. Tre fina dagar i naturen. Tacksam för detta idag.

Själva gränsövergången som ofta användes av ”de vitklädda” från basen Juno 1944-45 brukade vara vid Langtjarne. En öde plats så långt norrut man kan komma i Gunnarskog vid gränsen till både Norge och Torsby kommun. Här kom man in i Varaldskogen som ligger på Finnskogen i Kongsvinger kommun. Här finns barrskog i mjuka sluttningar och åsar på 170-400 meter över havet. Myrar och tjärn bryter upp skogslandskapet. Varaldskogen var/är en öde plats, långt från annan bebyggelse.

Artikel kommer i Gunnarskogs-Nytt

Har fått i uppdrag att göra en artikel till Gunnarskogs-Nytt om denna historia och kommer publicera artikeln här på bloggen när den finns i tidningen. Så håller lite på en del exceptionella uppgifter jag har kunnat hitta om denna historia. Källförteckning kommer i samband med artikeln.

9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”

från Oskar Solbergs dagbok.

Hjältar i familjen Solberg viktiga för motståndsrörelsen

För den dagliga försörjningen av mat till ”operatörerna” i basen Juno vid Kösstorp svarade bland annat familjen Solberg i Mitandersfors. De hade 5 kilometers promenad i kuperad skogsterräng till basen, och fjädringsmannen Oskar (Mjölnar-Oskar) och Jenny Solbergs barn bar ofta maten dit själva. Deras insatser är en påminnelse om vardagshjältar som bidrog till motståndskampen. Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Radion kallades för Appetuss. Efter kriget fick Oskar Haakon VII:s frihetsmedalj.

En av ”de vitklädda” från basen i Kösstorp skjuten till döds av tysk gränspatrull i november 1944

Måndagen den 13 november 1944 var två lastbilar på väg från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första bilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, och i den andra bilen färdades Hans Amundsen samt två norska kurirer, varav en var Rolf Sannes. De hade varit med på en mottagning av ett flygsläpp med vapen på en stor myr nordväst om Elverum och var på väg tillbaka till baserna i Bogen. Ursprungligen var planen att de två kurirerna skulle ta sig till fots skogsvägen över Varaldskogen till Sverige, men tidsnöd gjorde att de valde att åka med lastbilarna. Öster om Sunddamsaga blev bilarna stoppade av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte snabbt deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. Rolf såg sin chans och försökte fly till skogs. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29 årige Rolf avled omedelbart.

Rolf var på väg till familjen Solberg för att hämta kläder som han hade där när han blev skjuten.



De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland av Anders Johansson

Bok, Historia, Lokalhistoria Posted on tor, februari 20, 2025 21:56:21

Copyright © Anders Johansson. ** Anders Johansson. De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Utgivningsort: Nørhaven, Danmark, 2014. www.lindco.se. ISBN 978-91-86597-63-4

LÄNK (PDF): DE GLÖMDA AGENTERNA pocketmanus 2013.pdf

En unik möjlighet att läsa denna intressanta bok som PDF. Boken består av 24 kapitel och täcker många intressanta människor, hemliga agenter och viktiga platser i gränsområdet under andra världskriget.

  • Upphovsrätten till boken tillhör författaren. PDF-versionen är tillgänglig för läsning från bloggen och får inte kopieras för kommersiellt bruk. För att publicera hela kapitel krävs författarens godkännande.

I De glömda agenterna sätts en rad skiftande människoöden in i ett övergripande kronologiskt sammanhang under de mörka krigsåren. Författaren breddar och fördjupar temat från sin tidigare bok om svensk-norska relationer under andra världskriget, för vilken han i Norge belönades med en kunglig förtjänstorden. Över 60 000 norska flyktingar kom till Sverige mellan 1940 och 1945. Samtidigt opererade sabotörer och kommandos från svenskt territorium in i Norge. Dessutom korsades gränsen av norska agenter och kurirer, som under de första krigsåren hotades av spionstraff i Sverige men senare samarbetade med försvarsstabens underrättelsetjänst till ömsesidig nytta.

  • I kapitel 8. Hemliga ”Håndslag” till Norge (sida 105), omnämns Aksel Gjevert (1887-1944) som var en av de som förde Håndslag över gränsen in i Norge. Det var tusentals av dessa exemplar som lastades på slädar som de drog på snön.
  • I kapitel 10. Ensligt torp kurirers knutpunkt (sida 132), omnämns ”Tomta” (Håkerudtomta) och hjältarna i familjen Skoglund. Även Östen Nilson, Helmer Sveder och Spåres i Arvika omnämns.

Har ni som läser mer information om något som omnämns i boken och rör Värmland, hör gärna av er till undertecknad.  



NR:24: Filmen om ett av de viktigaste och mest unika liven i Norges historia

Demokrati, Historia, Spioner Posted on lör, november 09, 2024 00:20:52
NR:24 officiell trailer

Gunnar Fridtjof Thurmann Sønsteby, född 11 januari 1918 i Rjukan, Telemark fylke, död 10 maj 2012 i Oslo, var en central person i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Vid krigsslutet var han nazisternas mest eftersökta man och Norges högst dekorerade medborgare. Sønsteby gav aldrig upp sitt outtröttliga arbete för fred och demokrati. Det här är hans berättelse.

”Jeg har fem skuffer i hodet mitt. De tre øverste skuffene åpner jeg hele tiden. Den fjerde langt sjeldnere. Den nederste skuffen lukket jeg 8.mai 1945. Og har aldri åpnet den siden.” – Gunnar Sønsteby

I förra veckan åkte jag och en kompis den gamla kurirlinjen över Arvika, Gunnarskog, Håkerudtomta och Austmarka till Kongsvinger för att se den nya spelfilmen NR:24. På vägen visade jag kompisen var Arne ”i kôrstan” Nilsson, ”mor” och Aina bodde i Allstakan, och familjen Skoglunds gård på Håkerudtomta. Bilresan och bakgrundshistorierna gav upplevelsen en ytterligare dimension.   

Filmen fångade dramatiken och faran i de norska motståndsrörelsernas kamp under andra världskriget, med särskilt fokus på Gunnar Sønsteby, känd som ”Nr. 24” efter hans agentnummer i Special Operation Exekutive (SOE). Filmen skildrar hans bedrifter och hur han tillsammans med andra motståndsmän lyckades genomföra riskfyllda operationer mot den tyska ockupationsmakten. Sønsteby var en av de mest betydelsefulla figurerna inom den norska motståndsrörelsen. Filmen tog oss med på hans resa från okänd ungdom till att bli en legendarisk motståndsman. De hade lyckats skapa en spännande berättelse som inte bara fokuserar på spänningen i själva sabotageuppdragen, utan också på de mänskliga aspekterna av kriget – mod, rädsla, förlust och kamratskap. Fotot i filmen var imponerande, och skildrar det norska landskapet på ett både vackert och dystert sätt, vilket förstärker den känslomässiga tyngden av berättelsen. Musiken gav ytterligare en dimension till filmen. Sjur Vatne Brean i rollen som Gunnar Sønsteby fångar känslan av en man driven av patriotism och pliktkänsla. En av de mest imponerande aspekterna av NR:24 är dess förmåga att balansera mellan action och historisk autenticitet. Filmen ger en inblick i de strategier och taktiker som användes av motståndsrörelsen, och visar samtidigt på de moraliska dilemman som de ställdes inför. Sammanfattningsvis är NR:24 en gripande och engagerande film som inte bara hyllar Gunnar Sønstebys insatser, utan också ger en rörande skildring av de norska motståndsrörelsernas kamp mot överväldigande odds.

I filmen saknade jag dock gränspassager och Austmarka och Håkerudtomta med familjen Skoglund, samt de viktiga ”idrottskamraterna” i Arvika, Östen Nilsson och Helmer Sveder m.fl. som spelade en betydande roll under kriget kunde ha tillfört filmen en ännu djupare förståelse för motståndsrörelsens omfattning och komplexitet. Även min norska orienteringskamrat Tor, vars pappa (Einar Solbergseter) opererade som ”flyktninglos” under kriget var besviken över att dessa viktiga delar saknades i filmen. Gunnar ska för övrigt ha tagit sig över gränsen med hjälp av Einar en gång. Men en hel del av händelserna i Gunnars liv under krigsåren fick väl helt enkelt inte plats i filmen. Att filmen lyfte fram en del nya uppgifter om Gunnars medverkan i likvideringarna av norska medborgare gav en viktig och nyanserad bild av den mörka sidan av motståndskampen, något som ibland kan förbises i skildringar av hjältemod. Om de svåra moraliska val som motståndsmän och kvinnor tvingades göra och en sådan situation var när Gunnars tidigare kamrat från uppväxten i Rjukan blev angivare och allt vad det innebar.

Filmen lämnade ett bestående intryck och påminner om vikten av att stå upp för frihet och demokrati, precis som Gunnar förmedlade i många år genom alla sina föreläsningar.

Källor

  • 3. Johansson, Anders. De glömda agenterna: Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Fischer & Co, 2010.