ADVENTURE

I onsdags var det dags för
sista Hiernmannen för året. Denna gång i verkliga hemmamarker för mig. Skogar
jag rört mig i dagligen sen jag var kanske 7-8 år. Skogar som ingen annan
känner bättre, nu när farsan vandrat vidare. Där jag sovit, sprungit, åkt skidor – tur och längd, fiskat och
vandrat ofantligt många ggr, ensam eller med pappa. Många småstigar som nu är
mer igenvuxna är efter mig eller farsan. Det är även ett väldigt fint område med
krävande och hård terräng. Farsan lade här grunden till många segrar i fjällorienteringen.

Brorsan hade lagt kvällens banor på skogskartan där bonitet var utritat och TC var förlagd till Abborrtjärnet på
Säterudskogen. En idyll. Faktiskt så hade han fått till banorna, åtminstone
långa banan på ett imponerande sätt. Det var en fin, utmanande bana med
vägvalsmöjligheter och äkta svår Hiernmannenterräng. Jag fick äran att dagen
innan sätta ut några kontroller med bil (som bla var en av dem jag senare
bommade på) eftersom brorsan var skadad i ett knä.

Eftersom jag inte mer än
joggat efter skadan i vaden så hade jag tänkt att springa korta banan där
tempot är lugnare. Hade dagen innan upptäckt att i skogen där man använder
lårmusklerna mer så funkade vaden bättre. Värmde upp och beslöt mig att starta
på långa banan och kliva av om jag skulle få ont. Ville gärna se vad man kunde
prestera i denna terrängen mot de starkare på långa banan. Eftersom det inte är
lika viktigt med att någon har terrängkännedom och annat som på en mer seriös orienteringstävling
så kan jag starta. I ärlighetens namn har jag väntat på en tävling i
dessa marker i 20 år, så att en vadskada skulle stoppa mig från att vara med
var nästan otänkbart. Hann tänka på farsan som jag saknar så otroligt mycket innan start och jag minns hur han önskade att det skulle kunna
arrangeras orienteringstävlingar här. Han hade varit mycket glad över att det
nu kunde bli något arrangemang, även om det ”bara” var en
Hiernmannen, där han själv tränat och tävlat under hans tid i bla Sälboda GOIF. Tänkte
även på vilket otroligt tomrum han lämnade efter sig..

Lade mig en bit bak i början
och kände på hur vadmuskeln kändes. Ner till kontroll 2 så kom jag in som 3:a
eller 4:a. På väg mot kontroll 3 så drog jag ett eget vägval som gick över hela
Gravåsmasthöjden. När jag var på toppen så tänkte jag på om detta verkligen var
så smart men eftersom jag väl känner terrängen så visste jag om fina stråk ner
mot hygget där 3:an skulle sitta. Kom ikapp folk på korta banan men dessa låg i
ett stråk 50 meter öster om mig så de såg inte ens att jag passerade dem och
här hade jag skruvat upp tempot rejält. Kroppen kändes förvånansvärt bra. När
jag stämplade vid kontrollen så lyssnade jag om jag skulle höra någon annan men
det var tyst, misstänkte att mitt vägval ändå var ganska bra och kanske låg jag
nu först.

Drog sen ett säkert vägval i
kända stråk mot nästa. Även om jag tror att det fanns snabbare alternativ så
lät jag bli att fundera så mycket över dessa. Hittade först inte var kontrollen
satt men efter ett tag så kunde jag stämpla. Nästa kontroll låg vid
Mjölnarstenen, en kulturmärkt sten där de som bodde förr i världen på andra
sidan skogen ställde ner mjölsäckarna när de varit nere och handlat på affären
i Säterud. Det var längesen nu men detta berättade farsan om för många år sen
så jag visste väl var stenen fanns. Drog ganska långt på Gårdstjärnsvägen innan
jag vek upp efter den gamla mjölnarstigen som nu var kvaddad av
skogsmaskinskörning. Nu var det bara en kontoll kvar som satt vid en myr där vi
haft skidbana. Blandade ihop myrarna i skallen och kom först till fel myr men
fick springa tillbaka och kunde ta den västerifrån. Sen var det bara att hitta
ett bra stråk mot Abbortjärnet och målet.

Resultatet då? Detta kan, från
att jag drog på maximalt, vara ett av mina vassaste orienteringslopp och
löpning i obanad skog. Jag hade otroliga 15 minuter!!?? bättre tid än tvåan på
långa banan som ändå är en kille som springer juniorelitklass och ännu mer till
de andra som var än längre bak. Frågan är om jag någonsin sprungit bättre där
terrängen var tung, det var åtminstone i samma klass som när man varit i bra
orienteringsform. Och i denna här hemmaterrängen får det vara klassorienterare
om de ska kunna ta mig, speciellt med en skogskarta/gröna karta som enda kartmaterial.
Känslan att dundra fram i hög fart i denna skogen var i varje fall fantastisk
och detta lopp kommer jag nog minnas länge. Vet iaf att farsan hade varit glad över mycket denna kväll..

Resultat:

Sen jag skrev här senast så
har det hänt en hel del. På tävlingsfronten började jag midsommar i Torsby och
Borejoggen. Kändes vid start att benen inte var med i matchen alls så det blev
bara att försöka ta sig igenom. Verkade som benen inte pallade asfaltslöpning,
som en typisk gammaldags orienterare som bara springer i skogen. Förhoppningen
var att en vecka senare vara i bättre slag på Arvika Stadslopp. Lite bättre var
det och benen höll i 3 km istället för 300 meter i alla fall. Fick ge mig mot
Henrik Örnstedt som sprang bra och eftersom jag inte var i närheten av att
springa utför som man gjort tidigare så kunde jag inte ta ikapp där heller även
om jag närmade mig lite på slutet. Kändes som det var spänst i benen som fattades
mot när man var i bra form. Dagen efter så åkte jag ner till Myrvarvet i
Holmedal där jag fick stryk mot en hårdsatsande Göteborgskille som sprang
riktigt bra. För ett antal år sen så sprang man ca 1,45 min fortare på dessa 7
km och då var det skogsstig längre än idag då det är lite ny grusväg så banan
är snabbare nu men ändå var man en bit efter sig själv så att säga..

Nu är det ju så att jag i år
kanske har tränat högst 30% av vad man gjort tidigare säsonger så det är klart
att det märks på resultaten och löpformen. Tycker man kännt det allra mest när
man ska springa fort på hårt underlag för i skogen tycker jag att det finns
ganska mycket kraft kvar ändå. Och i rejäl skog gick första Hiernmannen. Banan
gick uppför och uppepå Ingersbyberget. Fin och hård kuperad terräng. Riktigt
tufft att köra där men det passade kroppen bra. Var loss mot kontroll 5 men
saktade in mot 6:an då det verkade vara
en diffus kontroll, så det blev en klunga igen. Sista två kontrollerna ökade
jag på farten och kontrollerade täten för att vara först in eftersom det är en
del prestige.

Resultat Hiernmannen: http://eventor.orientering.se/Documents/Event/23597/Resultatlista

Helgen efter åkte jag ner
till Värmskogsloppet. Riktigt trevligt lopp vid fotbollsplanen i Värmskog.
Kändes lite skumt nere i vänster vad men kroppen var piggare och spänstigare än
på länge så det var lovande. Startade och studsen i benen var där. Övriga
startfältet släppte fast jag inte tog i alls, utan benen gick av sig själv.
Kände efter ett tag att det stramade nere i vänster vad och så blev det värre
och värre och sen small det. Fick hoppa tillbaka på ett ben. Kändes riktigt
tråkigt då jag äntligen kände mig rappare i benen igen och hade tänkt mig träna
mera igen under sommarn. Så nu är jag skadad men får väl hålla igång med annat,
har tränat lite styrketräning och får väl så småningom försöka cykla lite…

Sen jag skrev sist så har jag
hunnit med att springa Åmotforsjoggen. Ett nygammalt lopp som de körde igen
efter typ 25 år och som ingår i Edaklassikern. Var en ganska tung men trevlig bana så det var kul att
springa. Kände väl att man inte var i toppform men gjorde ett ganska bra lopp.
Blev själv i täten snabbt men försökte jobba på. Banan gick från
Forsvallen, efter elljusbanan och runt Hole.

Resultat herrar
tävlingsklass:

Gjorde även en
träningsorientering i Skövde på Billingen där jag gjorde bort mig rätt
ordentligt på flera kontroller. Fick inte ihop kartan med verkligheten men det
var rätt så kul ändå. Alltid bra att komma ut i ny terräng.

Igår var det Sotarblixtleden
Trailrun här i Arvika. Start och mål vid Jössestugan i Rackstad. Riktig
hemmaplan alltså då det var här man en gång i tiden började med mer organiserad
idrott i OK Jösses färger. Är väl 30 år sen nu och vid Jössestugan har man många
fina minnen genom åren. Trivs bra där.

Eftersom jag missat mycket
träning inför denna säsong så var jag lite osäker på status på formen men
tyckte att det på förra helgens lilla motionslopp Skönnerudstrampen började
hända något med löpsteget. Taktiken var att köra taktiskt uppför mot Göpommen
och inte gå på med riktigt allt för att kunna springa riktigt fort på andra
delar av banan. Vet exempelvis att jag en bra dag utför de sista knixiga
backarna är snabbare än de flesta. Sprang exempelvis ifrån närmaste tävlande
med nästan en minut i enbart utförsbackarna då jag vann på banan 2013.

Det var flera utmanare som
verkade vara i god form men räknade först och främst Andreas Blomgren och
Christian Nilsson som starka kort i herrarnas starfält. Tur och träningskamrat
Nilsson var inställd på att köra hårt uppför och jag berättade om min
taktik för honom. Starten gick och startfältet sprack väl upp i första backen.
Nilsson tog kommandot och jag låg bakom med Andreas i ryggen. Märkte att
Nilsson klev på bra där det var riktigt brant. Försökte hänga med men släppa
lite där det var mer klättring än löpning för att ha krafter kvar hela vägen.
Nilsson drog på riktigt hårt och var solklart först upp till sprurtpriset på
berget Göpommen. När jag gick över krönet så var jag fräschare i benen än någon
gång tidigare på detta loppet och det kändes bra för då visste jag att jag
kunde öka tempot. Andreas låg i rygg och verkade stark. Efter den mest tekniska
utförslöpningen var gjord så satte jag in en liten tempoökning utför och fick
genast en ganska stor lucka mot Andreas. Märkte också att jag tog in på Nilsson
och behövde inte råköra för att närma mig. Lagom till Agvattnet så hade jag
kontakt med 20 meter. Försökte se hur Andreas sprang för det hade varit kul om
jag och Nilsson kunde vara loss hela vägen till mål.

När jag kom ikapp Chrille så
märkte jag att han var rätt pigg än så det såg lovande ut för oss båda för
fortsättningen av loppet. Drog sedan i en jämnhård fart uppför
”väggen” och mot Gallberget. Kollade så Andreas eller någon annan
inte fanns inom räckhåll och det gjorde ingen så det kändes som att enbart en
stukning eller annan skada skulle sinka någon av oss på väg ner mot målet. Jag
sa till Nilsson att kommer ingen ikapp så skulle det vara en ära att få dela
segern med honom på den här banan. Han tyckte att eftersom jag bjöd honom på
sprutpriset och att jag nu skulle sätta in mitt utförslöparsteg eller spurt
sista biten men jag tyckte det skulle vara roligare och det skulle betyda mer
om vi kom till mål samtidigt. (Förklarar mer om detta nedan.) Ingen kom närmare
utan vi utökade försprånget mot förföljarna och kunde ohotat springa i mål som
segrare. Det kan ha varit sista gången i den här tävlingen för det känns som
det borde finnas yngre hungrigare förmågor som kan ta över nu.

Vissa kanske ifrågasätter när
man delar en seger i en tävling utan att spurta eller köra om det sista biten men vi är träningskamrater och har varit så i många år. Och vi har tränat i denna
terrängen många gånger under åren, i mörker, spöregn, snöstorm och annat elände
men alltid har det varit lika kul när vi kört tillsammans i dessa skogar. Utan
Nilsson som kompis och träningskamrat skulle jag aldrig ha blivit så bra som
jag en gång var. Att jag överhuvudtaget har tagit bla 7 SM-medaljer har jag otroligt
mycket att tacka Nilsson för. Han har alltid varit en fruktansvärt bra
träningspartner och när jag en gång började med att satsa lite hårdare på konditionsidrott
igen så stod han där med öppna armar och delade med sig av den kunskap han hade
fått genom sin hårdsatsning på längdskidor under lång tid. Jag är övertygad om
att utan Nilsson så hade jag inte blivit så stark som jag har varit som bäst så
därför var det riktigt stort att få gå i mål som delad segrare med honom på
denna bana, denna dag. Detta kommer jag leva på länge. Av alla segrar jag tagit
så var nog detta absolut en av de som givit mig mest..

Resultat: http://setsailtrailrunning.se/2015-2/

Blev oväntad tävlingsdebut på
Finserudsmarsjen i Norge. En tävling som körts sedan 1981. Finns en motionsbana
på 6 km och tävlingsklassen som löper 9 km. Hade tränat några dagar efter
sjukdom och såg på nätet att det gick en tävling jag kört några ggr tidigare på
andra sidan gränsen så jag stack dit. Mina förhoppningar om egen storform var
låga då säsongen hittills blivit någon sorts mellansäsong (vilket den troligen
kommer va detta år) men sälja mig dyrt skulle jag göra. I startrusningen så kom
jag en bit efter då flera körde på hårt och framförallt vinnaren av årets
Baksjölopp drog iväg hårt. Hade fullt upp med att inte släppa allt för mycket
men var ett avstånd på 50 meter som jag omöjligen klarade att ta igen. När vi
kom ner till banans lägsta punkt så sprang norrmannen lite fel så jag ropade på
honom. Ville vara sportslig så jag stannade och gav honom exakt samma lucka som
han hade haft innan. Banan är härifrån rätt tuff då det lutar emot i ca 2 km
innan den sista kilometern är platt. Avståndet höll sig mellan oss tills det
var ca 500 meter kvar av stigningen då jag kunde knapra in meter för meter. När
uppförsbackarna var gjorda var jag uppe i rygg på norrmannen som ökade tempot.
Härifrån blev det en kamp mellan oss och jag kände av tempot i benen. När det
var 300 m kvar så höll jag nästan på att spy av ansträngning men då spydde
norsken rätt ut istället så då var det bara att jogga in i mål som etta.

Kändes bra att vinna men jag
kände att det inte fanns samma drag som det gjort när man varit i bästa slag
vilket också tiden visade men det var väl ett tag sedan nu så det är bara att
köra det man kan när man kan.

Resultat http://www.kondis.no/mange-loep-den-grenseloese-finsrudmarsjen.5749959.html

Kanske startades en ny traditon i och med min och Nilssons utflykt till
NordVärmland för turskidåkning. Vi åkte några mil norr om Nyskoga där det finns
ett bergsområde som kallas för Dundern. På vägen passerades också Antilla
finngård där man var och åkte skidor några ggr som liten, så vi gav oss in och
tittade. Såg trevligt ut.

Beskrivningen av området lyder:

”För den som söker vildmarkens
tystnad och gamla skogar är Dundern verkligen ett område att besöka. Över i
stort sett hela det 237 hektar stora ”bergsområdet” står gammal värmländsk
granskog. Här kan du stöta på såväl tretåig hackspett som lavskrika, gråspett,
eller kanske en majestätisk tjädertupp. Bland växterna är det framför allt
lavar och svampar på de gamla träden som gör området värdefullt. Långt
broktagel, norsk näverlav, lunglav och doftskinn är bara några av de ovanliga
arter som trivs i den gamla granskogen.

Namnet är en kvarleva från vårt
skogsfinska kulturarv. Det kommer antagligen från ordet ”tunturi” eller
”tondri” som betyder berg.

Som en extra krydda finns lämningar
efter tre gamla torp – Andreastorpet, Dundern och Filpustorpet. De små resterna
av öppen ängsmark är en härlig kontrast till den mörka granskogen. Dundern är
sedan länge känt som ett vilt område med dåligt rykte. Det spökar styggt på
Dundern, sägs det. De torpare som slog sig ned här ska enligt sägnen inte ha
fått ro för alla spöken, tomtar och troll.

Delar av
naturreservatet ingår i det europeiska nätverket Natura 2000.”

Vi hittade en lämplig lägerplats en bit utanför reservatgränsen.
Naturreservaten låg här flera stycken alldeles i närheten av varandra och
området kändes vilt med stora berg runt en hel del myrområden. Givetvis måste
vi upp på de flesta av områdets toppar för att kolla in utsikten. Vi såg ända
till Sälenfjällen och man såg även Trysilfjället i fjärran. Lampor från Torsby
flygplats sågs också från bergen på kvällen.

Snön låg djup och på vissa ställen var det nog närmare 60 cm
med snö. Det var även skare som var jämn och fin så det riktigt trevlig skidåkning
denna förmodligen sista tur på snö för året….

https://youtube.com/watch?v=0BCDXlnrZAQ%3Frel%3D0

Blev en fin tur till bla Ormhöjden med Nilsson där vi i
strålande solsken gled runt på skaren i några timmar. Vi klättrade upp från
Stormyren till högsta punkten på Ormhöjden där vi hittade ett lämpligt
rastställe som var skyddat mot vind. Där byggde vi en stenbädd och
tände en brasa och lagade oss mat. Därefter la vi oss och slumrade medans solen
värmde. Det blev ganska varmt så det var inga problem att ligga i bara t-shirt. Detta är ett område som blir extra vilt vintertid. Här finns björn, lo
och varg. Här är det riktiga björnmarker men björnen sov nog fortfarande tungt
så vi kanske skidade över hans ide utan att märka det (som man gjort nån gång
tidigare). För några år sedan så tog en björn en kalv för en bonde i
sluttningen ner mot Lekvattnet, när han sedan kom tillbaka efter några dagar
gav honom bonden honom en smäll med studsaren så han slocknade på platsen. En
björn drog också iväg med slaktrester vid slaktboden en bit bort och fångades
på bild. 4 vargar sprang förbi några hundra meter från ett läger jag och
Nilsson hade för nån vinter sedan så det är både ett vilt och vackert
naturområde detta.

Har också kört säsongens första intervallpass. Kändes väl
lite ringrostigt men det gick tillräckligt fort, och träningsvärken efteråt var
rätt rejäl. Hoppas att kunna träna på lite bättre framöver nu, utan skador och
sjukdom. Kört första passet på karta också då det blev den trevliga
Högerudsterrängen som skall användas under 2 etapper på o-ringen 2017 som blev
invigd.

Räknar inte med att göra några stordåd resultatmässigt under
våren med tanke på sjukdommar och skador men i slutet på vårsäsongen kanske det
kommer att lossna. Det är i alla fall vad jag tror själv när det gäller årets
säsong.

Går ju inte helt smärtfritt
att träna inför säsongen som kommer. Inte nog med att jag varit borta i månader
för skador, när jag väl kom igång igen blev jag förkyld också. En förkylning är
väl inget, men det är heller inget man tränar med när det finns i kroppen även
om det knappast märks och inte drabbar vardagen. Det positiva jag kan ta med
innan jag fick förkylningen var att jag tyckte det var roligt att träna igen.
Är nog det viktigaste av allt om man skall träna ordentligt. Pratade en del med
Nilsson om detta och tillsammans så kom vi fram till hur man kunde göra. Fokuserade
helt enkelt mer på själva träningen, inte på eventuella tävlingar som kommer.
Det kommer jag fortsätta med för det är vägen till den nivån man vill ligga på
som är det intressanta. Då kan du sen tävla var som helst och göra det helt
okej. Är i år ännu svårare att sätta upp några mål tävlingsmässigt då det kan
bli mycket som missas då jag kommer vara borta en hel del. I vilken omfattning
jag kommer vara borta är fortfarande oklart. Ifjol hade jag perfekta
förberedelser träningsmässigt inför tävlingarna som skulle komma men när
kroppen sen inte var helt perfekt så blev resultaten inte lika bra som
förväntat. Får hoppas det blir precis tvärtom det här året, för så här lite
”riktig” träning var det många år sedan jag gjorde.

Blivit en del finturer i
skogen på slutet. Det har varit ganska dåligt med klara dagar och nätter så det
har varit dåligt med kyla. Snön blir därmed inget rolig för skidåkning. En
kungsörn, en massa älgar, rådjur, ekorrar, hare och några rävar har jag stött
på bara de sista dagarna. En räv jag såg var stor och fin och spåren den lämna
efter sig var klart större än man brukar se från ”vanliga” rävar. Lospår i skogar det inte har varit lodjur i på över 10 år hittade jag också och den hade misslyckade jaktförsök på både räv och hare..