Det här är något jag tycker är viktigt. Att redovisa för kommuninvånarna vilka frågor man jobbat med. Transparens och ansvarsskyldighet är grundläggande principer i vårt demokratiska system, och det är avgörande att invånarna är informerade om de beslut och åtgärder som påverkar deras vardag. Tyvärr verkar jag vara ensam om att skicka ut en sådan rapport bland lokalpolitikerna i Arvika.
Arvikapartiet vill att politiken ska vara öppen och transparent så att kommuninvånarna kan följa den demokratiska processen. Det är genom att vara vaksamma och engagerade som vi kan säkerställa att våra demokratiska värderingar och rättigheter upprätthålls.
Arvikapartiet uppmanar alla att fortsätta engagera sig och bidra med sina åsikter och idéer.
Gunnar Fridtjof Thurmann Sønsteby, född 11 januari 1918 i Rjukan, Telemark fylke, död 10 maj 2012 i Oslo, var en central person i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Vid krigsslutet var han nazisternas mest eftersökta man och Norges högst dekorerade medborgare. Sønsteby gav aldrig upp sitt outtröttliga arbete för fred och demokrati. Det här är hans berättelse.
I förra veckan åkte jag och en kompis den gamla kurirlinjen över Arvika, Gunnarskog, Håkerudtomta och Austmarka till Kongsvinger för att se den nya spelfilmen NR:24. På vägen visade jag kompisen var Arne ”i kôrstan” Nilsson, ”mor” och Aina bodde i Allstakan, och familjen Skoglunds gård på Håkerudtomta. Bilresan och bakgrundshistorierna gav upplevelsen en ytterligare dimension.
Filmen fångade dramatiken och faran i de norska motståndsrörelsernas kamp under andra världskriget, med särskilt fokus på Gunnar Sønsteby, känd som ”Nr. 24” efter hans agentnummer i Special Operation Exekutive (SOE). Filmen skildrar hans bedrifter och hur han tillsammans med andra motståndsmän lyckades genomföra riskfyllda operationer mot den tyska ockupationsmakten. Sønsteby var en av de mest betydelsefulla figurerna inom den norska motståndsrörelsen. Filmen tog oss med på hans resa från okänd ungdom till att bli en legendarisk motståndsman. De hade lyckats skapa en spännande berättelse som inte bara fokuserar på spänningen i själva sabotageuppdragen, utan också på de mänskliga aspekterna av kriget – mod, rädsla, förlust och kamratskap. Fotot i filmen var imponerande, och skildrar det norska landskapet på ett både vackert och dystert sätt, vilket förstärker den känslomässiga tyngden av berättelsen. Musiken gav ytterligare en dimension till filmen. Sjur Vatne Brean i rollen som Gunnar Sønsteby fångar känslan av en man driven av patriotism och pliktkänsla. En av de mest imponerande aspekterna av NR:24 är dess förmåga att balansera mellan action och historisk autenticitet. Filmen ger en inblick i de strategier och taktiker som användes av motståndsrörelsen, och visar samtidigt på de moraliska dilemman som de ställdes inför. Sammanfattningsvis är NR:24 en gripande och engagerande film som inte bara hyllar Gunnar Sønstebys insatser, utan också ger en rörande skildring av de norska motståndsrörelsernas kamp mot överväldigande odds.
I filmen saknade jag dock gränspassager och Austmarka och Håkerudtomta med familjen Skoglund, samt de viktiga ”idrottskamraterna” i Arvika, Östen Nilsson och Helmer Sveder m.fl. som spelade en betydande roll under kriget kunde ha tillfört filmen en ännu djupare förståelse för motståndsrörelsens omfattning och komplexitet. Även min norska orienteringskamrat Tor, vars pappa (Einar Solbergseter) opererade som ”flyktninglos” under kriget var besviken över att dessa viktiga delar saknades i filmen. Gunnar ska för övrigt ha tagit sig över gränsen med hjälp av Einar en gång. Men en hel del av händelserna i Gunnars liv under krigsåren fick väl helt enkelt inte plats i filmen. Att filmen lyfte fram en del nya uppgifter om Gunnars medverkan i likvideringarna av norska medborgare gav en viktig och nyanserad bild av den mörka sidan av motståndskampen, något som ibland kan förbises i skildringar av hjältemod. Om de svåra moraliska val som motståndsmän och kvinnor tvingades göra och en sådan situation var när Gunnars tidigare kamrat från uppväxten i Rjukan blev angivare och allt vad det innebar.
Filmen lämnade ett bestående intryck och påminner om vikten av att stå upp för frihet och demokrati, precis som Gunnar förmedlade i många år genom alla sina föreläsningar.
I en historisk omröstning nyligen beslutade Arvikas kommunfullmäktige att det kommer sättas upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal. Plaketten ska hedra familjen Grundels modiga insatser under andra världskriget, då deras hem fungerade som en motståndscentral för norska motståndsmän och sabotörer.
Här kan ni se debatten om motionen om att sätta upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal – som var en motståndscentral under Nazitysklands ockupation av Norge.
Barnbarnet till Robert och Signe, Ulla Grundel fick chansen att tacka fullmäktige i talarstolen. Mycket känslosamt, det talet säger allt som behöver sägas. Kändes hur stort som helst. Värmde så otroligt i hjärtat!
6. Motion om Grundels motståndscentral på Rosendal (ArvP) 2:10:57
23. Ulla Grundel 4:15:46
Det var svårt att få fram orden, och det stakade sig när jag höll mitt anförande. Efter allt jag läst om denna historia och det fina mötet jag hade med Jan Grundel (född 1933) som bara var 8-9 år när han hjälpte till i motståndsarbetet. Jag har även besökt huset de bodde i, som är mycket välbevarat, och varit på Signe (1905–1974) och Roberts (1898 -1962) grav vid Mikaelikyrkan. Jag har också pratat med äldre människor som minns Signe och Robert och beskriver dem som otroligt snälla människor, precis den uppfattning man fått när man läst om dem. Det känns som om jag nästan har lärt känna dem under detta mycket intressanta arbete.
Här är vad jag planerade att säga i kommunfullmäktige. Talartid är 3 minuter. (vissa ord fick jag inte fram – det kom nära och blev känslosamt):
Att lyfta fram viktiga historiska platser bidrar till att bevara det lokala kulturarvet till kommande generationer.
Det är omöjligt att inte bli djupt berörd av familjen Grundels mod och engagemang. Deras hem som blev en motståndscentral under krigsåren var inte bara en plats för strategisk kamp mot nazismen, utan också ett hem fyllt av mänsklig värme, omsorg men även ett stort personligt risktagande. Värmland var under kriget gränszon och blev från den 25 april 1940 skyddsområde inom vilka inga utländska medborgare fick vistas.
I början av mina efterforskningar till denna motion misstänkte jag att en del av norskarna som fick skydd hos Grundels tillhörde Osvaldgruppen. Fick sedan detta bekräftat. Denna grupp bidrog mer än några andra motståndsgrupper till att bryta de passiva stämningar som rådde bland den norska befolkningen i början av den nazityska ockupationen, och visade att det var rätt att göra aktivt motstånd. De genomförde fram till sommaren 1944 minst 109 aktioner och 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen.
Tänk er att få hemmet förvandlat till en fristad för norska motståndsmän som hade med sig vapen, och mängder av sprängmedel för sabotageaktioner mot nazisterna. Familjen Grundel gjorde detta med en orubblig tro på rättvisa och mänsklig värdighet. De visade ett enastående mod och medmänsklighet. Med nazisternas skuggor ständigt lurande i närheten, gav de skydd och hopp. Det är sådana handlingar som återställer tron på mänskligheten i de mörkaste av tider.
Att hedra familjen Grundel med en minnesplakett är inte bara att markera en plats på en karta; det är att erkänna en del av vår lokala historia här i Arvika, ett monument över uppoffring och kamp för friheten. Det är att påminna oss alla om att det finns modiga själar som vågade stå upp mot ondskan och att deras handlingar gjorde skillnad!
En minnesplakett skulle även inspirera kommande generationer till att förstå värdet av mod, medmänsklighet och engagemang för rättvisa. Den skulle vara en påminnelse om att även i de mörkaste stunder kan det finnas ljus och hopp genom osjälviska handlingarna av en familj.
Nu till det praktiska.
I tjänsteskrivelsen står sammanfattningsvis att;
det är en privatbostad i slutet av en återvändsgränd och det är olämpligt att leda människor till en besökspunkt utanför en privatbostad på en återvändsgata, då det kan påverka de boende negativt.
Men man behöver inte alls åka till återvändsgatan för att besöka platsen. Söderut och västerut är det som en stor park med enstaka träd och gatan söder om huset har flera besöksparkeringar (4h) och andra möjligheter att parkera. Och i denna park skulle minnesmärket kunna sitta med en pil som pekar mot huset. Går en jättefin grässtig där. Allt detta är kommunens mark. Hur bra som helst och huset ser ännu häftigare ut från den sidan. Mer som det såg ut förr då allt detta var skog och inga andra hus fanns runt omkring. Det här är en speciell plats, och huset är sig ganska likt från gamla foton jag fått se.
Ja, jag har både varit inne och utanför huset som ni förstår. Och jag fick där tag i unikt propagandamaterial – från 1943 – och jag har det med mig här, det här mäktigt på riktigt, det står på framsidan*: ”Hvorledes man behandlar frostskader, OSLO 1943” för att inte väcka uppmärksamhet, men i texten inne i dokumentet står något helt annat. Dessa och andra liknande dokument smugglades i tusentals från Grundels vidare in i Norge som en del av motståndsrörelsens ansträngningar att motverka nazisternas inflytande och stärka moralen hos den norska befolkningen och uppmuntra till motstånd och samarbete med de allierade.
Jag har även med mig en kopia från en artikel från 1990. Mannen i mitten, Gunnar Sønsteby, är Norges mest dekorerade medborgare genom alla tider. Han har fått statyer, utmärkelser, dokumentärer, böcker osv osv efter sig. En ny spelfilm om Gunnar hade premiär i Norge förra veckan.
Metallarbetaren, Robert Grundel, som är mannen till höger i artikeln skulle inte ens kunna få en liten skylt om vi här inne ska följa förslaget till beslut.
Jag är övertygad om att Arvika kommun kan bättre. Om man bara vill. Vi ska inte vara omöjliga Arvika, vi ska vara möjliga Arvika. Flera Arvikabor har redan varit och tittat på huset sedan de läst min motion och tycker detta borde uppmärksammas mer. Kan för övrigt nämna att en lärare på en gymnasieskola i Arvika ville använda en del av texten i motionen på undervisningen i skolan.
Dennes kommentar säger det mest tycker jag: ”Detta är dyngmäktigt. Tusen tusen tack för materialet!”
Avslutningsvis.
Att sätta upp en minnesplakett vid Grundels motståndscentral i Rosendal är ett viktigt steg för att bevara och hedra en betydande del av Arvikas historia. En handling som kombinerar respekt för det förflutna med engagemang för framtiden, och det är en påminnelse om de uppoffringar som gjordes för att skydda friheten. Således bör Arvika kommun givetvis gå vidare med detta initiativ för att säkerställa att denna viktiga del av vår historia aldrig glöms bort!
Tack för ordet!
Efter 80 år får familjen äntligen den hyllning de borde ha fått för länge sedan. Signe, som dragit ett tungt lass under krigsåren med att få fram mat och förnödenheter till alla dessa gäster, hade skulder kvar ända tills hon gick bort 1974, på grund av all mat hon handlade på kredit till motståndsmännen under krigsåren.
Från 1990. Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby och Robert Grundel.
I fredags besökte jag huset som 1940-1944 var Grundels gamla motståndscentral i Rosendal, Arvika. Det var en otrolig känsla att gå in i huset efter allt jag läst om den här platsen. Kunde nästan gå tillbaka 80 år i tiden och se framför mig hur de norska motståndsmännen låg på golvet och sov. Jag stod i rummet och såg var Moraklockan hade stått – klockan där man gömde hemlig kurirpost. Efter allt jag läst om platsen, händelserna, familjen Grundel, Osvaldsabotörerna, Pellegruppen och tusentals sidor arkivmaterial från säkerhetspolisen osv var det extra intressant. Att stå på den plats där så många modiga människor en gång verkade, var en upplevelse som gjorde historien levande. Jag kunde nästan höra de viskande rösterna från motståndsmännen och känna deras beslutsamhet och mod. För mig är det en självklarhet om hur viktigt det är att bevara och hedra minnet av dem som kämpade för vår frihet.
”Bara demokrati ger äkta frihet.Bara frihet kan ge fred.”
Gunnar Sønsteby
Jag fick också ett propagandablad från 1943 (!) som i litet format i tiotusentals smugglades in i Norge. Det var fascinerande att hålla ett sådant historiskt dokument i mina händer. Som om det inte var nog, fick jag dessutom se första delen av en artikel jag inte sett tidigare, där Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby och Robert Grundel var med. Denna artikel kastade ytterligare ljus över de hjältar som kämpade i det tysta för vår frihet.
Propagandamaterial, liten och tunn. ”Hvorledes man behandler frostskader” men ett helt annat innehåll.
Att vara på den plats där så mycket mod och beslutsamhet hade sina rötter var verkligen inspirerande och gav mig en djupare förståelse för de enorma uppoffringar som gjordes under kriget.
Som det såg ut 1940-1945. Då var det här utkanten av Arvika stad och det var skog runt om huset.
Tack till Gunbritt och Jan Kullgren för att jag fick se huset från insidan och höra historierna. Hade i somras pratat med Gunbritt om att jag skulle komma förbi och hälsa på. Hon tyckte då att jag skulle gå upp på vinden och se om något från krigsåren fortfarande lågt gömt i sågspånet. Gunbritt som idag är 86 år och hennes man köpte huset av familjen Grundel 1962 och har bott där sedan dess, medan hennes son Jan växte upp i detta historiska hem. Att höra berättelser de hört talas om gav liv till de historiska händelser som utspelade sig här. När jag var i huset kunde jag verkligen känna historiens närvaro och förstå de enorma uppoffringar som gjordes av de som bodde och verkade här under krigsåren. Det var en upplevelse jag kommer bära med mig länge.
Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
Bild på Aksel i tysk fångenskap. Kan vara den sista bilden som togs på Aksel. Nog syns det att han är en Gävert/Gewert/Gjevert/Gefvert (ex. på stavningar av vårt efternamn). Aksel har tydliga drag av farfar och hans bröder.
I en ganska nyutgiven bok (2024), omtalas släktningen Aksel Gjevert (Född: 02.12.1887 på Grue Finnskog, död: 17.05.1944 på Grini) mer omfattande än jag sett i några andra böcker tidigare. Det är författaren Anders Johannson som skrivit boken; Över gränsen : norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945. Det är tydligt att han gjort ordentliga efterforskningar för att skriva boken.
Beskrivning av boken: ”Den 160 mil långa riksgränsen mellan Sverige och Norge saknar stängsel. Under Nazitysklands ockupation flyr omkring 60 000 människor till Sverige. Väl här behandlas motståndsmän de första krigsåren som spioner och straffas därefter. Men tidigt inleds också ett svensk-norskt underrättelsesamarbete. Agenter, kurirer och sabotörer korsar gränsen fram och tillbaka. Här skildras öden med koppling till riksgränsen. Den norske svenskättlingen Thorleif Andersen rymmer från internering i Dalarna och tränas till sabotör på Shetlandsöarna. Greve Carl Douglas följer som diplomat med Norges flyende statsledning med kung Håkon i spetsen. Den judiska familjen Isaksen i Trondheim undkommer Förintelsen genom flykt till Jämtland. Hamish Torrance, en ung skotte som lärt sig svenska, upplever som hemlig agent slaget om Narvik och han återvänder i maj 1945, tillsammans med norska polistrupper som rustats i Sverige.”
”en både intressant och spännande bok som känns historiskt väl underbyggd […] Mycket bra. Helhetsbetyg: 4.” BTJ
Anders Johansson har tidigare skrivit; De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazityskland , en bok som jag införskaffade första gången den utgavs – tror det var 2010. I boken beskrivs flera av Arvikas Norge-agenter och gården Håkerudtomta i Austmarka som ligger alldeles på riksgränsen i Austmarka.
Margit Bergström, agent för Norge
Från Margit Bergströms personakt (Säk-arkivet).
I denna nya bok handlar ett kapitel i boken om Margit Bergström från Rännberg i Östmark som bara var 17 år när hon blev agent för Norge. Margit var kokerska åt vedhuggare vid norska gränsen vid Gåstjärn. Hon hade även tjänstgjort som frivillig luftbevakare i Transtrand i norra Värmland. Vedhuggarbarackens närhet till Norge gjorde att hon ofta kom i kontakt med norska flyktingar och fick veta hur norrmännen behandlades av den tyska ockupationsmakten. I senare polisförhör angav hon att detta var anledningen till att hon fick en nästan hatisk inställning till tyskarna. Det blev samtidigt drivkraften till att hon som 17-åring åtog sig det riskabla jobbet med illegala varutransporter från Norge via Sverige till engelska ambassaden i Stockholm och vice versa.
Margit började verksamheten senhösten 1942 med att göra resor med buss och tåg till Stockholm. Där lämnade hon över eller hämtade det hemliga materialet, som till exempel flygblad, till vad som kallades ”Norska Idrottkontoret” för vidare transport till engelska ambassaden. En viktig person i transportverksamheten var också taxichauffören Ragnar Hallstensson i Lämbacken. Förutom den olovliga verksamheten hade Margit med sig pengar som samlats in i Norge och skulle ges till norska flyktingar i Stockholm. Dessa pengar lämnade hon till grevinnan Ebba Bonde på Strandvägen i Stockholm. Vintern 1943 började tull, polis och militär bli misstänksamma mot ”trafiken” över gränsen uppe vid Gåstjärn. Till detta kom att en del tullare ansågs vara ”tyskvänliga” och några blev mer och mer fundersamma på vad Margit höll på med. Den 24 mars 1944 greps Margit av svensk polis i baracken vid Nyckelvattnet. Det gjordes husrannsakan och hon blev förd till Stockholm för flera veckors förhör av Säpo. Det var mycket obehagliga förhör och Margit har uppgivit att det i förhörspersonalen ingick en tysk. En i så fall mycket anmärkningsvärd uppgift, och kanske en förklaring till varför Gestapo ”slår till” med en razzia på Grue Finnskog, påsken 1943, och fängslar bland annat Aksel Gjevert och ett 30-tal andra. Att Sverige hade underrättelsesamarbete med Tyskland (Abwehr, den tyska krigsmaktens underrättelsetjänst den här tiden) vet vi. Det hade vi med ett antal länder. Till försvar för detta kan vi väl tillägga att högsta chefen för Abwehr i själva verket var en tysk motståndsman, Wilhelm Franz Canaris, som i allra största hemlighet aktivt motverkade Hitler. Gestapo grep honom och han avrättades för landsförräderi mot Tyskland i April 1945.
Margit frigavs den 7 april 1943 men med en villkorlig dom på två månaders fängelse.
Aksel Gjevert var Margits kontaktperson
Aksel Gjevert som bodde på Askosberget i Grue Finnskog var en av hennes viktigast kontakter på den norska sidan. Askosberget ligger nära riksgränsen till Sverige. Gården ligger långt inne i ett stort sammanhängande skogsområde och är högt placerad i landskapet, på en skogklädd höjd i terrängen. Nästan rakt österut låg gränsen till Sverige och Riksröse 84 (S Nyckelvattensröset) och på Nyckelvattnets is möttes Aksel Gjevert och Margit Bergström i den illegala verksamheten julhelgen 1942. Mötet mellan de båda skidåkarna blir upptakten till en omvälvande period i Margits unga liv.
Tysk byråkrati (fångkort)
Finnskogen hade över lag en fördel för den illegala trafiken över gränsen eftersom det var djupa skogar med svårframkomliga marker, som tyskarna gärna undvek. ”Jebert” är det av svenska polisen felstavade namnet på Gjevert. Margit och Aksel träffas flera gånger och Margit besöker Aksel i hans hem på Askosberget. Aksel kommer också över gränsen och besöker Margit. När Margit anhålls den 24 mars 1943 beslagtar polisen bland annat ett brev i chiffer från Aksel Gjevert som hon inte hunnit posta ännu. Brevet var ställt till en Henrik Hultin (född 1915). Säpo misstänkte denne man som Sovjetspion. Hultin har nämligen haft flera möten med en kontaktman vid Sovjetiska legationen i Stockholm. Hultin har tidigare varit i tjänst hos den kommunistiska hjälporganisationen ”Röda Hjälpen” de första krigsåren och hjälpt flyktingar från Nordnorge till Sverige.
I boken står att; Aksel Gjevert har förklarat att han i Margit Bergstöm fann en en pålitlig person ”som i alla händelser inte var nazist”.
Stark skogsarbetare och motståndsman
Aksel Gjevert var aktiv och drivande i motståndsrörelsen i Grue Finnskog och smugglade vapen, ammunition, uniformer och propaganda (tidskriften Håndslag) in över gränsen i det ockuperade Norge. Tidskriften, Håndslag som publicerades från våren 1942 till 1945 och trycktes på ett extra tunt papper och i ett extra litet format för att underlägga smuggling till Norge. Frakten av ”Håndslaget” över gränsen blev utförd av Ole Larssen Holth, Aksel Gjevert och blev hämtad av Per Gjölstad på Svulrya. Aksel ingick även i ”Thomlegruppen” där Sigurd Thomle var en av de drivande. En hel del flyktingsmuggling över gränsen föregick i organisationen. Rutten som brukades för detta ändamål var oftast Kongsvinger – Roverud – Berg – Grue Finnskog och/eller Öiermoen. Är också ganska så övertygad om att Aksel arbetade för engelsk underrättelsetjänst. Möjligen SOE. Arkivmaterialet från Finnskoga landsfiskal vittnar om att Hugh Marks, som ansvarade för SOE:s verksamhet i Sverige under en period befann sig i dessa gränstrakterna 1941. Sommaren 1940 inrättades den brittiska Special Operations Executive, SOE, för att genom sabotage och propaganda bekämpa tyskarna i de ockuperade länderna. Verksamhet som utfördes i Norge leddes från London. Även den brittiska legationen i Stockholm kom här att spela en betydande roll. Härifrån leddes organiserandet av empelvis vapensmuggling till norska motståndsmän som Aksel var starkt involverad i.
Aksel fick utstå en hel del hårda förhör under tiden i fångenskap och norska landsförrädare som varit med under förhören på tyskarnas sida åtalades efter kriget i ”landsvikssaken”. Efter kriget dömdes en av de norska medlöpare som hade förrått Aksel och de andra till 10 års straffarbete och dessutom ”utvidet rettighetstap” i 10 år. Han dömdes för brott mot Landssvikparagraf 10 punkt 1,2,4 och 5.
Tidslinjen för Aksel Gjevert efter han blev arresterad av Gestapo/Nazityskland:
Arrestasjon 20. april 1943 (Overført) Arrestasjonsårsak: Smugling av propagandamateriell. Flyktningehjelp. Eksportorganisasjon. Länk
Fangeopphold Kongsvinger hjelpefengsel Fangenummer: 344 Fra 20. april 1943 til 3. mai 1943 (Overført)
Fangeopphold Møllergata 19 Fangenummer: 4518 Fra 4. mai 1943 til 27. mai 1943 (Overført)
Fangeopphold Grini Fangenummer: 7818 Fra 27. mai 1943 til 17. mai 1944 (Død)
Aksels aska hittades på Victoria Terasse
På förmiddagen den 17 maj 1944 dog Aksel Gjevert. Han hade haft stora smärtor i magen en längre tid och dog sammankrupen i sängen. En urna med Aksels aska hittades efter kriget på Victoria Terasse i Oslo 1945. Gestapo, tyska statens hemliga polis, intog 1940 den majestätiska 1800-talsbyggnaden Victoria Terrasse i centrala Oslo. Det var från Victoria Terrasse som tyskarnas ”Polizeihäftlingslager” i Norge administrerades. Vid begravningen vid kyrkan på Grue Finnskog deltog många från Aksels organisationer (bla. Milorg Distrikt 12) som överlevt kriget.
På Aksels grav står skrivet; ”DU GJORDE DIN INSATS I STRIDEN OG DÖDE FÖR FRIHETEN”.
Man kan fundera på om inte Aksel även hade kontakt med en av kurirlinjerna för Saborgs, Osvaldgruppens organisation som fick täckning hos familjen Grundel i Arvika. En av deras kurirlinjer bör ha gått över gränsen i närheten av Aksels hem. När dessutom en av Aksels medhjälpare (Hultin) är i kontakter med den kommunistiska delen av motståndsrörelsen blir det här svårt att bortse från. Närmare information än så är svårt att få fram. En del arkiv är dessutom fortfarande hemligstämplade. Men forskare och historiker har argumenterat för att hemligstämplade dokument från andra världskriget och efterkrigstiden, som finns i Säpos arkiv, bör göras tillgängliga för allmänheten. De menar att detta skulle kunna ge en mer komplett bild av Sveriges roll och händelser under den perioden. Vet att det finns en hel del intressant i dessa gömmor. Landsförrädare som agerat under ”politisk täckmantel” borde absolut komma till allmänhetens kännedom. Där finns förklaringen på både det ena och det andra ”misstaget” som skett i svensk politik genom åren.
Sovjet fäller bomber över Sverige
Vem vet förresten att det enda land som bombat Sverige är Ryssland/Sovjet? Och att bombningen av Sverige inte alls var ett misstag som man ville hävda och som det står i historieböckerna! Sovjet nekade givetvis till allt. Som vanligt. Igenkänningsfaktorn från Ukraina är stor. Men faktum är att Sovjetiska bombplan bombade Stockholm och Strängnäs den 22 februari 1944. Inga människor omkom och genom ett mirakel skadades bara ett fåtal personer, men de materiella skadorna var betydande. Tore Forsberg, legendarisk chef på Säkerhetspolisens ryssrotel avslöjade i sin bok att bombningarna hade ett samband med fängslandet – och sedan benådningen – av den sovjetiske spionen Vasilij Alexandrovitj Sidorenko. Bombningarna av Stockholm och Strängnäs var en del av en sovjetisk kampanj för att tvinga Sverige att släppa Sidorenko, vars spionage delvis var riktat just mot pansarregementet i Strängnäs. Tre dagar senare, fredagen den 25 februari, benådades Sidorenko. Han hade dessförinnan dömts till tolv års straffarbete.
Minnet av Aksel lever vidare
Aksel Gjevert blev ett av offren för Nazitysklands terror i Norge, men hans minne lever vidare. Efter kriget har hans minne hedrats genom minnesmärken och ceremonier, men det är först nu med den här boken som hans gärningar och samarbete med den unga och modiga Margit Bergström har beskrivits närmare. Riksröse 84 ska få ett besök med skidor, förhoppningsvis i vinter. Ett av få rösen i gränsgatan som inte har passerats på de många turerna man gjort över värmlandsgränsen till Norge genom åren.
Tack till Anders Johansson för mycket läsvärda böcker!
Källförteckning
Johansson, Anders. De glömda agenterna: Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Fischer & Co, 2010.
Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares. https://www.specialforcesroh.com/index.php?media/a-gevert.6753/full
Not: Den här bloggens bild på startsidan (banner) är tagen i de nordvästra delarna av den värmländska finnskogen, inte långt från platsen där Aksel och Margit träffades.
En unik bild som fångat några av de mest centrala personerna i den viktiga kurirlinjen ”Stockholmsruta” mellan Oslo och Stockholm under andra världskriget. Dessa modiga individer spelade avgörande roller i kampen mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och deras insatser ska inte glömmas. Kurirlinjen över Arvika och Gunnarskog blev en central ‘kurirrute’ för SOE (Special Operations Executive) och var igång ända tills krigsslutet.
Från vänster till höger:
Sverre Herdahl: Motståndsledare i Kongsvingerområdet. Satt fängslad över ett år i tysk fångenskap (4. februari 1942 till 11. juni 1943). Var förman i Solør Skyttersamlag och ledde 97 av skyttarna vid de hårda kamperna vid Sormbrua i Våler (april 1940). M. Munthe vid den brittiska legationen uppmanade honom att upprätta en kurirrutt från Oslo via Kongsvinger till Stockholm.
Östen Nilsson: Agent för Norge. En helt central person för motståndsrörelsens folk i Arvika. En av de första svenskarna som engagerade sig i norrmännens frihetskamp. Redan i maj 1940 började han sitt arbete. Han smugglade ammunition och kurirpost, organiserade gränsövergångar, ritade kartor över kurirrutter och ordnade boenden för kurirer och motståndsmän. Tillsammans med Helmer Sveder drev han mer eller mindre en ren underrättelseavdelning från Arvika.
Bjarne Holth-Larsen: SOE-agent, kurir och medlem av Kompani Linge. Välkänd i Arvikatrakten där han deltagit i orienteringstävlingar före kriget. De flesta av Bjarne Holth-Larsens 47 gränspasseringar under ockupationen gick över kurirrutten som han själv var med och satte upp; Oslo – Kongsvinger – Åbogen – Håkerudtomta – Bortan – Allstakan – Gunnarskog – Arvika – Stockholm.
Gunnar Sønsteby: SOE-agent nr: 24. Täcknamn ”Kjakan” eller ”Nr 24” mfl. Norges mest dekorerade medborgare genom tiderna, bland annat den enda person hittills som mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Var ansvarig för “Stockholmsruta”, kurirlinjen mellan Oslo och Stockholm via Arvika/Gunnarskog, och spelade en nyckelroll i att säkerställa att motståndsrörelsen kunde bedriva sin verksamhet. Ledare i beryktade ”Oslogjengen”.
Albin Skoglund: Bodde på Håkerudtomta. Kurir och motståndsman som infiltrerade NS, det norska nazistpartiet, som en skenmanöver. Kunde därför röra sig fritt ända till Oslo. Fick Eisenhowers diplom efter kriget.
Rune Skoglund: Bodde på Håkerudtomta. Lillebror till Albin. Kurir mellan gränsen och Kongsvinger. Började sitt arbete som kurir vid endast 14 års ålder och bar alltid med sig en skarpladdad pistol för att skydda sig.
Arne Nilsson: Gunnarskog, drosk- och busschaufför som såg till att kurirerna/motståndsmännen kunde ta sig säkert och effektivt mellan Arvika och gränsen. I hemmet i Allstakan kunde kurirerna fylla på med mat och förnödenheter. De norska kurirerna kunde låna ett rum där de kunde förvara utrustning. ”Mor” Ester Nilsson och syster Aina var från början engagerade i motståndskampen och lagade mat och ordnade med förnödenheter till de norska motståndsmännen.
En viktig person för kurirtrafiken som saknas på bilden är Arvikaprofilen Helmer Sveder (1907–1973). Här berättar han om Gunnar Sønsteby: Helmer Sveder radio
Bilden är inte bara ett minne av deras modiga insatser, utan också en påminnelse om den starka solidariteten och samarbetet mellan Sverige och Norge i gränstrakterna under en av historiens mörkaste perioder. Fick bilden av Östen Nilssons son, Rolf Nilsson (född 1942). Enligt Rolf togs bilden 1988, och jag är ganska säker på att den är tagen vid Håkerudtomta i Austmarka precis i gränsgatan. Håkerudtomta och familjen Skoglund blev huvudkvarter för ”Stockholmsruta” – kallad ”24’s rute”, agentnumret till Gunnar Sønsteby, fram till krigets slut. En ära att få denna bild. Stort tack till Rolf!
För många år sedan så tjatade jag om att Gotland alltid varit en strategiskt viktig plats i Östersjön, där ön ligger som ett flytande och osänkbart hangarfartyg. Omkring 10 år senare kommer detta tydliga program om detsamma på radion. Reportaget undersöker Gotlands roll i den nuvarande säkerhetspolitiska kontexten, med fokus på de förändringar som Nato-medlemskapet medfört. Gotlands militära betydelse har varierat över tid. Under kalla kriget var ön en viktig bas för svenska försvarsstyrkor, men 2005 lades det sista regementet, P18, ned. Försvaret av Gotland sköttes därefter huvudsakligen av hemvärnet.
Först vid annektering av Krim 2014, började man ”vakna” (eviga freden) vilket ledde till en upprustning av Gotland.
Gotland är en strategisk nyckel för att säkerställa friheten att operera i Östersjöregionen. Öns läge gör det möjligt för Sverige och våra allierade att upprätthålla en närvaro som avskräcker potentiella hot mot regionen. Sedan 2016 har Gotland återigen en permanent militär närvaro, vilket markerar en återgång till en mer robust försvarsstrategi. Denna närvaro är avgörande för att säkerställa att Nato kan reagera snabbt på eventuella hot i Östersjöområdet. Gotlands läge i förhållande till de baltiska staterna är av yttersta vikt för alliansens förmåga att försvara dessa länder. Kontroll över Gotland innebär kontroll över infarten till Östersjön och luftrummet till Baltikum, vilket gör ön till en taktisk bricka i händelse av en konflikt.
SLUTSATS
Gotland ligger mitt i Östersjön, vilket gör det till en idealisk plats för att övervaka och kontrollera sjö- och lufttrafik i regionen. Detta är särskilt viktigt för att skydda sjöfartsvägar och för att ha en strategisk fördel i händelse av konflikter. Gotland har historiskt sett varit en viktig försvarspunkt för Sverige. Gotland är en viktig del av Sveriges försvar, och de som “saboterade” öns försvar borde stå till svars. Något är mystiskt med den helt osunda nedrustningspolitiken som fördes under en längre tid. Många som varnade för konsekvenserna av denna politik blev kallade allt möjligt negativt och deras oro avfärdades. Politikerna på Gotland ville till och med hyra ut Slite hamn (2016) till Ryssland (!!) då Nord stream 2, gasledningsbygget i Östersjön pågick. Vansinne!
Gotlands strategiska betydelse i Östersjön har alltid varit uppenbar, och det är avgörande att vi nu stärker vårt försvar på ön för att möta dagens säkerhetspolitiska utmaningar. Den permanenta militära närvaron på Gotland och de strategiska fördelarna som ön erbjuder gör Gotland till en central del av Natos försvarsstrategi i Östersjöregionen. Denna utveckling understryker vikten av Gotland i den nuvarande säkerhetspolitiska kontexten och behovet av fortsatt upprustning på grund av en helt oberäknelig fiende på andra sidan Östersjön.
Jag skrev en insändare om osund konkurrens (kommunal säljverksamhet) och fick ett svar där man lovade att arbeta mot detta problem. Det är naturligtvis positivt att frågan uppmärksammas och att det finns en vilja att agera. Men jag tror det först när jag ser konkreta åtgärder och resultat. Det är viktigt att vi inte bara får löften, utan att vi också ser verkliga förändringar som förbättrar situationen för alla företagare som drabbas av osund konkurrens.
Tidigare innehöll inläggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använda vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
