Sveriges försvarsminister Pål Jonson, ambassadör Mikael Eriksson, Sveriges försvarsattaché i Norge, överste Ola Barvér, samt Norges försvarsattaché i Stockholm, överste Trond Arntsen vid Svensk-Norska gränsen. Foto: L-O Gävert
I söndags besökte jag Marker kommun i Norge tillsammans med Sveriges försvarsminister Pål Jonson, Norges försvarsattaché i Stockholm, överste Trond Arntsen, Sveriges försvarsattaché i Norge, överste Ola Barvér, samt ambassadör Mikael Eriksson och flera andra. Kommunen uppmärksammade 80-årsdagen av Norges frigörelse med en rad välplanerade och känslosamma evenemang. Det var en dag fylld av historiska återblickar, och en stark påminnelse om det förflutnas påverkan på vår nutid och framtid. En av dagens höjdpunkter var flyktningemarschen, där de som deltog symboliskt gick i fotspåren av dem som en gång tvingades fly över gränsen under kriget. Marschen har hållits varje år sedan 1982, med undantag för pandemiåret 2020. Sträckan går genom skogsterräng, från Skogstad gård (Skogstadveien 100, 1870 Ørje) till riksröse 35. Den hann inte vårt resesällskap vara med på men Trond hade hunnit med att gå den och var mycket positiv. Senare på dagen deltog vi i en festföreställning i Marker rådhus, där bland annat Pål Jonson höll ett tal om betydelsen av historia, försvar och demokrati. Det var inspirerande att höra honom lyfta fram de nordiska ländernas relation och vikten av att bevara minnet av de som kämpade för frihet.
Översiktskarta flyktingrutter, flyktingcenter och kunskapscenter
Innan dessa ceremonier hade vi en trevlig middag och bilresa från Arvika, där samtalen kretsade kring både historia och framtid. Överste Ola Barvér, som jag tidigare har träffat när han var regementschef på K3 i Karlsborg, var mycket intresserad av händelser längs gränsen. Vi diskuterade bland annat Arvikas roll i motståndskampen med främst Sveders och Grundels motståndscentral, de norska motståndsmännens föreläsningar på K3 under 1970- och 1980-talet, familjen Skogslund på Håkerudtomta samt Knut Haukelid, Bjarne Holth-Larsen och Gunnar Sønsteby. Särskilt spännande var vårt besök i Töcksfors, där vi fick se planerna för ett framtida kunskapscenter/beredskapsmuseum. Det vore fantastiskt om detta blev verklighet – en plats där eftervärlden kan få en djupare förståelse för beredskapstiden, de insatser som gjordes för att skydda våra gränser, kurirverksamhet, baser och andra motståndsinsatser.
Grenselosen Iver Skogstad
I Markers rådhus fanns också Mona Levin, som berättade om sin egen räddning under kriget. Mona var tre år när hon flydde med mamma Solveig via Skogstad gård i Marker. Som treåring på flykt med livet som insats i 18 minusgrader undkom hon nazisternas förföljelse tack vare grenselosen Iver Skogstad (1898–1981), vars mod och handlingskraft blev hennes räddning. Jag har hört och läst hennes berättelse flera gånger, men varje gång berör den mig lika starkt. Iver blev till sist själv gripen av tyskarna den 16 oktober 1944, anklagad för ”kurervirksomhet”. Hans fångenskap blev brutal och han satt på Grini fångläger, och det sägs att han fortfarande bar märken efter tortyren efter han fyllt 80.
Den här dagen blev en påminnelse om hur viktig historien är, inte bara som minne, utan som en ständig lärdom för framtiden.
En mycket bra dag! Ett stort tack till försvarsminister Pål Jonson för initiativet!
Norska motståndsmän i Mitandersfors när Nazi-Tyskland kapitulerat i maj 1945. I mitten Oskar Solberg (Mjölnar-Oskar), Mitandersfors med en Engelsk Sten gun (9 × 19 mm Parabellum). Andre man från höger är Odd Kulblik (Grue), som väcktes 00:15 när Nazi-Tyskland anföll Norge natten till den 9 april 1940. Han var chaufför åt Birger Ljungberg och Tryggve Lie i norska regeringen, en orädd Milorg-man som involverades i mycket. Foto: Privat
År 2025 markerar två avgörande milstolpar i historien: 85 år har passerat sedan Nazi-Tyskland invaderade Norge och Danmark, och 80 år sedan Hitlerregimen slutligen föll. I en tid där Europa återigen präglas av oroligheter och osäkerhet, är det av stor betydelse att förmedla berättelser om människor och händelser från de mörka krigsåren, särskilt till nya generationer. En spännande och okänd historia från den tiden utspelade sig i de tysta skogarna i norra Gunnarskog för nästan exakt 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Från sommaren 1944 etablerades – på svenskt territorium – hemliga baser längs hela gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge, ett topphemligt samarbete som involverade Sverige, Norge, Storbritannien och USA. Dessa baser blev en central del av ett sofistikerat nätverk som knöt samman den norska motståndsrörelsen, brittiska Special Operations Executive (SOE) och SIS (Secret Intelligence Service), amerikanska Office of Strategic Services (OSS) och den svenska försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst, känd som C-byrån. Avhemligade OSS-dokument avslöjar detaljer som tidigare varit omslutna av skuggorna. År 1943 inledde OSS specialoperationer i Sverige, och genom detta samarbete utbyttes känsliga underrättelser och ett intrikat logistiskt stöd möjliggjorde agenternas förflyttningar. En flygtransporttjänst etablerades i Stockholm, där civilt kamouflerade B-24 Liberator-bombplan användes för att flyga in militära förnödenheter. Dessa förnödenheter levererades till OSS-depåer i Stockholm för vidare distribution till motståndsstyrkorna. Det är en historia om mod, strategi och samverkan på högsta nivå – en historia som fortfarande viskar genom träden vid gränsen.
OSS Westfield Mission – Code namn: PLANET – Top Secret
Vid baserna verkade kommandosoldater som förde en isolerad tillvaro i öde skogs eller fjällmarker. En del av dessa soldater var norrmän som hade flytt till England och blivit upplärda vid Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1), eller som det oftast kallas Kompani Linge, andra var från polistrupperna (täcknamn för norrmän som fått militär utbildning i Sverige), lokala kurirer eller Milorgmän. De försågs med avancerad utrustning och var beväpnade ”til tennene”. USA:s stöd organiserades genom Stockholmskontoret – ”Westfield Mission” som tillhörde OSS, föregångaren till Central Intelligence Agency (CIA). Från slutet av 1944 hade britter och amerikaner byggt upp ett omfattande lager i Stockholm med fältutrustning, vapen och sprängmedel. Krigsmaterialet transporterades därefter till baserna efter gränsen och vidare in i Norge.
”De hvitkledte” i Kösstorp. Foto: OkändKösstorp 2025. Foto: L-O Gävert
Basen Juno i Kösstorp, central för ”de vitklädda”
I arkivdokument från OSS framgår att operationen, kodnamn ”PLANET”, omfattade baser vid Värmlands gräns till Norge, vilka namngavs efter himlakroppar som månar, asteroider och andra föremål som kretsar kring planeter. De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är förhållandevis väl dokumenterade, bland annat genom en radiodokumentär. Däremot har baserna i Värmland förblivit till största delen okända. Några har varit medvetna om deras existens, men att föregångaren till CIA – OSS – varit involverade är sannolikt okänt för de flesta. Ett exempel är basen Juno (namn från en asteroid), enskilt belägen i skogen vid torpet Kösstorp några kilometer från norska gränsen i norra Gunnarskog (Bogen). Här planerade 7–8 norska kommandosoldater strid, sabotageaktioner och gjorde gränsöverskridande räder utrustade med material från brittiska och amerikanska styrkor. Tidigare under kriget användes också Bengtstorp till liknande uppgifter. Där uppehöll sig 5–6 unga norrmän från polistrupperna som deltog i transport av vapen och förnödenheter och korsade gränsen med jämna mellanrum. När frihetskämparna från Junobasen utförde räder in i det tyskockuperade Norge, passerade de oftast gränsen vid Långtjärne. Denna plats valdes sannolikt på grund av sin avlägsna och svårtillgängliga terräng, vilket minskade risken för att bli upptäckta av fienden. Vid något tillfälle var det nära att de blev upptäckta av en tysk gränspatrull som patrullerade i området, men de lyckades undkomma utan incidenter.
Oskar Solberg. Foto: PrivatBasen ”Japetus”. Mjölnarstugan 2025. Foto: L-O Gävert
Japetus viktig transportbas – fara för upprullning – uppdrag slutfört
En bas som fick namnet ”Japetus” (måne till Saturnus) upprättades i fjärdingsmannen Oskar och Jenny Solbergs bostad vid Varaldsjön i Mitandersfors, känd som ”Mjölnarstugan”. Basen tvingades dock stänga ner i november 1944, eftersom det förelåg stor fara för upprullning efter att personer knutna till organisationen hade dödats och överlevande arresterats av tyskarna på norskt territorium. Under tiden basen var aktiv transporterades militär utrustning för minst 50 man, tillsammans med flera skrivmaskiner och en koffert full med detonatorer för sabotageaktioner. Utrustningen roddes över Varaldsjön och vidarebefordrades gömt i lastbilar. Vingersruta, en flyktingled från Kongsvinger, användes också i transportverksamheten och grenseloser som Einar Solbergseter från Austmarka med flera förde med sig material tillbaka till Norge.
En mörk och sen höstkväll körde tre lastbilar med släckt belysning in på familjen Solbergs gårdsplan. Människorna ombord lastade av och fyllde huset till brädden med gods som transporterats från Stockholm. Materialet var noggrant förberett för att smugglas över gränsen till motståndsrörelsen. Planen för Planet-grupperna var att få in utrustning till ca 600 man, och detta blev utfört. Totalt smugglades 145 vapenlådor och 6 400 kg mat och kläder över gränsen i Värmland. Varje vapenlåda kunde innehålla ca 10 karbiner, eller 25 pistoler, eller 6 maskinpistoler eller två maskingevär.
9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”
– från Oskar Solbergs dagbok.
Varaldsjön och Varaldskogen 2025. Foto: L-O Gävert
Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Den kallades för Appetuss. Efter kriget fick han Haakon VII:s frihetsmedalj. Medaljen tilldelades både norska och utländska militärer och civila som på ett betydande sätt bidragit till Norges sak under kriget. Även för den dagliga försörjningen av mat till basen Juno i Kösstorp svarade familjen Solberg. De hade en utmanande gångväg på fem kilometer genom skogen i kuperad terräng för att nå basen. Jenny och Oskar Solbergs barn, bar ofta själva maten genom skogen till basen, vilket krävde både mod och uthållighet. Genom sina insatser visar de oss vad sanna hjältar är – vanliga människor som trotsade farorna och bidrog till motståndets framgångar i kampen mot nazismen.
Basen ”Juno” – nu finns bara resterna av grunden kvar. Foto: Lars-Olof Gävert 2025
Rolf Sannes offrade allt för Norges frihet
En månljus novembernatt samlades motståndsmän, varav två tillhörde Juno- och Japetus-baserna, på en överenskommen plats på norskt territorium (Endelausmyrene nordväst om Elverum). Väntan blev lång, men till slut hördes ljudet av flygplan i fjärran. Tre vita ljus i en rad tändes på myren, och strax därefter kom två flygplan in på låg höjd. Varje flygplan släppte 24 containrar fyllda med utrustning och vapen. Planen gjorde en sväng, blinkade med sina ljus och försvann sedan i mörkret. En av dem som deltog i mottagningen av denna viktiga last skulle aldrig få uppleva befrielsedagarna.
Flera hundra flyglaster med vapen och ammunition blev nedsläppta på bestämda platser och togs emot av norska motståndsfolk. Foto: Hjemmefrontmuseet
Några dagar senare, måndagen den 13 november 1944, färdades två lastbilar från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första lastbilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, medan Hans Amundsen samt två norska kurirer, däribland Rolf Sannes från Larvik, åkte i den andra. Rolf var en av ”de hvitkledte” som opererade i Kösstorp (Juno), en norsk grupp specialutbildad för uppdrag i Norge. Dessa uppdrag kunde innefatta att ta emot vapenleveranser, eliminera farliga nazister, föra bort angivare, kurirverksamhet eller utföra sabotage. Ursprungligen var planen att de båda kurirerna skulle ta sig till fots genom Varaldskogen, som de oftast gjorde, men tidsnöd gjorde att de valde att lifta med några lastbilar. Mellan Austmarka och Mitandersfors, öster om Sunddamsaga stoppades bilarna av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. De förstod att de hade blivit avslöjade, och Rolf såg sin chans att försöka fly in i skogen. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29-årige Rolf avled omedelbart. Vid tillfället då Rolf blev skjuten var han på väg till familjen Solberg i Mitandersfors för att hämta kläder. Planen var sedan att fortsätta vidare till Stockholm. På platsen, vid nuvarande Fylkesväg 203 (Mitandersforsvägen), cirka 3,5 kilometer från Austmarka centrum, restes den 17 maj 1954 en minnessten av Austmarka Arbeiderungdomslag med följande text:
”Til minne om kurer Rolf Sannes, Larvik. Født 16.05.1915. Skutt av tyskerne 13.11.1944. Kjemp for alt du har kjært dø om så det gjelder da er livet ei så svært døden ikke heller”
Tystnadsplikt i 50 år
Flera av dem som deltog i hemliga operationer under krigsåren avlade ett löfte om tystnad och delade aldrig med sig av vad som hade skett. Många förstod heller inte att de medverkade i en större allierad insats, där även föregångaren till CIA, Office of Strategic Services (OSS), spelade en viktig roll. Men historien bär vittnesbörd om en tid då lojalitet och samarbete präglade både individer och nationer. Även om mycket av informationen förblivit dold, framträder bilden av ett avgörande och djupgående partnerskap mellan Sverige, Norge, USA och Storbritannien i slutet av andra världskriget. Detta samarbete lade grunden för långvariga relationer som kom att bli avgörande för säkerhets- och underrättelsesamarbeten långt efter krigets slut och som har fortsatt att spela en viktig roll i vår samtid. Framtiden för dessa band är dock inte helt förutsägbar. Politiska förändringar, som en president med bristande historisk förståelse eller andra oväntade beslut, skulle kunna påverka dessa relationer. Ändå kan man knappast förneka den historiska betydelsen och den styrka som detta partnerskap en gång hade – och som det potentiellt kan ha även i framtiden.
Vid Jenny och Oskar Solbergs hus vid Varaldsjön (Mjölnarstugan) 2025. Foto: L-O Gävert
Källförteckning
Juhl, Berit. ”Mitandersfors : från järnbruk till hjärnbruk” (2019)
Stuedal, Viggo. ”Militær motstand i Folldalsområdet 1940–45”. Utg. V. Stuedal. Tynset. (1985).
Christensen, Dag. ”Hemmelig agent i Norge”. Utg. Hjemmet. Oslo. (1987).
”Broderfolk i ufredstid”. Utg. Universitetsforlaget. Oslo. (1991).
Artikel ”Framtid i Nord 1989.07.21”. (1989-07-21).
”Krigsminner fra Austmarka 1940–1945”. Utg. Austmarka historielag. Austmarka. (2000).
Svendsen, Odd: Edderkopp : ”den tause hær 1940-1945” : en dokumentar, Larvik 1987, s.144-146 och 150
Från tidskrift: Aktuell (Oslo: tryckt utg.) 1960 Vol. 16 Nr. 39
Här omnämns några Arvikabor som jag hyser den djupaste respekt för: stadsfullmäktige i Arvikas vice ordförande, metallarbetaren Robert Grundel (1898–1962), hans hustru Signe (1905–1974) och deras son Jan (1933–2025). De utförde sina gärningar i det tysta, med starka släkt- och vänskapsband till Norge. Signe var född där, och Robert hade arbetat i Norge i sin ungdom. Robert kände gränstrakterna mycket väl och smugglade, otroligt nog, människor över gränsen till Norge – vid två världskrig!
Moraklockans hemligheter
Grundels moraklocka, där de gömde viktiga meddelanden och brev, kan betraktas som en symbol för det omfattande samarbetet som ägde rum under ockupationsåren 1940–1945, över gränsen mellan Norge och Värmland. Klockan representerar den officiellt ”illegala” trafiken mellan ett ockuperat land och ett fritt.
Begravning för Jan
Idag deltog jag i en värdig ceremoni för att hedra Jan Grundel på hans begravningsdag. Det var en fin och minnesvärd stund. Samma dag uppmärksammade Arvika Nyheter hans historia i papperstidningen. Jan Grundel var en sann hjälte, även om han själv inte såg sig som en sådan. Han menade att han som barn inte hade något val annat än att hjälpa till med den verksamhet som pågick i hemmet. Något som är tydligt när man träffat Jan och hans barn är att familjen Grundels värme och generositet har gått i arv, och deras engagemang under kriget vittnar om en djup medmänsklighet och en stark vilja att hjälpa andra i svåra tider.
Jan har nu fått sin eviga vila och är återförenad med sina föräldrar, Signe och Robert, samt sin kära hustru Gertrud. Tillsammans vilar de nu i frid, förenade i minnen och kärlek.
Låten ”Menn i mørket” av Bjølsen Valsemølle handlar om en del av de motståndsgrupper som under andra världskriget ofta hade en fristad i Grundels hem i Arvika
Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
SVT:s dokumentärserie Sverige och kriget, som kommer i maj 2025, ger en inblick i Sveriges roll under andra världskriget – en tid av både ”neutralitet” och hemliga operationer.
Under kriget var Arvika och västra Värmland en viktig plats, där norska sabotörer och flyktingar fick skydd och stöd. Flera familjer i trakten, däribland familjen Grundel, riskerade allt för att hjälpa dem som kämpade mot nazismen. Jan Grundel (1933–2025) syns i klippet vid cirka 3:00. Hans berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet i Arvika. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som barn deltog han själv i kampen genom att vägleda frihetskämparna, som övernattade i familjens hem – ibland i flera månader – till familjens bostad på Rosendal. Han höll utkik och spanade efter Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjens hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.
En av producenterna bakom serien, Kristina Lindström säger på slutet att ”det är så kusligt likt vår samtid” ..
Årsredovisningarna för 2024 från Must, FRA och Säkerhetspolisen har nyligen publicerats och är väl värda en noggrann genomgång. Våra grannländer har också successivt släppt motsvarande rapporter under våren. Det stora intresset för dessa rapporter visar tydligt på behovet av stöd för att förstå det komplexa och osäkra globala läget.
USA och dess kontext
När det gäller USA, som just nu är ett hett samtalsämne, ger rapporterna begränsad vägledning. Då de avser 2024 och skrevs innan Donald Trump blev president och började utmana den globala säkerhetsordningen, säger de lite om hur USA agerar idag eller hur Trump kan komma att agera framöver. Trots detta kan insikter om aktörer som Ryssland och Kina hjälpa oss att reflektera över USA:s handlingsutrymme och konsekvenserna av Trumps beslut.
Ryssland: en långsiktig konfrontation
Ett centralt tema i rapporterna är Rysslands agerande och framtida avsikter. Kreml ser Väst som en fiende och förbereder sig för en långvarig konfrontation, med tron att denna kan vinnas. Kriget i Ukraina är en del av denna större strategi. Trots Rysslands utmaningar är hotet mot vår säkerhet fortsatt högst reellt, inte bara genom kriget i Ukraina, utan även via hybridhot mot Sverige och dess allierade. Även om tidsperspektivet för ett direkt militärt hot är osäkert, måste vi agera som om tiden är knapp.
”Flera händelser i närtid har visat på en allt mer offensiv inställning när det gäller att planera och genomföra sabotage i EU- och Natoländer.” (Must årsöversikt)
Aktiv hantering av hot
Rapporterna betonar att vi inte får låsa oss vid tidtabeller för framtida hot. Istället är det avgörande att aktivt hantera nuvarande hot, såsom underrättelseinhämtning, påverkansoperationer och sabotage. Erfarenheter från Europa visar att sabotagehotet är bredare än bara undervattenskablar – det omfattar även sprängningar och mordbrand. Här kan Norges nationella säkerhetsmyndighets råd vara vägledande: identifiera risker, samla information, ha övervakning och rutiner för att hantera kritiska förmågor.
Kina, andra konflikter och hot
Trots fokus på Ryssland får vi inte bortse från andra hot. Kina fortsätter att utgöra en betydande risk, inte minst genom sitt stöd till Ryssland. Samtidigt kvarstår terrorism, organiserad brottslighet och andra globala konflikter som påtagliga hot. Den komplexa hotbilden kräver att vi är förberedda för en rad olika scenarier.
Säkerhetsskydd: en ständigt pågående process
Rapporterna understryker vikten av ett systematiskt säkerhetsarbete. Hoten förändras ständigt, och säkerhetsskyddet måste utvecklas i samma takt. Organisationer bör uppdatera sina hotanalyser och säkerhetsåtgärder regelbundet och söka stöd vid behov. Som Säkerhetspolisen uttrycker det: ”Alla samhällsviktiga verksamheter måste prioritera säkerhetsskydd för att bygga motståndskraft.”
Hydrogenfabriken på Vemork revs 1977. Ingen visste att källaren, där högkoncentrerat tungt vatten tillverkades, fortfarande var intakt. För några år sedan hittades källaren och den är nu tillgänglig för allmänheten. Följ med till platsen där Norges mest berömda sabotageaktion ägde rum 1943. I denna videoblogg besöker Festningsverk Militærhistorie, Stian Fosland, Rjukan och berättar om ”Tungvattensaktionerna”. Han inleder sin resa genom att ta en tunnel från kalla krigets dagar till Gaustatoppen. Sedan besöker han det norska industriarbetarmuseet på Vemork och får en guidad tur i ”Tungvattenskällaren”. Resan avslutas vid Mæl station, där ”Tinnsjöaktionen” inträffade 1944. Tungvattensaktionen var en serie militära sabotageinsatser mot Norsk Hydros anläggning i Rjukan i Telemark under andra världskriget. Insatserna genomfördes av de allierade och syftade till att hindra Tyskland från att få tillgång till tungt vatten som producerades i Rjukan. Tungvattnet var viktigt för atomforskning och möjlig produktion av kärnvapen. Tungvattensaktionen omfattade Operation Grouse och Operation Freshman, Operation Gunnerside (Vemorkaktionen) samt Tinnsjöaktionen (Bonzo – Knut Haukelid).
”Britterna bygger upp en organisation för hemliga operationer. Den heter Special Operations Executive, avdelningen för specialoperationer, kallad Churchills spionskola.Här tränas norrmännen som flytt från ockupationen.
Joachim Rønneberg berättar:
– Vi utbildades för sabotageaktioner bakom fiendens linjer. Vi lärde oss allt om sprängämnen, att skicka kodade meddelanden med morse och att kasta handgranater.”
Den här tiden på året för 82 år sedan så var några av sabotörerna från Rjukan på sin reträttväg till Sverige. Fem sabotörer med Joachim Rønneberg i spetsen kom den 19 mars 1943 in vid gränsröse 106 i norra Värmland, grävde ner sina vapen och övernattade (Uggleheden, Höljes), anmälde sig under falska namn hos en landsfiskal som ”civila” flyktingar, fick enkel biljett till Vingåker och Kjesäter, där de passerade genom ”gräddfilen” för VIPs, kom till Stockholm och flög från Bromma till Skottland – hela vägen under sina falska namn från Rjukan. (Källa: Anders Johansson)
I de hemliga polisdiarierna står det om halvt nedgrävda funna klädesplagg som troligen kom från de männen, i närheten av gränsröse 106. (Källa: Martin Bergström)
Det finns även en koppling till Arvika i denna historia. En del av sprängmedlet som användes vid aktionerna vid Rjukan förvarades en tid i familjen Grundels hem i Rosendal, då några sabotörer kommit släpande med det i en stor väska…
Kjell och Gjermund Nygårdseter samt Tor Solbergseter berättar om Vingersruta, ”flyktingrutan” som gick från Kongsvinger till Sverige under andra världskriget. Video av Martin Høgberget (2020).
Vingersruta var en många flyktvägar som användes under andra världskriget för att smuggla människor från det nazistockuperade Norge till det neutrala Sverige. Denna specifika rutt från Kongsvinger i Norge till Sverige som användes både för kurirtrafik och flyktinghjälp var i drift från sommaren 1942 fram till krigets slut 1945. Vingersruta gick från Kongsvinger, Langtjernet, Tangen, Trosholmen, vidare till Lebiko, Kissalamp eller Mitandersfors. Flyktingarna fick hjälp av lokala ”grenseloser”/guider som, trots riskerna för sitt eget liv, hjälpte de förföljda att hitta skydd och frihet. Vingersruta ansågs som en av de säkraste flyktinglederna i det här området under kriget. Ingen flykting, eller lots blev anhållna de tre åren rutan var i drift.
Karta Vingersruta
Grenselos på Vingersruta – Einar Solbergseter
Einar Solbergseter (1921-2011), far till Tor Solbergseter från Austmarka som jag känner genom orienteringen var en av grenseloserna på Vingersruta. Einar kom att bli en central person i verksamheten som påbörjades när han bara var 18 år gammal. När judeförföljelsen blev intensiv i Norge 1942 blev Vingersruta mer etablerad och fler flyktingar kom denna väg. Innan 1942 var det ett mindre antal flyktingar som hade kommit denna väg, där Einar rodde flyktingarna över den stora sjön Mökeren. Från Tangen gick de till en vik som kallades ”flyktingevika”, varifrån de rodde över sjön till Trosholmen på andra sidan. Det var ca en halvmil att ro.
Bröderna Henry och Einar Solbergseter var grenseloser för många flyktningar under kriget. Foto: Privat
Det var många judar som uppsökte Tangen och de hade oftast med sig ett lösen/kodord som löd: ”Vi skal hilse fra Magnhild”. Einar och de andra visste inte vem denna Magnhild kunde vara och det undrade de över i många år, men 1995 så fick mysteriet sin lösning när det var kalas på Tusssevangen och Magnhild var där (om detta berättas i filmen). Einar och hans bror Henry var grenseloser, och då oftast från Langtjernet, över till Ursberget, Benedikstorpet, Nygårdseter, Mengen till Fjörsundstangen. Därefter båt över sjön Mökern. På vintern gick oftast turerna med skidor och då gick vägen om Sikåleit, Varalden, förbi Larbekken och till Mitandersfors. Fjädringsmannen i Mitandersfors, Oskar Solberg, var kontaktman och där överlät de flytingarna till honom. Det största följet med flyktingar som de hjälpte på en tur var 28 personer.
”Tysta Norjeshjälpen” – materialrute
Vingersruta kom också in i en ”materialrute” som gick motsatt vägen från Kissalamp på svenska sidan gränsen, och materialet som ofta var packat i lådor skulle vidare in i Norge. Det mesta av materialet skulle transporteras till ”gutta på skauen” i Nordmarka. Exempelvis kunde en låda väga 55 kg, och innehöll stora batterier till radiosändare. Just radiosändare/mottagare smugglade Einar flera stycken med sig från Sverige.
Tyskarna patrullerade vägarna med motorcyklar, eller vanliga cyklar. Det fanns en tysk vaktstyrka vid Öiermoen och vid samvikelaget på Austmarka. En natt som Einar hade varit på uppdrag till Kissalamp på svenska sidan och hämtat lådor och en del brev så kom han hem sent och han låg därför kvar i sängen ett tag på morgonen. När han vaknade och kom ut i gången på förmiddagen satt tre tyskar där. ”Hast du mange drenge?” sa en tysk. Antagligen trodde tyskarna att de hade många drängar på gården då Einar kunde ligga och sova så länge på morgonen.
Vingersruta 1942-1945
Grenselos fick själv fly till Sverige
I februari 1945 får chefen för Vingersruta, Lauritz Nygårdseter, besked från legationen i Stockholm om att han är i farozonen och måste rymma över till Sverige. Lauritz blev kvar i Sverige tills freden kom. Flyktingrutan stoppade på så sätt upp, men materialrutan fortsatte att fungera. Einar och Henry Solbergseter, Martin Björndalen och Kjell Björndalen var med i materialrutan där de transporterade material och förnödenheter från Kissalamp. Det blev utlovat att de skulle få betalt för arbetet de utförde. Legationen i Stockholm skulle tillse detta men de fick aldrig några pengar. Einar och de andra utförde sina insatser av helt andra grunder än pengar, men kanske tog någon dessa pengar som skulle till dem som verkligen utförde arbetet på plats?
Alla lotsarna på Vingersruta gjorde otroligt viktiga insatser för många människor. Gårdarna till tre familjer på Austmarka blev räddningscentraler. Under de tre åren ruta var i drift fördes mer än 1000 personer i säkerhets längst den här vägen. Flera av de som tog sig över kom med i Polititroppene i Sverige, en medvetet vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. En annan som tog sig över till Sverige den här vägen var SOE-agenten, Gunnar Sønsteby (Nr.24).
Einar Solbergseter fick 50 år (1995) efter kriget krigdeltagarmedaljen. Försvarsmedaljen hade han sen tidigare. Familjerna fick också priset; ”Righteous Among the Nations” för insatserna 2015. Karl Trosholmen blev hedrad med en minnesplatta i Israel och man har där även planterat träd som tack för de norska grenselosernas insatser.
XU-agenten och flyktingen Rolf Sörbye berättar om flykten till Sverige över Nyckelvattnets is. Filmklippet redigerat av Martin Bergström. En längre version finns via länkarna längst ner i inlägget.
”Vägen till Sverige” Av Rolf Sörbye (1921-2017), december 2010
”I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att (de svenska) militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
När vi vaknade frampå förmiddagen den onsdagen så hade militärerna rapporterat till landsfiskalen, som redan kommit i sin Citroen personbil för att hämta oss. Otroligt nog klarade han att stoppa in alla oss fem personer med tillhörigheter och köra oss till Tinghuset i Torsby, där övervåningen var inrättad som stor sovsal för flyktingar. Efter korta förhör inbjöds vi till mat, kaffe och julbak hos vaktmästarparet Persson i deras tjänstebostad i bottenvåningen, och sedan sov vi!
”Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen.”
Nästa dags upplevelser var bl. a. obligatorisk avlusning (vi hade inga löss), badande med hjälp av baderska (ny erfarenhet), samt privat bioföreställning för 5 personer, med amerikansk flygfilm (förbjuden i Norge) körd av även biovaktmästare Persson. Sedan blev det nödfallsvisering och enkel SJ-biljett till Vingåker och norska mottagningslägret Kjesäter för ytterligare förhör, undersökningar och placeringsåtgärder.
Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen. Uteslutningsvis har jag kommit fram till att det måste ha varit Nyckelvattnet, vilket sedan också bekräftats.
Sommaren 2010 kom så ett lämpligt tillfälle att återse det aktuella stället. På olika vägar hade jag fått kontakt med Monika och Jörgen Axelsson i Östmark och genom dem även med Ann-Britt Edvardsson, och den 3 augusti blev min hustru Elsa och jag mycket gästvänligt omhändertagna av dessa tre. Det var mycket roligt att höra deras berättelser och se bilder från äldre tider, och det var roligt att återse Nyckelvattnet och Gåstjärn, även om mycket hade ändrats efter nästan 67 år, och årstiden var ju nu en helt annan. Intressant var också bilturen med Jörgen och dottern Sofie genom milslånga finnskogar för att försöka hitta höjden där vi den gången först fick syn på Sverige. Under vårt besök fick jag frågor om händelserna som jag varit med om, och även önskemål om en berättelse i medlemstidningen Röjdådalingen, om flykten och dess bakgrund. Därför dessa rader.
Det började egentligen med att jag i maj 1942, under ett år som forskarassistent på Oslo Universitet, värvades till en hemlig tjänst inom XU – den största hemliga underrättelse-organisationen i det ockuperade Norge – den norske Londonregeringens underrättelse-organisation. Jag skulle arbeta i Oslo, i direkt samarbete med ledningen för XU i Norge.
Men XU och detaljer om denna organisation fick jag kunskap om först efter att kriget var slut! Vad jag visste då var bara att en person som kallade sig Eva Berg var min kontaktperson och uppdragsgivare. Hon visste däremot, i tillägg till mina två täcknamn, även mitt riktiga namn, mitt telefonnummer och bostad. Detta var nödvändigt, jag måste alltid vara disponibel till envar tid på dygnet. ”Eva” gav mig ansvaret för ett antal ”brevlådor” (t.ex. affärer, kontorer) i Oslo, där jag hämtade allt möjligt, från brev och paket till tunga lådor. Dessutom skickades jag i diverse specialuppdrag i omgivningarna. När jag återgick till mina medicinstudier hösten 1943 genomförde jag de obligatoriska dissektionerna, men föreläsningarna hann jag sällan med.
På förmiddagen den 30 november 1943 kallades jag akut till ett brådskande möte med ”Eva” vid Vestbanestasjonen i Oslo, där hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart ville omringa Universitetet och arrestera alla manliga studenter. Jag fick besked att gå under jorden, med uppdraget att på något sätt försöka rädda så många studenter som möjligt undan tyskarna, för vidare transport till Sverige. Innan vi skildes såg vi plötsligt både motorcyklar och tyska militära lastbilar med soldater komma i hög fart på Karl Johan, i riktning mot universitetet. Jag tog mig snabbt undan och fick tag på två pålitliga kurskamrater, den kvinnliga hade även tagit med sin väninna. Under dagen ordnade flickorna ett gömställe för mig och min kamrat Jon, en lägenhet som inneboende dam omedelbart helt överlämnade till oss. Svårigheten var bara att komma dit, genom hela stan från min fars kontor. Vid återkomsten berättade flickorna nämligen att hela Oslo var full av tyska soldater, vakter stod i gathörnen och andra körde runt på motorcyklar och letade efter studenter.
Det var en mörk kväll och sträng mörkläggning, men redan i det första gathörnet skymtade vi en vakt. Med armen om var sin flicka raglade vi sjungande framåt. Soldaten lyste intensivt på oss med sin ficklampa, medan vi fortsatte med fjolligt prat och skrattande. Till slut bestämde han sig för att vi nog inte var studenter. Ett tag senare var vi nära att bli tagna av soldater på motorcykel, och ytterligare en vakt passerade vi på lite avstånd, men sedan var vi framme. På dagarna sedan höll Jon och jag oss i lägenheten, medan flickorna gick runt på stan och letade rätt på studenter som inte var arresterade. Många ville ha hjälp till att komma till Sverige och helst vidare till de norska styrkorna i England. Varje dag ringde jag till min far och meddelade att jag skickade ett visst antal ”paket” med tåget, och sedan hämtade han ”paketen” på stationen och tog dem till gömställen hos pålitliga grannar och bekanta. Därefter skickades studenterna till Sverige med ”Eva”s hjälp.
Efter ca två veckor var vår uppgift genomförd så långt det gick. Av allmänna säkerhetsskäl beordrades Jon och jag att ge oss av till Sverige. Eva hade redan tidigare sagt att det var för farligt för både henne och andra om jag fortsatte min tidigare aktivitet efter det som hänt. Jag var eftersökt av tyskarna, de hade redan gjort undersökningar i mitt rum hemma, och om jag blev tagen var risken stor att jag under tortyr kunde avslöja vad jag kände till. Och det skulle leda till katastrof, sa Eva. Jag insåg rimligheten i hennes argument och lyckades skaffa en mycket bra efterträdare.
”Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform.”
En dag kom Eva med nya identitetshandlingar till mig och Jon, tågbiljetter till Eidsvoll från Oslo söndagen den 12 december, samt skriftligt tillstånd att resa ut ur Oslo-området, allt försett med många ståtliga stämplar från de tyska myndigheterna. Själva tågbiljetterna var äkta, allt annat var mycket välgjorda förfalskningar. Eva hade också kontaktat min far och givit honom instruktioner, så på söndagen kom Eva till lägenheten tillsammans med far, som medbringade skidutrustning och fullpackad ryggsäck till både Jon och mig.
En överraskande ny tysk razzia och kontroller på stan orsakade ett för oss dramatiskt men lyckligtvis endast tillfälligt avbrott i planerna, och efter en händelsefri spårvagnsresa till Oslo Östbanestasjon, där vi fann våra tre medresenärer, testades våra falska papper. Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform. Alla, i synnerhet de två sistnämnda, granskade noga våra handlingar, stirrade oss i ansiktet och jämförde med fotot. Det var några långa sekunder för var och en, men vi kom alla igenom. Inne på plattformen kontaktade vi konduktören som gick där, och efter utbyte av de överenskomna fraserna visade han oss till vagnen och sa att om det blev tysk razzia på tåget så skulle han ge tecken, så att vi snarast kunde hoppa av tåget.
Resan gick bra. I Eidsvoll var det mörkt. Vi hämtade ut våra skidor, och med dem på fötterna och ryggsäcken på ryggen gick vi i en lång rad ett stycke bakom vår konduktör. På väg ut ur samhället mötte vi två uniformerade män ur Quislings hird, de stannade och stod länge och tittade efter oss. Det kändes lite obehagligt. Konduktören hade fortsatt att gå. I en sväng på vägen fortsatte han rakt ut i snön med sina lågskor och gick in i skogen. Vi följde efter på skidorna. Klockan var nära midnatt. Efter ett tag kom vi till en liten timmerstuga, där vi fick kaffe och mackor av två skidlöpare som skulle ta oss vidare. Konduktören tog snart farväl och vadade tillbaka genom snön, till ett par timmars sömn innan nästa dags arbete. Flyktinglotsarna hade ett livsfarligt och ansträngande dubbelarbete, och många togs av tyskarna eller fick senare psykiska problem.
När våra skidlöpare tog oss vidare var det fint skidföre, 12 grader kallt och vackert månsken. Vi gick hela natten, ibland med korta vaksamma uppehåll innan vi i stor fart passerade över en väg, andra gånger blev det längre vilostunder under ett träd i skogen. När det ljusnade av dag måndagen den 13. gick vi mera varsamt fram, tydligen på många omvägar. Ett lyckligt tillfälle till matrast i en olåst nybyggd timmerstuga gick omkull när den vaktande skidlöparen plötsligt hörde röster. Iväg igen !
På kvällen närmade vi oss Glomma, och på en höjd vid älven lämnades vi i en stor timmerstuga där ägaren, med täcknamnet Björn, snart skulle komma och ta oss över älven. Det var så skönt att sitta ned i de goda stolarna, men det gick många ovissa timmar innan Björn äntligen kom. Folket på granngården var nazister och hade just fest, och med deras fria utsikt över älven ville han vänta tills han trodde att alla sov där. När vi kom till Björns gård var bordet dukat med massor av god mat och julbak, och sedan placerades vi i härbret hos den slaktade julgrisen. Där fick vi bra service, men vi måste vara stilla och tysta helt till kvällen, och det var det svåraste.
När mörkret kom lotsade Björn oss efterhand till en glänta i skogen, där en pistolbeväpnad lång skidlöpare övertog oss och förklarade att vi nu måste vara tysta och göra precis som han sa, särskilt på ett farligt avsnitt. Detta visade sig vara på vägen längs en bergsida där man delvis kunde ses från en tysk militärförläggning nedanför. I det klara månskenet kunde vi se vakten patrullera fram och tillbaka mellan husen. På lotsens dirigering kom vi alla efterhand över denna sträcka och åkte tysta vidare.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen.”
När vi kom till en liten väg som skar rakt genom skogen beordrades vi vänta en bit därifrån medan lotsen försiktigt gick fram och spanade. Efter klartecken kom vi oss snabbt över vägen och in i skogen på andra sidan. Vi fortsatte, långsamt och med största vaksamhet. Vi närmade oss gränsen. En bilväg som enligt lotsen var ganska livligt trafikerad av tyska militärfordon passerades på liknande sätt. Sedan fortsatte vi ganska raskt, och plötsligt kom vi ut ur skogen på en höjd, med utsikt över ett ganska stort vatten nedanför.
Bild 1 Nyckelvattnet. Foto: Lars-Olof Gävert december 2024. Bild 2 karta över Nyckelvattnet.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen. Vi blev stående, stilla, tysta, andäktiga. Blicken följde strandlinjen åt båda håll, och inöver skogen där borta. Natten var så stilla. Det starka, klara månljuset flödade över landskapet. Bredvid oss låg en gammal utlada av åldrat timmer, med meterhögt snötäcke på taket, och månskenet gnistrade i höga snötäckta granar bakom oss. Det var högtidligt. Vi åkte ned till vattnet och gick i tystnad tills vi stannade framför det tyska patrullspåret.
”Här går gränsen,” sa lotsen. Vi blev stående. Ingen sa något. Jag tittade bakåt, mot det Norge som jag nu lämnade och som jag inte visste om jag någonsin skulle återse. Tänkte på dem hemma, som jag så hastigt hade lämnat den dagen. Undrade hur de hade det nu… Vi pratade lite, tog varandra högtidligt i hand, och så gick vi över gränsen. Väl iland på andra sidan stannade lotsen i den strandnära björkskogen. Han samlade in våra falska identitetshandlingar och våra likaledes välgjorda och rikt stämplade olika tillståndspapper och gjorde en liten brasa av alltihop. Sedan tog han farväl och skidade ut på vattnet, tillbaka till Norge igen.
Lotsen hade beskrivit hur vi skulle hitta ett skidspår som ledde till en svensk militärvakt, och vid ungefär kl 04,30 onsdagen den 15 december knackade vi på där. Fyra rejäla bönder på neutralitetsvakt tog hjärtligt emot oss.
Vi var i trygghet i Sverige.”
(Trycket i lokala medlemstidningen Röjdådalingens julnummer 2010 Östmark)
Länkar/Mer information
”Flykting Rolf Sörbye” (Youtube Martin Bergström 9 nov. 2022 – filmen ursprungligen producerad av Leif Floren Torsby, Jörgen Axelsson Östmark och Nils-Åke Antonsson Torsby): https://www.youtube.com/watch?v=jgwIVFzWLxw
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
