ADVENTURE

I
onsdags så avgjordes Karlstad maratonstafett. En stafett med 18
sträckor på en ganska kuperad terrängbana. Vi hade från Forimp AB
ett starkt lag och vann hela tävlingen med nytt banrekord! Vi vann
företagsklassen med 17 minuter före Valmet AB. I tävlingsklassen
var IF Göta med Team Forimps André Rangelind i spetsen de som var
närmast oss, ca 4 minuter bakom. Alla gjorde ett stabilt jobb och
skötte detta kanonbra.

För
egen del fick jag ta det försiktigt med min vadskada och kunde inte
gå på max såklart, även om det kändes klart bättre än på
Sotarblixtledens trailrunning. Jag visste att nu blir det totalvila
tills det blir bättre och inga tävlingar efter detta innan det är
helt bra så jag vågade ändå stå på. Försökte framförallt
ligga på lite där banan var platt. Uppför och nedför är klart
värst med skadan. Kunde denna gång inte köra många sträckor, pga
skadan men de andra gjorde stabila insatser så det räckte till en
fin seger.

Riktigt
roligt och jag har alltid gillat stafett-tävlingar, det kommer nog
från orienteringen där det är mer vanligt med stafetter i olika
slag. Där har man kört stafett sen man var 10-12 år. Lite skillnad
är det numera då jag förr alltid var en av de vassaste som oftast
fick ta någon av de längsta och tyngsta sträckorna.
Nyckelsträckorna. Då kunde man hänga med landslagsorienterare i
skogen, och någon gång har jag upplevt att ingen kunde springa
ifrån mig den dagen, att man varit starkast i klungorna på långa
natten exempelvis, nu skulle jag inte hänga med de riktigt vassa
till första kontrollen och man är därför en utfyllnadslöpare i
stafett-tävlingar. Men även en sådan är viktig för annars hade
man inget lag. Och roligt som tusan är det.

Artikel AN/Nwt

Artikel VF

Körde
igår Set Sail Trailrunning på Sotarblixt, ett lopp jag var med att
dra igång efter många pass på leden förr i tiden.

Egentligen
så kunde jag inte vara med då skadan jag drog på mig i Karlstad
inte var tillräckligt bra för att springa tävling med men hade
beslutat mig för att jag tar det definitiva beslutet under
värmningen på leden. Kände att backarna blir de största problemen
och då mest utför, men även uppför då jag inte kunde trycka
ifrån alls med höger fot. För mig som typisk framfotslöpare så
påverkar detta steget mycket och det går liksom inte att ta sig
fram alls på samma sätt. Framförallt inte då leden är ganska
krävande på sina ställen. Bestämde mig för att starta och ha
inställningen att inte riskera något utan ta det lugnt med benet
och i nödfall gå tillbaka.

Starten
gick och kände på det lite, såg till att landa på bakfoten –
precis tvärtemot min normala löpstil så det funkade sådär. Ingen
spänst i steget att tala om men det gick att ta sig fram. Hade lite
problem nedför Göpommen och runt Agvattnet men sen gick det lite
bättre fram mot Gallberget. Därifrån då nedförslöpningen är
viktig så var det som att springa med håll som jag tyvärr gjort
utför backarna på slutet i detta lopp några ggr. Det gick inte så
fort alltså. Men jag kom i mål på en 6:e plats och det måste ändå
vara godkänt med tanke på omständigheterna. Men jag kan erkänna
att det var egentligen idiotiskt att starta i detta skick men kunde
inte låta bli.

Har
prenumererat på pallplatser här tidigare och folk undrade om jag
hade vunnit om jag varit skadefri och gjort ett bra lopp och, nej det
hade jag inte, numera tar banan ut sin rätt både träningsmässigt
och åldersmässigt, men tvåa som ifjol det hade jag troligen kunnat varit.
Jimmy som vann, trea ifjol, är nog den som satsar hårdast på detta
av de som var med så det var väldigt rättvist och han är ung och
stark. Men kul att det finns de som fortfarande tror på en fast det
börjar bli ett antal år sen man elittränade nu. Finns tom en del
som tror att man ska hamna på pallen med kryckor också, men det såg
vi ju att det går inte riktigt 🙂

Blev
lite prat om banrekord efteråt men på en sådan bana vet en
rutinerad löpare att det knappt går att jämföra tider från år
till år, det är i stort sett omöjligt då yttre förutsättningar
och underlaget varierar kraftigt och förr var det inte ens spångat
över stora delar av myrpassager mm. Kan väl säga att
banrekordhållaren har inte varit topp 5 av de starkaste eller bästa
löparna som varit där och sprungit men likväl har han snabbaste
tiden.

En
kul tävling är det och kan inte ens denna skada stoppa mig från
deltagande så kan nog inget…

Kommer
göra en magnetröntgen av högerbenet ganska snart för att få reda
på med säkerhet vad som behöver göras då det stör vardagslivet
att halta omkring så också..

TEAM FORIMP på förstaplatsen genom Frida.

I
helgen avgjordes I2-loppet i Karlstad. Det gick långsamt ut från
start och jag var uppe i täten direkt och höll ledningen i 7 km (av 8 km). Känslan
var inte så bra då jag kände av både kramp i magen samt lite i en
vad. Magen blev bättre men vaden sämre och sämre vilken gjorde att
jag kunde inte ta ut steget. Vid 7 km där jag fortfarande låg i
ledningen fick jag sådan kramp att jag inte kunde springa alls
längre. Så jag fick bryta och haltande ta mig närmaste vägen till
målet och sen till bilen. Riktigt tråkigt sätt att ge sig i ett
lopp men som manager i TEAM FORIMP, där vi har en riktigt bra
struktur och har väldigt duktiga idrottare, är mitt fokus mer på
eliten i teamets prestationer än min egen så var väldigt glad att
Frida sprang lika bra som hon kan göra och vann damklassen. Hon hade
en minut upp till segraren i herrklassen vilket gör att vi kan
konstatera att hennes prestation var flera klasser bättre än
herrarna som var strax framför. Dock glädjande att det var två
Gunnarskogskillar på plats två och tre i herrklassen. Var på tiden
att några kommer fram där, igen, är ju en bra bit kvar tills de är på
en högre nivå men de är en god bit på väg och detta är väldigt
kul tycker jag.

För
egen del så får jag vila ut skadan och hoppas att det inte är allt
för allvarligt då jag önskar att komma ut i skogen på tur, för
det är där man trivs allra bäst och det vill man ju kunna göra
fast man håller på med motionsträning numer.

Dock så sprang jag både snabbare och fick bättre slutresultat på Glava Race för några veckor sedan. Där höll kroppen och jag var först i mål. Kul att köra en ny bana i västvärmland.

Här är även en video
från en fin tur för ett tag sen..

Sista
säsongsutvärderingen i elitklassen (tävlingsklassen).

Sent
om sidor så kommer en utvärdering för säsongen 2016. Det kommer
också att komma en utvärdering om hela min tid i seniorklassen här
på bloggen vid ett senare tillfälle.

När
säsongen började så hade jag i bakhuvudet att detta är sista året
innan jag går upp i motionärernas H 40 klass, så det vore kul med
ett bra avslut i H 21. För det är vad man presterar där som
egentligen gäller. Alla andra klasser är en annan nivå som man
håller till i som ungdom eller veteran. Dock så visste jag att
träningen denna säsong blir inte på elitnivå, utan jag får
satsa på att ”leva på gammal träning.”

Var
också väldigt tacksam för att ha fått två bonussäsonger där
jag kunnat utnyttja gammal träning. Som tur är, för mycket träning
hade det ju inte blivit de sista åren. Hade in i säsongen med mig
en 3 månaders förkylning i början av året, då nog sorgen efter
min vän Mathias som gick bort i december verkligen tog ner mig och
satte kroppen ur spel. Faktum var att jag helt enkelt inte hade
elittränat sen slutet på 2014, före fyrhjulingsolyckan – så
förutsättningarna var annorlunda än de år man fått bra träning.

Kapaciteten
jag hade innan skadan var i de bästa stunderna hög så även om man
var märkbart sämre än då man elittränade så hoppades jag ändå
kunna prestera hyfsat, på framförallt hemmatävlingar, och DM samt
SM. SM som är något som jag i stort sett i alla år alltid lyckats
få till en extra formtopp till hur säsongen i övrigt än har sett
ut. Det siktade jag på även i år. Jag hade också lärt mig mer om
min kropp och dess funktioner där jag haft brist på en del
näringsämnen i delar av i stort sett alla säsongerna jag satsat
tidigare. Tyvärr kom denna kunskap lite försent för annars hade
jag haft några resultat som varit klart bättre genom åren, för
mina resultat har i mångt och mycket varit avhängigt på detta vid
flertalet tillfällen och inte helt speglat min kapacitet. Detta hade
jag alltså helt klart bättre kunskap och kontroll på i år – ändå
fick jag känningar av det även denna säsong men kunde nu rätta
till det ganska snabbt.

Träningen
såg ut som följer. Eftersom jag hade fått en hundvalp så tog jag
korta turer med honom under våren. När han blev lite större blev
turerna lite längre, och jag och Nilsson körde alltid bra
distanspass tillsammans. Fick en fråga hur många kvalitetsinriktade
pass jag haft och de var väl enbart ngr stycken. Tillsammans med
några hårdsatsande killar. I övrigt var all träning jag gjorde
distansträning.

Började
säsongen med en löptävling i Norge. Baksjöloppet, med ca 600
deltagare. Hade vunnit loppet ngr ggr (2007 och 2013) men det var när
man var vältränad och i fin form tidigt på våren som jag brukade
vara och det var ngr år sen sist. Nu fick jag slita. Mycket. Från
början. Jag krigade ändå såpass att jag la mig i täten och drog.
På slutet hade jag inte mycket att sätta emot. Men det var mycket
förvånande att jag kunde sluta tvåa och upprepa pallplaceringarna
jag haft genom åren i loppet.

Körde
sen ett antal tävlingar under säsongen och blandade resultaten men
höll målsättningen säsongen igenom och lyckades tagga till lite
extra på ”rätt” tävlingar.

*Arvika
stadslopp sprang jag utifrån förutsättningarna absolut så bra som
förväntat och det räckte till seger. Det var ett bra lopp med en
mycket fin känsla i kroppen där jag inte behövde ta ut det sista
fast det gick ganska fort ändå. Märkligt nog fortare än när jag
supertränad inte fick till det i loppet några år tidigare. Dock
hade det sin naturliga förklaring då jag ofta på somrarna hade
problem med järnvärdet. Men ändå, nu sprang jag med
motionsträning fortare än en gång med elitträning även om jag var en bit efter min bästa form som jag haft i stadsloppet.

*SM-springskytte
hade klubben laddat stenhårt för och jag var i bra form och
utnyttjade ”rätt” teknik så det blev ”full pott” med 3 st
SM-guldmedaljer den dagen. Helt otroligt och sanslöst bra av hela
klubben, och mig. Tror det är få Arvikabor som tagit 3 SM-guld på
samma dag så det får jag vara mycket tacksam för. En mycket bra
avslutning. Men som regerande mästare så måste jag väl som den
enda tävlingen köra i H 21 även nästa år där så de andra får
chansen att ta den regerande svenska mästaren.

Blev
rätt mycket uppmärksamhet i media kring detta. Åtminstone i
nationell media. Var bland annat ett jättereportage om oss i
nationell skyttesport där vi även var på förstasidan. Märkligt
nog hörde jag inget från den lokala tidningen efter SM. I artikeln
som skrevs där efteråt kändes det som huvudfokus var på att jag
hade missat en del skott, och man fokuserade mer på själva missarna
än på det faktum att jag försvarade mitt individuella SM-guld för
tredje gången i rad och att jag tog 3 SM-guldmedaljer på samma dag.
Det kvittar väl så men jag tycker det är roligare med en djupare
artikel de dagar man verkligen gör ”rätt” saker och lyckas med
något som de allra flesta skulle ha mycket svårt med. Blev lite
besviken över detta faktiskt. Tycker man ska ha koll och kanske
prata med personen när någon vinner tre SM-guldmedaljer i
seniorklassen, är nog inte så vanligt förekommande i Arvika ändå
och det kräver ett antal tusen träningstimmar. (Och det finns ju
även ex när folk får betydligt större och bättre
artiklar i vår lokala tidning fast de inte har presterat. Ex. herrar inom löpning som aldrig vågar tävla ”på
hemmaplan” för de vet att de skulle vara hopplöst långt efter
exempelvis våra tjejer i Team Forimp. Nog om detta. Tids nog kommer
de ställa upp och få storstryk av våra tjejer om de möts och då
hoppas jag de är tysta sen och fattar att det verkligen är
motionsidrott som de håller på med även om de själva tror det är
någon form av superelitsatsning de gör…)

De
flesta hade nog räknat bort mig som gammal men på långa terräng-DM
på hemmaplan i Arvika på en riktigt hård bana gjorde jag ett
riktigt bra lopp och kunde vinna med 3 minuter. Tänkte när säsongen
började att en avslutning på hemmaplan med långa terräng-dm vore
perfekt att göra ett bra lopp på. Rent mentalt så var jag klasser
bättre än under sommaren bara för att det var första gången
långa DM gick i Arvika och det var min sista start som H 21:a.
Häftigt att man kunde öka några procent bara därför. De som såg
mig springa sa att det såg ut som det nästan var som i gamla tider.
Det var ett roligt avslut på hemmaplan.

Avslutning
i H 21 blev det på sitt sätt också på Kilterrängen där jag
tidigare hade vunnit, fast det var några säsonger sedan och banan
var då längre, 25 km mot nu 16 km. Där hade jag mycket krafter
kvar och sprang fel på slutet men det gick fort så det blev en klar
segermarginal. Tror den var omkring 4 minuter.

Avslutade
verkligen min resa i H21 klassen i sista minuten när jag på
nyårsafton sprang in som 2:a, endast 20 sekunder bakom hårdsatsande
André Rangelind (numera TEAM FORIMP). Tredje bästa tiden sedan
1992 hade jag. Många som jag anser varit bra löpare har kört detta lopp genom åren så
jag var rätt nöjd med att ha krossat dessa ordentligt – som nästan 40-åring.

Summering:

Totalt
antal tävlingar: Mindre än vanligt

Totalt
antal segrar: Minst 14 (2015 Minst 5) (2014 6) (2013 17) (2012 ?)
(2011 9) (2010 17)

Totalt
antal andraplatser: En del 2:a platser i år.. (2011 8) (2010 12)

Totalt
antal medaljer: 3 SM-guld, DM guld mm

Totalt
antal felstämplat: 2016 1 (2015 Ingen) (2014 0) (2013 0) (2012 0)
(2011 2) (2010 2)

Totalt
antal träningsdagar jag trivdes: Alla. Otroligt kul att vara ute i
skogen med min valp Tsappo junior som har blivit en stor hund nu.

Totalt
antal whiskeyflaskor konsumerande: 0, som vanligt. Alkohol är ett
elände så lika bra att låta bli. Kanske får dra någon detta år
som kommer som jag alltid brukar säga 😉

Totalt
antal söndertrasade skor: Några stycken, finns många dåliga skor
som inte håller ens för löpning med en hundvalp…

Summa
Nattjakta: Var knappt med på någon detta år och finalen missade
jag tyvärr helt. Får försöka göra comeback nästa säsong.

Årets
roligaste tävling: 9:e segern i Häljebodaloppet. Mycket fin tävling
samt duellen med David Sjögren som nästan tog över tronen i
loppet. Han var mycket stark detta lopp och det avslutades med en
spurt.

Årets
bästa form: SM springskytte samt på långa terräng-DM på
hemmaplan i Arvika.

Årets
sämsta form: Borejoggen var riktigt tung från start till mål och
det har jag varit flera ggr där sista åren. Troligen beror det på
att jag haft lite mineralbrist i samband med detta race ngr ggr och
även i år. Proppade i mig magnesium och järn efter detta och var
klart piggare redan till helgen efter.

Årets
roligaste träningspass: Junior och Nilssontur i skogen.

Årets
tråkigaste träningspass: Inget..

Årets
konstigaste i orienteringskogen: Inget konstigt i år.

Årets
bästa träningspass: Ryggsäck på i skogen och gå långt är bäst.

Årets
bästa tävlingar: Häljebodaloppet. Arvika stadslopp är alltid
välarrangerat och resultatet i SM-springskytte i STHLM kan inte bli
bättre.

Årets
tråkigaste tävlingar: Kan inte minnas någon.

Årets
brutalaste tävling: Sotarblixt är alltid brutal och med en lite
sviktande dagsform var den riktigt slitsam och brutal. Tog in i tid
på slutet av loppet men det fattades 16 sekunder till segern som en
Ockelbolöpare tog.

Årets
tuffaste tävlingsdag: SM i springsskytte, när man kör två race på
en dag. Alltid tufft att ladda om och hålla fokus men vi börjar få
rutin på detta.

Årets
trevligaste segrar: Stafetten med kungliga värmlands regementes
skytteförening på SM i springskytte. 4:e gången i rad vi
försvarade guldet. Helt otroligt. Var ett stort uppslag och
förstasidan i svensk skyttesport.

Årets
bästa känsla i kroppen: SM springsskytte

Årets
bästa insikt: Allt kan förändras på ett ögonblick..

Årets
tråkigaste insikt: Hatretorik och skrämselpropaganda är mycket
effektiv på sociala medier.

Årets
mest spännande tävling: SM-springskytte stafetten är alltid en
kamp mot Stockholmspolisens skytteförening.

Årets
bästa sko: VJ.

Årets
sämsta sko: Många

Årets
investering: Toyota LC HDJ 80 – grym

bil. Junior – tsappos
avkomma – en grym hund. En skogs och träningskompis.

Årets
lärdomar träningsmässigt: Gör det enklare än enklast och ät mkt
magnesium.

Årets
lärdomar livet: Alla kan göra misstag. Och ta inget för givet. Och
ska något bli gjort så får man göra det själv.

Så såg
det enkelt ut 2016…
Under året så hann jag också med att få en liten Linn. En otrolig upplevelse. Och vi fick junioren. En valp efter Tsappo. Dessa två förgyller livet otroligt mycket..

Nu
är det H 40 och motionärstävlande som gäller utan press, även om
Ottersten ringer och försöker få mig att satsa varannan vecka så
är det inte aktuellt. Även om man säkert kan tagga till på något
enstaka race. Den som lever får se..

Kul
framöver är även att få vara manager i TEAM FORIMP som satsar
stenhårt och har Värmlands mest vältränade idrottare både på
herr och damsidan.

För
25:e året i ordningen avgjordes Connys sydvästrace i Grums på
nyårsafton. Jubileet innebar också deltagarrekord med över 80
anmälda.

Tyckte
formen kändes stabil men var nog inte riktigt lika pigg som på
Kilterrängen och Terräng-DM tidigare i höst men jag hängde i bra.
Det räckte dock till en andraplats, 20 sekunder bakom IF Götas
landslagsman Andre Rangelind som är en mycket duktig löpare med bla
ett Nordiskt rekord på 6h löpning 2016.

Banan
som mäter 8,2 km är ganska tuff mot slutet och där vågade jag
inte gå med riktigt utan vek ner mig lite. Var dock återhämtad
efter backarna och kunde hålla samma avstånd hela vägen in. Min
tid är den tredje snabbaste någonsin sedan 1992, enbart nämnde André
Rangelind har sprungit fortare. Jag vet att jag tyckte för en antal år sen att det var mkt duktiga killar som sprungit fort här på 90 och 2000-talet och jag trodde aldrig då att jag som 40 åring skulle springa fortare än dessa…

Enda jag i efterhand kan komma på
jag kunde ha gjort bättre var att ligga på mer på platten och
utför där jag kände att det fanns lite till men ville gärna ha
kraft kvar i backarna mot slutet.

En
fin avslutning på säsongen alldeles timmarna innan riktiga inträdet i H 40
klassen…

Resultat
här:

http://www.okalgen.se/results.asp?Type=Lopp&id=42

Top
25 bästa resultaten sen 1992

http://www.okalgen.se/results.asp?Type=LoppTop&Klass=2

Blev
en dubbelseger i Kilterrängen till TEAM FORIMP och Set Sail IF då
jag och Mona Hallberg från Teamet tog hem segrarna i herr och
damklassen. Banan i Kil är tuff och går längst med knixiga stigar
och avslutas med en rejäl klättring x 2 i slalombacken vid Fryksta.
Tänkte innan start att jag kör det som jag kan, och kan krävas för
dagen, då jag vet att utifrån den träning jag gjort så är jag pigg i
kroppen. Även om jag såklart är en bit ifrån min bästa kapacitet, men formen har varit rätt så stabil på slutet och jag är
inte nerkörd vilket jag var sist jag deltog i detta lopp. Så klart
snabbare än så räknade jag med iaf. Hälsenan lovade också gott
på uppvärmningen och det brukar vara ett bra tecken för löpsteget.

Vi
var flera orienterare i täten från start som drog upp tempot.
Mycket duktiga och hårdsatsande juniorlandslagsmannen i orientering,
Andreas Uller som är riktigt vass i skogen nu körde på i början.
Han aviserade dock att han inte skulle köra stenhårt runt hela
vägen runt banan då han nyss börjat grundträna igen för nästa
års orienteringssäsong och inte ville riskera någonting så han
klev åt sidan efter ngr kilometer. Så därifrån blev jag ensam i
skogen. Höll uppe farten ett tag till men såg att det hade skapats
en rejäl lucka bakåt så då tog jag det lite lugnare i skogen men
försökte att flyta på i god fart. Tänkte jag kunde öka lite på
slutet där banan ändrar karaktär.

I
slalombacken så sprang jag upp på fel sida skidliften så jag fick
vända tillbaka ner och fick börja om klättringen uppåt. Detta
kändes mindre bra och när jag såg att jag inte var jagad så
började jag gå i backen. Tappade farten därifrån och in då jag
hade ett betryggande avstånd bakom och motivationen att pressa sista
biten försvann med felspringningen men fram dit var det ett bra lopp
och det hade faktiskt varit intressant vad sluttiden hade blivit om
man gått 100 % hela vägen. Räcker att veta att den blivit bra och
ett bra genomförande var det av båda teammedlemmarna.

Duktiga
USM-vinnaren på Långdistansorientering Lukas Olm Kils OK blev tvåa
och klubbkamraten, starke Viktor Kolberg som gjorde ett mycket bra lopp blev
trea. Team Forimps Mona Hallberg vann damklassen med 10 minuter!!?
och blev 6:a i herrklassen. Starkt!

Resultat
Kilterrängen

I
lördags avgjordes årets långa terräng-dm på hemmaplan där KFUM
Arvika Friidrott hade fixat banan i terrängen vid Viks elljusspår.
Det var en tuff tvåkilometersbana som seniorklassen skulle avverka 6
gånger, alltså 12 km. Hade förhoppningar om att göra ett bra
lopp, då det är hemmaplan, trots att man inte kan förvänta sig
att springa så fort som man har gjort då kapaciteten är klart
sämre numera. Rent mentalt tror man ändå fortfarande att formen är
superbra bara man sätter på sig en nummerlapp och det kändes också
rätt bra på uppvärmningen, vilket gav förhoppningarna en extra
boost. Hade tagit ett beslut långt innan tävlingen att detta skulle
vara mitt sista DM som jag springer seniorklassen. Ett fint avslut på
hemmaplan vore kul att få till tänkte jag redan när jag först
gången i våras såg att långa DM skulle gå i Arvika.

Hälseneskadan
kändes också mindre under uppvärmningen och det brukar vara
lovande för löpsteget. Detta innebar också att jag kunde köra i
riktiga tävlingsskor vilket jag inte gjort på ett tag då det
smärtat för mycket i hälsenan och fått haft lätta träningsskor
istället.

Planen
innan start var att öppna kontrollerat och hålla farten och
eventuellt öka mot slutet. Tyvärr var det inget stort startfält i
någon av klasserna men det var inget jag kunde göra något åt utan
jag bestämde mig innan att försöka göra det så bra som möjligt
utifrån förutsättningarna. Starten gick och nån junior ville
såklart köra fort första biten, som vanligt. När vi gick in i
första riktigt långa stigningen som höll i sig omkring 300
meter så blev jag dock ganska snart ensam. Var rätt förvånad.
Kände i backen att denna backen är rejält lång och krävande, och
6 ggr här var inte att leka med förstod jag men det kändes ändå
förvånansvärt bra och kontrollerat.

Efter
2 varv var jag förvånad att det flöt på såpass bra och jag kunde
konstatera att dagsformen var riktigt bra utifrån nuvarande status.
Go känsla att känna detta på en hemmatävling. Träningskamrat
Nilsson langade lite sportdryck åt mig och jag kunde växla några
ord med honom ut på tredje varvet. Kul att han var där mitt sista
lopp som H 21:a. Det var nu en rejäl lucka bakåt men jag försökte
hålla upp farten ändå. Sprang fortsatt avslappnat och snart så
var jag ute på sista varvet och kunde gå i mål med en klar seger i
H 21 till Set Sail IF med en tid på 41,?? minuter. Var ett riktigt
bra lopp på denna tuffa bana utifrån förutsättningarna tycker
jag. De vann ju faktiskt DM för ngr år sen på 44 min på en
enklare och snabbare bana. En fin avslutning på min H 21 sejour
innan jag tar klivet upp till H 40 och riktig gubbmotionär nästa
år. Då får man springa 8 km om man ska vara med på långa DM.
Blir lagomt. Kul att Mona Hallberg i vårt team FORIMP och tävlandes
för Set Sail IF hade så fin fart på benen lagom till hösten och
gjorde ett mycket bra lopp i damseniorklassen.

Sammantaget
en mkt bra bana och arrangemang, synd bara att det var så få
deltagare med i loppet och +Wattcupen…

Stockholmspolisens
Skytteförening
arrangerade Springskytte-SM 2016 på Grimsta Skjutbana lördagen
17/9. Jag tävlar i springskytte för anrika skytteklubben Kungliga
Värmlands regementes skytteförening (I2 skf). Hade på slutet
tränat lite mera springskytte med klubbkamraterna inför SM och hade
gjort några kanonresultat. Eftersom jag lyckades vinna
kretsmästerskapet så visste jag att jag låg bra med för klubben
håller såpass bra klass i springskytte där man bla är regerande
mästare i stafett 5 ggr i en följd. Jag kom även till start som regerande svensk mästare i den individuella tävlingen i H 21, där jag har försvarat titeln en gång tidigare då jag första gången vann individuellt guld 2014.

På
den individuella tävlingen så gick det sämre på skyttet för
mig än på mycket länge, men såg att även andra missade. Var dock
väldigt snabb på skyttestationerna, där var det blixtsnabbt agerande, finns många som står oerhört
länge och siktar för varje skott och går in sista 50 meterna till skjutstationerna för att få ner pulsen för att skjuta bättre men det är sällan det lönar sig
i H 21. Åtminstone har det inte gjort det hittills jag har varit med
även om jag vann ett SM-guld 2014 med 3 minuters marginal
tack vare ett bra skytte. I de äldre klasserna där man får använda
stödhand, har kortare banor och där man springer långsammare så
funkar nog detta bättre. Efter målgång så var det länge ovisst
hur långt det skulle räcka men hade verkligen marginalerna på
rätt sida och kunde för tredje gången i rad!!?? vinna SM-guldet, med 23 sekunders marginal. Gäller att ha rätt taktik vid rätt tillfälle och att marginalerna är med på rätt sida, då kvittar det om det är snyggt eller inte, det är ju ingen skönhetstävling precis. I ett SM är det resultatet som räknas och eftersom jag tagit guld tre år i rad verkar det som taktiken jag haft vid varje tillfälle har lönat sig.

Eftersom
mina duktiga lagkamrater (3 i varje lag) som tränat springskytte
bättre än någonsin gjorde otroligt bra prestationer så kom även
lagguldet, SM-guld i lagtävlan med oss hem till Värmland. Riktigt
kul för det var de andra verkligen värda!

Stafetten
(3 sträckor) som går någon timme efter den individuella tävlingen
blev även i år en tight uppgörelse där jag åren innan varit med i det
vinnande laget tre år i rad. Stafetten är nog höjdpunkten för
publik och tävlande där det premieras snabbt skytte och att ha is i
magen vid man mot man dueller. Vi har haft flyt alla år jag varit
med och ett år vann vi med endast 3 sekunder efter 3 sträckor och 6
skjutstationer. Det
skulle även i år bli riktigt spännande. Jag sprang som ifjol andrasträckan
och fick gå ut som fjärde man med en marginal på ca 20 sekunder
upp till förstaplatsen efter att första sträckan var avgjord där
Marcus gjorde en stabil insats. Första skjutstationen gick inte helt
bra där jag var uppstressad och skakig så vi låg kvar på samma
placering men sedan kunde jag springa ikapp några framförvarande
lag och kom in till andra skjutningen som 2:a. Där gjorde jag en
mycket snabb och säker skjutning vilket gjorde att jag kunde växla
ut laget i ledningen med ca 18 sekunder och eftersom flera av de
andra lagens skyttar blev stressade av detta och sköt bort sig
samtidigt som vår siste man, säkre Lars Persson gjorde en klockren
insats på skjutvallen så kunde stafettlaget ta hem sitt 4:e SM guld
i rad, återigen före Stockholmspolisens lag 1.

Tre
SM-guld trodde jag inte var möjligt. Helt otroligt bra, 3 SM-guld av
3 möjliga, alla i laget hade verkligen rätt flyt på rätt dag och vi har ett riktigt bra lag där lagledare Hans Törnevik som ordnar med träningar mm, år efter år, är oerhört betydelsefull. Och
att avslutningsvis vinna Stafetten tillsammans med de andra känns
verkligen otroligt bra. Bättre än detta resultat kan man ju aldrig få
så det är lika bra att lämna in vapenlicenser och skrota alla löpskor man
har och aldrig titta åt det igen. 🙂 Sen kanske man kommer igen så småningom i
motionsklasserna i loppen. Går ju upp i H 40 nästa år.

Hälsenan
och vaden är dock illa sargade nu men 3 SM-guldmedaljer dämpar ju smärtan en hel del…