Kjell och Gjermund Nygårdseter samt Tor Solbergseter berättar om Vingersruta, ”flyktingrutan” som gick från Kongsvinger till Sverige under andra världskriget. Video av Martin Høgberget (2020).
Vingersruta var en många flyktvägar som användes under andra världskriget för att smuggla människor från det nazistockuperade Norge till det neutrala Sverige. Denna specifika rutt från Kongsvinger i Norge till Sverige som användes både för kurirtrafik och flyktinghjälp var i drift från sommaren 1942 fram till krigets slut 1945. Vingersruta gick från Kongsvinger, Langtjernet, Tangen, Trosholmen, vidare till Lebiko, Kissalamp eller Mitandersfors. Flyktingarna fick hjälp av lokala ”grenseloser”/guider som, trots riskerna för sitt eget liv, hjälpte de förföljda att hitta skydd och frihet. Vingersruta ansågs som en av de säkraste flyktinglederna i det här området under kriget. Ingen flykting, eller lots blev anhållna de tre åren rutan var i drift.
Karta Vingersruta
Grenselos på Vingersruta – Einar Solbergseter
Einar Solbergseter (1921-2011), far till Tor Solbergseter från Austmarka som jag känner genom orienteringen var en av grenseloserna på Vingersruta. Einar kom att bli en central person i verksamheten som påbörjades när han bara var 18 år gammal. När judeförföljelsen blev intensiv i Norge 1942 blev Vingersruta mer etablerad och fler flyktingar kom denna väg. Innan 1942 var det ett mindre antal flyktingar som hade kommit denna väg, där Einar rodde flyktingarna över den stora sjön Mökeren. Från Tangen gick de till en vik som kallades ”flyktingevika”, varifrån de rodde över sjön till Trosholmen på andra sidan. Det var ca en halvmil att ro.
Bröderna Henry och Einar Solbergseter var grenseloser för många flyktningar under kriget. Foto: Privat
Det var många judar som uppsökte Tangen och de hade oftast med sig ett lösen/kodord som löd: ”Vi skal hilse fra Magnhild”. Einar och de andra visste inte vem denna Magnhild kunde vara och det undrade de över i många år, men 1995 så fick mysteriet sin lösning när det var kalas på Tusssevangen och Magnhild var där (om detta berättas i filmen). Einar och hans bror Henry var grenseloser, och då oftast från Langtjernet, över till Ursberget, Benedikstorpet, Nygårdseter, Mengen till Fjörsundstangen. Därefter båt över sjön Mökern. På vintern gick oftast turerna med skidor och då gick vägen om Sikåleit, Varalden, förbi Larbekken och till Mitandersfors. Fjädringsmannen i Mitandersfors, Oscar Solberg, var kontaktman och där överlät de flytingarna till honom. Det största följet med flyktingar som de hjälpte på en tur var 28 personer.
”Tysta Norjeshjälpen” – materialrute
Vingersruta kom också in i en ”materialrute” som gick motsatt vägen från Kissalamp på svenska sidan gränsen, och materialet som ofta var packat i lådor skulle vidare in i Norge. Det mesta av materialet skulle transporteras till ”gutta på skauen” i Nordmarka. Exempelvis kunde en låda väga 55 kg, och innehöll stora batterier till radiosändare. Just radiosändare/mottagare smugglade Einar flera stycken med sig från Sverige.
Tyskarna patrullerade vägarna med motorcyklar, eller vanliga cyklar. Det fanns en tysk vaktstyrka vid Öiermoen och vid samvikelaget på Austmarka. En natt som Einar hade varit på uppdrag till Kissalamp på svenska sidan och hämtat lådor och en del brev så kom han hem sent och han låg därför kvar i sängen ett tag på morgonen. När han vaknade och kom ut i gången på förmiddagen satt tre tyskar där. ”Hast du mange drenge?” sa en tysk. Antagligen trodde tyskarna att de hade många drängar på gården då Einar kunde ligga och sova så länge på morgonen.
Vingersruta 1942-1945
Grenselos fick själv fly till Sverige
I februari 1945 får chefen för Vingersruta, Lauritz Nygårdseter, besked från legationen i Stockholm om att han är i farozonen och måste rymma över till Sverige. Lauritz blev kvar i Sverige tills freden kom. Flyktingrutan stoppade på så sätt upp, men materialrutan fortsatte att fungera. Einar och Henry Solbergseter, Martin Björndalen och Kjell Björndalen var med i materialrutan där de transporterade material och förnödenheter från Kissalamp. Det blev utlovat att de skulle få betalt för arbetet de utförde. Legationen i Stockholm skulle tillse detta men de fick aldrig några pengar. Einar och de andra utförde sina insatser av helt andra grunder än pengar, men kanske tog någon dessa pengar som skulle till dem som verkligen utförde arbetet på plats?
Alla lotsarna på Vingersruta gjorde otroligt viktiga insatser för många människor. Gårdarna till tre familjer på Austmarka blev räddningscentraler. Under de tre åren ruta var i drift fördes mer än 1000 personer i säkerhets längst den här vägen. Flera av de som tog sig över kom med i Polititroppene i Sverige, en medvetet vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. En annan som tog sig över till Sverige den här vägen var SOE-agenten, Gunnar Sønsteby (Nr.24).
Einar Solbergseter fick 50 år (1995) efter kriget krigdeltagarmedaljen. Försvarsmedaljen hade han sen tidigare. Familjerna fick också priset; ”Righteous Among the Nations” för insatserna 2015. Karl Trosholmen blev hedrad med en minnesplatta i Israel och man har där även planterat träd som tack för de norska grenselosernas insatser.
En unik möjlighet att läsa denna intressanta bok som PDF. Boken består av 24 kapitel och täcker många intressanta människor, hemliga agenter och viktiga platser i gränsområdet under andra världskriget.
Upphovsrätten till boken tillhör författaren. PDF-versionen är tillgänglig för läsning från bloggen och får inte kopieras för kommersiellt bruk. För att publicera hela kapitel krävs författarens godkännande.
I De glömda agenterna sätts en rad skiftande människoöden in i ett övergripande kronologiskt sammanhang under de mörka krigsåren. Författaren breddar och fördjupar temat från sin tidigare bok om svensk-norska relationer under andra världskriget, för vilken han i Norge belönades med en kunglig förtjänstorden. Över 60 000 norska flyktingar kom till Sverige mellan 1940 och 1945. Samtidigt opererade sabotörer och kommandos från svenskt territorium in i Norge. Dessutom korsades gränsen av norska agenter och kurirer, som under de första krigsåren hotades av spionstraff i Sverige men senare samarbetade med försvarsstabens underrättelsetjänst till ömsesidig nytta.
I kapitel 8. Hemliga ”Håndslag” till Norge (sida 105), omnämns Aksel Gjevert (1887-1944) som var en av de som förde Håndslag över gränsen in i Norge. Det var tusentals av dessa exemplar som lastades på slädar som de drog på snön.
I kapitel 10. Ensligt torp kurirers knutpunkt (sida 132), omnämns ”Tomta” (Håkerudtomta) och hjältarna i familjen Skoglund. Även Östen Nilson, Helmer Sveder och Spåres i Arvika omnämns.
Har ni som läser mer information om något som omnämns i boken och rör Värmland, hör gärna av er till undertecknad.
XU-agenten och flyktingen Rolf Sörbye berättar om flykten till Sverige över Nyckelvattnets is. Filmklippet redigerat av Martin Bergström. En längre version finns via länkarna längst ner i inlägget.
”Vägen till Sverige” Av Rolf Sörbye (1921-2017), december 2010
”I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att (de svenska) militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
När vi vaknade frampå förmiddagen den onsdagen så hade militärerna rapporterat till landsfiskalen, som redan kommit i sin Citroen personbil för att hämta oss. Otroligt nog klarade han att stoppa in alla oss fem personer med tillhörigheter och köra oss till Tinghuset i Torsby, där övervåningen var inrättad som stor sovsal för flyktingar. Efter korta förhör inbjöds vi till mat, kaffe och julbak hos vaktmästarparet Persson i deras tjänstebostad i bottenvåningen, och sedan sov vi!
”Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen.”
Nästa dags upplevelser var bl. a. obligatorisk avlusning (vi hade inga löss), badande med hjälp av baderska (ny erfarenhet), samt privat bioföreställning för 5 personer, med amerikansk flygfilm (förbjuden i Norge) körd av även biovaktmästare Persson. Sedan blev det nödfallsvisering och enkel SJ-biljett till Vingåker och norska mottagningslägret Kjesäter för ytterligare förhör, undersökningar och placeringsåtgärder.
Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen. Uteslutningsvis har jag kommit fram till att det måste ha varit Nyckelvattnet, vilket sedan också bekräftats.
Sommaren 2010 kom så ett lämpligt tillfälle att återse det aktuella stället. På olika vägar hade jag fått kontakt med Monika och Jörgen Axelsson i Östmark och genom dem även med Ann-Britt Edvardsson, och den 3 augusti blev min hustru Elsa och jag mycket gästvänligt omhändertagna av dessa tre. Det var mycket roligt att höra deras berättelser och se bilder från äldre tider, och det var roligt att återse Nyckelvattnet och Gåstjärn, även om mycket hade ändrats efter nästan 67 år, och årstiden var ju nu en helt annan. Intressant var också bilturen med Jörgen och dottern Sofie genom milslånga finnskogar för att försöka hitta höjden där vi den gången först fick syn på Sverige. Under vårt besök fick jag frågor om händelserna som jag varit med om, och även önskemål om en berättelse i medlemstidningen Röjdådalingen, om flykten och dess bakgrund. Därför dessa rader.
Det började egentligen med att jag i maj 1942, under ett år som forskarassistent på Oslo Universitet, värvades till en hemlig tjänst inom XU – den största hemliga underrättelse-organisationen i det ockuperade Norge – den norske Londonregeringens underrättelse-organisation. Jag skulle arbeta i Oslo, i direkt samarbete med ledningen för XU i Norge.
Men XU och detaljer om denna organisation fick jag kunskap om först efter att kriget var slut! Vad jag visste då var bara att en person som kallade sig Eva Berg var min kontaktperson och uppdragsgivare. Hon visste däremot, i tillägg till mina två täcknamn, även mitt riktiga namn, mitt telefonnummer och bostad. Detta var nödvändigt, jag måste alltid vara disponibel till envar tid på dygnet. ”Eva” gav mig ansvaret för ett antal ”brevlådor” (t.ex. affärer, kontorer) i Oslo, där jag hämtade allt möjligt, från brev och paket till tunga lådor. Dessutom skickades jag i diverse specialuppdrag i omgivningarna. När jag återgick till mina medicinstudier hösten 1943 genomförde jag de obligatoriska dissektionerna, men föreläsningarna hann jag sällan med.
På förmiddagen den 30 november 1943 kallades jag akut till ett brådskande möte med ”Eva” vid Vestbanestasjonen i Oslo, där hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart ville omringa Universitetet och arrestera alla manliga studenter. Jag fick besked att gå under jorden, med uppdraget att på något sätt försöka rädda så många studenter som möjligt undan tyskarna, för vidare transport till Sverige. Innan vi skildes såg vi plötsligt både motorcyklar och tyska militära lastbilar med soldater komma i hög fart på Karl Johan, i riktning mot universitetet. Jag tog mig snabbt undan och fick tag på två pålitliga kurskamrater, den kvinnliga hade även tagit med sin väninna. Under dagen ordnade flickorna ett gömställe för mig och min kamrat Jon, en lägenhet som inneboende dam omedelbart helt överlämnade till oss. Svårigheten var bara att komma dit, genom hela stan från min fars kontor. Vid återkomsten berättade flickorna nämligen att hela Oslo var full av tyska soldater, vakter stod i gathörnen och andra körde runt på motorcyklar och letade efter studenter.
Det var en mörk kväll och sträng mörkläggning, men redan i det första gathörnet skymtade vi en vakt. Med armen om var sin flicka raglade vi sjungande framåt. Soldaten lyste intensivt på oss med sin ficklampa, medan vi fortsatte med fjolligt prat och skrattande. Till slut bestämde han sig för att vi nog inte var studenter. Ett tag senare var vi nära att bli tagna av soldater på motorcykel, och ytterligare en vakt passerade vi på lite avstånd, men sedan var vi framme. På dagarna sedan höll Jon och jag oss i lägenheten, medan flickorna gick runt på stan och letade rätt på studenter som inte var arresterade. Många ville ha hjälp till att komma till Sverige och helst vidare till de norska styrkorna i England. Varje dag ringde jag till min far och meddelade att jag skickade ett visst antal ”paket” med tåget, och sedan hämtade han ”paketen” på stationen och tog dem till gömställen hos pålitliga grannar och bekanta. Därefter skickades studenterna till Sverige med ”Eva”s hjälp.
Efter ca två veckor var vår uppgift genomförd så långt det gick. Av allmänna säkerhetsskäl beordrades Jon och jag att ge oss av till Sverige. Eva hade redan tidigare sagt att det var för farligt för både henne och andra om jag fortsatte min tidigare aktivitet efter det som hänt. Jag var eftersökt av tyskarna, de hade redan gjort undersökningar i mitt rum hemma, och om jag blev tagen var risken stor att jag under tortyr kunde avslöja vad jag kände till. Och det skulle leda till katastrof, sa Eva. Jag insåg rimligheten i hennes argument och lyckades skaffa en mycket bra efterträdare.
”Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform.”
En dag kom Eva med nya identitetshandlingar till mig och Jon, tågbiljetter till Eidsvoll från Oslo söndagen den 12 december, samt skriftligt tillstånd att resa ut ur Oslo-området, allt försett med många ståtliga stämplar från de tyska myndigheterna. Själva tågbiljetterna var äkta, allt annat var mycket välgjorda förfalskningar. Eva hade också kontaktat min far och givit honom instruktioner, så på söndagen kom Eva till lägenheten tillsammans med far, som medbringade skidutrustning och fullpackad ryggsäck till både Jon och mig.
En överraskande ny tysk razzia och kontroller på stan orsakade ett för oss dramatiskt men lyckligtvis endast tillfälligt avbrott i planerna, och efter en händelsefri spårvagnsresa till Oslo Östbanestasjon, där vi fann våra tre medresenärer, testades våra falska papper. Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform. Alla, i synnerhet de två sistnämnda, granskade noga våra handlingar, stirrade oss i ansiktet och jämförde med fotot. Det var några långa sekunder för var och en, men vi kom alla igenom. Inne på plattformen kontaktade vi konduktören som gick där, och efter utbyte av de överenskomna fraserna visade han oss till vagnen och sa att om det blev tysk razzia på tåget så skulle han ge tecken, så att vi snarast kunde hoppa av tåget.
Resan gick bra. I Eidsvoll var det mörkt. Vi hämtade ut våra skidor, och med dem på fötterna och ryggsäcken på ryggen gick vi i en lång rad ett stycke bakom vår konduktör. På väg ut ur samhället mötte vi två uniformerade män ur Quislings hird, de stannade och stod länge och tittade efter oss. Det kändes lite obehagligt. Konduktören hade fortsatt att gå. I en sväng på vägen fortsatte han rakt ut i snön med sina lågskor och gick in i skogen. Vi följde efter på skidorna. Klockan var nära midnatt. Efter ett tag kom vi till en liten timmerstuga, där vi fick kaffe och mackor av två skidlöpare som skulle ta oss vidare. Konduktören tog snart farväl och vadade tillbaka genom snön, till ett par timmars sömn innan nästa dags arbete. Flyktinglotsarna hade ett livsfarligt och ansträngande dubbelarbete, och många togs av tyskarna eller fick senare psykiska problem.
När våra skidlöpare tog oss vidare var det fint skidföre, 12 grader kallt och vackert månsken. Vi gick hela natten, ibland med korta vaksamma uppehåll innan vi i stor fart passerade över en väg, andra gånger blev det längre vilostunder under ett träd i skogen. När det ljusnade av dag måndagen den 13. gick vi mera varsamt fram, tydligen på många omvägar. Ett lyckligt tillfälle till matrast i en olåst nybyggd timmerstuga gick omkull när den vaktande skidlöparen plötsligt hörde röster. Iväg igen !
På kvällen närmade vi oss Glomma, och på en höjd vid älven lämnades vi i en stor timmerstuga där ägaren, med täcknamnet Björn, snart skulle komma och ta oss över älven. Det var så skönt att sitta ned i de goda stolarna, men det gick många ovissa timmar innan Björn äntligen kom. Folket på granngården var nazister och hade just fest, och med deras fria utsikt över älven ville han vänta tills han trodde att alla sov där. När vi kom till Björns gård var bordet dukat med massor av god mat och julbak, och sedan placerades vi i härbret hos den slaktade julgrisen. Där fick vi bra service, men vi måste vara stilla och tysta helt till kvällen, och det var det svåraste.
När mörkret kom lotsade Björn oss efterhand till en glänta i skogen, där en pistolbeväpnad lång skidlöpare övertog oss och förklarade att vi nu måste vara tysta och göra precis som han sa, särskilt på ett farligt avsnitt. Detta visade sig vara på vägen längs en bergsida där man delvis kunde ses från en tysk militärförläggning nedanför. I det klara månskenet kunde vi se vakten patrullera fram och tillbaka mellan husen. På lotsens dirigering kom vi alla efterhand över denna sträcka och åkte tysta vidare.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen.”
När vi kom till en liten väg som skar rakt genom skogen beordrades vi vänta en bit därifrån medan lotsen försiktigt gick fram och spanade. Efter klartecken kom vi oss snabbt över vägen och in i skogen på andra sidan. Vi fortsatte, långsamt och med största vaksamhet. Vi närmade oss gränsen. En bilväg som enligt lotsen var ganska livligt trafikerad av tyska militärfordon passerades på liknande sätt. Sedan fortsatte vi ganska raskt, och plötsligt kom vi ut ur skogen på en höjd, med utsikt över ett ganska stort vatten nedanför.
Bild 1 Nyckelvattnet. Foto: Lars-Olof Gävert december 2024. Bild 2 karta över Nyckelvattnet.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen. Vi blev stående, stilla, tysta, andäktiga. Blicken följde strandlinjen åt båda håll, och inöver skogen där borta. Natten var så stilla. Det starka, klara månljuset flödade över landskapet. Bredvid oss låg en gammal utlada av åldrat timmer, med meterhögt snötäcke på taket, och månskenet gnistrade i höga snötäckta granar bakom oss. Det var högtidligt. Vi åkte ned till vattnet och gick i tystnad tills vi stannade framför det tyska patrullspåret.
”Här går gränsen,” sa lotsen. Vi blev stående. Ingen sa något. Jag tittade bakåt, mot det Norge som jag nu lämnade och som jag inte visste om jag någonsin skulle återse. Tänkte på dem hemma, som jag så hastigt hade lämnat den dagen. Undrade hur de hade det nu… Vi pratade lite, tog varandra högtidligt i hand, och så gick vi över gränsen. Väl iland på andra sidan stannade lotsen i den strandnära björkskogen. Han samlade in våra falska identitetshandlingar och våra likaledes välgjorda och rikt stämplade olika tillståndspapper och gjorde en liten brasa av alltihop. Sedan tog han farväl och skidade ut på vattnet, tillbaka till Norge igen.
Lotsen hade beskrivit hur vi skulle hitta ett skidspår som ledde till en svensk militärvakt, och vid ungefär kl 04,30 onsdagen den 15 december knackade vi på där. Fyra rejäla bönder på neutralitetsvakt tog hjärtligt emot oss.
Vi var i trygghet i Sverige.”
(Trycket i lokala medlemstidningen Röjdådalingens julnummer 2010 Östmark)
Länkar/Mer information
”Flykting Rolf Sörbye” (Youtube Martin Bergström 9 nov. 2022 – filmen ursprungligen producerad av Leif Floren Torsby, Jörgen Axelsson Östmark och Nils-Åke Antonsson Torsby): https://www.youtube.com/watch?v=jgwIVFzWLxw
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
