ADVENTURE

Tyvärr missade jag årets 10-Mila
orientering. En av vårens absoluta höjdpunkter när det gäller orientering.
Nattsträckorna är alltid hårda och utslagsgivande. Långa natten är en sträcka
som kan jämföras med ett Lidingölopp i ansträngning samtidigt som du löser
orienteringsproblem i nästan 2h. I år skulle jag enligt uk springa tredje
sträckan för att vi skulle försöka vara med i draget så länge det gick. Även
den en sträcka som i år är rak men inte riktigt lika lång som ”långa
natten”. Till i år hade de ändrat lite på sträckorna och långa natten kom
inte förrän på sträcka 6. Därav ändringen i laguppställningarna i flera lag.
Hade formen varit där så hade det troligen varit ett utmärkt upplägg men efter
att det varit lite ont om järn i depåerna i kroppen fick jag alltså kasta in
handduken.

Tack vare att jag vilat en period
har det vänt ganska snabbt och värdet har nu stigit vilket är bra och
förhoppningsvis är jag snart tillbaka på banan igen. Börjat jogga lite lugnt
här i veckan.

Under tiden jag varit stilla så
har jag varit nere i Småland med grabbarna på K3 och bla skjutit en hel del. Lyckades oturligt nog starta tre skogsbränder där nere på tre olika skjutfält under en helg pga sprängning och
skjutning med spårljus. På ett ställe brände vi ner ett par hektar skogsmark.
Vi var till och med omnämda i Smålandsnytt.
Smålänningarna var nog glada när vi åkte därifrån.

Blev också blivit en fin skogstur i
bäverland med en kär gammal vän. Det var trevligt. Brukar ofta vara jag som är
eldposten när man är ute på tur men nu eldade turkamraten som aldrig förr så
det var ingen risk man frös där inte. På natten snöade det och var några
minusgrader så myrarna var frusna tidigt på morgonen. Härligt!

Använt påskdagarna till
återhämtning. Och vad kan vara bättre än att gå ut i skogen och lägga sig under
en gran och elda. Gick ut ganska sent så fick testa ”skarpa”
infiltrationsförmågor i mörker och orienterade mig fram genom skogen i
beckmörker. Inget fusk med pannlampor här. Lyckades pricka målplatsen med 5
meter, så nöjd ordnade jag en brasa och la ut sovsäcken brevid brasan.

Somnade till en underbart vacker
stjärnhimmel och lite kyla i luften. Vaknade av att solens strålar i ansiktet
värmde skönt när solen steg upp. På morgonen tyckte jag nästan naturen var
vackrare än någonsin och det är en fantastisk tid nu på våren. Det är en förmån
att få chansen att vakna upp ute i det fria på detta sätt.

Är inte orolig att vila mig
ytterligare en vecka då jag ännu inte fått mina provsvar på blodprover då jag
vet att det bara är bra för kroppen med. Tester på labbet i Torsby för några v
sen visade på en stark motor och en grund som var vad jag förstod ganska unik.
Jag kan anstränga mig relativt hårt utan att det sliter i stort sett något på
kroppen. A1 farten är betydligt högre på mig än jag trodde. A1 är lika med 60-75
% av maxpuls, upp till < 2 mmol mjölksyrakoncentration. Dock
visade samma test att över den nivån så fungerade det inte för tillfället som
man kan förvänta sig. Vad det beror på får framtiden utvisa men nu när jag
vilar så ger jag i alla fall kroppen chansen att nollställa sig.

Blev äntligen bra skidföre i
västra Värmland så då passade jag på att ta en långtur. Åkte över välkända
hemmamarker och solen sken så jag befann mig där jag trivdes allra bäst. Detta
vill jag inte byta ut mot något annat, i världen. Är bra mycket trivsammare när
det är några grader minus och solsken än plusgrader, blötsnö och ett molntäcke
som tillsynes ligger som ett lock över skogen. Skidorna går dessutom bra mycket
lättare när man kan åka på skaren. Detta är kvalitetsträning om något, både
fysiskt och mentalt. Överlag så har det varit gott om rörelse på djurlivet
senaste tiden jag har varit på skogsturer. Skogsfåglar som trycker så länge de
kan innan de drar. Rävar som sätter iväg i en ruskig fart när man kommer. Rådjur
som står och glor innan de tillsynes flyr i panik när de väl drar iväg och
någon hare som flyr när den känner den stickande doften av en människa. Har
dock inte kommit över ett enda lospår denna vinter vilket är ovanligt, men
enligt länsstyrelsen i Värmland har beståndet minskat så det kanske inte är så
konstigt att man missat dem.

http://www.svt.se/wd?widgetId=23991&sectionId=568&articleId=1824667&type=embed&contextSectionId=568&autostart=falseGlädjande nog så har järven åter
blivit bofast i de norra Värmlandsskogarna. Jag hade turen att för nästan 20 år
sen under en skogstur i de norra skogarna se skymten av en järv, idag är den
här på heltid. Hoppas kunna åka norröver snart och få möjlighet att spåra detta
skygga djur.

För övrigt så var vi i Team Set Sail/Forimp
med i Arvika Nyheter förra fredagen.

Artikel om Team Set Sail/Forimp
i AN

Snön och kylan har äntligen
kommit. Inte blivit några övernattningsturer än men en del andra turer i
markerna har jag hunnit med. Passade på att köra upp skidspår i Dalen till
grannarnas glädje. Såg många ute i spåren igår (söndag). Längre upp på skogen rör
sig inte många och man blir förvånad om man kommer på andra spår än sina egna.
Det kanske händer ngr ggr per år. Man kan resa ut långt och om man ser ett spår
långt utanför bebyggelsen så vet man rätt säkert vem det är, för de som rör sig
långt från grusvägarna den här tiden på året är lätträknade.

När man rör sig efter större stigar
kan det dock ha kommit någon skidandes, något som hände då jag var uppe mellan
länktornet och Mötterud igår då jag fick se ett färskt skidspår. Rör mig nästan
dagligen här så blev lite överraskad att någon åkt där. Kom dock ikapp en typ
70-årig dam efter ett tag. Det var imponerande att hon hade åkt så långt obanat
tycker jag. Inget de bekväma 20- 25 åringarna i Väst Värmland gör eller kommer
att göra. Fränt. De var tuffare förr.

Hittade annars ett rådjurskadaver
på vår mark i Dalen en bit bortanför stugan. Knasigt då jag letat igenom hela
skogen efter tecken på rovdjursförekomst så ligger det precis utanför där man
bor. Där jag inte letar vill säga. Visade det för grannen biologen och sa till
honom att nu får han räkna fåren men det skiter han i sa han. Han har fått höns
tagna av räven, mården och duvhöken flera ggr, och även nått får har
försvunnit, spårlöst. Hundar har även jagat fåren några ggr och bitit dem så
han är rätt härdad.

Hoppas få kunna åka en del skidor
närmaste tiden.

Den traditionella Julaftonsturen
gick till historien som den allra blötaste. Förmodligen även
den varmaste. Vi hade i det längsta sett fram emot skidåkning men vi förstod
några dagar innan avfärd att för att hitta snö så får vi åka väldigt långt och
skulle därmed missa julmaten på hemmaplan så det var bara att välja bort det
alternativet. Vi fick helt enkelt finna oss i att enbart ta oss fram till fots
detta år. Vi begav oss till ett område väster om Skillingmark, med Norska
gränsen inom räckhåll bara några kilometer bort och påbörjade vår vandring.
Målet var att besöka ett område som såg intressant ut på andra sidan gränsen.
Ett ganska otillgängligt område (desto bättre).

Isarna var luriga och man fick se
upp så man inte gick ner sig då det var kraftigt ojämnt fruset. Vi hade på flit
packat allt onödigt som fanns i ryggsäckarna för att göra turen så tung som
möjligt. Vintersovsäckar och dylikt som inte behövdes i packningen var ändå
med. Lite träning skall det ändå vara att vandra långt i skogen. Vi hade fint
väder på vår första dag med vandring. En del blåst men annars var det inget att
anmärka på. Efter diverse vadande för att passera gränsen så var vi över i vårt
grannland. Själva gränsen är i det här området en bäck, älv eller sjö som sträcker
sig från norr till söder. Förutom detta så är det svårt att se var gränsen går då
den inte är speciellt välmarkerad just här.

I samma område så var det under
kriget en hel del aktiviteter i dessa skogar. Tyskarnas anfall på Norge den 9
april 1940 medförde stora förändringar för bygden. Militära förband från olika
delar av Sverige förlades här. Befolkningen fick maka på sig, soldaterna inkvarterades
i bondgårdar, stugor och skolbyggnader. Försvarsanläggningar uppfördes längs
gränsen. Flyktingar från Norge anlände. Spioner verkade
i gränsområdet och en omfattande kurirverksamhet över gränsen med stöd till
broderfolket startades. Det känns påtagligt när man kliver över gränsen att här
finns en historia som har mycket att berätta. Det sägs att Willy Brandt, som
senare blev förbundskansler i Västtyskland flydde över gränsen i närheten av
Skillingmark eftersom han befunnits sig i Norge då han riskerade dödas av
nazisterna för sina politiska ståndpunkter.

Brukar tänka på detta när jag rör
mig i de här gränsområdena. Många var de svenskar som låg i beredskap längst
gränsen. Farfar var en av dem som låg på gränsen, då i norra Sverige. Han blev
bl.a. inblandad i en lättare eldstrid med några tyska soldater som kom allt för
nära den svenska sidan av gränsen. Marias morfar var också en som då
tjänstgjorde för att försvara landet. Känns som de flesta glömt dem som gjorde
sin plikt för landet och bidrog till att säkerheten i Sverige kunde
upprätthållas.

Vi orienterade oss vidare genom
några fina områden och var uppe på en höjdplatå som låg runt 340 möh. Märktes
att det var växlande temperatur då isen i myrarna bar på sina håll och på andra
gick man rätt igenom. Verkade vara mycket djurliv i området och vi såg många
älgspår och även något enstaka vargspår. Dessutom hade vi ett knäckt älgben
alldeles vid lägerplatsen som vi hoppades skulle besökas av någon men risken
för detta var lika med noll då vi var där.

På kvällen började det sedan snöa
en kort stund och sedan drog regnet och blåsandet igång och fortsatte sedan så
hela vår tur. Vi var besvikna på att nederbörden inte kom som snö men det var
bara att se glad ut och ta sig åter tillbaka mot svenska gränsen och försöka korsa
vattendragen som utgör densamma. Hann precis hem till julmiddagen. Det var inte
direkt någon av de finare julaftonsturerna men det är en av dem man inte kommer
glömma i första taget då den var helt grön och kraftigt blöt. <!–
WriteFlash('’);
//–>

Några fina skogsturer fick det bli

Har varit fint att röra sig i
skogen nu när marken varit frusen. Myrar och vattendrag är lättare att passera.
La mig framför elden tills klockan var 05.00 och gick sedan och la mig och sov
resten av natten i tältet, måste ju använda sakerna man har ibland. Var kallare
på natten, runt -8 men nästa dag var det på nollan och idag har det varit 4-5
grader varmt och regn så det är omväxlande väder än så länge. Skall visst bli
snö i natt så vi får väl se om man snart kan göra turskiddebut.

Känns skönt att det närmar sig
vinter och skidsäsong. Framförallt ser jag fram emot turåkning över frusna
landskap. Kan nog bli fin spårning i vinter, främst kanske efter lo och varg
men även vildsvin och hjort på nya platser. Har redan några tecken på att det
kommit nytt blod i vissa vargrevir i trakten. Hoppas även stöta på någon örn.
Till och med en havsörn satt vid älven i Sälboda i höst och samma dag såg jag
och Nilsson en lågflygande kungsörn över Jössefors.

I vårt viltvårdsområde så stack
tydligen jaktledaren ut och sköt en älgtjur efter avlyst jakt. Känns sunt. Folk
undrade vad fan han höll på med. Personligen tycker jag det verkar vara en
riktig jävla idiot och jag skall nu införa bågjakt här på eget bevåg eftersom
det överhuvudtaget inte verkar existera sunt förnuft här borta. Man kan göra
som man själv vill med vad man vill helt enkelt.

Bågjakt är dock inget dåligt
alternativ och bågjakt bedrivs idag i många europeiska länder såsom Danmark,
Finland, Åland, Frankrike, Estland, Italien och Portugal. Pilbågen är ett av
våra äldsta jaktvapen och är välbeprövad. Med den bågen jag har så får man
bl.a. skjuta elefant i Afrika och björn i Nordamerika så det är kraftiga och
effektiva saker. I Nordamerika finns mer än tre miljoner jägare som väljer
pilbåge som jaktvapen. Fick en trevlig artikel skickad till mig från storjägarn
Lindmark med en kille som jagade med båge och gjorde sina prylar själv, det var
intressant läsning.

Blivit några
turer i skogarna men tyvärr dåligt med övernattningar. Vill gärna men det är
svårt att få till tillräcklig med tid för man vill inte stressa när man ligger
ute heller utan då vill man koppla av ordentligt. Träffat på många av skogens
fina varelser på sistone ändå som tur är. Ibland har jag sett dem utan att de sett mig och
ibland har de upptäckt mig. Ex. Tjädern brukar oftast flyga iväg innan man
hinner se den när han sitter nere på marken. Fick även se en duvhök som slog
en tjädertupp vilket jag inte sett tidigare. När jag kom tillbaka en timme
senare så hade han ätit en hel del av den. Rovfåglarna är mäktiga, vi har en
tornfalk som härskar utanför stugan och den drar sig inte för att störtdyka mot
konkurrenter som närmar sig. Ormvråkarna som cirklar över här är ganska utsatta
för hans angrepp men mest står han och ryttlar över åkrarna i jakt på
smågnagare.

Rådjursbocken
har jag lurat så att jag kom honom så nära som bara ett par meter under några
minuter. Och en get följde jag efter så att jag var precis bakom henne en
längre tid. Det var intressant att se att när det kom folk genom skogen som
hade varit uppe vid tjärnet så gick hon fram mot stigen för att titta på dem.
Hon såg dem men de kunde omöjligen upptäcka henne i den tätbevuxna skogen,
eller mig som var några meter bakom.

Vildsvinen
sprider sig också i Västvärmland och nu finns det ett gäng även i Växvik. Bara
en tidsfråga innan de finns överallt i kommunen. Nu har jag inte sett något mer
än spår sen jag sprang ihop med galten i vintras men vet att
de finns där. När det gäller vargarna i det så kallade Racken-reviret så har
jag ännu inte kunnat se några tecken på att det har tillkommit några valpar.
Det enda jag sett är spår efter en ensam varg, troligen hanen som kommit travandes
i gamla välkända stråk. Gick rykten om att de hade visat sig söder om järnvägen
men när jag undersökte saken mer noggrant så visade det sig att där strövar
ibland en hund omkring som är mkt varglik. Min bror såg den och tog nästan fel
själv och då förstår man att andra kan se fel för den var tydligen otroligt
likt en varg. Den var mycket mer likt en varg än Tsappo och frågan om det inte
rent av var en varghybrid (hälften varg).

Racken

Det går
alltid en massa rykten om vargar som inte visar sig stämma när man kollar upp
saker och i fallet med Racken-reviret så skulle det (enligt rykte) i vintras vara
en tredje varg som följde i deras spår. Jag spårade de två 50 mil med skidor i
vintras i olika omgångar och aldrig var det fler än två vargar i sällskap.
Däremot var det minst ett par lodjur som också rörde sig i samma område och
kanske tog man fel på spåren. Folk säger ibland så mycket och det är likadant
som att en del vill hävda att det finns inte djur på skogen längre (Värmland)
men jag kan lova att så mycket djur som jag sett de senaste åren det fanns det
överhuvudtaget inte en möjlighet att kunna se för 10 år sen. Och så vet jag en
hel del andra som är ute i markerna mycket som också säger. Hjort och vildsvin
är nu vanligt förekommande. Mer än 30000 älgar (mindre än under älgexplosionen
men ändå mkt), rätt så mycket rådjur, lodjur, räv, skogsfågel, rovfågel,
vildsvin, grymt gott om bäver (i bäverland kan det finnas ex 4 hyddor i samma
tjärn) och flest antal vargar i landet. Värmland är viltrikt idag och rör man
sig över stora ytor så kan man få chansen att se mycket. Det känns fantastiskt.

Ruggigt fin övernattningstur med turkamrat Nilsson blev det också då vi drog ut i välkända marker. I trakterna vi rörde oss brukar vi ofta hålla till under vintern och kanske inte så ofta sommartid men det håller hög klass även den här årstiden. Bävern har här en riktig fristad och det ligger många bäverhyddor och dammar i nära anslutning till varandra. Ett riktigt bäverland är det och det är också vad jag brukar kalla det. Inte lika ofta jag och Nilsson är ute på tur under sommarn, utan vi brukar mest vara ute på den mörkare och kallare årstiden. Det lustiga var att jag vaknade mitt i natten och frös vilket inte ens brukar hända när det är -25. På morgonen kom jag in i ett lugn som åtminstone jag själv enbart hittar efter någon natt i skogen. Den känslan är oslagbar och en anledning till att man borde vara ute ännu mer än man är. Turkamrat Nilsson (bilden) är bra sparring, starkare grabb med ryggsäcken på är svårt att hitta i detta land. Folk frågar ibland hur vi tränar? Framförallt de som krånglar till allt som har med träning att göra vill gärna ha nått avancerat utlägg. Svaret är rätt enkelt – vi tränar inte, vi är mer ”ute på tur”! Rätt ofta dock!

Betyder mycket att jag och Nilsson kör en del tillsammans, vi har båda varit med ett tag nu och tänker ganska lika kring träningen. Så man kan säga att halva Team FORIMP/SET SAIL tränar tillsammans regelbundet numera vilket är bra. Vi ger varandra också olika vinklar att se på saker så vi kompletterar varandra bra vilket kan bli en styrka när vi framöver skall köra lagtävlingar. Det är också just nu kanske bara honom som det fungerar att köra ”vanliga” pass med här omkring Arvika då andra hårdingar som M Larsson slutat och Holmstrand mfl flyttat. Det vi gör är gammalt och beprövat i skidåkarkretsar i många år och det tror vi på.

Avslutar med några underbara orienteringscitat: ”När Sveriges kanske främste herrorienterare genom tiderna, Jörgen Mårtensson, var snabbaste svensk på Stockholm Marathon 1993 summerade han kraftansträngningen som en ”halvjobbig orienteringstävling”…

”Långa natten är som att springa ett Lidingölopp i vinnartempo och lösa sudoku samtidigt. Och allt i becksvart mörker frampå småtimmarna”