ADVENTURE

Var radiopratare i tisdags. Var i direktsändning fick jag
reda på när jag kom dit så försökte att inte säga något dumt. Lite kul att höra
sin Värmlandsdialekt efteråt, men det lät inte helt för ”bonnigt” ändå tyckte
jag.

Länk
här

Tycker det mesta har varit tungt, detta är det värsta år jag någonsin upplevt. Hittills ska tilläggas för det kommer säkert fler prövningar i livet. För det är livet. Förlusten av pappa, han som alltid fanns där och gjorde allt för mig och mina syskon gör fortfarande så fruktansvärt ont. Mina tankar finns hos honom väldigt ofta. Tänker på hans positiva sätt, hans sköna humor och hur han kunde göra en glad, ex när man var besviken över något. Och att han aldrig kritiserade mina val i livet även om de ibland var korkade, väldigt korkade. Som den gode fadern han var kom han bara med kritik om han blev tillfrågad, och då var det minimalt. Och han såg bara lösningar på problem, inte mer problem som jag upplever att många ser i det mesta. Även nu. ”Det går inte” fanns inte i hans värld. Tänkt mycket på om jag var där tillräckligt mycket sista tiden och flera har sagt till mig att: ”du var ju där jämt”. Men när jag gått till mig själv och tänkt så känns det som jag kunde ha gjort så mycket mer. Det hade han gjort för mig. Han som verkligen förkroppsligade medmänsklighet och empati, han hade varit hos mig hela tiden om jag hade varit den som varit sjuk. Det är det enda jag vet. Även då krafterna var borta och ända in i det sista kände jag att hur sjuk han än var så brydde han sig verkligen om en av hela sitt hjärta.

Jag visade aldrig hur ledsen jag egentligen var över att jag visste att han skulle dö, jag ville att han skulle känna att jag är så stark som han trodde, även när han är borta. Det är nog inte ovanligt att vi håller sorgen inom oss, lägger lock på och låtsas må bra. Borde kanske ha visat det för då hade han sagt nått klokt som hade räddat mig när han var borta, som hade gett mig krafterna jag skulle behöva senare. I ett liv som var helt annorlunda. Tomheten jag känner nu går inte att beskriva. Jag har varit riktigt långt nere skall erkännas och jag hoppas att ett nytt år och att vi går mot ljusare tider skall få upp mig över ytan. Idag har varit en bra dag.

Idrottsmässigt då? Det var på alla sätt hårt att hålla på med idrott, idrotten för mig var något jag växt upp med och gjorde tillsammans med pappa. Alla resor, orienteringar, skidor och träningar i skogarna vi gjorde. Det var inte vid få tillfällen vi var tillsammans på detta sätt. Jag hoppades trots allt detta ändå att jag skulle kunna göra bra ifrån mig på tävlingar. Vissa tester indikerade på riktigt bra nivå. Hade året innan också varit i gott slag så jag hoppades på att göra nått liknade 2012 men det hände grejer under året som gjorde att jag inte presterade alls som förväntat.

Ett satans håll på många tävlingar och pannlampor som strejkade samt järnbrist förstörde i stort sett hela säsongen. Senaste 4-5 månaderna har jag väl tränat 2 pass i veckan i snitt och visste inte om det skulle bli nått mer heller. Har problem med motivation och ambitionsnivån. Dock hade jag funderingar på att dra en vårsäsong i orienteringsskogen och därefter utvärdera igen. Och det är det som gäller just nu. Har rört på mig några pass nu. Känns ovant men snart är man nog tillbaka på träningsnivå iaf.

Som sagt, tomheten som finns efter farsan går inte att ersätta. Idrotten var nått vi delade tillsammans. Allt detta är borta nu. Det var även han som motiverade mig. Jag vet vad som krävs att få en kropp som är gjord för explosivt arbete att fungera bra i uthållighetsidrotter så det är lite jobb som ligger framför mig om man vill tillbaka till nivån jag har varit på som bäst men kommer jag i närheten så är det inte fy skam det heller. Slipper man bara skador, järnbrist eller andra problem så. Men det är betydligt mindre jobb för att vara stark, åtminstone för mig. En annan förändring inför 2013 är att jag tackat ja till ett nytt arbete i Försvarsmakten som börjar senare i år så vi får se hur mycket tid som blir över till träning. Röra på mig kommer jag göra på ett eller annat sätt. Summering:

Totalt antal tävlingar: Ingen aning (2011 ca 30)

Totalt antal segrar: Ingen aning, någon blev det väl (2011 9) (2010 17)

Totalt antal andraplatser: Ingen aning (2011 8) (2010 12)

Totalt antal felstämplat: Ingen (2011 2) (2010 2 kontroller)

Totalt antal träningsdagar jag trivdes: Vet ej.

Totalt antal whiskeyflaskor konsumerande: 0, som vanligt. Borde varit 50..

Totalt antal söndertrasade skor: Inte många.

Summa Nattjakta: 1:a, 1:a, 1:a, 3:a, 5:a final 1:a – medflyt för en gångs skull.

Bästa årsbästa på halvmaran och milen i samma lopp: 1.20 resp. 34,03 (2011 – 1.11 resp. 32.39)

Årsbästa 10 km landsväg: 33.05 (2011 32,39 första milen i en halvmara)

Årets roligaste tävling: Nattjakta, de deltävlingar terrängen medgav nattorientering. 10-Mila (Långa natten) om inte lampan hade gett sig. Ren överlevnad därefter.

Årets bästa form: Kan ha varit på god väg i 10-Mila

Årets sämsta form: Nästan hela säsongen

Årets roligaste träningspass: Kommer inte ihåg nått.

Årets konstigaste i orienteringskogen: Kamikaze-humlan som skickade mig till sjukhus

Årets tråkigaste träningspass: Många

Årets bästa träningspass: Förmodligen skogshuggarpasset på nyårsafton med Anders. Årets bästa tävlingar: Ingen aning, men att jag vann Park Tour i Arvika dagarna efter pappas bortgång då jag var helt knäckt var otroligt. Var fokuserad de 15 minuterna loppet tog. Lagsegern i Arvikastafetten var kul då jag är en lagspelare.

Årets tråkigaste tävlingar: Det mesta

Årets brutalaste tävling: 10-mila är alltid brutalt på många sätt, speciellt långa natten med en pannlampa som slocknar.

Årets trevligaste segrar: Nattjakta, kanske Woodjoggen och Värmskogsloppet.

Årets tuffaste tävlingsdag: Många dagar var tuffa med järnbrist

Årets bästa känsla i kroppen: 10-Mila men med trasig lampa går inget. Efter detta rasade det mesta.

Årets formtopp som gick in: Ingen

Årets formtopp som inte gick in: Hela året

Årets snabbaste träningskompis: Tsappo

Årets snällaste träningskompis: Tsappo

Årets smartaste träningskompis: MMA-mannen

Årets starkaste träningskompis: Skogshuggarn

Årets bästa insikt: Det finns verkligen många byfånar som är mer korkade än man kan tänka sig

Årets tråkigaste insikt: Många är helt enkelt inte skapade för att vara chefer eller jobba med människor. Byt jobb för helvete!

Årets mest spännande tävling: När man vet att man kommer få håll så man blir som skadeskjuten snart. Bättre att bli skjuten på riktigt.

Årets bästa sko: Inov-8 x-talon 212

Årets sämsta sko: Många

Årets investering: Hus i Dalen. Underbar natur och en snäll svärfar som hjälper till när alla andra dött eller agerar som om de är döende..

Årets lärdomar träningsmässigt: Kolla upp med en gång inte kroppen funkar. Har man en viss grundnivå så är något riktigt fel när man är långt under denna nivå.

Årets lärdomar livet: Även de odödliga ska dö en dag.

Får fortsätta ta det lugnt då kroppen svarar dåligt på aktiviteterna man gör. Får bygga hus istället. Känns som även motivationen är nerkörd i botten och är inget träningssugen alls. Svårt att analysera vad det beror på. Hoppas det vänder.

Var arrangör på gårdagens skinklopp ”extrem”. Vädret var det bästa och en liten snöstorm gjorde att skogen med bergen vid Jössestugan blev ännu tuffare än vanligt. Kilometertiderna blev något längre men de 5 deltagarna som kom trotsade vädrets makter och kämpade på bra.

Gjorde en skrivelse till de ansvariga på kommunen (kan läsas här) där jag tog upp vikten med friskvårdstänk kring de som har ett funktionshinder och är placerade på en daglig verksamhet i Arvika kommun. Skrivelsen gjordes efter att föräldrar samt personal kontaktat mig och tyckt att detta var något som verkligen fattades i deras verksamhet och att behovet var stort. Dessa berättade också att de hade fått nej på samtliga förslag och att det fanns personal som utan chefernas vetskap smög ut med brukare mm som hade behov av att ta promenader, röra lite på sig eller liknande.

Efter att själv ha behövt ringa upp efter några veckors tid fick jag äntligen svar från ansvarig avdelningschef Ann-Louise Andersson, att de haft ett möte med politiker där de kom fram till att inom den dagliga verksamheten i Arvika så skall inte friskvård förekomma. ”Det får de göra på sin fritid!”. Blev ganska förvånad men förstod då vad personalen på de olika verksamheterna hade menat tidigare. När jag hörde henne så förstår jag också de funktionshindrade vilka ibland påtalar att de har uppfattningen om att de är en börda för samhället. Försökte få henne på bättre tankar med dialog, den övergripande målsättningen är faktiskt att de som har en daglig verksamhet skall ut på den öppna arbetsmarknaden och i så fall så vill nog de som ev. anställer dem ha en personal som är glad och frisk, detta är väldigt viktigt i andra arbetsmarknadsåtgärder där man har stort fokus på just friskvård och hälsa. Dessutom tjänar de som har en daglig verksamhet i Arvika kommun hela 5 kr i timmen på de uppdrag de utför på sin dagliga verksamhet och kanske inte har råd eller kan ta sig på friskvårdsaktiviteter själva. Vissa av dem gör riktiga jobb, precis som vi andra – det skall man ha i åtanke när man läser detta.

När jag bad om mötesprotokollet från mötet med politikerna så sa hon att det fanns inget sådant!!??, det fanns bara personliga anteckningar som hon och daglig verksamhetschefen Maria Sund fört för sin egen del. Verkade även som när hon förklarade detta att mötet enbart bestått av Maria och Ann-Louise själva. Bra jobbat, tänkte jag. Vad har de för människosyn och är dessa människor verkligen lämpade för ett arbete där man skall värna om människors lika värde var det sista mina tankar kretsade kring innan jag avslutade samtalet.

Eftersom jag insåg att detta är ett direkt felaktigt agerande och helt idiotiskt beslut av dessa maktmissbrukande chefer samt inte ligger till så i andra kommuner roade jag mig själv med att ringa runt i Sverige och se hur man gjorde på andra ställen. I de tre Värmlands kommuner jag kontaktade så hade man hela tiden ett friskvårdstänk och de som ex behövde promenader gjorde det. Vissa en gång om dagen, andra vid flera tillfällen samma dag och de följde de direktiv som fanns med det ”individuella behovet” som styrning. Några grupper körde gymträning någon gång per vecka och gick på badhus och simmade. Andra grupper spelade innebandy. Personalen hade direktiv och utrymme av cheferna att de vet bäst vad brukarna behövde så de ser behovet och tillgodoser det. Bra sa jag, det är precis som det ska vara. I någon annan del av Sverige där jag pratade med ansvarig chef hade man en daglig verksamhet med ”Friskvårdsinriktning” där möjligheten att aktivera sig på ett eller annat sätt fanns dagligen.

Glad över vad jag hört, även om jag visste att precis så såg det ut på andra håll inom Daglig verksamhet ringde jag sedan till den som är ansvarig för projektet Friskare Arvika . Talade om att jag ser att ni har glömt en grupp människor i er handlingsplan, de med ett så kallat funktionshinder (nått funktionshinder har vi väl alla?). Nej det hoppas jag inte sa hon med en positiv stämma, något helt annat och ett positivt tänkande, tvärtemot mot de känslor som förmedlades när jag pratade med avdelningschefen vilka var typsikt ”det går int!!”. Damen ansvarig för projektet började bläddra i sina papper och tog fram ett beslut fattat av politiker på att år 2, alltså 2013 skulle i projektet ett prioriterat område vara bl.a. de som har en LSS-instats. Man skulle då se över vilka behov som fanns och man skulle försöka få med den nya delen av simhallen i friskvården då man gjort den mer handikappanpassad osv. Hon ville också att jag gärna skulle komma med förslag på mer saker man kunde göra för brukarna i friskvårdsväg så jag skulle ta kontakt med den som skulle vara utförare av planen i verkligheten.

Så stort grattis samtliga bakåtsträvande människor med en människosyn jag inte vill befatta mig med. Ni hade fel. Den goda sidan som vill människors väl vinner denna gång, där varje människa, oavsett funktionshinder eller inte, har ett unikt värde. Tack för ordet.

De små skogsturerna (vandring) duggar tätt men kroppen blir knappast bättre. Tyckte ett tag att det gick åt rätt håll men nu tycker jag nog att jag stått stilla och kroppen är som avstängd. Fick ett fint 310-pass med Holmstrand och Carl Söderqvist i helgen och just passet kändes helt ok men annars känns det mer eller mindre förjävligt. Skumt. Ska dock till en ny läkare nästa vecka så får vi se vad som händer. Mår mentalt också rätt illa och pappas bortgång finns i mina tankar. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Allt som har med idrott eller natur/friluftsliv att göra påminner mig. Alla skogsturer. Varje steg jag tar i skogarna. Samtal om kvällarna som aldrig kommer. Drömmar jag drömmer. Saknaden är så enorm och det har inte blivit bättre, snarare mycket värre. Trodde nog jag skulle lära mig leva med det men det känns inte så just nu. Han betydde så mycket för det liv jag valt att leva och nu är allt detta borta och söndertrasat. Frågan är vad jag ska göra åt det? Svårt. Nått får nog hända så jag hittar något som är av betydelse. Just nu känner jag bara en likgiltighet inför allt som sker.

Enda glädjen jag sett till sista tiden var väl i helgen då jag var med chefen på kalas och träffade en del trevliga människor från ”förr”. Det var kul. Påminde mig om att det mesta var bättre förr…

Grymt frustrerande att inte kroppen fungerar. 6 veckor har gått utan nämnvärd fysisk aktivitet. Har testat några pass och själva passen tycker jag inte går helt tokigt men problemet är att jag knappt tar mig upp ur sängen på morgonen. Allt går i slowmotion och jag orkar ingenting. Förstår inte vad som är fel. Skulle vara oerhört lätt att bara sluta med all idrott som det känns just nu men tanken var en paus men jag hoppades att den skulle vara slut snart men det verkar tyvärr inte så.

Försöker när jag orkar ta hand om evighetsprojektet. Det går sakta men säkert framåt. Allt som ska ner i jorden är förhoppningsvis nere i marken nu

Skickade lite anmärkningar till Arvika kommuns politiker och tjänstemän då de verkar helt offside då det gäller friskvårdstänk inom daglig verksamhet. (Kommunen står ganska offside i många frågor men jag tror att med sunt förnuft så kommer den kommunala verksamheten utvecklas i positiv riktning – tycker mig anat en viss förändring i tänk mm senaste året)

En meningsfull sysselsättning och att ingå i en gemenskap är viktigt för de allra flesta. Vissa människor har en funktionsnedsättning som gör det svårt att få ett vanligt arbete. Då krävs en sysselsättning som är anpassad efter personens intressen och behov. Daglig Verksamhet är en insats enligt lagen om stöd och service (LSS) för personer med funktionsnedsättning. Eftersom jag i hela mitt liv kommit i kontakt med personer som har rätt till dessa insatser så tycker jag att de skall ha det så bra som det någonsin går. Och framförallt ska de ha de insatser de har rätt till.

Här kan man läsa det jag skickade

Har blivit en riktig lerig bonde på sista tiden. Vi har grävt en markbädd och är i full gång med att gräva ner en jordvärmeslang. Funkar bra. Syrrans man Allan gräver med sin maskin och vi gräver för hand så då blir det riktigt bra. Marias pappa mäter så mycket han orkar om det inte går åt fel håll. Satsar hårt på det mesta och satte kniven i fingret vilket resulterade i tre stygn. Men det händer minsann grejer. Det står inte direkt stilla där inte.

Evighetsprojektet går mer framåt än bakåt nu vilket känns fint!

Käkar yxor och annat skrot för att kompensera min järnförlust så kroppen ska återfå rätt blodstatus. Kommer ta lite mera prover framöver då det misstänks att jag har något problem med att ta upp järn och b-vitamin från kosten. Enligt en del jag pratat med så blir man rätt så klen när järndepåerna har minskat och de undrar hur f.. jag kunnat tävla överhuvudtaget så hoppas jag ska känna mig starkare när allt är tillrätta. Nu är jag rätt vek, har inte rört på mig under flera veckor. Inte ens kört styrka. Får försöka börja köra lite styrketräning till veckan. Måste också lära mig framöver att ta mina egna känslor i kroppen på större allvar för de stämmer i stort sett alltid med hur det egentligen står till med densamma.

Var och tittade på Dotteviksrundan i helgen. Intressant att se en tävling från sidan och jag passade på att cykla med och även stå på lite olika ställen och peppa löparna. Kul att se hur alla kämpade och hur man slet på minst lika hårt även längre bak i leden. Tänkte på att en del faktiskt slet mer och krigade bättre där.

Resultat här

Något jag också tänkte på var att publiken ofta värderar löparna i en tävling efter hur de placerar sig i resultatlistan men detta har egentligen ingenting med prestation att göra. Det finns säkert massor med människor som får slita lika hårt eller tom hårdare för exempelvis 38 min på en mils löpning medans samma ”insats” för en annan person betyder att denne kan springa milen på 30 minuter. Det är massor med parametrar som påverkar hur snabbt man springer, vikt, löpekonomi, medfödd muskelfibersammansättning osv. Kan säkert räkna upp hundra parametrar som skiljer person 1 från person 2. Ändå kanske dessa gör samma prestation utifrån sin förmåga i just löpning om den ena vinner tävlingen och den andra blir 20:e man. Oavsett så är jag lika imponerad av den som sliter på och gör sitt bästa oavsett om den personen blir 4:a eller näst sist i en tävling.

Är också ganska säker på att ingen annan sport är så beroende av att ha ”rätt” förutsättningar för just den sporten som löpning och det beror på flera faktorer bland annat därför att den är världens enklaste och därmed mest konkurrensutsatta vilket innebär att du får jämföra dig med alla ”talanger”. Ska du springa som Bolt så lär du nog otränad behöva prestera ner mot 10 blankt på 100 m. Så vem gör egentligen bäst prestation, en kille som springer 100 m på 14 sek från början och tar sig ner till 10,7 eller en som gör 10,00 från början och slutar på 9,58?