ADVENTURE

Traditionell säsongsdebut i Norge
idag då Baksjøløpet arrangerades för 34:e gången. Har varit där sen 2007. Ifjol gick
det bra och var framförallt stark i löpningen utför mot mål i den kuperade och
då snöiga banan. Länk . I år
var det mycket bättre underlag. Eftersom det gick bra ifjol och jag hade en
mycket bra känsla i kroppen förra helgen så hoppades jag att det skulle kännas
bra. Det gjorde det väl också ett tag, så länge det gick uppför (loppet börjar
med 1,5 km uppförsbacke), för direkt när jag kom ut på platt eller
utförslöpning så funkade inte löpsteget alls. Kändes som det inte fanns någon spänst
eller driv i benen och kunde inte på något sätt slappna av som jag brukar kunna
göra utför när jag är i god form. Aj då! tänkte jag, nu får jag sota för att
jag varit överambitiös i veckan. Efter drygt 4 km med lite upp och
nerförslöpning så var benen helt skrot och var tvungen att i stort sett bryta
loppet tillfälligt och börja jogga.

Startade sedan om igen och
försökte hitta flytet men spänsten i benen var inte så bra så det kändes segt.
Efter ett tag kom jag ändå in i något typ av flyt och det rullade på. När jag
var uppe på banans högsta topp så låg jag ca 30 sek efter täten, försökte
springa på i den långa utförslöpan sista biten men tappar ytterligare 30 sek på
Gularlöparen Hallvard Nilsen och en kille till som spurtar om segern. Ifjol var
det tvärtom sista biten, och jag kände nu hur det gick långsammare än den delen
av banan gjorde ifjol trots snön som då låg så jag kom i mål som trea, en
minut efter ungefär.

Nu är det ju så att det är bra killar framför och killen
som vann gjorde 5 km på 14-talet sent ifjol så det är ingen skam att bli 3:a i
det sällskapet men känslan i kroppen var en skillnad på ungefär två divisioner
på dagsformen mot förra helgen och det bekräftar farten också. Bland annat överfart
på viss träning, arbete i skogen med motorsåg och röjsåg, innebandy och fotboll
slet nog på kroppen vad det verkar. Tur jag skall till Norge på jobb till
veckan där ingen fysisk aktivitet står på programmet så jag får ta igen mig
lite. Verkar som det behövs.

Om jag inte nådde upp till min
bästa nivå idag så var det mycket värre för teamkamraten Frida i Set Sail/Forimp. Frida som varit långt
under sin normala nivå ett litet tag nu. Frustrerande då man inte vet vad det beror
på heller, i mitt fall så står det ganska klart vad som orsakat en tillfällig
formsvacka och då är det inga problem men i Fridas fall är det något
annat. Kan vara järnbrist då symtomen verkar likvärdiga. Eller något annat, men
något är det som bromsar ordentligt. Riktigt tråkigt när det blir så. Får
hoppas hon får ordning på allt så snabbt som möjligt. Säker på att det vänder snart för henne bara man hittar orsaken varför det går så tungt. Frida är Arvikas största
talang för löpning på tjejsidan någonsin men inte ens då är det självklart att
bara träna på och sen kommer resultaten, det är betydligt mer komplext än så..

Dags
att summera året som gått. Tycker det mesta har varit bra och vi har haft fina framgångar
med Set Sail IF. Både som individuella prestationer och arrangörsmässigt.
Loppen vi arrangerat har varit många klasser bättre arrangerade än något annat jag
upplevt i dessa trakter tidigare. Det är också på dessa tävlingar som du hittar
de mest och bäst tränade ”västvärmlänningar”. Att placera sig bra på dessa kan idag vara tuffare än att placera sig bra på ett SM i andra konditionssporter.

Att
åka iväg på tävlingar var ifjol tråkigt då det var något som jag och
farsan gjorde tillsammans alla år innan. I år har jag klarat att acceptera
läget och jag gör det samma själv istället. Jag ”bara kör” som vi sa jag skulle
göra när han stämplade ut. Det har funkat även om jag såklart ofta tänker på
både honom och mamma som båda fick lämna alldeles för tidigt.

Summering:

Totalt antal tävlingar: Ingen aning men det blev en hel del

Totalt antal segrar: Minst 17 (2012 ?) (2011 9) (2010 17)

Totalt antal andraplatser: 3 (2011 8) (2010 12)

Totalt antal medaljer: 2 SM-guld, 1 FM-guld, 1 FM- brons, 1 DM-guld, 1
DM-brons

Totalt antal felstämplat: Ingen (2012 0) (2011 2) (2010 2)

Totalt antal träningsdagar jag trivdes: Många träningsdagar var trevliga..

Totalt antal whiskeyflaskor konsumerande: 0, som vanligt.

Totalt antal söndertrasade skor: Några stycken, finns många dåliga skor
som inte håller i skogen..

Summa Nattjakta: 3:a, 1:a, 1:a, final 3:a. Mkt bommar och låg fart i
finalen..

Bästa årsbästa på halvmaran och milen i samma lopp: Blev inga maxlopp över distansen
men 1.15 resp. 35,03 på Arvika halvmaraton. (2011 – 1.11 resp. 32.39) Tror mig haft
bättre kapacitet än 2011 om jag kört en snabb bana de dagar jag haft bra form i
år.

Årsbästa 10 km landsväg: 32.40 i ganska dålig form. Hade annars några veckor
under sommarn där jag kunde springa ganska fort. Samma km-tid på milen som i
Arvika stadslopp hade gett 31,40 på en mil och det skall gå att hålla den
km-tiden i 10 km då stadsloppsbanan är kuperad och inte så snabb. (2012 33,05)
(2011 32,39 första milen i en halvmara)

Årets roligaste tävling: Sotarblixtleden Trailrun. Viktigt med en hemmaseger
och skönt att få revansch på sin egen prestation.

Årets bästa form: Arvika stadslopp, behövde inte ta i ändå gick det undan.
Arvika halvmaraton, lätta ben och utan att gå på max gick det ändå rätt lätt
trots hållkänsla.

Årets sämsta form: Var nog på Borejoggen. Kände direkt i loppet att det inte
var min dag men ändå blev det inte ett helt dåligt resultat men en bit ifrån
vad jag borde ha gjort.

Årets roligaste träningspass: Haft många roliga pass med Nilsson där jag har
skrattat så jag fått mjölksyra i hela kroppen och blivit en ”stumbjörn”.

Årets konstigaste i orienteringskogen: Kom tillsammans med Maria och hennes
syster Elin på en deltävling i nattjakta och sprang med dem istället för att
springa fortare själv. Var trevligt i alla fall.

Årets tråkigaste träningspass: Minns inget direkt tråkigt pass, tränade bara
när jag kände för det! Det funkade bra.

Årets bästa träningspass: Något skogshuggarpass. Alltid kvalité på de
passen. Speciellt om stockarna är tunga. Ryggsäck i skogen är trevligt och bra,
håller långa turer högt på träningsrankingen.

Årets bästa tävlingar: Tror det var Arvika stadslopp. Både arrangemang och
mitt eget lopp.

Årets tråkigaste tävlingar: Ingen, kul hela säsongen oavsett resultat.

Årets brutalaste tävling: 10-mila är alltid brutalt på många sätt, det fick
vår startman Per Eklöf känna på i år. Hållet i magen på större delen av en
halvmara så jag fick stanna hur många ggr som helst var ruskigt smärtsamt

Årets tuffaste tävlingsdag:. Häljebodaloppet där jag slog banrekordet i
sommarens värsta värme, var brutalt och tog hårt på kroppen..

Årets trevligaste segrar: Trailrunningen på Sotarblixt, Arvika stadslopp och
Häljebodaloppet. Lången var roligt att kunna äntligen få komma in först på
också. Stafetten på springskytte-SM var grymt spännande och kul att vi kunde
spurta hem segern.

Årets bästa känsla i kroppen: Arvikastafetten när man tog in på lagen framför
och vi kunde försvara vår seger.

Årets bästa insikt: Träna för framtiden.

Årets tråkigaste insikt: Vi tror vi är så duktiga på allt här i västvärlden
men när det väl kommer till så är vi rätt kassa. Vår målsättning är att vi ska
lösa våra miljöproblem nu och inte lämna över dem till kommande generationer.
Det har riksdagen beslutat men ändå är det precis vad vi gör, vi skjuter
viktiga åtgärder på framtiden. Och sen skyller man på mindre utvecklade länder.
En modern människa är i grunden rätt destruktiv..

Årets mest spännande tävling: Arvikastafetten stod och vägde fram och
tillbaka. Var säkert sevärd för publiken.

Årets bästa sko: Tycker löpkänslan på orientering i Icebug Acceleritas 3 är grym.

Årets sämsta sko: Många

Årets investering: Bättre motorsåg

Årets lärdomar träningsmässigt: Våga vila

Årets lärdomar livet: Ta inget för givet. Aldrig!

Lista nedan på tävlingar jag rankar som tävlingar 2013. Har kört en
del andra ”tävlingar” också men mest tagit dem som träning.

Baksjöloppet 1:a – Form (1-10):
Ben 9, Syreupptag 8 (Snö och is. Riktigt vass utförslöpning där jag ökade
avståndet mot starke Hallvard Nielsen)

Korta terräng DM 3:a – Form (1-10)
Ben 6, Syreupptag 8 (Bra väder, lite is i skogen. Inte så pigga ben och ingen
riktig fart i kroppen)

10-Mila Form (1-10) Ben 8,
Syreupptag 8 (Vanlig 10-Mila natt, lagom hårt då jag gick ut en bit ner i
fältet efter vår fadäs på förstasträckan. Bästa sträcktid på en sträcka)

Valborgsruset Torsby 1:a – Form
(1-10) Ben 8, Syreupptag 8 (Bra väder. Pigg på slutet.)

Krystallmarschen 2:a – Form (1-10)
Ben 7, Syreupptag 9 (Bra väder. Stark i skogen men sämre på hårt underlag.)

Set Sail Trailrunning 1:a – Form (1-10)
Ben 9, Syreupptag 9 (Varmt. Stark på slutet av loppet. Brutal snabb utförslöpning
sista biten, inte alla som har sprungit ifrån Andre Rangelind (bla 1:a i
Tjurruset i Karlstad och Stockholm) med 40 sek på ca en kilometers löpning.)

Woodjoggen 1:a – Form (1-10) Ben
8, Syreupptag 8 (Varmt. Hyfsat tryck i kroppen.) Tror det var 4:e segern i rad
på detta lopp.

Reg mästerskap Orientering 1:a –
Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 8 (Varmt. Taggad men gick på säkerhet och körde lagom
hårt. Seger med över 5 minuter över ca 7 km orientering)

Borejoggen 3:a – Form (1-10) Ben
4, Syreupptag 7 (Varmt. Riktig miss med formen då jag önskat pigga ben men fick
precis tvärtom. Gjorde det så taktiskt bra man kan dock så hamna på pallen
iaf.)

Arvika Stadslopp 1:a – Form (1-10)
Ben 10, Syreupptag 9 (Regn och svalt väder. Pigg, behövde inte ta i utan bara
trippade fram. Bra form.)

Myrvarvet 1:a – Form (1-10) Ben 7,
Syreupptag 8 (Varmt. Tung i kroppen.)

Festivalloppet 2:a – Form (1-10)
Ben 8, Syreupptag 7 (Varmt. Ganska ok form men inte så pigga ben. Magproblem
sista 3 km.)

Värmskogsloppet 1:a – Form (1-10)
Ben 7, Syreupptag 7 (Varmt och ganska slitigt men trevligt lopp.)

Höstens tävlingar

Häljebodaloppet
1:a (6:e segern) Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 8 (Brutal värme, riktigt jobbigt
att springa men banrekord ändå indikerade god dagsform)

Brunskogsloppet
2:a Form (1-10) Ben 7, Syreupptag 5 (Riktigt tung dag från första steget,
kanske Häljebodaloppets urladdning i värmen skrotade kroppen lite för den var
allt annat än pigg. Kämpade dock bra)

Arvikastafetten
1:a Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 8 (Gick ut som 5:a men var rätt pigg och
jagade ikapp de andra efter ett tag. Kul att få vinna tillsammans som ett lag
med Anders och Rickard)

Kraftloppsstafetten
Finspång 1:a Form (1-10) Ben 9, Syreupptag 8 (Gick ut i betryggande ledning på
sista sträckan men gjorde ändå ett bra lopp och utökade avståndet mot de andra
lagen. Bra tryck i benen utan att behöva ta i så mycket. Lagtävlingar är alltid
kul. Riktigt trevlig sammankomst tack vare Stefan ”Frasse” Fransson)

Försvarsmakts-SM
orientering. Stafett. 1:a sträckan/natt. 1:a Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 9
(Skön känsla i kroppen av kontroll men gjorde en del misstag men
självförtroendet på topp så kunde knyta ihop säcken och växla som första lag.
Vi blev tillslut 3:a vilket var mycket bra!)

SM-Springskytte
1:a (stafett), 4:a (individuellt) och 1:a (lagtävling) Form (1-10) Ben 8,
Syreupptag 8 (Kändes bra i kroppen men lyckades inte få till skjutningen på den
individuella tävlingen men i stafetten var det blixtskjutning på sista
stationen. Riktigt kul med 2 SM-guld med hem.)

Arvika
Halvmarathon DM 1:a Form (1-10) Ben 9, Syreupptag 8 (Kände mig pigg men tog det
lugnt i början och lät de andra dra. Fortsätter lagom fart uppför och de andra släpper.
Fick sen känning av håll men gick rätt ok ändå, vet att med ett maxlopp hade
jag haft en riktigt bra tid i den tuffa banan)

Försvarsmakts-SM
långlopp 1:a Form (1-10) Ben 7, Syreupptag 6 (Kände direkt att det inte var min
dag och efter drygt 6 km började jag känna av håll. Klarade dock trots detta
att vinna fast jag tappade massor med minuter sista milen)

Langturn
orientering 1:a Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 8 (Kände av att vi hade kört
klubbmästerskap dagen innan men körde på. Missade lite och kom efter men kunde
springa ikapp och vinna efter spurt)

Lången
orientering 1:a Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 8 Klassiska ”Lången” –
långdistansorientering som OK Tyr arrangerar. (Kände mig pigg hela vägen och
kunde öka sista biten. Kul att Andreas var pigg och blev trea också. Kändes
lite extra bra att äntligen få en seger i detta race då jag minns att farsan
tyckte att denna tävlingen borde passa mig och att jag länge haft kapacitet att
vinna den. Kändes faktiskt som han stod på flera ställen längst banan och bara
myste, den gode saknade gubben, och kanske var det därför jag kände mig oslagbar
den dagen!!)

Glädjande nyhet inför 2014 är att Team Set Sail/Forimp har
fått en ny organisation och det kommer som det ser ut nu bestå av mig, Mona
Hallberg och Frida Michold. Ledare kommer Anders Frykblom och Christian Nilsson
att vara. Inget annat team som har lika bra tränade ledare i alla fall. Känns
som bra föredömen. Hoppas att vi alla kan hjälpa varandra att utvecklas 2014.

Summerar
alltså ett ganska bra år idrottsmässigt och har hopp om framtiden.

”Det som
inte dödar härdar”

Min
upplevelse av gårdagens sthlm-halvmarathon var smärtsam. Kändes från start att
det var något skumt med kroppen. Hade liksom svårare att syresätta mig och fick
ta det rätt lugnt även där det var lättlöpt. Det var det första jag märkte.
Efter ca 6 km känner jag att det börjar strama i sidan och får bromsa på tempot
ytterligare. Vid 12 km har jag så ont så jag får stanna första gången. Undrade
om jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig till mål. Kändes verkligen inte så. Det
som drev mig att kunna tänka på att fortsätta var att tävlingen också gällde som
Försvarsmaktsmästerskap i långlopp. Tänkte att en pallplacering kanske skulle
gå om jag kunde ta mig till målet. Det var enda anledningen till att fortsätta
i det läget jag befann mig i för hade det varit en ”vanlig” tävling så hade jag
klivit av precis där. Eftersom jag har fått så tidigare vet jag att det är kört
i normala fall men nu var det än värre. Smärtorna var olidliga och från att ha
legat på strax över 3,20 per km i början så blev det ner mot 4,20 på sina håll
då det bara inte gick att springa. Kände mig skadeskjuten och jagad för jag
visste att tappar jag för mkt kommer någon och springer förbi mig snart. Det
var en känsla av ren överlevnad ute på banan.

Tempot
blev lägre och lägre och stoppen fler och fler ju längre jag kom men det blev
också kortare till mål. Fick verkligen kriga mentalt för att klara det jag gett
mig in på. Svårt att förklara upplevelsen. Tänkte på farsan, att han aldrig
någonsin vek ner sig utan alltid kämpade, in i det sista. Det gav mig krafter
att gå igenom smärttröskeln och köra trots syrebristen. Nådde tillslut målet
efter min värsta upplevelse i en tävling någonsin och kunde knappt gå därifrån
då jag sprungit hukandes och snett pga. smärtan. Varje muskel hade använts på
ett annorlunda sätt än normalt vid löpning. Ena axeln var ex totalt skrot och
jag kunde inte lyfta ena armen.

Men jag
blev Försvarsmaktsmästare i långlopp 2013 tack vare att ingen hann ikapp mig
även om det var nära och kan nu återvända till förbandet med hedern i behåll då
jag verkligen rent ut sagt fick kriga mig igenom smärtgränsen. Efter detta så
har jag börjat så smått tro att jag har fler än en skruv lös. Vem utsätter sig
för något sådant här?

Idag har
jag grymt ont överallt. Blir en paus från all träning i ngr veckor nu för att
vila skallen från den smärtsamma upplevelsen…

Resultat
här
I övrigt
så har jag senaste tiden tänkt väldigt ofta på morsan och farsan. Var upp till
graven här en dag och såg då att någon planterat en blomma på graven. Fanns
även ett kort på blomman. Där var det ritat en orienteringsskärm och ett fjäll.
Det var från farsans kompis Alvar och hans fru från Tibro i Västergötland.
Alvar och farsan tävlade tillsammans på fjällorienteringen många ggr. Tyckte
det var så fint med kortet. Saknar mor o far så oerhört!

Kan
summera ihop en godkänd vecka. 2 SM-guld, 1 DM-guld och en bronsmedalj från
Försvarsmaktsmästerskapen i orientering (budkavle). Orienteringen gick i
Halmstad på ett fint men lite smålurigt område som faktiskt bjöd på lite
småkuperade delar. Denna budkavle avgjordes som en 5-manna stafett med 2
nattsträckor resp. 3 dagsträckor. Tydligen riktig prestige det här och det
märktes ganska snart att det var många taggade lag och en mycket välordnad
tävling. Orienteringskunskaper är givetvis betydande för Försvarsmaktens
anställda och varje förband skall ställa upp i A-klassen med åtminstone ett
lag. K3 hade inte vad jag hört lyckats ta medalj de sista 10 åren, så jag
tyckte väl att det var dags nu. Det är tydligen lite typiskt för Jägarförband,
vilka bör ha personal med hög kompetens att inte få till det i tävlingar.

Idrottsavdelningen
på K3 hade kört en ren amerikansk laguttagning rätt av från de främsta
platserna på regementsmästerskapen och eftersom jag var först där fick jag
frågan om jag ville ta start sträckan. Eftersom jag gillar nattorientering så
tackade jag givetvis ja. La märke till att det stod nr 15 på vår nummerlapp och
det var alltså lagets placering i fjolårets budkavle. De flesta i laget var
överens om att det borde vi kunna förbättra. Min personliga målsättning blev
att gå säkert och vara taktisk för att kunna växla som första lag.

Startskotten
small och jag fick avancera från andra led till täten över ett gärde. Var
medvetet avvaktande i början och försökte klura på hur gafflingsalternativen kunde
se ut. Försökte ligga som 3-4:a och känna av lite mot första kontrollen. Märkte
att tempot inte var speciellt hårt och funderade ett tag på att sätta riktig
fart men tänkte att det kunde vara bra med flera som orienterade fram mot
kontrollerna. Tog första kontrollen som andra lag och drog ganska hårt mot 2:an
så de började släppa bakom. Gjorde dock en krok till fel sten innan jag vände
tillbaka och stämplade vid rätt kontroll så där var de andra lagen ikapp igen.
Mot 3:e kontrollen så drog jag hårt men hade vänt kartan fel så drog kontrakurs
och kom ut på en väg. Upptäckte misstaget och drog ett ”runt om” vägval på mestadels
väg till 3:an. Sprang på rätt ordentligt efter mitt misstag som kostade tid. På
väg uppför in mot kontrollen såg jag lampor komma bakom mig så jag hade rundat
hela startfältet. Tog det lite lugnt in mot kontrollen och fick sällskap av ett
lag. Vi körde sedan tillsammans några kontroller som låg i en slutning och
genom varvningen var vi tillsammans. Gjorde ngr småmissar på sista slingan men
inga större grejer. Hade sedan olika gafflingsalternativ så jag blev själv och
tog de sista kontrollerna ganska metodiskt. Kunde efter att ha brottats med
några vassa björnbärssnår springa in själv till växlingen där nöjda lagkamrater
väntade. Taktiskt väl genomfört lopp även om man kanske skulle kunna ha
sprungit lite snabbare på sina håll.

Resten av
stafetten var vi nere på 6-7:e plats men tack vare bra avslutningar på näst
sista och sista sträckan kunde vi till slut bli 3:a med typ en hundradels
marginal. Riktigt brutal spurtstrid axel mot axel var det sista som hände för
vår del. Vi var efter den här dramatiska avslutningen riktigt nöjda med en
bronsmedalj från mästerskapet. Gillar personligen verkligen det här med
lagtävlingar. Totalt sett en bra vecka alltså. Två SM-guld från springskytte och ett brons på Försvarsmaktsmästerskapet i orientering (stafett). Bara DM-guldet som fattas men det kommer retroaktivt..

Klockan
05.30 på lördag morgon satt jag i bilen på väg till Stockholm och springskytte-SM.
Vi var 4 st som åkte och representerade anrika Kungl Värmlands regementes
skytteförening (I2 IF skytte). Föreningen har stor tradition inom bl.a. skyttesport
och inom springskytte har man varit ganska så framgångsrika genom åren. Stafetten
på SM hade man vunnit 2 år på rad men Stockholmspolisen som varit tvåa dessa båda
gånger var nu mycket taggade och ville ta revansch på sin hemmaplan.

Den
individuella tävlingen startade dagen och jag hade på träningarna innan SM haft
bra drag i skyttet men nu fick jag låga träffar då pistolens träffbild var något
för lågt inställd. Ett nybörjarmisstag att inte ha en väl inskjuten pistol för
målet är inte stort att träffa när du kommer springandes med ett pumpande
hjärta. Mycket frustrerande men en erfarenhet rikare. Eftersom man blir
straffad med en minuts tilläggstid per bom så var jag en bit efter men tack
vare ganska ok löpning så slutade jag 4:a. Förstod att de flesta missarna
berodde på materialet och tänkte hålla upp lite mer på stafetten. Glädjande nog
så räckte ändå vårt sammanlagda resultat till guld i lagtävlingen då Johan blev
5:a och Robert tog 2:a platsen.

Några
timmar senare var det dags för stafetten. Ganska kort löpning med två
skjutstationer per man. Snabbt, intensivt och hög puls. Vi diskuterade taktiken
och beslöt att ställa upp laget med mig på första sträckan för att försöka
stressa de andra lagen till misstag då jag förmodligen skulle springa ifrån de
flesta innan första skjutningen. Funkade bra kom och nådde första skjutstationen
i klar ledning, tyvärr glömde jag att hålla upp riktmedlen något utan höll mitt
i och det slutade med flera straffrundor. Försökte springa på som en gasell i
rundan och kom ut så jag såg ledaren en bit framför. Kunde springa förbi strax
innan nästa skjutning och började tyvärr med en bom men sedan höll jag upp bra
och satte fyra riktigt snabba skott mitt i prick vilket blev avgörande då jag
växlade nästan i rygg på Stockholmpolisens tidigare Svenska mästare som nu
gjorde stafettens allra snabbaste sträcktid.

Johan
gjorde sedan en mycket stabil andra sträcka med säker skjutning och kunde växla
ut Robert i ledning. Robert missade några skott på första skjutningen och
tappade ledningen men jagade ikapp så vi låg jämsides med Stockholmspolisens
lag in till sista skjutningen. Rejält nervigt för oss som följde upplösningen. Båda
skyttarna missar ett skott vardera men Robert är lite före in i straffrundan
och kan hålla undan så vi vinner SM-guldet med 3 sekunders marginal! Det var
alltså klubbens 3:e SM guld i rad i stafett. Riktigt spännande tävling och
grymt roligt när det var så jämt hela vägen ända in till mål.

På
söndagen arrangerades Volvo Arvika Halvmaraton. Värmlands Friidrottsförbund
bestämde i våras att det räknades som DM för Värmland. Tydligen hade det veckan
innan blivit något missförstånd och tävlingsledningen fick beskedet att det
inte var DM så det togs bort från hemsidan. Personligen tyckte jag detta
verkade skumt då det är enda halvmaratontävlingen som arrangerades i Värmland
detta år. (Så visade det sig också att det var så det blir förmodligen
retroaktiv utdelning av DM medaljer) Såg främst halvmaran i Arvika som en genomkörare
inför andra tävlingar senare i höst.

Var hemma
sent efter Sthlm´s turen och vaknade sedan på morgonen och kom knappt nerför
trappan. Fotlederna var stela efter två tävlingar på lördagen men räknade med
att det skulle släppa lite senare på dagen. Pratade med Anders Eriksson innan
att främst köra loppet som ett träningspass och ligga i behaglig fart. Vi
trodde Leif ville dra i början och så gjorde han. Tyckte det gick lagom fort då
banan är ganska krävande redan från start. Kände efter 5-6 km att kroppen
började komma igång och fast jag körde försiktigt uppför mot slalombacken i
Rackstad så blev det små luckor bakåt. Körde inte så hårt och var osäker på hur
jag skulle göra så tog det lite lugnare ner mot Jössestugan. Såg när Leif kom
upp i rygg att Anders hade släppt en liten lucka. Fortsatte dra i ett jämt tempo
och då började Leif också få problem och släppte. Kändes som jag körde hyfsat lugnt
ändå och tänkte att jag kanske ska öka lite sista 8-9 km, men just när jag
tänkte detta så kom det ett smygande håll i sidan som jag råkade ut för ifjol
ngr ggr. Då blev det helt stopp ibland, i år har det inte kommit eller så har
det gått att köra ganska fort ändå. Fick ta det lite lugnt utför och där det
var lättlöpt så det kändes inte helt bra att vara jagad av 2-3 Götalöpare. Klarade
dock att hålla undan i sista utförsbacken så då förstod jag att de skulle få
svårt att komma ikapp och uppför bromsade inte magmuskeln så mkt. Kollade sedan
hur det var med DM och visst var det så att detta skulle vara DM.

Blev ändå
ett ganska bra formbesked tycker jag men det får inte komma något sådant här
kramp i muskeln i sidan de ggr då jag vill prestera på ”riktigt” för då kan jag
inte löpa ut och tappar fart. Och som ifjol, i stort sett tvärstopp. Något som
prover också har visat här i sommar är att jag verkar ha låg järnhalt i blodet
och kanske har svårt att ta upp järn och det kan förklara varför formkurvan kan
vara väl mkt upp och ner ibland.

Artikel AN

Resultat

I lördags
var det dags för ännu en stafett. Nämligen Kraftloppstafetten i Finspång.
http://www.kraftloppet.se/

Det var
Stefan Fransson som hade dragit samman laget men de flesta av lagmedlemmarna
kände jag innan. Det var jag, Anders Eriksson, André Rangelind och Anton
Nilsson från Värmland. Från Åmål kom Elias Björnsson, Christopher Doxeryd och
Conny Wass. Dessutom förstärkte Peter Öberg Stigtomta, David Kasselstrand
Gammelby och Johan Pettersson från Motala. Ett ganska jämnstarkt lag med flera olika
kvalitéer. Trodde innan att vi hade en god chans att hamna på pallen och trodde
även att gör vi vad vi ska så borde det kunna gå att vinna då jag sett
motståndet. Det gäller dock att alla går bra och inte råkar ut för något
oväntat som bromsar farten.

Vår
förstesträckslöpare David öppnade stabilt som tvåa några sekunder efter på
första sträckan. Peter Öberg axlade sträcka två som var av terrängkaraktär.
Eftersom Peter kanske är mest känd som orienterare med bl.a. några VM-silver
passade sträckan bra och Peter kunde ta över ledningen på denna sträcka.
Därefter körde Elias som en plog på 12 km sträckan som gick efter en nedlagd
banvall och gav Anton ett försprång ut på nästa sträcka. Anton sprang riktigt
bra i inledningen av sträckan och gav inte jagande lag någon möjlighet att få
se ryggen på honom. Han mattades dock lite på slutet men krigade hela vägen. De
andra Åmålskillarna sprang sedan på bra och lät inte förföljarna komma närmare.
André Rangelind gjorde sedan ett mycket bra lopp på en ganska backig 6 km´s sträcka och utökade försprånget. Anders Eriksson sprang 12 km sträckan och gjorde ett
stabilt lopp och skickade ut Johan Pettersson på näst sista sträckan. En sträcka som gick
till stor del i skogen. Ett lustigt sammanträffande var att jag ett par dgr
innan varit uppe i farsans gamla hus och tittat på kort och då hittat bilder
från fjällorienteringen i Jämtland och då var Johan med på någon bild. Han var
också med i den vinnande patrullen det året. Johan sprang mkt bra på sin
sträcka som mest gick i skogen och kunde växla över till mig i en säker
ledning.

Det blev
så dags för mig att ta över stafettpinnen på sista sträckan och göra det jag
skulle. En sträcka som var ganska varierad och lite småknixig med en del backar upp
och ner. Körde på hårt men inte riktigt allt jag hade då jag ville ha krafter
kvar på slutet om jag skulle se att någon närmade sig. Hade fått rapporter från
vår lagledare att det var starka löpare som skulle jaga mig. Tyckte värmen var
ganska tung men antog att det ändå inte gick helt långsamt. Fransson hade innan
sagt att om jag var under förra årets tid på sträckan så skulle han vara nöjd.
Ifjol hade sträckvinnaren 26,37 och jag kom i mål på 24,07 och utökade därmed
försprånget så jag gjorde en godkänd sista sträcka och kunde föra in laget som
segrare i kraftloppet 2013.

Var ett
fantastiskt trevlig arrangemang och lagledar-Frasse gjorde verkligen allt så vi
som tävlade skulle ha det så bra som möjligt. Ordning och reda och mycket bra
service dessa dagar gjorde det väldigt enkelt att vara tävlande. Tror alla i
laget var mkt nöjda efter tävlingen.

Reportage
löpning för alla

I lördags
var det Arvikastafetten. En kul stafett med tre sträckor vilka är simning,
cykel och löpning. En triathlon-stafett helt enkelt. Vi vann ifjol och var
kanske favorittippade i år också men när vår simmare inte kunde vara med så
blev det mycket osäkrare på vilket lag som skulle vara favorittippade. Vår
ordinarie simmare är ganska vass då han tidigare i år bl.a. vunnit
Vansbrosimningen. På kort varsel hoppade tacksamt nog Anders F som tävlat
tidigare under dagen in i laget och tog över simsträckan. Han gjorde detta
mycket bra bland de tuffa vågorna som drev in i Kyrkvikens mörka vatten och
kunde växla ut Rikard på cykeln som ca 8:e lag. Rikard gick ut samtidigt som
Petter Renäng, båda två gamla proffscyklister men med annan nivå på träningen
numera. Dessa herrar drev upp farten och kunde tillsammans med några andra
cyklister jaga ifatt de ledande lagen efter hand.

Såg
därför mkt bra ut inför sista sträckan då vi hade kanske det starkaste kortet
ut på löpningen. Tänkte avvakta i början och öka tempot efterhand då det såg ut
att vara fyra stycken som skulle få gå ut samtidigt på löpsträckan. Plötsligt
så upptäckte vi att Rikard tappade draget då Petter Renäng tillsammans med
veterankungen Tomas Jansson satte in ett rejält ryck efter en vändpunkt och
lyckades få en lucka. Aj aj, nu blev det klart osäkrare scenarion inför
slutsträckan. Hur många sekunder skulle luckan bli in till växlingen? Pratade
ihop mig med Anders om att det nog är bra att han springer ut på banan och
ropar tider så jag kan jaga de andra så gott det går. Försökte också tända till
lite mer då det nu skulle krävas klart mer av mig. Visste att på sista
tävlingen jag gjorde var jag tung men med 4 dagars vila i veckan så hoppades
jag på att kroppen kommit mer i balans igen.

Såg de
andra lagen springa ut på sträckan och såg även att Rikard var på väg in till
växlingszonen. Ut i ledning gick Christian Nilsson tätt följd av Kristian
Magnusson. Därefter växlades Erik Nordlöf ut strax före mig. Förstod att det
var en bit fram och rusade ut i 2,50 fart. Klippte Nordlöf direkt som (enligt
egen utsago) sprang i 3,20 fart. Försökte att ta det lugnt men första
kilometern gick fort. Nilsson sprang också snabbt därframme förstod jag då jag
inte tog in så mkt i början. Passerade Magnusson när man gick in på den
tekniskt kurviga banan i stadsparken som var riktigt rolig men med många kurvor
och tvärsvängar. Positivt för våran del var också att banan var lite längre än
5 km.

Tillbaka
till varvningen låg jag på bra och plockade in lite men det fattades 17 sek i
början på varvningszonen så det var fortfarande ett rejält avstånd. Innan
stadsparken var jag ikapp och lade mig i rygg på träningskamrat Nilsson för att
få lite återhämtning. Kände att det fanns en del krafter kvar och gick om honom
där banan vänder tillbaka mot målet. Kändes kul att vi kunde försvara segern
från fjolåret men det var på håret. Kul också att alla tre i vårt lag kommer
från Gunnarskog. Anders Frykblom från Älvnäs, Rickard Karlsson och jag från
Sälboda. Vet att Sälboda GOIF´s
gamle orienterarkung farsan skulle varit riktigt glad över att ha sett oss
tre i samma lag.Hela
tävlingen var mkt lyckad och Set Sail IF har återigen gjort ett lyckat
arrangemang. Till nästa år kanske man skulle ha en damklass och ev. en
företagsklass i stafetten, lite som Kyrkviken runt var tidigare.

Idag var
jag och sprang Brunskogsloppet. På detta fina lilla arrangemang bjöds det i år
på bra väder och rätt så många startande. Hade klämt till med lite extra tuff träning
förra helgen och i början på denna v och hade mina aningar om att kroppen
kanske inte skulle vara som i toppslag, men att den skulle vara i ganska
brukbart skick trodde jag nog. Räknade att Per Alsterdal (tidigare Jacobsen)
skulle bli tuffast att tampas med denna dag och trodde att vi skulle vara rätt
så jämna då det skiljde 5 sekunder mellan oss senast vi möttes. Då bromsades
jag något på slutet när jag fick problem med magen och fick släppa ikapp Per.
Tyvärr var jag en bit ifrån den formen idag och således ännu längre från min
bästa form (i år) vilket jag märkte ganska tidigt så det blev tyvärr bara att
genomföra loppet så gott det gick. Svårt att verkligen kriga mentalt när inte
det svarar rent fysiskt också men tycker inte jag kunde gjort så värst mycket
bättre efter omständigheterna. Blev 2:a, och alldeles för långt efter men det
blev väl lite mer än det borde då jag efter halva loppet mer eller mindre gav
upp och insåg att jag skall nog inte pressa kroppen så mycket hårdare denna
dag. Typiskt att man aldrig lär sig att inte ”stollträna” för nära
tävlingsdagen om man vill vara hyfsat pigg i ett lopp. Lite synd också när det nästan
är hemmaplan med publik efter banan som hejar och piggar upp. Hoppas Anders, Frida
(vilka båda sprang väl godkänt) och jag tog hem lagtävlingen för det skulle
kännas fint.

Någon som
var ännu längre från sitt bästa och som kört ännu hårdare än jag sista tiden
var klubbkompisen Mona, som var, vad det verkade riktigt ordentligt nerkörd och
var väl typ 4 divisioner sämre än hon varit senaste veckorna. Det värsta är nog
att trots man är medveten om att tuff träning kan visa sig vara negativt på
kort sikt så blir man oftast lite besviken då kroppen inte svarar när det är
dags för tävling nära inpå en sådan period. Tycker jag märkt på flera jag
tränat med i sommar att går man över gränsen bara lite grann så visar det sig
direkt när de sedan försöker att pressa sig. Precis som jag upplevt det ngr ggr
tidigare i år. Fast jag har ändå varit ganska pigg i många tävlingar denna
säsong så något bakslag får man räkna med, man kan nog inte prestera bra hela
tiden. Tyckte dock rätt synd om Mona då hon var typ 3-4 minuter från vad jag vet
att hon kan göra när hon är på topp. Så pass bra har träningsresultaten varit
nu i slutet av sommaren och då blir det nog ännu mer frustrerande. Det man kan
lära sig av detta är väl att inte förvänta sig mer på tävlingar man kör ”för
nära” hårda träningsperioder samt att det är bättre att vara lite undertränad
än övertränad. Men ett viktigt men är: Tänk om det var något annat fel på
kroppen under tävlingsdagen som inte har med träningen man gjort innan att göra
överhuvudtaget men som visar sig på samma sätt som om man är tungt tränad. Ex ett
virus eller nått liknande. Svårt att veta exakt vad ett dåligt resultat beror
på ibland. Då får man glädjas åt att man kan springa överhuvudtaget istället,
för det är långt ifrån alla som kan det!

Resultat finns här